onsdag 14 december 2011

Julklappsångest

Det lackar mot jul. De välbeställda människornas barn skall glada, men lite blasé över allt materiellt välstånd de dränks i, sitta i sina julklappsberg och stämma av utfallet mot önskelistorna. De välbeställda själva skall dränka sin ångest över att de kan köpa allt utom det som faktiskt betyder någonting med mat och dryck, bara för att när allt är över känna lite här och där på kroppen där överskottskalorierna satt sig.

Nej, ingen oro, jag har inte börjat onsdagsmorgonen med ett glas rödvin. Jag tror inte att det är mjölken som gör det heller. Kanske är det en julklappshandelsbaksmälla jag lider av. Jag och min fru klarade igår av julklappshandeln. I stort sett räckte 50 minuter på ToysRUs. 50 minuter och en jättestor vagn proppfull med alla plastbitar i glada färger man kan tänka sig. 50 minuter á dryga 100 kronor i minuten. 50 minuter under vilka vi sysselsatte världens alla barnarbetare så att de också får någonting att göra i juletid.

Nu har jag kommit upp ur sängen, julklappskompenserat hos stadsmissionen, ätit min medicin och jag har fått i mig lite mat. Jag skall snart skaka av mig det hela och se fram emot en härlig jul med familj, släkt och vänner. Ledig i nästan tre veckor. Tid med mig själv och kanske tid för lite skrivande här på bloggen. Jag skall ha det riktigt bra. Först några dagar till på jobbet (som jag i skrivande stund är några timmar sen till), ett par dagars konferens i paradisets italienska alper och sedan lugn och ro.

Men jag kan inte låta bli att först skicka en tanke till de vars jular inte består av överflöd och ledighet. De som inte utan vidare fyller vagnen med alla leksaker som får plats och sedan med en självklar rörelse bläddrar lite bland korten, väljer ett man tror det fortfarande finns pengar på och håller för beloppet i kortläsaren då det känns bättre att inte veta.

Jag tror inte att det är julen som är nyckeln till ett drägligt liv. Jag vet att det inte är julklapparna som gör människorna lyckliga. Men för de som inte har pengar till julklappar, de vars barn inte kommer att kunna stämma av sina önskelistor, för dem tror jag julklapparna betyder allt i dessa dagar. Att knepa och knåpa för att få ihop det, att ta krediter man vet att man inte borde, att göra julklappar av det barnen under året ändå måste få. Det sliter.

Ja, det är lätt för mig att sitta här i mitt medelklassgetto och tänka dessa intet förpliktigande tankar. Men jag kan inte låta bli.

Känner du lika dant? Fundera då på om det är sänkta skatter vi verkligen behöver mest av allt, fundera då på om inte en fungerande A-kassa, sjukkassa och en vård, en skola och en omsorg som fungerar är viktigare. Ring din riksdagsman (det går att få reda på vad de heter om du kontaktar det parti du röstade på i valet) och fråga om en bra politik verkligen MÅSTE innebära att man sparkar på dem som redan ligger.

Känner du inte att politiken är vägen så fundera på att julklappskompensera. Jag länkar här till några organisationer via vilka man kan hjälpa till. Det finns andra så det är bara att välja och vraka. Skänk 10% av det du köper julklappar för. Eller om du har råd, varför inte 25%?

Rädda barnen
Stadsmissionen i Göteborg, Stockholm, Skåne.

Fira sedan jul med vänner och familj och låt julen vara en högtid fri från dåligt samvete och grubblerier. Efter trettondagen tar vi sedan nya tag tillsammans för att skapa en bättre värld för oss själva och våra kommande generationer att leva i. Utmaningarna är så många, och det behövs alla former av insatser. Nu MÅSTE jag cykla mig iväg till jobbet!

tisdag 29 november 2011

Att vilja det man kan få eller att inte få det man vill?

Tänk att man levde i ett land där det var tillåtet att aga sina barn. Tänk att det i detta land för tillfället var helt omöjligt att få en politisk majoritet för ett förbud mot barnaga, men att det däremot uppstod en möjlighet att samla en majoritet kring ett förslag om att begränsa vilka former av barnaga som skulle vara tillåten.

Som politisk kraft i detta land, skulle det vara OK att verka för en begränsning av rätten att aga barn, även om man var övertygad om att all aga naturligtvis skulle vara helt förbjuden?

Skulle det vara OK att gå till val på ett program som innebar att man ”bara” skulle få uppfostra sina barn genom att örfila dem med öppen hand? Skulle det vara OK att då förtiga det faktum att man egentligen skulle vilja ha et totalförbud om man gjorde bedömningen att detta skulle skrämma bort väljare och omöjliggöra några reformer över huvud taget?

Nu har vi ju tack och lov inte ett klimat i Sverige där många vill få lov att aga sina barn. Men i politiken hamnar man hela tiden i avvägningar mellan att stå för sina värderingar och att få möjlighet att genomföra sin politik. Hur långt bort från det man egentligen vill göra får man hamna i sin valplattform i syfte att kunna få majoritet för de förslag man tror man kan få röster på.

Ett konkret exempel i dagspolitiken är RUT-avdraget. Jag tror att många socialdemokrater skulle klara sig ganska bra utan denna reform, och det är knappast något socialdemokraterna hade infört. Men nu när reformen finns, och det verkar som många marginalväljare vill ha kvar den, och det är en reform som totalt sett inte kostar så mycket, skall man då titta på opinionen när man bestämmer sig för om reformens avskaffande skall finnas med i valplattformen eller inte? Eller skall man istället fatta beslutet bara baserat på om man tycker att det är en bra regel eller inte, alldeles oaktat hur ställningstagandet skulle kunna påverka valresultatet?

Jag tycker att detta är en balansgång. Som utgångsläge tycker jag att man skall föra fram den politik man faktiskt vill föra, åtminstone de förslag man faktiskt vill genomföra under de närmsta fyra eller åtta åren. Man kan då gradera förslagen i sådant man tycker är mycket viktigt att få göra, sådant man vill göra om de ekonomiska prognoserna håller, och kanske sådant man vill göra om ekonomin blir starkare än väntat. Det sistnämnda måste framföras med stor försiktighet, eftersom väljarna kan ha svårt att höra brasklapparna och då bli besvikna när förslagen inte genomförs.

Efter det att man redogjort för sin politik så låter man väljarna avgöra vilket alternativ som låter bäst och så får de bestämma. Det kallas demokrati, och det är det minst dåliga sättet att komma överens som vi har lyckats komma på.

MEN, ibland kan det finnas frågor där man skall titta lite på opinionen och på möjligheterna att bli vald. Om det finns frågor där en liten kursändring kan öka chanserna att alls bli valda så tycker jag att det kan vara OK att vända kappan aningens efter vinden. Det skall då handla om förslag som inte går rakt emot det man tycker, men sådant man kanske inte prioriterat om man kunnat forma politiken i ett vakuum.

Jag tror att avskaffandet av RUT och införandet av en fastighetsskatt kan vara sådana frågor som kan vara värda att offras om man tror sig veta att man har marginalväljarna mot sig. Jag tycker nog inte att barnaga skulle vara något att gå till val på ens om det faktiskt skulle kunna göra barns situation bättre. I det senare (och helt hypotetiska) fallet tror jag vägen vore en benhård förbudslinje parat med intensiv folkbildning och opinionsbildning.

Om du gick igång på detta vill du kanske även läsa:

Att vilja men inte nödvändigtvis säga
Allt eller inget

Läs även andra bloggares åsikter om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

lördag 19 november 2011

Kanske är det det röda vinet

Kanske är det rödvinet som gör det, eller så blir jag sådan av AK-möten, jag vet inte. Men när vintermörkret faller utanför fönstret och min fru öppnar ett fönster och släpper in kylan till min TV-soffa så känner jag en närmast oemotståndlig lust att förbjuda alla friskolor, alla privata vårdinrättningar och alla privata inslag i omsorgerna. Tanken på att riskkapitalister kan sitta på dyra innekrogar och dricka dyr champagne för mina skattepengar, pengar som skulle gått till att utbilda våra barn, vårda våra gamla och ge oss alla sjukvård, ger mig en svår socialistisk ångest. Att de dessutom lyckas stjäla pengarna två gånger gör mig ännu ledsnare, först tar de pengar som borde blivit personaltäthet och sedan trollar de bort vinsterna till skatteparadis så att de slipper skatta på vinsten.

I morgon skall jag kanske nyansera mig, se ena och andra sidan och fundera lite mer nyktert på det hela. Men i kväll tänker jag låta vinet vagga in mig i en värld där det är möjligt att låta alla människor ha ett människovärde, och där ingen får stjäla miljard efter miljard av våra gemensamma skattemedel i utbyte mot att de sätter på våra mest utsatta kissiga blöjor. Jag tänker låtsas att jag lever i ett land där en bred majoritet tycker att det är en självklarhet att barn inte skall behöva växa upp med skammen över att inte ha råd att följa med på skolutflykter. Jag tänker somna i kväll i villfarelsen att det vore självklart att vi alla fick en insyn i vilka särintressen som häller pengar i moderaternas kassakista som en ersättning för en politik som tillåter dem att fortsätta tjäna ohemult mycket pengar på att missbehandla sin personal och flytta vinsterna utom skatteverkets räckvidd.

I drömmen tänker jag drömma om ett politiskt landskap där ”goda” socialliberala krafter i de borgerliga mittenpartierna gör uppror mot högerkrafterna inom alliansen och bildar en stark majoritet tillsammans med miljöpartiet och en socialdemokrati som vaknat ur sin politiska dvala och skaffat sig en tydlig och realistisk politik för ett rimligare och rättvisare samhälle.

Strax innan jag vaknar skall jag höja ribban ytterligare ett snäpp och drömma om en värld där barn och vuxna slipper gå och lägga sig hungriga, där kvinnor slipper bli våldtagna i krig såväl som fred och där män börjar ta ansvar för sina familjer och sina samhällen istället för att försöka skaffa sig en Rolex klocka eller en Mercedes. Jag skall drömma om en jättesal där statsmän sitter på rad.

Jag inser att jag kommer att vakna i morgon i en värld som inte är alls så rolig att leva i och låta sina barn växa upp i. Jag kommer att orka med det i morgon och jag kommer att fortsätta klara mig bra så mig skall det inte gå någon nöd på. Men till dess skall jag ta ett glas vin till.

torsdag 17 november 2011

Jag har aldrig våldtagit någon!

Jag vill skrika ut till världen vilken bra kille jag är som… men så hejdar jag mig. Inte för att jag kommit på att jag kanske ändå har våldtagit någon, men att jag för en sekund förväntat mig beröm för att jag låtit bli.

Så, läs inte mig idag, utan läs istället:

Såret som inte läker

Society for cutting up matriser

söndag 13 november 2011

Tankar kring girighet

Har tänkt mycket på det här med girighet ett tag.

Vi löser inga problem genom att springa runt och tala om girighet och moral. Vi löser problemen genom att sätta upp rigida regelsystem, kontrollsystem och sanktionssystem. Vi skall inte ha en frivillig fördelning av resurser, vi skall tvinga alla som har mer än de behöver att vara med och hjälpa dem som då och då (eller om så är, hela tiden) behöver en hjälpande hand. Den som då bidrar skall kunna känna att alla andra i hennes situation också bidrar lika mycket och att effekten av det man bidrar med på så sätt blir mycket större.



Inledning
När det framkom att Håkan Juholt tagit emot full kostnadsersättning för en lägenhet trots att han delat den med sin sambo så väckte detta stor vrede, inte minst bland Håkans och mina partikamrater. Det som slog mig i svallvågorna av drevet mot Håkan var att många gräsrötter tycktes ge uttryck för en ilska, inte över att Håkan inte nöjt sig med ersättning för sin del av hyran, utan över att han alls tagit emot ersättning han inte ”behövde”.

Tanken tycktes vara att om man tjänar 144-tusen kronor i månaden så kan man gott betala sitt dubbla boende själv. Man skulle ändå få gott om pengar över. Att ta emot, eller ens vilja ha, mer än man behöver för att kunna leva ett gott liv skulle enligt denna filosofi vara girigt.

Johan Ehrenberg skriver i en krönika i ETC att alla löner över 50-tusen kronor i månaden är stöld. Ingen kan vara värd högre löner än så, och det underliggande budskapet är att man borde skämmas om man har en så hög lön.

"Herregud, de som sitter och förvaltar våra bolag, dessa ”styrelseproffs” eller ”förvaltare”, har inte mer kompetens än en normal politiker på stadsdelsnivå. Eller en klubbordförande i facket. Jag vet. Jag har träffat dem. En lön över 50 000 kronor i månaden är alltid en stöld. Oberoende om den går till ett kommunalråd, en riksdagsledamot, en chefredaktör eller en mellanchef på Vattenfall.”
” Men skäms de inte då? Ibland framför spegeln när den uppenbara överbetalningen för det man aldrig åstadkommit slår dem vid tandborstningen.
Nej. Inte en sekund av ångest.
Deras grundläggande försvar för girigheten är nämligen att om de inte fick dessa miljoner skulle ju någon annan lika oförtjänt få dem.”


Även om Ehrenbergs text riktar sig till de som stillasittande accepterar (och i förlängningen betalar) löjligt höga ersättningar i mångmiljonklassen, så finns där gott om pekpinnar till oss med betydligt lägre men ändå i Ehrenbergs ögon skamligt höga löner. Även här finner vi alltså en filosofi att det är moraliskt klandervärt att ta emot mer pengar än man ”behöver”, och ingen behöver mer pengar än de ca 32 500 kronor man får över efter skatt på en Ehrenbergsk maxinkomst, och om man tänker sig någon form av kompensation för taget ansvar och för utbildning så skulle de flesta klara sig med betydligt mindre (det gör ju för visso de flesta också).

I filmen ”Sånger från andra våningen” går den stackars Kalle runt och letar efter något han kan sälja med en extra nolla på. Girigheten blir här inte att ta emot en ersättning för utfört arbete som är orimligt hög, utan att sälja något för orimligt mycket. Även här tycks moralen vara att man inte får tjäna mer pengar än man behöver. Om man säljer något så skall vinstpåslaget gå att motivera med att den samlade vinsten blir just så stor som den behöver vara för att man skall klara sig. Högre vinster än så är girighet och omoraliskt.

I ett av mina senaste blogginlägg använde jag själv frikostigt ordet girig. Jag skrev lite i affekt, men jag hade inga problem med att kalla andra människor (lite sådär härligt agitatoriskt ospecificerade) för giriga. Detta trots att jag själv enligt mångas måttstock skulle kunna anklagas för att vara just girig. Jag tjänar betydligt mer pengar än vad jag ”behöver”, och jag gör det utan att vare sig ta större ansvar eller göra ett bättre jobb än många andra.

Så, vad är då girighet? Är det skamligt att vara girig, eller är det rent utav någonting bra som Gordon Gekko påstår i filmen Wall Street. När är man girig? Är det när man tar emot den höga lön man blir erbjuden av en arbetsgivare, är det när man säljer någonting för mer än det kostat plus ett rimligt påslag, eller är det när man beter sig illa mot andra människor eller mot miljön för att kunna tillskansa sig ekonomisk vinning?

Om vi vänder oss till all sann kunskaps moder, Wikipedia, så får vi ”veta”:
”Girighet innebär ett överdrivet begär att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet.
En girig person tänjer gärna orealistiskt mycket på gränserna och får oftast ett dåligt rykte för sin snikenhet bland sina anhöriga.”

Om man börjar med girighet som personlighetsdrag. Om jag upplevs som snål av min omgivning, och om jag lägger väldigt mycket energi på att berika mig själv ekonomiskt, då blir girigheten ett problem för den girige individen själv. Jag tror att man kommer att få leta länge om man söker livets mening i materiella ting eller i makt över andra.

Men när jag i ett tidigare inlägg, och när man i politiska sammanhang, använder ordet girighet så menar man kanske inte ett irriterande personlighetsdrag. Girighet används då i linje med exemplen ovan.

”Vanliga” väldigt höga löner (50 – 100 tusen i månaden)
Om jag då tjänar mycket pengar på att ha en kompetens som av olika skäl värderas högt på arbetsmarknaden, är man då girig? Ja, enligt Ehrenbergs och de socialdemokratiska gräsrötterna ovan skulle man väl vara det. Jag tycker inte att de har rätt. Man kan endast i undantagsfall kräva av någon att de inte skall ta emot den ersättning de blir erbjudna, i alla fall om man får ersättningen för ett hederligt arbete som inte bygger på att man, mer än i andra jobb, skadar andra människor eller miljön. Skall en överläkare vägra att ta emot sin lön, eller avstå från att förhandla sig till den? Skall en avdelningschef på Volvo inte ta emot den lön Ledarna förhandlat fram åt hans lönegrad? Om dessa löner är omoraliska att ta emot, till vem skall man då avstå dem? Skall volvotjänstemannen istället låta pengarna hamna i aktieägarnas fickor (för det är där de hamnar, knappast hos undersköterskan eller den sjukskrivna).
Jag tycker inte att det går att säga att någon egentligen är värd mer än dubbelt så mycket som någon annan. Men jag har inga bra förslag på hur vi skulle organisera samhället istället, och jag tycker inte att man är omoraliskt girig om man tar emot en hög lön. Jag vet att jag skulle kunna anklagas för att tala i egen sak här, men det är en smäll jag är beredd att ta.

Ersättningar och bonusar i mångmiljonersklassen (ännu mer)
Men om vi då inte talar om ”vanliga” om än väldigt höga löner. Om vi talar om direktörer med miljontals kronor om året i lön och bonus. Är de giriga på ett omoraliskt sätt? Har de (som Wikipedia uttrycker det) ”tänjt orimligt mycket på gränserna” genom att ta emot den ersättning de blivit erbjudna av den styrelse som anställt dem? Skulle världen bli bättre om de sade ”Nej, fem miljoner om året är orimligt mycket. Jag vill inte ha en krona mer än 145 tusen i månaden plus en bonus kopplad till bolagets resultat över de närmaste tio åren”? Eller skulle de rent utav kräva att bolaget avsatte femton procent av aktiekapitalet till vinster, och att resten skulle delas lika per arbetad timma mellan alla som bidragit till resultatet (dvs alla anställda)?

Jag vet inte hur det går till när man anställer en VD för ett storföretag, och jag vet inte hur styrelserna i dessa bolag tillsätts eller ersätts. Ibland föreställer jag mig dock att det finns lite andra parametrar här än för oss vanliga dödliga.

Den mycket duktiga ingenjören på Volvo (som tjänar mer än vad Ehrenberg skulle godkänna) får sin lön därför att någon faktiskt tror att man annars skulle förlora henne till ett annat företag med behov av mycket duktiga ingenjörer. Man gör alltså bedömningen att Volvo tjänar mer än 52 tusen i månaden (plus kostnader för sociala avgifter och overhead) på att ha henne där, man tror för det andra att även någon annan skulle göra samma bedömning och man tror för det tredje att det inte går att få tag i motsvarande kompetens billigare. Alltså ger man denna nyckelresurs en mycket hög lön. Orättvist? Ja, på så vis att pengar kan köpa värden som inte borde fördelas efter människors värde på arbetsmarknaden, men rättvist och rationellt enligt en företagsekonomisk skala.

Gäller då samma regler för mångmiljonersdirektörerna? Jag är inte så säker. Jag tror inte att vi där har att göra med en helt rationell marknad. Måhända är en storbolags-VD värd sin lön på så vis att han faktiskt gör så mycket skillnad för resultatet. Ett bolag som gör vinster som mäts i miljarder behöver ju inte förbättra sitt resultat med så många procent för att en lön på tio miljoner skall vara en rationell kostnad. Men de två andra kriterierna ovan, uppfyller mångmiljonersdirektören dem? Skulle hon omedelbart gå någon annan stans om hon fick ynka sju miljoner om året istället för tio? Skulle det vara omöjligt (eller svårt) att hitta någon annan som kunde göra jobbet lika bra för fem miljoner? Jag är inte så säker på det.

Jag kan inte helt släppa tanken på att direktörer (på storbolagsnivå) och styrelseproffs ingår i någon slags klia-varandra på-ryggen-cirkel där man sätter orimligt höga ersättningar på varandra i syfte att i nästa varv motivera sin egen orimligt höga ersättning. Jag tror att detta fenomen är tydligare ju högre upp i hierarkierna och ersättningsnivåerna man kommer. Ingen vill testa om det skulle gå att hitta en kompetent VD för halva lönen, för en sådan nedåtgående spiral skulle skada alla de som skulle kunna fatta ett sådant beslut.

OK, så låt oss nu anta att dessa extrema löner (jag drar till med 200 tusen i månaden och uppåt) delvis faktiskt inte erbjuds mottagaren för hans kompetens och ansvarstagande, utan som en del i ett spel som mottagaren själv är med i. Man sätter alltså i någon mening sin egen lön, det är inte något som erbjuds en. Låt oss vidare anta att det i vissa branscher inte är aktieägarna som betalar utan att det på grund av bristande konkurrens är kunderna, skulle det förändra girighetssituationen?

Jag tycker till viss del att det gör det. Jag tycker att man kan börja, åtminstone diskutera girighet när vi talar om väldigt högt betalda bankdirektörer. Men jag tycker faktiskt inte att det är självklart så att det är dessa direktörer som bär ansvaret för sina egna löner. Kanske skulle man istället reglera finansbranschen på ett sådant sätt att det fanns en ärligare konkurrens mellan bankerna, och att aktieägarna i bankerna faktiskt riskerade sina investeringar om de direktörer de tillsätter inte sköter sig i förhållande till sina ersättningar. Om kunder nu lämnar Nordea så kanske det är den självsanering som behövs (om de andra storbankerna nu är så mycket bättre)?

Företagsägare, framgångsrika entreprenörer och investerare
Om man då lyckas uppfinna en produkt, anställa människor (till rimliga löner) för att producera den, marknadsföra och sälja den till konsumenter som frivilligt betalar för den, och om man genom denna process lyckas sälja produkten för mer pengar än den samlade kostnaden, är det då girigt?

Är Ingvar Kamprad, bröderna Rausing, eller för den delen familjen Wallenberg giriga? Är familjen SIBA, han som driver ICA Maxi på grafiska vägen eller den framgångsrika krögaren girig? Borde de se till att deras företag sänker priserna till en nivå där de bara gjorde en rimlig vinst (vad det nu skulle vara)? Eller skulle de enligt ovan dela upp allt de tjänar mellan de anställda som bidragit till att skapa mervärdet?

I denna (otroligt heterogena) grupp tror jag att man hittar de jag faktiskt skulle vara beredd att kalla giriga i ordets allra mest negativa och moraliska mening. Men låt mig först skriva att de flesta ”kapitalister” (som vi pseudosocialister kallar alla som tjänar pengar på andras arbete) är mycket värdefulla för samhället, och de tjänar sina pengar genom att förse oss andra med varor och tjänster som vi behöver och är beredda att betala för. De gör det genom att erbjuda anställda bra jobb med rimliga löner och genom att skapa en marknad för underleverantörer så att de i sin tur kan skapa jobb och tjäna pengar.

Men som företagare har man ett lite större ansvar än att bara följa lagar och regler. I första hand skall man göra det, och man skall följa reglernas intentioner även om det finns tekniska kryphål. Men man har ett ansvar utöver det, ett ansvar för anställdas säkerhet, för hur man själv och underleverantörer utnyttjar arbetskraft i länder med svagare regelsystem och för hur man sköter sig i förhållande till miljön. Mycket av detta skall i möjligaste mån regleras i lag, men som storföretagare har man ofta ett försprång på lagstiftaren, och även goda möjligheter att påverka lagstiftarna, och då måste man ta ansvar för vad ens företag gör även i de delar som inte lagstiftats.

Om man då våldför sig på befolkningar i fattiga länder i jakt på olja, sojabönor eller billiga bananer, eller om man bidrar till skogsskövling, slavarbete eller folkmord, då har man tveklöst gått över gränsen för vad jag skulle kalla moraliskt förkastlig girighet. Orsakar man andra människor, eller miljön, stor skada för att tjäna pengar som man egentligen inte behöver, då är man girig, och då är man moraliskt klandervärd. Det kan vara i stor skala, som exemplen ovan, men även i det lilla.

Så…
Få människor skulle väl definiera sig själva som giriga. Men vi är ganska snabba till att bedöma de som har det bättre än oss själva som giriga. Om girighet är att vilja tjäna pengar så ligger det säkert någonting i det, men om man menar en moraliskt klandervärd girighet, då tror jag att man skall vara betydligt mer försiktig.

Att i ett kapitalistiskt samhälle ålägga vissa en moralisk skyldighet att inte ta den lön som är marknadsmässig eller att inte få tjäna pengar på en produkt som andra frivilligt väljer att köpa, det skulle inte föra över resurser till de som behöver dem bättre, utan det skulle bara gynna de som inte omfattar en dylik moral.

Vi löser inga problem genom att springa runt och tala om girighet och moral. Vi löser problemen genom att sätta upp rigida regelsystem, kontrollsystem och sanktionssystem. Vi skall inte ha en frivillig fördelning av resurser, vi skall tvinga alla som har mer än de behöver att vara med och hjälpa dem som då och då (eller om så är, hela tiden) behöver en hjälpande hand. Den som då bidrar skall kunna känna att alla andra i hennes situation också bidrar lika mycket och att effekten av det man bidrar med på så sätt blir mycket större.

Sedan fråntar inte detta individen från allt ansvar. Först och främst skall vi efter bästa förmåga följa de regler som finns, och vi skall försöka leva efter reglernas intention även i de fall de kan vara luddigt formulerade eller försedda med tekniska kryphål. Sedan skall vi även i situationer som inte omfattas av regler vara rimligt generösa mot vår omvärld. Vi skall hjälpa den som fått motorstopp eller punktering, vi skall lämna tillbaka den upphittade mobiltelefonen och vi skall ta oss tid att visa varandra tålamod, hjälpsamhet och respekt. Detta kan inte, och skall inte, regleras fram. Men jag tror att formella regler som signalerar omsorg och solidaritet kan skapa dessa yttringar också i mellanmänskliga relationer som faller utanför offentlig reglering.

Socialistisk ”disclaimer”
Hade världen då varit en bättre plats om var och en själv begränsade sitt utnyttjande av gemensamt skapade resurser till det hon kunde anses, och anse sig, behöva? Om alla bidragit så mycket de kunde utan att slita ut sig, och samtidigt bara konsumerade efter behov. Om vi samtidigt hittat metoder för att kanalisera våra insatser så att det som efterfrågades också var det som producerades, allt med långsiktig hållbarhet i åtanke, vore inte det toppen?!

Jo visst, det HADE varit toppen. Det HADE varit jättemysigt att få leva i en sådan värld. Jag må vara pessimist, men jag tror inte att människan som hon är skapt kommer att kunna få till en sådan värld inom överskådlig framtid. KANSKE, och det är en fantasi och inget att göra politik av, så kommer den dagen då vi inser att materiella ting inte skapar lycka efter det att vi blivit mätta, varma och har något kul att göra. ANTAGLIGEN skulle en sådan insikt, allmänt spridd och genomsyrandes hela samhället, faktiskt göra att vi redan med dagens teknik och kunskap skulle kunna få jordens resurser att räcka till för att alla skulle kunna ha förutsättningar för ett riktigt bra liv. Det är inte produktionskapaciteten som saknas, det är modeller för hur vi skall upprätthålla drivkrafter och för hur vi skall fördela resultatet av produktionen som saknas.

MEN till dess att vi lyckats komma på ett alternativ till det kapitalistiska samhället, så tror jag att motorn i människornas mellanhavanden på det ekonomiska planet kommer att fortsätta vara en marknad. Må vara en reglerad och kontrollerad marknad, men icke desto mindre en evig förhandling mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan kunder och köpare, mellan kapital och arbete. På en sådan marknad kommer vi att komma lite olika ut. Vi kommer att ”lyckas” olika bra med att samla på oss inkomster och rikedomar.

Jag önskar att någon skulle kunna komma på hur samhället skulle kunna organiseras på ett annat sätt, och den dagen så sker så skall jag vara den förste… eller i alla fall inte den siste…

Om du gick igång på detta vill du kanske även läsa:

Att vilja men inte nödvändigtvis säga
Allt eller inget
Min och (S) inställning till framgång

Läs även andra bloggares åsikter om girighet och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

måndag 7 november 2011

Bra av Alexandra och många andra...

Kommentar till (S)ekten HBT-sossen.

Väl talat!

Jag är tillräckligt ointressant i partiet för att våga kommentera detta (och andra liknande) inlägg utan att bli stämplad åt ena eller andra hållet (eller det blir jag säkert men det skiter jag i), så jag gör det!

Jag blev lite förvånad att denna diskussion inte kom igång mer än den gjorde i höstas. Jag vet inte om chocken efter valnederlaget var så stor att man inte ens orkade ner i de gamla hemtama höger-vänster skyttegravarana. Men nu verkar de gamla härliga etiketteringsstriderna vara i full gång igen. Som gammal SSUare känner man äntligen igen sig i partiet!

Jag tror att moderaternas spinndoktorer är superglada just nu. De ser att socialdemokratin går ett par år av hopplöst internt navelskåderi till mötes, och de vet att detta innebär att det inte kommer något hot från vänstra planhalvan i nästa val. Detta gör att de kan vända sin energi mot de små borgliga partierna så att de kan sopa rent på sin egen halva. Lagom till valet 2018 kommer de att ha lyckats impregnera landet med så mycket tänk-på-dig-själv-och-skit-i-andra-mentalitet att OM vi är tillbaka på banan då så kommer det att ta fyrtio år att komma tillbaka.

Medan vi bråkar om vi skall behålla några av de första jobbskatteavdragen för att vi tycker att de trots allt inte var så tokiga, eller om vi skall göra det trots att vi hatar dem men inte tror att vi kan ta opinionssmällen av att ta bort dem, så kan moderaterna i lugn fortsätta med att överföra tiotals miljarder från de som har det sämst till de som har det bäst.

Medan vi fortsätter mörda varandra över frågan om vi skall ha rimliga löneklyftor för att det skapar en viss dynamik i ekonomin, eller om vi skall ha det trots att vi hatar alla former av lönedifferentiering men inte har någon idé om hur vi skall komma tillrätta med dem, så fortsätter riskkapitalisterna med moderata politikers goda minne montera ner ännu en bit av den generella välfärden genom att dränera den på skattemedel till bonusar och vinster.

Vi skall fortsätta vara oeniga i partiet, och vi skall fortsätta vända på för och nackdelar med olika politiska möjligheter. Vi skall fortsätta ha en spännvidd mellan de olika nyanserna av socialdemokrati, och vi skall fortsätta diskutera mål, takt och medel. Men vi måste sluta sätta förenklande och förminskande etiketter på varandra.

Säg vad du tycker, säg vilket samhälle du skulle vilja ha och hur du vilken politik du tror skulle kunna leda dit. Berätta gärna för mig varför du inte gillar mina visioner, eller varför du inte tror att mina politiska förslag skulle leda till dem. Men sluta etikettera mig på det ena eller andra sättet. Vi självdör inför öppen ridå och kapitalisterna och de överavlönade står och applåderar oss medans vi gör det.

Tack Alexandra för ditt mod att fortsätta säga vad du tycket även om priset nu kan tyckas högt. Jag borde också aktivera mig, men det du upplever som en frustrationsdriven impuls (att skita i allt) det har jag som mitt utgångsläge efter ett drygt decennium i politisk overksamhet.

Du behövs. Johanna, Peter och Johan behövs. Alla som vill ha ett bättre Sverige via ett starkt S behövs. Vi som inte riktigt orkar tackar er för att ni finns där och jag skall försöka bättra mig.

måndag 31 oktober 2011

Får man använda ordet autism för att skoja om sig själv?

Reflektioner efter att ha läst Victoria Qvarnströms artikel på Newsmill.

När ingen ser och ingen hör så tackar jag ibland min lyckliga stjärna (eller slumpen om man nu kan tacka den) för att mina underbara barn inte har större problem i livet än vad de har. Jag älskar dem över allt annat, och jag kan inte tänka mig någonting värre än att de skulle drabbas av någonting som gjorde deras liv svårare för dem än vad det behöver vara.

På samma sätt unnar jag inga andra barn någon form av svårigheter, och det smärtar mig djupt att det finns barn som behöver dras med olika former av neuropsykiatriaska funktionshinder (eller några funktionsnedsättningar alls för den delen).

Jag har ingen inblick i hur det är att leva med ett barn med en diagnos inom autismspektrat. Jag kan nog inte ens föreställa mig det, men jag kan försöka. När jag försöker närma mig känslan genom att tänka mig att ett av mina barn… nej det blir så klart för jobbigt. Jag vill inte tänka på hur det skulle vara att sitta i soffan och nynna lugnande sånger för min sjuåring och försöka få honom att orka försöka gå ut i världen i morgon igen, samtidigt som jag visste hur ont det gjorde i honom då han inte kunde förstå hur den världen fungerade. Att vilja hålla kvar och skydda, att för hans skull långsamt utsätta honom för världen så att han en dag skall kunna själv, att vilja få tid för mig själv utan honom eftersom jag inte orkar vara där hela tiden. Jag kan börja komma till kanten av en förståelse, och sedan orkar jag inte mer. Jag orkar inte ens förstå hur det är för de barn som har dessa funktionshinder och hur det är för deras föräldrar.

Trots att jag hyser den djupaste respekt för familjer med dessa problem så händer det ganska ofta att jag själv använder mig av autismspektrautlåtanden om mig själv (eller om väl valda andra). Det kan vara att man talar om sin hobbyautism för att man har telefonskräck, tycker det är jobbigt att titta folk i ögonen, räknar på allt som går att räkna på eller har svår att förstå när andra inte förstår det man själv tycker är självklart. På samma sätt kan jag säga att jag talar flytande afasi när jag inte hittar ett ord eller hör mig själv säga något helt annat än det jag tänkte, jag skämtar om min narkolepsi när jag är trött på jobbet, och jag utbrister att jag är dum i huvudet när jag inte får ihop koden när jag programmerar.

Jag gör inte detta för att förringa de problem det måste innebära att verkligen vara drabbad av autism, afasi, narkolepsi eller av att faktiskt vara dum i huvudet. Jag skämtar med mig själv, och jag förstärker då mitt problem med en tydligt överdriven jämförelse. Kanske ligger det även i skämtet ett konstaterande att jag är glad för att de små egenheter vi har lite till mans inte är värre än de är, och att de inte ställer till det för mig i min vardag.

När jag kommer på mig själv med att räkna ut hur lång tid det skulle ta för sju miljarder människor att gå förbi vårt hus, och med att vara fundersam över hur stor andel av dem som skulle behöva bäras, och som därför kanske inte tar så mycket plats, bara för att någon råkar säga ”det verkar som om alla människor i hela världen går förbi här idag”, då kan jag skoja om min ”hobby-autism”. Jag är inte säker på att mamman som gråter på kvällen för att hennes dotter inte vill leva längre eftersom hon inte förstår kompisarnas lekar och därför inte får vara med annat än som driftkucku, är behjälpt av att jag slutar med det.

Men uppoffringen att sluta använda sådana utsagor vore ganska rimlig om det faktiskt skulle göra utsatta människors vardag lite mindre jobbig.

Naturligtvis påverkas de av mina medmänniskor som har funktionshinder av hur jag vardagspratar om deras problem. Så nu funderar jag på om det finns någon information om hur de med funktionshinder själva skulle vilja at omvärlden pratade om dessa diagnoser, eller inte pratade om dessa diagnoser. Vad är stötande, vad är stöttande och vad spelar ingen roll? Skall man inte alls prata om dessa funktionshinder annat än som deskriptiva fakta om människor som har dem? Skall man försöka informera sig och sedan informera andra?

Jag är intresserad av hur vi andra skulle kunna göra det lättare (eller åtminstone inte göra det värre) för några av våra medmänniskor, åtminstone i den aspekten av dem som är deras funktionshinder. Det förvånade mig lite att inte hitta sådan information på intresseorganisationens hemsida, jag letade kanske bara på fel ställe.

lördag 29 oktober 2011

Litet försvar. För vad, mot vad?

Jag läste för mycket länge sedan en bok om fattiga bönder någonstans i världen (var kan kvitta). Det var en antropolog som bott ett tag hos dessa bönder och har berättade bland annat om hur man lade stora mängder tid på att vakta sina melonodlingar, detta eftersom de andra bönderna annars omedelbart stal meloner. Den bonde som antropologen bodde hos ondgjorde sig mycket över detta och menade att det var den tjuvaktiga traditionen bönderna emellan som höll dem kvar i fattigdom, och att de skulle kunna göra så mycket bättre nytta av den tiden de nu lade på att vakta sina fält mot varandra om de bara kunde sluta sno meloner så snart de fick chansen.

Detta kunde antropologen inte annat än hålla med om, och hans förvåning var därför stor när bonden på vägen hem från sina åkrar (som en av hans söner stannade kvar att vakta) plötsligt stannade till, tittade sig omkring, och snabbt som blixten böjde sig ner och stal två meloner från ett obevakat fält de gick förbi.

Då antropologen förvånat frågade om det inte var precis det beteendet som bonden just lagt skulden för deras fattigdom på, så svarade bonden att jovisst, så var det. Men han kunde inte riktigt se varför just han skulle vara den första att sluta stjäla meloner, eftersom han visste att någon annan i morgon skulle stjäla några av hans. Dessutom ansåg bonden att det var närmast omoraliskt att inte vakta sina åkrar eftersom det bidrog till att stöldspiralen aldrig skulle brytas.

Jag kommer att tänka på denna gamla historia då jag blir konfronterad av en yngre (och betydligt idealistiskare) kollega med frågan om varför jag tycker att det är moraliskt försvarbart att dricka alkohol. Även om jag med mitt mycket rimliga drickande inte skadar någon annan, så menade han att jag ändå bidrar till att legitimera en kultur där det är okej att alls dricka, och att det i förlängningen är att bidra till det elände som alkoholen ställer till med (min tolkning av en lite allmännare diskussion).

En liknande frågeställning infann sig när jag läste Johan Ehrenbergs krönika ”När blir lön stöld” i ETC för några månader sedan. Ehrenberg menar att alla löner över 50 tusen kronor i månaden är stöld. Eftersom jag, i alla fall om jag har uppdrag, tjänar mer än så blev jag först lite provocerad. Visserligen håller jag med om att lönestrukturen i Sverige (och alla länder) är ”orättvis”. Men vad skulle det tjäna till om jag gick till min arbetsgivare och bad om att få min lön sänkt till, säg, 30 tusen? Mina kompanjoner skulle säkert kunna hitta ett sätt att förgylla sina liv med de pengarna, men vad skulle fattiga, sjuka eller arbetslösa tjäna på det.

Så, för att lyfta detta till en mer generell diskussion; Vilket ansvar har jag som individ att handla enligt den maxim jag skulle vilja se upphöjd till allmän lag?

I båda exemplen ovan så är det så att mina ”brott” mot den allmänna moral jag någonstans omhuldar, inte för sig själv leder till att någonting blir värre. Om jag köper en flaska vin på fredagen och dricker den tillsammans med min fru, ofta uppdelat på två kvällar, så blir världen inte ett enda dugg sämre än om jag lät bli (i vart fall inte om alternativet var att köpa druvjos på samma flaska och dricka den istället). Om jag tar emot den lön en lönemarknad satt som rimlig för min kompetens och arbetsinsats gör inte välden det minsta sämre än om jag lät bli.

För att jämföra med att köra bil istället för att ta tåget, eller att slänga sådant jag borde sorterat i soporna, så är det så att i de senare fallen blir världen faktiskt lite sämre varje gång jag fuskar. Inte så att det märks, eller att det är min oxfilé som får isarna att smälta, men det bidrar något lite. Men med alkoholen i mitt glas vin eller min höga lön så blir faktiskt inte någonting sämre av att jag inte slutar. Däremot skulle man kanske kunna uppnå en effekt om vi var många, nästan alla, som slutade med vilket beteende det nu gäller.

Så, åter till frågan. Vilket ansvar har man? Skall man alltid leva exakt på det sätt man tror att det skulle vara bra om alla levde? Gäller detta även om man är helt övertygad om att andra i nuläget inte kommer att haka på, och även om man därför tror sig veta att den uppoffring man gör faktiskt inte kommer att ha någon som helst effekt?

Vad gäller löner så tror jag inte ens att det vore bra med ett samhälle där alla tjänade lika mycket oavsett vad de bidrog med. Jag tror visserligen att det skulle kunna finnas mycket rättvisare parametrar för lönenivåer, och jag tycker att en rättvis lönespridning skulle vara betydligt mindre än den vi har idag. Men jag har ingen bra idé för hur ett system som skapade denna ”rättvisa” skulle kunna se ut, och tills någon kan komma på en sådan och övertyga mig om den så tror jag att det system vi har idag är det minst dåliga. Jag förespråkar inte att politiken skall jobba på att sänka höga löner. Däremot tror att politiken skall ägna sig åt att hela tiden höja lägstanivån, eller underlätta för facket att göra det, så att ingen som jobbar heltid skall ha riktigt låg lön, men det är inte det jag diskuterar här. (Har gjort det här).

I ljuset av att jag inte ens vet hur ett system för rättvisare löner skulle kunna se ut, och att jag inte förespråkar ett sådant system så får jag nog försöka sluta ha dåligt samvete för min egen lön. Jag skulle ju inte vilja se total löneutjämning upphöjd till allmän lag (kanske mest för att jag inte har någon bra idé för hur en sådan utjämning skulle kunna gå till), och jag behöver därför inte själv handla enligt den maximen.

Vad gäller alkohol så tycker jag att den uppoffring det vore för mig och andra måttlighetsdrickare att inte kunna ta ett gott glas vin eller whiskey vore ett lågt pris om det gjorde att tusentals kvinnor och barn skulle kunna få gå och lägga sig i kväll utan att behöva vara rädda för vad deras partner eller pappa skall ställa till med när han blivit tillräckligt full. Lägg därtill den personliga tragedi det innebär för alla de som inte kan dricka måttligt, det våld i offentliga miljöer alkoholen skapar och de kostnader för vård och rehabilitering det innebär för samhället så är det svårt att motivera alkoholens existens. Men eftersom jag är säker på att ett förbud inte skulle lösa något av ovanstående, utan att det bara skulle främja den organiserade brottsligheten och underminera förtroendet för rättsväsendet så propagerar jag inte för ett alkoholförbud.

Och så länge jag inte tycker att man skall ha ett förbud i praktiken så tänker jag fortsätta ta ett glas gott vin på fredagskvällen och detta utan att se det som en moralisk kompromiss.

Är detta bara ett dåligt sätt att för mig själv försvara att jag fortsätter handla av girighet eller njutningslusta? Ja, jag tycker ju inte det, men visst skall man vara vaksam på den risken.

Missade igår ett föredrag om Moral Compromise som filosofiska föreningen i Göteborg arrangerade. Tycker dock att ämnet är intressant, och jag har en känsla om att det kommer mer inlägg om detta på denna blogg inom kort.

tisdag 18 oktober 2011

Den som gapar efter mycket...

Hur många av oss har någon gång hört sagan om hunden med köttbenet och den därtill hörande sensmoralen att ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”?

Vem var det som kom på att berätta denna historia för barn? Vem var det som kom på att göra detta ordspråk till ett av våra vanligaste?

Var det någon som tyckte att världen vore en bättre plats om alla inte kastar sig över allt de ser och försöker roffa åt sig så mycket de kan innan någon annan gör det? Eller var det kanske någon som ville vara ensam där i guldhögen och som därför ville att vi andra skulle skämmas lite för vår girighet?

Tanken i berättelsen är ju att den som är girig på något sätt kommer att förlora på det. Berättelsen bygger på tanken om en högre rättvisa som på något sätt ställer saker och ting till rätta. I verkligheten verkar denna rättvisa inte finnas.

Kanske skulle vi istället lära våra barn att ”Den som gapar efter mycket får ofta mycket mer än de som sitter tysta och snällt väntar på sin tur”?

Kanske skulle ordspråk som ”Den som gräver en grop åt andra skall först se till att få ordenligt betalt”, ”Avsaknaden av samvete gör att man kan sova gott på sin sidenkudde”, ”Ärlighet varar längst om man är lite sparsam med den” och ”Pengar öppnar alla portar, och om himmelens portar vet vi för lite för att låta dem spela in i kalkylen” vara mer anpassade till den verklighet våra barn har att förvänta sig?

Just nu så går det en våg av helig vrede over jorden. En vrede riktad mot dem som förstört allt, mot de som av girighet valt den kortsiktiga vinsten på bekostnad av den långsiktiga stabiliteten. De som sett till sin egen snöda vinning framför vårt gemensamma bästa.

Jag förstår frustrationen, vreden och förtvivlan. Jag förstår den för jag delar den. Jag vill veta vad det är som händer, varför det händer och vem det är som ligger bakom alltihop. Jag vill ha svaren och jag vill ha lösningen. Jag vill veta hur vi skall göra för att inte hamna här igen, och jag vill att alla andra skall dela den insikten med mig.

Men vad skall vi då göra med all denna indignation över tingens ordning? Inte vill vi väl lära våra barn att acceptera världen och bli smarta spelare i den? Jag är övertygad om att en värld som styrs av de förvridna ordstäven ovan är en dålig värld. Inte bara för de som inte blir vinnare, de som styrs av gammeldags värderingar och därför står längst bak i kön och väntar på sin tur, eller de som inte har tillräckligt vassa armbågar för att slå sig fram till köttgrytorna även om de försökte. Nej, det blir en dålig värld för alla. Det blir en värld med social oro, upplopp, fattiga människor (absolut och relativt) som far illa och vars illafarande tillslut även får negativa konsekvenser för de som har det lite bättre ekonomiskt.

Jag tror att vi måste sluta förlita oss på moral och etik. Vi måste ha mycket tydliga regler för hur vi fördelar det välstånd vi lyckas skrapa ihop tillsammans. Dessa regler skall vara sedan följas upp och brott mot dem skall innebära sanktioner. Man skall kunna känna att man inte är den sista idioten för att man följer reglerna. På något sätt måste det bli så att den som gapar efter mer än han har rätt till faktiskt löper en tillräckligt stor risk att förlora tillräckligt mycket för att han skall låta bli.

Med detta inte sagt att vi skall avskaffa moral och etik. Vi kommer aldrig att lyckas ha regler för allt, och vi kommer inte att vilja kontrollera alla aspekter av livet eftersom detta har en integritetskostnad som vi inte är beredda att betala. I de luckor som varje regelsystem med nödvändighet måste ha så skall vi fortsätta ha moraliska kompasser till hjälp för hur vi beter oss mot varandra.

Regler ersätter inte moral, men moral kan heller aldrig ersätta regler.

Jag vill kunna fortsätta lära mina barn att inte gapa efter för mycket, att man visst kan hjälpa andra med att gräva gropar, att ärlighet varar längst och att pengar bara är ett medel aldrig ett mål. Jag vill kunna titta mina barn i ögonen och säga att världen är en rimlig plats och att det i längden lönar sig att vara en bra kompis och en god medborgare.

Tillsammans kan vi göra världen bättre, och till det behövs alla. Men vi måste göra det lite obekvämare att ohämmat ta för sig av alla guldhögar man ser. Ibland ligger det guld där i väntan på att några andra skall komma och dela på det, andra som kanske behöver det bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, om girighet och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

fredag 14 oktober 2011

Ang Daniel Suhonens text i SvD

Nej Daniel, det finns inga nyliberaler i socialdemokratiska partiet!

Det är helt klart att det finns politiska spänningar inom socialdemokratiska partiet. Det är ganska logiskt med tanke på att det är ett parti som tills nyligen skulle omfatta 4 av 10 svenskar (även om denna skara nu krympt till tre).

Det finns de som fortfarande tror på klasskamp av marxistiskt slag, de som betonar miljöfrågorna, de som ser till arbetstillfällena i första hand och en massa andra. Ingen socialdemokrat är lik en annan, och vi ser lite olika på saker och ting.

Det finns socialdemokrater som tycker att RUT kan vara ett bra sätt att hjälpa medelklassfamiljerna att reda ut sina vardagspussel, och det finns de som känner att det är ännu en klassbaserad orättvisa att subventionera hushållsnära tjänster för de som redan har det ganska bra när de flesta trots denna subvention inte har råd att köpa in hjälp.

Det finns socialdemokrater som tycker att vissa skillnader i ekonomiskt utfall kan vara motiverat utifrån faktorer som utbildning, flit och tur med förutsättningarna, och det finns de som ser alla olikheter i ekonomiskt utfall som grymma orättvisor som med politiska medel bör jämnas ut.

Det finns en massa olika åsikter samlade i vårt parti.

MEN det finns inga nyliberaler! Det finns ingen i vårt parti som tycker att den som inte har råd inte skall få sjukvård. Det finns ingen i vårt parti som tycker att den som inte själv kan försörja sig skall ligga och dö på gatorna, helt beroende av välgörenhet och allmosor. Det finns ingen i vårt parti som tycker att utbildning är något för de som har föräldrar som kan betala för den.

Vi skall vara försiktiga med etiketter rent allmänt, och när de används så skall de användas med respekt och i syfte att beskriva någon form av verklighet. Du håller inte med dem du kallar högersocialdemokraterna från Stockholms län, och det är din självklara rätt. Men att kalla dem nyliberaler är bara löjligt, och det skapar en onyanserad debatt som bara de riktiga liberalerna i moderaterna och deras kompispartier tjänar på.

Med detta inte sagt att det inte kan finnas synpunkter på åsikter som förfäktas av socialdemokrater. Jag har massor av synpunkter till både höger och vänster. Visst skall vi ha en debatt internt, och visst skall den debatten kunna föras till och med på SvD’s debattsidor. Teorin om att det finns läckor som drabbar Håkan Juholt, och därmed hela partiet, och att dessa läckor kan ha just det ursprung som du pekar på, kan säkert äga sin riktighet. Detta är inte bra, och detta skall vi reda ut. Men som sagt, vi måste försöka undvika ord som kommunist och nyliberal när vi pratar med varandra. Höger och vänster är illa nog, men de orden beskriver i alla fall en skillnad som kan finnas.

Mer om vad en "högersosse" kan tänkas vara här, här och här. Och säkert i massor av andra inlägg på denna blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om Suhonen, om socialdemokraterna och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Dags för extremt tydliga riktlinjer

Det verkar väl solklart att Juholt inte gjort något fel i strikt juridisk mening. Han har haft en lägenhet i alla år, och fått ersättning för den enligt gällande regelverk. När hans sambo sedan flyttade dit (antagligen en glidande skala gissar jag) så fortsatte han få ersättning.

Reglerna kring vad som händer om man blir fler som bor i lägenheten, och vad som skall anses vara att bo där (skall man vara skriven där, skall man spendera mer än 180 nätter där, skall man...) har varit oklara.

Hade Juholt varit en riksdagsman i högen hade detta passerat obemärkt. Problemet är nu att Juholt när hans sambo flyttade in var just en riksdagsman i högen utan några som helst chanser att bli partiledare.

Sedan, plötsligt, står han där som partiledare och allt förändras. Nu har han plötsligt ett enormt ansvar mot alla oss (S-medlemmar)vars ledare han blivit, och i det läget är det vansinnigt att riskera det mediapådrag som nu uppstått.

Så, i september står han där med foten i kläm. Han inser att han nog inte borde tagit ut full ersättning de senaste åren. Han inser att om han omedelbart betalar tillbaka pengarna så kan det väcka just den uppmärksamhet han inte behöver. Han inser att om han inte betalar tillbaka omedelbart så finns en liten risk att det som nu hänt kommer att hända.

Det han då gör är att inte väcka några björnar, utan han lämnar in blanketten som han gjort i alla år innan, och samtidigt så börjar han sondera hur han skall ta sig ur denna mycket explosiva situation. Dessvärre han han inte hitta någon bra väg ut, bomben exploderade i fredags och resten är historia.

Så, hade det varit bättre om Juholt hållit sig till riksdagens övernattningslägenheter? Ja, självklart är det så.

Hade det varit bättre om han redan i samma stund sambon skrev sig i lägenheten gick och frågade hur en sådan situation skall hanteras? Ja, självklart är det så.

Hade det varit bättre om det fanns tydliga regler för hur dylika situationer skall hanteras? Ja.

Men nu är det ju inte så det var i september. Juholt hade inte gjort det enkla och försiktiga. Han hade inte tänkt på att en sambo (som för allt vad vi vet kanske inte bidrar till hyran) skulle påverka hans situation, eller så tänkte han att han skulle komma undan med de pengarna (säkert medveten om att andra riksdagsmän gör lika dant). Han stod där med ett dilemma på halsen. Han hade plötsligt blivit en av Sveriges mest undersökta och bedömda personer. Han stod med en tickande bomb i handen, och han visste inte hur han skulle komma ur den uppkomna situationen. Innan han hunnit hitta ett sätt att bli av med bomben så exploderade den. Otur.

Så vad skall Juholt och det socialdemokratiska partiet göra nu då?

Man kan hänvisa till moraliska kompasser hit och dit, och det är väl klart att vi skall ha sådana. Men för många av oss är det inte omoraliskt att ta emot en kostnadsersättning som vår arbetsgivare ger oss. Jag tar emot mina terminalglasögon fast att jag hade behövt dem även om jag aldrig satt framför en terminal. Jag tar emot milersättningar även om jag i samband med tjänsteresan stannar till hos mina föräldrar och äter middag, och det alltså kan vara så att jag kört de där milen ändå. Det handlar om gråzoner, och de flesta av oss har en moralisk kompass som tillåter detta. Vi skulle aldrig sätta upp en milersättning om vi samåkte, men vi gör det även om vi samtidigt tar med familjen i bilen och gör en privat utflykt av tjänsteresan.

Juholts brott är inte ett brott mot reglerna, eller i vart fall inte ett solklart sådant. Det är ett brott mot en extrem försiktighetsprincip man kanske bör iaktta som politiker. Aldrig motta en gåva, aldrig låta sig bjudas på en resa, aldrig ta ut ersättning om det finns minsta personlig nytta med utgiften. Är man konsekvent där så finns det inga skelett att gräva upp. Då kommer man undan med den där reseräkningen som blev lite fel eller det där telefonsamtalet man gjorde privat från utlandet med tjänstetelefonen.

Väljer man att bli ledare i vårt parti (oavsett nivå), så måste man dels själv se till att inte samla på nya skelett, och att man själv desarmerar de som eventuellt finns med i lasten. Partiet måste här vara behjälpligt med en tydlig samling riktlinjer, desto mer konkreta desto bättre, kring hur vi gör i tjänsteutförandets alla olika skeden. Hur vi redovisar reseräkningar, andra kostnadsersättningar och traktamenten. När det är OK att anhöriga eller vänner följer med vart, och hur detta skall påverka ersättningar. Hur vi hanterar arvoden, löner och andra inkomster.

Vi står för ett högskattesamhälle med en stor (och därför dyr) offentlig sektor. Vi behöver få in de skatter vi beslutar om, och vi behöver hålla igen på de utgifter som det allmänna har (så att pengarna kan användas till välfärd). Detta gör att människor ställer högre krav på vänsterpolitiker än på andra politiker. Jag tycker att denna logik är märklig, och jag tycker att det är fel. Jag kan inte förstå att det skulle vara mer OK för en moderat att bryta mot demokratiskt fattade regler, än vad det är för en sosse. Men det är jag. Allmänhetens, och därmed väljarnas, åsikter tycks inte vara så rättvisa. Man kräver mer av sossar än andra, och det har vi att leva efter, orättvist eller ej. Dessutom är ju inte det orättvisa att vi skall följa reglerna utan att moderater inte behöver göra det i samma omfattning, så egentligen har det inte med oss att göra, sossar skall följa alla regler oavsett.

Eftersom det ställs högre krav på oss än på andra så måste vi vara extra noga. Dags alltså att ta fram extremt tydliga riktlinjer för beteende lämpligt för socialdemokratiska förtroendevalda, och sedan utbilda oss i dessa för att i framtiden undvika denna typ av affärer.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, om socialdemokraterna och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

onsdag 12 oktober 2011

Den visionäre majoren

Säga vad man vill om Mj Björklund, men han är inte rädd för att sticka ut hakan.

Sverige skall avskaffa värnskatten och minska marginalskatteeffekten. Sverige skall bygga ut kärnkraften. Sverige skall gå med i EMU fullt ut. Sverige skall få ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.

Oj, oj, oj. Att redan nu gå ut med vad man vill göra under de närmaste mandatperioderna, det är visionärt så det räcker. Snacka om att sticka av mot de andra partierna som hankar sig fram budget för budget och som är livrädda för att vara visionära.

För moderaterna och socialdemokraterna vore det antagligen ett ordentligt självmål att vara för visionära. Vi törstar ofta efter det, men jag är inte säker på att väljarna skulle belöna det. Det gäller att få med sig även de som bara vill åka med en hållplats.

Men för de mindre och ständigt utrotningshotade partierna kanske detta är en smart strategi. Kanske kan folkpartiet på detta sätt locka till sig moderater som tycker att den statsbärarande Fredrik blivit lite väl närsynt. När moderaterna inte gärna pratar om vad de skall göra bortom budgetåret och absolut inte bortom mandatperioden, och ogärna pratar ideologiskt om varför de genomför sin politik, då kan det kännas uppfriskande med någon som vågar säga ifrån. Högavlönade skall få behålla mer av sin lön! Vi skall inte ha ”studieskatt”! Skit i riskerna, vi måste ha el och då är det enklaste sättet att bygga kärnkraftverk! Här har vi en kille som pekar med hela handen, och som gör det utan att darra på rösten.

Värnskatt och sänkta marginalskatter är väl knappast en politik för att locka tveksamma sossar till den mörka sidan, men visst kan det finnas de som lockas av en tydlig linje i EMU-frågan, som gärna ser en utbyggnad av kärnkraften och som skulle kunna leva med lite uppluckringar i arbetsrätten. Kanske kan tydlighet löna sig?

Jag önskar ingen att bli folkpartist, men det hade varit roligt om man tjänade på att vara tydlig och lite långsiktig. Dessvärre tror jag inte att det är så, kanske inte ens för folkpartiet.

Läs även andra bloggares åsikter om folkpartiet och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Sorgligt att en så duktig debattör...

Juholt sköter sig just nu riktigt bra i debatten i riksdagen.

När han står i en talarstol så lägger han fram en politik som hänger ihop, som tar fram essensen i socialdemokratin med en hjälpande hand för de som behöver det.

Men när han inte står i talarstolen, när han inte får några minuter på sig, då misslyckas han på något sätt att förmedla denna bild. Istället skickar partiet under hans ledning ut signaler som ger känslan av popcornpolitik.

Det är samma sak varje gång. Inför debatter eller tal så känner jag stor tveksamhet till vår nuvarande ledning, och efter debatterna eller talen så känner jag tillförsikt inför möjligheterna att vi skall kunna få väljarna att förstå varför vi är ett bättre alternativ.

Just nu känner jag alltså en sorg över att en så duktig debattör och retoriker inte riktigt verkar klara av rollen som lagledare. Är det dessutom sant att han OK-ade Morgan Johanssons utspel om skiktade medborgarskap, då vet jag inte…

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Vem tar hand om välfärden?

Jag tycker inte särskilt synd om Håkan Juholt. Han har själv målat in sig i det hörn han nu står i, och han kommer säkert att ta sig ut på något sätt.

Jag tycker egentligen inte så synd om det socialdemokratiska partiet. Vi har valt Håkan till vår ledare, vi har själva odlat den partikultur vi har, och nu verkar vi implodera av vår historiska tyngd. Sådant händer. Om vi får ha vår demokrati kvar i hundra år till så kommer vi att se partier växa och krympa, komma och gå, detta är inte så konstigt.

Det som gör att jag får ont i magen, det är tanken på att det inte verkar finnas någon som just nu kan bära de idéer jag brukar kalla socialdemokratiska. Det är mycket sorgligt, för det drabbar i första läget de som behöver en hjälpande hand någonstans i livet. I förlängningen drabbar det oss alla eftersom vi får ett kallare och hårdare samhälle.

Jag hoppas på ett någorlunda snabbt tillfrisknande för socialdemokraterna, det vore så klart det enklaste. Men om det inte händer väldigt snabbt så betyder det fyra år till med en moderatledd regering, och det är inte bra för Sverige.

Så, ett starkare och framför allt tydligare socialdemokratiskt parti är kanske inte hela lösningen. På något sätt måste även socialliberala krafter i folkpartiet vakna till och sätta stopp för de mest vansinniga moderata förslagen. Det KAN inte vara folkpartistisk politik att sparka på sjukskrivna och arbetslösa. Drivs förmögenhetsöverföringen till de rikaste tillräckligt långt så måste folkpartiet till slut vakna till liv och börja bli lite besvärligare i alliansen. Dessvärre tror jag att Mj Björklund har för fullt upp med att omforma svensk skola med lumpen som modell för att ha tid att se vad som händer med resten av politiken.

Centern har jag förlorat hoppet för. Jag kan bara hoppas att detta folkrörelseparti går ut tiden innan socialdemokraterna gör det. Frågan är om inte Mauds insatser i regeringen varit ännu sämre för Sverige än vad herrarna Fredrik och Anders varit.

Krisdemokraterna tycker jag som vanligt illa om, men det finns en kärna av välfärdskramande som är i det närmaste socialdemokratisk. Nu verkar det partiet ha bestämt sig för att sluta finnas, så den hjälp som skulle kunnat komma därifrån i kampen för att rädda välfärden, den kan man nog glömma.

Vänstern då, det är väl ett parti som i princip bär socialdemokratiska idéer? Ja, kanske med en partiledning som aldrig kallat sig kommunister. Jag tror att ett starkare vänsterparti är bra för Sverige. Men bara i kombination med en fungerande socialdemokrati. Vänstern lider av samma sjuka som delar av socialdemokratin, nämligen en vägran att inse att egoismen är en ganska viktig drivkraft. Människor har ett behov av att få bygga för sig själva och för sina närmaste. Detta är ingenting fult, och det är något samhälle behöver. Man vill få lov att lyckas, och när man gör det vill man få behålla en del av det man skapat.

Miljöpartiet? Jag vet inte just nu. Jag förstår inte riktigt var man har dem. Miljöfrågorna är jätteviktiga, och jag hade kunnat använda min röst bara för att ge kraft åt en blåslampa i de frågorna. Men i andra frågor vet jag inte riktigt. Det är väl klart att de inte är moderater, och att de är välfärdsvänliga. Det är väl fortfarande så att miljöpartiet för mig personligen vore andrahandsvalet om jag tvingades till ett sådant. Men som politisk kraft för att hålla ihop samhället ser jag dem inte ta ledartröjan.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

tisdag 11 oktober 2011

Slarvigt av Juholt, men vem drabbas?

1. Det är rimligt att riksdagsmän från hela landet får kostnadsersättning för dubbelt boende då de måste ha övernattningsmöjligheter i Stockholm. Alternativet vore att vi får en ännu starkare förskjutning av all offentlig makt till Stockholm, och det vore mycket olyckligt.

2. Det är rimligt att man bara får ersättning för den kostnad man faktiskt har, och det är rimligt att man då bara räknar halva hyran som kostnad om man bor ihop med någon.

3. Det är rimligt att kräva lite högre moral vad gäller regler och lagar från de som är med och stiftar lagarna och bestämmer reglerna. Riksdagsmän bör alltså sköta sig exemplariskt när det gäller allt som har med skatter, avdrag, ersättningar och bidrag att göra. Det bör i och för sig alla, men det är lite extra viktigt att de som stiftar lagarna gör det.

4. Jag kan inte förstå, och har aldrig förstått, varför det skulle vara extra hemskt när en socialdemokrat ”fuskar”. Det finns väl inget parti som har som politisk linje att man inte skall betala de skatter riksdagen beslutat om, eller att man skall ha rätt att plocka ut ersättningar man inte har rätt till? Jag har oerhört svår att förstå varför Juholts fusk skall vara så mycket värre än Annie Lööfs ännu mer uppenbara dito.

Med allt detta skrivet; Juholt har gjort fel. Han har tagit ut ersättningar han inte varit berättigad till, eller han har åtminstone inte noga tagit reda på vilka regler som gäller innan han ansökt om ersättning. Detta är inte bra. Det är extra illa om man sitter i riksdagen, och det är ytterligare lite värre om man har ambitionen att bli statsminister.

Juholt har med detta gjort sig ursäkt skyldig till två grupper, och jag skulle vilja hålla isär dem.

Skattebetalarna: Alla svenskar har rätt att kräva av alla riksdagsmän att de inte tar ut ersättningar de inte är berättigade till. Detta av det enkla skäl att det är våra pengar de tar emot, och det skall då vara enligt beslutade regler. Vad gäller denna del av befolkningen så känner jag att saken nu borde vara utagerad. Juholt har tagit på sig pudelkostymen (omän lite motvilligt i början) och han har fått saken belyst i media så att alla som vill kan låta kunskapen om detta påverka deras val av parti inför nästa val. Allmänhetens intresse av att veva detta i media några varv till torde således vara ganska litet.

Partimedlemmarna: Vi som är medlemmar i det socialdemokratiska arbetarepartiet har dubbla skäl att vara onda på Håkan. Dels i egenskap av skattebetalare. I den rollen har jag redan förlåtit och glömt. Men vi har även rätt att ställa krav på Håkan eftersom vi givit honom förtroendet att vara vårt ansikte utåt. Vi har valt honom till vår partiordförande, till vår ledare.

I den partiinterna rollen tycker jag inte att jag lika lätt kan förlåta. När Håkan väljer att slarva (eller ännu värre fuska) med vilka ersättningar han tar emot, så äventyrar han tusentals timmar av ideellt arbete ute i partiföreningar och arbetarekommuner. Massor av partikamrater har knackat dörr, delat ut flygblad, stått i valstugor, gått på möten, demonstrerat, tagit debatten på skolan och jobbet och lagt ner massor av fritid för att hjälpa fram de socialdemokratiska idéerna. Allt detta väljer Håkan sedan att förstöra av lättja eller girighet.

Jag tycker att Juholt får schavottera orättvist länge i media bara för att han är sosse. Jag tycker att media går borgerlighetens ärende och jag förstår som ovan skrivits inte riktigt varför det anses så mycket hemskare när en sosse fuskar än när en centerpartist gör det. Men oavsett vad jag tycker om det så visste Håkan att så är fallet. Han vet lika väl som vem som helst att en affär av det här slaget ger partiet så mycket negativ uppmärksamhet att det förtar effekten av tiotusentals timmar ideellt arbete. Monas slarv lika väl som Håkans är faktiskt framför allt en spark i magen på alla de partivänner som lägger all ledig tid för att försöka övertyga väljarkåren om det rimliga i en socialdemokratisk politik.

Nu har jag ingen anledning att ta det personligt eftersom det var ganska länge sedan jag delade ut någonting i den demokratiska socialismens tjänst. Så mitt gnäll gäller inte mig personligen, men väl massor av andra partikamrater landet över. Det är dem Håkan skall be om ursäkt i första hand.

Så; tycker jag att Håkan Juholt skall avgå?

Nej, inte i nuläget. Visar det sig att han åtalas för sitt fusk, då tippar jag nog över till ett ja. Men jag har mycket svårt att tro att så kommer att ske. Jag tror att man kommer att se över reglerna och gå igenom ersättningarna som betalats ut till samtliga riksdagsmän, och jag tror inte att Juholt är ensam om att ha tolkat reglerna till sin fördel.

Till sist: OM Håkan verkligen velat fuska, hade det då inte varit enklare att helt enkelt låta sambon vara skriven någon annan stans? Jag tror att det hela är mer försumlighet än fusk. Men om det slarvet bidrar till en moderat valseger även 2014, då har Håkan en ganska stor grupp redan utsatta människor att svara inför. Politik är på riktigt, och de som får sina liv söndertrasade av liberal skyll-dig-själv-politik de har inte råd med slarviga sossar på ledande positioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

onsdag 5 oktober 2011

Vet de vad de håller på med?

Ibland (inte så sällan) så händer det att man springer på medarbetare på stora företag som gör en massa saker de lärt sig att de skall göra, men som inte riktigt vet varför de gör så. ”Så skall man väl göra?” kan man få som lite ängsligt svar om man undrar varför.

Samma sak råkar man ibland ut för med nya chefer eller ovana projektledare. Man kallas till möten som inte har något syfte annat än ”men möten skall man väl ha?”.

Detta är naturligt. Ingen är varm i kläderna från början, alla måste få treva sig fram.

Men när en hel process drivs på det sättet. När det inte finns någon som vet varför olika saker görs, hur de momenten passar in i helheten, då blir jag lite orolig. Även i dessa lite allvarligare fall brukar man kunna återta kontrollen genom att man sätter sig ner med nyckelinblandade, rotar fram gammal dokumentation, läster igenom lite kod för de IT-stöd som används och återskapar förståelsen för vad processen är tänkt att göra och på vilket sätt den gör det.

Med denna erfarenhet från ganska översiktliga processer som inköp, reskontrahantering och redovisning i bagaget tittar jag så ut över världen. Jag ser hela länder och stora banker som inte har koll på någonting vad det verkar. De vet inte vilka exponeringar de har mot olika typer av finansiella risker, de tar enorma risker till synes utan att förstå att det är det de gör. Det känns som om det sitter direktörer över allt och gör saker ”för det är väl så man gör”.

Man får en känsla av att man vill krympa världen igen. Återinföra regleringar som skärmar av vår lilla ankdam från det vilda havet där ute. Att skapa en robust svensk finansmarknad som kommunicerar med den oregerliga internationella marknaden via kontrollerbara och överskådliga kanaler. Låt det gå åt helvete där ute i det spännande vilda, så kan vi ha vårt trygga och lite tråkiga finanssystem här hemma. Ingen glamour, inga enorma vinster och inga börsrace. Men heller ingen bankakut, inga jättebonusar och inga finanskriser.

Men det är klart att ett exportberoende land som Sverige inte kan isolera sig från alla risker med internationell finansoro. Om ingen vill köpa våra telefonväxlar, våra bilar, vår skog eller vad det nu är vi vill sälja, då påverkar det så klart den reella ekonomin även i Sverige oavsett hur bra vår finanssektor fungerar. Så vi sitter kanske fast i ett nät som inte går att kontrollera, och vi tjänar kanske trots allt på att sitta där. Det vi då måste göra är att se till att bygga ett starkt samhälle som kan skydda människorna från de tvära kasten i finansmarknaderna. Vi skall ha skyddsnät som gör att det inte är en katastrof att bli av med jobbet. Vi skall ha en skola för alla som gör oss flexibla och snabba att parera förändringar. Vi skall ha offentliga budgetar i ordning.

Vi kan inte isolera oss, men visst är det en lockande tanke ibland när finansorons vågor går höga där ute.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

lördag 1 oktober 2011

Fram för de konservativa krafterna i KD!

Jag vet inte hur tongångarna går i KD. Jag förstår inte hur konservativa människor tänker över huvud taget. Men visst vore det väl underbart med ett riktigt härligt konservativt parti i svensk politik? Jag tror att Sverige skulle må bra av:

1) En uppluckring av alliansen där sprickorna mellan sunda liberaler (om det finns sådana), marknadsliberaler och konservativa (gärna då kristna sådana) skulle bli tydligare.

2) En tydligare spricka mellan olika idéinriktningar inom vänstergrupperingen i svensk politik så att skillnaderna på visionär och radikal vänster, traditionella testuggare och fackliga dogmatiker och lite mer mittenorienterade förespråkare för ett rimligt samhälle skulle bli tydligare.

3) Att dessa sprickor på respektive sida skulle framtvinga en kompromiss mellan socialliberaler i FP och MP (och om det finns några kvar i C) å ena sidan och den flexiblare delen i S å den andra. Detta skulle ge en stabil mittenminoritet (eller kanske till och med en majoritet om man kan bredda sig ytterligare) som kunde driva en politik som både är bra för svenska företagare, för svensk tillväxt OCH som lyckas med det utan att tumma på miljöns krav och utan att trampa kors och tvärs över svaga grupper i samhället.

Vill man se en sådan utveckling vore det fantastiskt med ett borgerligt parti som talade ännu högre om traditionella familjevärderingar och ännu hellre abortmotstånd och dödsstraff. Antingen splittras alliansen, eller (ännu bättre) så försvinner KD ut ur riksdagen helt och hållet.

TÄNK om vi kunde få en fempartiriksdag efter nästa val… En värld utan SD, KD och det överflödiga C, det vore en lite vackrare värld i sanning. En sådan fempartikammare skulle ge mycket utrymme för MP, men det kanske inte är så farligt?

Det viktigaste i dagsläget måste vara att bryta moderaternas hegemoni över svensk politik. Det ohämmade överförandet av våra samlade resurser till allt färre och rikare, det måste sluta. Jag vägrar tro att det inte finns mittenborgerliga krafter som känner lika dant.

fredag 30 september 2011

Men fatta då!

Det kan vara mörkret utanför som dröjer kvar allt längre på mornarna och kommer tillbaka allt tidigare på kvällarna. Det kan vara det tryck över bröstet som tanken på allt man borde hunnit med skapar. Det kan vara klumpen i magen som bildas när man tittar ut i världen från sin lilla bubbla.

Någonting är det som får mig att vilja ställa mig på torg och andra öppna platser och skrika så högt jag någonsin kan: ”MEN FATTA DÅ PUCKON!!!”.

Fatta att det vore så enkelt att göra världen så mycket bättre om vi bara kunde göra det tillsammans. Fatta att uppoffringen för att komma till rätta med svältande barn, krig, miljöförstöring, diktaturer, maktstrukturer och allt annat som skapar mörker i människors hjärtan inte är så stor. Vi behöver antagligen inte avstå så många av våra platt TVar eller bilar för att alla skulle kunna få det lite bättre. Om vi gav fan i att kriga, slåss och våldta, om vi slutade fuska och försöka få behålla lite mer än de andra hela tiden, om vi slutade tänka på oss själva och vår egen kortsiktiga konsumtion…

Det känns som om man sitter fast i ett gigantiskt fångens dilemma där de som väljer att samarbeta hela tiden straffas till förmån för de som väljer att utnyttja andra människor i stort eller smått. Det känns som om de som väljer att inte exploatera oljetillgångar eller de som väljer att inte köpa sin kaffemaskin avdragsgillt genom att skriva rördelar på kvittot hela tiden är de som drar det kortaste strået. De som inte kan med eller inte vill, de har visserligen sitt plågade samvete rent. Men om andra inget samvete har, då får de både kakan och den behagliga smaken av att ha ätit den.

Gnäll? Jovisst, det är det såklart. Men lite gnällig får man vara en fredagskväll framför datorn. I alla fall någon fredag då och då.

Om bara alla kunde fatta… om bara alla tyckte som jag. Så enkelt allt vore. Kanske lite tråkigt, men det är väl ett lågt pris att betala för att alla skall kunna ha det lagom bra?

Nej, jag får väl ta en cipramil och gå och lägga mig.

måndag 19 september 2011

Den självklara rätten till skilsmässa!

Det finns maktstrukturer i samhället. Stora, starka och oftast fula strukturer som i allt väsentligt gör människor ofria. Detta är dåligt. Detta skall man bekämpa med olika medel. Ett sådant medel är politik men regler, lagar och förordningar som sitt yttersta uttryck.

Kvinnor är en grupp som systematiskt förtrycks. De förtrycks av strukturer som upprätthålls (ofta omedvetet) av män och andra kvinnor. De måste ges maktmedel om de skall kunna ta sig ur detta förtryck. Politiken kan bidra med vissa maktmedel.

1) Politiken måste storsatsa på att ge kvinnan rätten till sin egen kropp. Våld mot kvinnor är fortfarande chockerande vanligt. Mycket vanligare än våld kopplat till annan brottslighet. Ändå satsar vi stort på att bekämpa organiserad brottslighet, fotbollsvåld och annat som är sexigt och lite macho. Att storsatsa på nolltolerans mot allt våld mot kvinnor tycks inte lika häftigt. Ett nej är ett nej, och meningen ”nu går jag” måste kunna uttalas utan rädsla för fysiska repressalier. Att slå ”sin kvinna” måste resultera i stränga straff. Vi måste uppmuntra kvinnor att anmäla brotten, vi måste satsa resurser på att utreda och lagföra och vi måste se till att straffen avskräcker. I våldtäktsfall måste det bli förbjudet för utredande polis/åklagare att fråga om kvinnans klädsel eller uppträdande innan våldtäkten. Ett nej är ett nej även om man är full och har stringtrosa.

2) Politiken måste ge kvinnan ekonomiska möjligheter att lämna ett förhållande. Heltid och riktiga löner för kvinnoyrken (helst skulle det inte finnas några yrken med ojämn könsfördelning, men det är kanske lite mer visionärt). Delade pensionspoäng om man har barn och lever under äktenskapslika former. Att vid bodelningar även räkna in det framtida värde en satsning på karriären har (dvs om hon har varit hemma och jag har fått satsa på karriären så skall min högre lön i framtiden också räknas in som en tillgång vid bodelning). Att vid bodelningar vara noga med att räkna in avsättningar i pensionssparande. Att hitta nya civilrättsliga former för samlevnad, där även icke-gifta skall kunna omfattas av en mer äktenskapsliknande bodelning om man har gemensamma barn.

3) Politiken måste göra vad den kan för att tvinga mannen att ta halva ansvaret för gemensamma barn. Detta är naturligtvis ett område där politiken har svårt att tränga in, men jag tror att en delad föräldraförsäkring är ett steg. Jag tror att utbildning av förskolepersonal (så att information om regnkläder, blöjor, studiedagar, mm i högre grad lämnas till pappan) skulle kunna hjälpa. Att få mannen att ta halva ansvaret för hemarbete, läxläsning, presenter till släktens och vännernas födelsedagar, handling och det genensamma boendet är svårt politiskt. Men det är ett viktigt område så kreativitet här skulle kunna ge stor effekt. Kanske skulle subventionerad familjerådgivning kunna vara en del i detta.

4) Och så den mest självklara av alla åtgärder. Kvinnans (och så klart mannens) oinskränkta rätt till skilsmässa. Jag trodde i min enfald att detta inte var en issue 2011, men reaktionerna på Happy, happy har fått mig att inse att jag hade fel. Det finns en kraftfull konservativ backlash på gång även i Sverige. Plötsligt bryr sig någon om vad KDU tycker (det är i och för sig bra, för de är så tokiga att de borde bli mindre ju mer uppmärksamhet man ger dem). Lika självklart som att arbetare (och alla anställda) måste ha rätt att strejka och säga upp sig, lika självklart är det att kvinnan måste ha rätten att ta sig ur ett förhållande som hon av en eller annan anledning inte trivs i. Denna rätt måste vara 100%-ig rent juridiskt, och den måste förstärkas och underlättas i praktiken. Till den praktiska rätten till skilsmässa hör även punkterna ovan. Man skall inte behöva vara rädd för att skiljas, och man skall inte behöva låta bli för att man inte har råd. Man måste få samhällets hjälp att genomdriva en bodelning även om den andra parten trilskas aldrig så mycket, och det skall inte behöva ta flera år.

Jag förstår att det finns sidor av alla reformer. Om man till exempel subventionerade vinterkläder om det var mannen som var och köpte dem (för att tvinga män att ta ansvar för detta område), så skulle det gynna de familjer där mannen skulle bry sig om detta, och bestraffa de familjer där det antingen inte finns en man, eller där han ändå skulle vägra ta detta ansvar. På samma sätt ställs argumenten mot delad föräldraförsäkring upp. Det blir i praktiken ett sätt att ge mer föräldradagar till medelklassfamiljen, eftersom männen där är lite bättre på att vara hemma med sina barn. Det skulle även bestraffa familjer där han tjänar betydligt mer, alltså dubbelbestraffa kvinnan som redan har låg lön. Vissa av dessa argument är värda att ta på allvar, och då kanske anpassa reglerna efter. Men att inte göra någonting, att bara stillasittande se på medans våra kvinnor (våra mammor, systrar, fruar och döttrar) fortsätter vara underordnade oss män, det vore i många fall mycket värre.

Självklart vore det bättre om alla som skaffar barn ihop orkar leva ihop (eller under gemensamt beslutade former isär) till dess barnen flyttar hemifrån. Och jag tror att samhället skall hjälpa till även här med samtalshjälp för de som så behöver, med generösare möjligheter för småbarnsföräldrar att jobba deltid med en förlängd föräldraförsäkring. Men att någon skall fortsätta leva tillsammans av moraliska eller ekonomiska skäl, och därmed bli slav under en samlevnadsform man inte önskar, det måste vi tillsammans hjälpas åt med att undvika.

Men barnen då? Barn mår inte nödvändigtvis bättre i ett dåligt äktenskap än med två frånskilda föräldrar. Jag inser att det inte blir enklare att få ihop livspusslet när man måste bo på ett sådant sätt att barnen kan gå i skolan/dagis utan orimliga resor. Även här måste vi kanske tänka helt nytt vad gäller lagstiftningen. Skall platsen för barnens skola/dagis vid separation begränsa föräldrarnas rätt att flytta? Skall man kunna få bidrag för att kunna bo krav i ett område man egentligen inte har råd med? Skall men kunna få rätt att ”tvångsflytta” den andra parten till ett område båda har råd att bo i? Skall man kunna få avdrag eller tom bidrag om man har långt till dagis/skola om man varit tvungen att flytta? På något sätt måste kanske det offentliga hjälpa till här, men tvång eller bidrag. Alternativet är att alla har sina egna barn… ett slags atomistiskt synsätt som strider mot naturens ordning.

När det gäller könsmaktsordningen (och även miljön) så måste vi bli mycket modigare och tänka mycket mer nytt. Jag är inte tillräckligt insatt för att komma med de spetsiga och kreativa idéerna, men jag vill slå ett slag för att vi måste våga för att vinna. Om man sedan vinner några val med en sådan politik… det är kanske mer tveksamt. Men då kommer folkbildning och opinionsbildning in i bilden, och där måste vi som ideologisk organisation återta den roll jag föreställer mig att den tidiga arbetarerörelsen hade.

tisdag 26 juli 2011

Vi skall fortsätta vara oeniga!

I svallvågorna av det avskyvärda som hänt i Norge är det lätt att känna att vi alla skall vara vänner och att alla meningsskiljaktigheter skall sopas under mattan. Man kan tycka att det känns futtigt att bråka om ett femte jobbskatteavdrag hit eller fas 3 dit.

Visst är det så att många av de frågor vi brottas med i vardagens politik är futtiga när de ställs mot tsunamis eller massmord och terrordåd. Men det gör inte dessa frågor mindre viktiga. Vi får inte sluta diskutera hur vi vill ha vårt samhälle konstruerat bara för att en dåre i Norge mördar ungdomar på sommarläger för att han hatar deras åsikter.

Jag tror att det är precis tvärt om.

Det finns massor av konflikter inbyggda i ett samhälle. Det finns strukturer av makt och maktlöshet som påverkar individerna i varje stund. Dessa konflikter skall man inte släta över och gräva ner. Vi måste fortsätta belysa orättvisor och leta efter strukturer som förtrycker.

När vi sedan hittar dessa skall vi formulera politiska förslag på hur man skulle kunna skapa ett rimligare samhälle. När de olika intressena i samhället sedan skapat sina analyser och sina förslag så skall vi ha en öppen debatt om hur lagar och regler skall vara utformade, vilka skatter vi skall ha och hur de skall användas. Det är detta som är motsatsen till den politiska extremismens väg.

Vi hedrar inga offer genom att sopa motsättningarna under mattan, vi hedrar dem genom att diskutera meningsskiljaktigheter i en respektfull ton och genom att använda ordet som medel, inte våldet.

I det demokratiska samhället och samtalet måste det kunna finnas plats för olika idéer och åsikter. Vi kommer aldrig att vara överens om var skåpet skall stå, och det är heller inte målet. Det vi skall kämpa för är ett samhälle där alla har rätt att säga sitt utan att behöva vara rädd för repressalier av ena eller andra slaget. Det vi skall kämpa för är ett debattklimat där man kan respektera sina politiska motståndare.

Vem har rätt till vilka känslor?

Någonting alldeles fruktansvärt hemskt har hänt. Alla är chockade, ledsna och förbannade. Hur kunde detta hända? Hur är man funtad om man kan stå och skjuta ner 80 ungdomar med berått mod?

Först och främst måste tankarna få lov att gå till de som förlorade nära anhöriga, vänner, kamrater eller andra de tyckte mycket om. Det är dessa tusentals människor som idag känner en personlig sorg som egentligen inte blir vare sig värre eller enklare av att det var 90-talet andra som också dog på samma gång. Detta är de människor som attacken drabbat värst. Naturligtvis tänker jag också på de som skadats under attacken och på de som bär på själsliga sår som sent kommer att läka.

Men när en massaker av detta slag äger rum så drabbar det inte bara de direkt berörda, utan vi är många miljoner människor i Norge, Skandinavien och i resten av världen som också känner starka känslor. Vi känner sorg, vi berörs av de hemska berättelserna, vi tänker oss in i hur det hade varit att själva vara där eller att sitta vid telefonen och vänta på att våra barn skulle ringa och säga att de överlevt. Vi känner rädsla för vad någon dåre skall hitta på nästa gång, vi känner ilska eftersom vi känner att dådet även är riktat mot oss i olika egenskaper. Vi känner sympati med det land som drabbats men vissa av oss känner även en solidaritet med den organisation som var huvudmålet.

Här kommer nu en kamp om sorgen in i bilden. Ingen (hoppas och tror jag) försöker konkurera med de närmast sörjande och drabbades sorg. Den är unik och personlig. Men den allmänna sorgen och ilskan, den blir det en slags konkurrens om, och det tycker jag är lite konstigt. Jag tänker nu främst på flera av de kommentarer som kommit fram i samband med att socialdemokrater kallat detta en attack mot socialdemokratin. Man anklagar socialdemokrater för att försöka lägga beslag på sorgen och för att försöka göra partipolitik av katastrofen.

Jag tycker att det är ganska rimligt att man som socialdemokrat upplever det inträffade som en attack mot socialdemokratin som organisation och som värderingskomplex. Det var ju det. Mördaren har själv beskrivit att han utförde sitt vidriga dåd för att försvåra det norska Arbeiderpariets rekrytering och återväxt. Attacken var således inte bara riktad mot det öppna samhället i allmänhet, utan faktiskt specifikt mot de norska socialdemokraterna. Terroristen hade i just detta fall inte lika gärna kunnat anfalla ett scoutläger eller ett läger med ungliberaler. Det var socialdemokrater han hatade och ville döda.

Detta gör inte att statsminister Reinfeldt på något gjorde fel när han kallade dådet för en attack på det öppna samhället. Det är ÄVEN en attack på det öppna samhället, det är även en attack på demokrati och medmänsklighet. Som en del av det demokratiska samtalet har Fredrik Reinfeldt en självklar rätt att känna att attacken även var riktad mot det han står för, och han har all rätt att känna sorg utifrån den aspekten.

Så att vi socialdemokrater känner oss attackerade utifrån vår tillhörighet som just socialdemokrater förminskar inte på något sätt andras rätt att känna sig attackerade utifrån andra tillhörigheter. Det är ingen tävlig i att känna sig mest attackerad eller att känna störst sorg. Jag har vänner som bor i USA. De känner ingen av de drabbade, de är mig veterligen inte socialdemokrater och de är inte norrmän. De har gråtit över det inträffade, och deras sorg är äkta, deras och värd all respekt.

Norrmän har en självklar rätt att känna sorg och bestörtning utifrån att det är Norge som utsatts för en fruktansvärd attack, tveklöst den brutalaste som utspelat sig i norden sedan kriget. Förespråkare för ett demokratiskt samtal har en självklar rätt att känna sorg eftersom terrordådet utförts mot ett öppet samhälle. Muslimer och marxister måste få känna sig utsatta eftersom dådet motiverats som en attack mot deras rätt att finnas. Politiskt aktiva i demokratiska partier måste få känna en sorg, rädsla och ilska eftersom attacken utförts mot den organiserade politiken. Och så vidare och så vidare.

Mest av allt har alla människor rätt att känna sorg, ilska, rädsla och besvikelse över det faktum att en människa kunnat göra något så ondsint, beräknande och fullständigt omänskligt som att kallblodigt skjuta ner nästan hundra unga människor som inte gjort honom annat än att råka vara på ett läger vars politiska inriktning han ogillade. Att det kan finnas en människa som kan göra någonting sådant fyller oss alla med de starkaste känslor. Vi förstår inte, och vi vill inte förstå.

Alla människor har rätt att känna sorg inför det inträffade, och alla människor kan känna starkt för de drabbade och deras familjer och vänner. Vi skall inte solka ner deras sorg med att käbbla om vem som har rätt till vilken känsla.

fredag 1 juli 2011

Jag hade helt fel!

Jag var ung (kanske 23) och, skulle det visa sig, lite dum. En SSU-kompis hade blivit vald till kongressombud och ville skriva en motion, kanske för att ha något att prata om på kongressen. Vi träffades hemma hos honom över lite plockmat och en flaska vin, och vi försökte krysta fram en motion.

Det var nu det visade sig att jag var dum. Jag hade en idé om att det var viktigt för samhället att ungdomar läser naturvetenskaplig linje på gymnasiet (det fanns linjer på gymnasiet på den tiden). Jag hade en idé om att man skulle skapa ekonomiska incitament för niondeklassare att välja N eller T på gymnasiet. Vi skrev en motion som i princip innebar att de som valde en av dessa linjer skulle få högre studiebidrag.

Det lustiga är att jag kom att tänka på denna gamla motion igår av någon anledning. Jag tänkte ”oj vad dumma vi var på den tiden”. Så elitistiskt, orättvist och dumt tänkte jag.

Otroligt nog är jag inte ensam om att vara så dum. Bara timmar efter att min ungdomssynd befriat sig från glömskans trygga vrå så läser jag i aftonbladet att Svenskt Näringsliv tycker att man inte skall få lika mycket studiestöd om man på universitetet/högskolan läser humanistiska ämnen som konst, teater eller filosofi.

Svenskt Näringslivs hemsida har man mildrat det hela lite och pratar om hobbykurser som Svampkunskap och Kreativ matlagning. Måhända tyder denna skönmålning på att man insett sitt klavertramp, för i rapporten står det tydligt att det handlar om att "konst- och humaniorautbildningar".
Civilingenjörer har betydligt större sannolikhet att
hitta jobb än humanister – trots detta viker inte ansökningarna till konst- och humaniorautbildningar. Skulle man belönas med lägre studielån och högre bidrag om man läser en av arbetsmarknaden efterfrågad utbildning så skulle kanske fler välja bristyrken. Syftet är alltså att inkorporera samhällsekonomiska utfall i studiemedlen för att de på så vis ska ingå i de överväganden som blivande studenter gör. Det skulle vara ett effektivt signalsystem som inte hindrar någon från att läsa sitt favoritämne men som uppmuntrar personer att läsa något som både de själva och samhället kan dra nytta av.
Jag tror att samhället gör sig självt en rejäl otjänst om man inte erbjuder studenter kurser i humaniora. Jag har själv läst historia, filosofi och psykologi på universitetet och jag är inte säker på att dessa studier bidrar mindre till att göra mig till en produktiv IT-konsult än de ämnen jag läste på Chalmers och Handels. Alla människor mår gott av att bredda sina vyer, och hellre än att sänka studiemedel för de som intresserar sig för lite mindre inskränkta ämnen än de Stefan Fölster gillar så borde man kanske tvinga läkare, jurister, ingenjörer och ekonomer att läsa en kurs i filosofi eller konstvetenskap.

Ett samhälle som inte har råd med litteraturvetenskap och teater är i sanning fattigt, och Sverige är verkligen inte så fattigt. Jag hade helt fel och Stefan Fölster har, som vanligt, helt fel.

Om universitet och högskolor skall erbjuda kurser i Yrkesinriktad svampkännedom och Brödkunskap? Ja, kanske det!

onsdag 29 juni 2011

Det är svårt det där med delat ansvar.

Läser Lena Sommestads blogginlägg:
”Det är viktigt att vi som kvinnor lär oss att tillvarata våra intressen, men det är också dags för män och för samhällets i stort att sluta rida snålskjuts på kvinnors förmåga att tänka på andra än sig själv. Att sätta omsorg om andra människor framför egenintresset är något som kvinnor har fått lära sig, och något som kvinnor fortsätter att göra därför att män kan kosta på sig att låta bli. Det är dags att skaka om i en jämställdhetsdebatt, där kvinnors ”val” att vara hemma och jobba deltid ständigt tas gör givna.”
Läser Elin Grelson i ETC:
”Jag tänker på vilken tradition jag placerar mig själv i, när jag står i Norrlandssommaren och säger ja till den jag älskar. Ett heteromonogamt, patriarkalt sätt att ordna relationer, en förväntan om kärnfamilj och trohet. Jag tänker på vad som händer med mig när jag både juridiskt, religiöst och samhällsmässigt ingår i ett tätt band med en annan människa. Jag vill inte suddas ut för kärleks skull. Men trots att sambeskattning slopats och äktenskapet är en betydligt friare institution idag än förr, bildar äktenskapet en enhet mellan två människor. På gott, men också ont.”

Hela detta inlägg är skrivet med ett heteronormativt parförhållande i tankarna. Jag vet att det finns många som inte lever i sådana förhållanden, och det är säkert så att det finns diverse problem även i sådana relationer. Jag har dock ingen inblick i, eller erfarenhet av andra samlevnadsformer, och jag överlåter därför åt andra att skriva om dessa. Jag ser dock en framtid där vi antingen hittar ett sätt att lösa de problem jag skissar på nedan, eller där fler kvinnor kommer att välja bort heterosexuella förhållanden till förmån för att leva ensam eller tillsammans med någon klokare (dvs en annan kvinna). Detta kommer i det senare fallet att leda till att fler och fler män tvingas leva ensamma.

Det är svårt det där med att vara familj, att dela på ansvar utan att suddas ut som individ, och framför allt utan att under-/överordna sig varandra.

Lösningen skulle kunna vara den ansvarsbaserade parrelationens upplösande. Lösningen skulle kunna vara att man skaffar ”sina egna” barn. Lösningen skulle kunna vara en slags atomism där man gör sig helt oberoende av alla andra vuxna, och där varje barn har EN vårdnadshavare som ansvarar för det barnet tills det också blir vuxet och kan stå HELT FRI från alla former av relationsbaserade beroenden.

När man jobbar i projekt och med processer (och säkert i alla jobb) så brukar man säga att ”delat ansvar är inget ansvar”. Jag tror att detta är en riktig iakttagelse i många sammanhang. Delar man ansvar så kommer det att innebära att saker hamnar mellan stolarna och inte alls görs, eller att några hela tiden duckar för ansvaret eftersom de vet/tror att andra kommer att ta det. I tydligt hierarkiska organisationer blir detta extra tydligt, någon är hela tiden ansvarig. Man delegerar nedåt och eskalerar uppåt, hela tiden i syfte att flytta och tydligt placera ansvaret hos en person.

I en familj fungerar det tvärtom. Här har man delat ansvar om det i särklass viktigaste som finns, barnen. Man har även ett delat ansvar för lite mindre, men dock, viktiga saker som tvätt, bilar, städning, huslån och trädgård. Här förväntas man lyckas med det som den samlade managementlitteraturen dömer ut som omöjligt, man förväntas dela på ansvaret.

Jag tror att många relationer närmar sig detta problem genom att försöka dela på arbetet. Man försöker först hitta en kompromiss gällande hur mycket arbete som behöver läggas ner, och sedan försöker man hitta modeller för att dela någorlunda lika på detta arbete. Båda dessa moment innebär stora praktiska svårigheter, men det är i teorin ganska enkelt.

Men att dela på arbetet är bara att komma halva vägen. Den stora utmaningen är det delade ansvaret. Det som egentligen inte går att dela måste på något sätt fördelas, och gärna då på ett sådant sätt att det tynger båda parter ungefär lika mycket.

Det handlar om att fördela projektledaransvaret vad gäller rätt utrustning för dagis/skola, barnens kläder och fritidsutrustning, hushållets mathållning och inköpsplanering, logistikplanering för veckans aktiviteter, social planering (släkt och vänners födelsedagar/högtidsdagar med kalas och presentplanering, middagar/fikaträffar med kompisar, barnens lek med kompisar, och barnvaktsplanering), semesterplanering, läkar-/tandläkar-/BVC-besök och allt annat som hör barnfamiljen till. Även här måste första steget vara att komma överens om vad som måste planeras och ansvaras för, och sedan måste man på något sätt få en balans i hur detta överenskomna ansvar skall fördelas.

Även att försörja familjen är ett ansvar som måste tas, och det är viktigt att någon jobbar och drar hem pengar till alla ansvar som man måste eller vill ta. Men jag tror kanske att detta argument ibland används av män för att ta sig ur ansvaret för hemmet.

Problemet med ansvar är att det inte är fördelat om den som skall ta det inte gör det på ett sådant sätt att den andre helt kan släppa taget om det. Här är det självklart upp till båda parter att fullt ut ta ansvar respektive att släppa det, men det är inte alltid så lätt. En syssla kan man påminna om och tjata om och det är ändå en viss lättnad att någon annan gör den. Ansvar kan man inte påminna någon om att ta utan att faktiskt ha tagit det själv, och däri ligger förbannelsen. Det är detta som gör att ansvar inte kan delas, möjligtvis fördelas.

Till detta kommer den problematik som följer efter det att man tagit sig igenom vardagspusslet i vardagen. Många har då fördelat framtida potential att skaffa inkomster mycket ojämnt. Pensionspoäng, andra pensionsbesparingar, löneutveckling och investering i karriär har fördelats i relationen på ett sådant sätt att den ena parten (ofta mannen) står ganska väl rustad i händelse av en separation, och den andra parten låses in i förhållandet eftersom hen (oftast hon) inte har råd att bli ensam.

Jag tror inte på atomismen som lösning. Jag tror att vi skall försöka fortsätta att uppfostra och ansvara för våra barn tillsammans så långt det är möjligt. Men jag tror att vi behöver nya verktyg för att göra det. Vi behöver hitta vägar och söka metoder som gör att familjen inte blir en kvinnofälla som kvinnan tillsynes självmant stänger in sig i och som hon sedan på grund av ekonomiska faktorer inte kan välja att lämna.

Den största delen av detta problem är privat och måste till syvende og sidst lösas i varje relation. Men jag tror att politiken också har en roll att spela här. Det handlar om att skapa möjligheter för en modernare relation genom regler och attityder på arbetsmarknaden. Det handlar om att skapa möjligheter och att även till viss del ”framtvinga” modernare relationer i hemmen.

Vissa åtgärder kan vara ett sätt att hjälpa fram ett delat ansvarstagande. Jag tror att en delad föräldraförsäkring är en reform man stegvis bör införa. Jag tror att en generös kommunal familjerådgivning kan vara till stor hjälp.

Andra åtgärder kan lindra effekterna av snedfördelningen så länge denna består. Jag tycker att det skall vara obligatoriskt (eller åtminstone utgångsläget) för makar att dela på pensionspoäng. Jag tycker att pensionsförsäkringar på ett tydligare sätt skall ingå i bodelningar. Jag tycker att man skall titta på ett sätt att vid en bodelning värdera den investering i karriär och löneutveckling som man tillåtits göra på den andra makens ”bekostnad” vid ett snett uttag av föräldradagar och deltidsarbete.

*** VARNING! PRIVAT! ***

Är jag själv då ett föredöme i detta? Har jag lyckats mantla rollen som den moderne mannen som tar halva ansvaret och utför hälften av de överenskomna sysslorna rörande hem och barn? Skulle min relation kunna vara en mall att studera för den som vill se hur ett jämställt förhållande skulle kunna fungera?

Med risk för att bli lite väl privat så är svaret nej. Det händer att jag duckar för ansvaret eftersom jag vet att min fru kommer att ta det. Jag gör inte det för att vara elak, men jag gör det lika fullt, och jag bidrar därmed till en patriarkal struktur som jag säger mig vilja upphäva. Vad detta kan bero på och vad jag skall göra åt det får jag diskutera med min fru och det lämpar sig inte för denna blogg, men det tjänar till att belysa hur stort problemet är.

Jag tror dock att varje man har ett stort ansvar att försöka att varje dag ta ett litet steg mot ett jämställdare samhälle på vardagspusslets område. Det handlar inte om att fördela skuld och skam, det handlar inte om att män kollektivt skall rulla sig i tjära och fjädrar. Det handlar om att försöka underlätta vardagen för de kvinnor vi säger oss älska, och det handlar om att skapa ett bättre samhälle för våra döttrar att växa upp i.

Men framför allt tror jag att det handla om att vi måste bli bättre på detta om vi inte skall framleva våra liv i ensamhet. Jag tror att vi män i min generation i stora delar kan klara sig på svallvågorna av tusentals år av patriarkala äktenskapstraditioner, men för våra söner och son-/dottersöner tror jag att det kan bli svårare. Att inte välja jämställdhet är på sikt att välja ensamheten.

Kvinnor ”behöver” inte män längre. Kan vi inte skärpa till oss så får vi stå där. Det är ingen som tvingar oss att bli jämställda och att ta ansvar, men det är på sikt heller ingen som tvingar en modern kvinna att stå ut med att ta hand om hem, barn och man.