måndag 31 oktober 2011

Får man använda ordet autism för att skoja om sig själv?

Reflektioner efter att ha läst Victoria Qvarnströms artikel på Newsmill.

När ingen ser och ingen hör så tackar jag ibland min lyckliga stjärna (eller slumpen om man nu kan tacka den) för att mina underbara barn inte har större problem i livet än vad de har. Jag älskar dem över allt annat, och jag kan inte tänka mig någonting värre än att de skulle drabbas av någonting som gjorde deras liv svårare för dem än vad det behöver vara.

På samma sätt unnar jag inga andra barn någon form av svårigheter, och det smärtar mig djupt att det finns barn som behöver dras med olika former av neuropsykiatriaska funktionshinder (eller några funktionsnedsättningar alls för den delen).

Jag har ingen inblick i hur det är att leva med ett barn med en diagnos inom autismspektrat. Jag kan nog inte ens föreställa mig det, men jag kan försöka. När jag försöker närma mig känslan genom att tänka mig att ett av mina barn… nej det blir så klart för jobbigt. Jag vill inte tänka på hur det skulle vara att sitta i soffan och nynna lugnande sånger för min sjuåring och försöka få honom att orka försöka gå ut i världen i morgon igen, samtidigt som jag visste hur ont det gjorde i honom då han inte kunde förstå hur den världen fungerade. Att vilja hålla kvar och skydda, att för hans skull långsamt utsätta honom för världen så att han en dag skall kunna själv, att vilja få tid för mig själv utan honom eftersom jag inte orkar vara där hela tiden. Jag kan börja komma till kanten av en förståelse, och sedan orkar jag inte mer. Jag orkar inte ens förstå hur det är för de barn som har dessa funktionshinder och hur det är för deras föräldrar.

Trots att jag hyser den djupaste respekt för familjer med dessa problem så händer det ganska ofta att jag själv använder mig av autismspektrautlåtanden om mig själv (eller om väl valda andra). Det kan vara att man talar om sin hobbyautism för att man har telefonskräck, tycker det är jobbigt att titta folk i ögonen, räknar på allt som går att räkna på eller har svår att förstå när andra inte förstår det man själv tycker är självklart. På samma sätt kan jag säga att jag talar flytande afasi när jag inte hittar ett ord eller hör mig själv säga något helt annat än det jag tänkte, jag skämtar om min narkolepsi när jag är trött på jobbet, och jag utbrister att jag är dum i huvudet när jag inte får ihop koden när jag programmerar.

Jag gör inte detta för att förringa de problem det måste innebära att verkligen vara drabbad av autism, afasi, narkolepsi eller av att faktiskt vara dum i huvudet. Jag skämtar med mig själv, och jag förstärker då mitt problem med en tydligt överdriven jämförelse. Kanske ligger det även i skämtet ett konstaterande att jag är glad för att de små egenheter vi har lite till mans inte är värre än de är, och att de inte ställer till det för mig i min vardag.

När jag kommer på mig själv med att räkna ut hur lång tid det skulle ta för sju miljarder människor att gå förbi vårt hus, och med att vara fundersam över hur stor andel av dem som skulle behöva bäras, och som därför kanske inte tar så mycket plats, bara för att någon råkar säga ”det verkar som om alla människor i hela världen går förbi här idag”, då kan jag skoja om min ”hobby-autism”. Jag är inte säker på att mamman som gråter på kvällen för att hennes dotter inte vill leva längre eftersom hon inte förstår kompisarnas lekar och därför inte får vara med annat än som driftkucku, är behjälpt av att jag slutar med det.

Men uppoffringen att sluta använda sådana utsagor vore ganska rimlig om det faktiskt skulle göra utsatta människors vardag lite mindre jobbig.

Naturligtvis påverkas de av mina medmänniskor som har funktionshinder av hur jag vardagspratar om deras problem. Så nu funderar jag på om det finns någon information om hur de med funktionshinder själva skulle vilja at omvärlden pratade om dessa diagnoser, eller inte pratade om dessa diagnoser. Vad är stötande, vad är stöttande och vad spelar ingen roll? Skall man inte alls prata om dessa funktionshinder annat än som deskriptiva fakta om människor som har dem? Skall man försöka informera sig och sedan informera andra?

Jag är intresserad av hur vi andra skulle kunna göra det lättare (eller åtminstone inte göra det värre) för några av våra medmänniskor, åtminstone i den aspekten av dem som är deras funktionshinder. Det förvånade mig lite att inte hitta sådan information på intresseorganisationens hemsida, jag letade kanske bara på fel ställe.

lördag 29 oktober 2011

Litet försvar. För vad, mot vad?

Jag läste för mycket länge sedan en bok om fattiga bönder någonstans i världen (var kan kvitta). Det var en antropolog som bott ett tag hos dessa bönder och har berättade bland annat om hur man lade stora mängder tid på att vakta sina melonodlingar, detta eftersom de andra bönderna annars omedelbart stal meloner. Den bonde som antropologen bodde hos ondgjorde sig mycket över detta och menade att det var den tjuvaktiga traditionen bönderna emellan som höll dem kvar i fattigdom, och att de skulle kunna göra så mycket bättre nytta av den tiden de nu lade på att vakta sina fält mot varandra om de bara kunde sluta sno meloner så snart de fick chansen.

Detta kunde antropologen inte annat än hålla med om, och hans förvåning var därför stor när bonden på vägen hem från sina åkrar (som en av hans söner stannade kvar att vakta) plötsligt stannade till, tittade sig omkring, och snabbt som blixten böjde sig ner och stal två meloner från ett obevakat fält de gick förbi.

Då antropologen förvånat frågade om det inte var precis det beteendet som bonden just lagt skulden för deras fattigdom på, så svarade bonden att jovisst, så var det. Men han kunde inte riktigt se varför just han skulle vara den första att sluta stjäla meloner, eftersom han visste att någon annan i morgon skulle stjäla några av hans. Dessutom ansåg bonden att det var närmast omoraliskt att inte vakta sina åkrar eftersom det bidrog till att stöldspiralen aldrig skulle brytas.

Jag kommer att tänka på denna gamla historia då jag blir konfronterad av en yngre (och betydligt idealistiskare) kollega med frågan om varför jag tycker att det är moraliskt försvarbart att dricka alkohol. Även om jag med mitt mycket rimliga drickande inte skadar någon annan, så menade han att jag ändå bidrar till att legitimera en kultur där det är okej att alls dricka, och att det i förlängningen är att bidra till det elände som alkoholen ställer till med (min tolkning av en lite allmännare diskussion).

En liknande frågeställning infann sig när jag läste Johan Ehrenbergs krönika ”När blir lön stöld” i ETC för några månader sedan. Ehrenberg menar att alla löner över 50 tusen kronor i månaden är stöld. Eftersom jag, i alla fall om jag har uppdrag, tjänar mer än så blev jag först lite provocerad. Visserligen håller jag med om att lönestrukturen i Sverige (och alla länder) är ”orättvis”. Men vad skulle det tjäna till om jag gick till min arbetsgivare och bad om att få min lön sänkt till, säg, 30 tusen? Mina kompanjoner skulle säkert kunna hitta ett sätt att förgylla sina liv med de pengarna, men vad skulle fattiga, sjuka eller arbetslösa tjäna på det.

Så, för att lyfta detta till en mer generell diskussion; Vilket ansvar har jag som individ att handla enligt den maxim jag skulle vilja se upphöjd till allmän lag?

I båda exemplen ovan så är det så att mina ”brott” mot den allmänna moral jag någonstans omhuldar, inte för sig själv leder till att någonting blir värre. Om jag köper en flaska vin på fredagen och dricker den tillsammans med min fru, ofta uppdelat på två kvällar, så blir världen inte ett enda dugg sämre än om jag lät bli (i vart fall inte om alternativet var att köpa druvjos på samma flaska och dricka den istället). Om jag tar emot den lön en lönemarknad satt som rimlig för min kompetens och arbetsinsats gör inte välden det minsta sämre än om jag lät bli.

För att jämföra med att köra bil istället för att ta tåget, eller att slänga sådant jag borde sorterat i soporna, så är det så att i de senare fallen blir världen faktiskt lite sämre varje gång jag fuskar. Inte så att det märks, eller att det är min oxfilé som får isarna att smälta, men det bidrar något lite. Men med alkoholen i mitt glas vin eller min höga lön så blir faktiskt inte någonting sämre av att jag inte slutar. Däremot skulle man kanske kunna uppnå en effekt om vi var många, nästan alla, som slutade med vilket beteende det nu gäller.

Så, åter till frågan. Vilket ansvar har man? Skall man alltid leva exakt på det sätt man tror att det skulle vara bra om alla levde? Gäller detta även om man är helt övertygad om att andra i nuläget inte kommer att haka på, och även om man därför tror sig veta att den uppoffring man gör faktiskt inte kommer att ha någon som helst effekt?

Vad gäller löner så tror jag inte ens att det vore bra med ett samhälle där alla tjänade lika mycket oavsett vad de bidrog med. Jag tror visserligen att det skulle kunna finnas mycket rättvisare parametrar för lönenivåer, och jag tycker att en rättvis lönespridning skulle vara betydligt mindre än den vi har idag. Men jag har ingen bra idé för hur ett system som skapade denna ”rättvisa” skulle kunna se ut, och tills någon kan komma på en sådan och övertyga mig om den så tror jag att det system vi har idag är det minst dåliga. Jag förespråkar inte att politiken skall jobba på att sänka höga löner. Däremot tror att politiken skall ägna sig åt att hela tiden höja lägstanivån, eller underlätta för facket att göra det, så att ingen som jobbar heltid skall ha riktigt låg lön, men det är inte det jag diskuterar här. (Har gjort det här).

I ljuset av att jag inte ens vet hur ett system för rättvisare löner skulle kunna se ut, och att jag inte förespråkar ett sådant system så får jag nog försöka sluta ha dåligt samvete för min egen lön. Jag skulle ju inte vilja se total löneutjämning upphöjd till allmän lag (kanske mest för att jag inte har någon bra idé för hur en sådan utjämning skulle kunna gå till), och jag behöver därför inte själv handla enligt den maximen.

Vad gäller alkohol så tycker jag att den uppoffring det vore för mig och andra måttlighetsdrickare att inte kunna ta ett gott glas vin eller whiskey vore ett lågt pris om det gjorde att tusentals kvinnor och barn skulle kunna få gå och lägga sig i kväll utan att behöva vara rädda för vad deras partner eller pappa skall ställa till med när han blivit tillräckligt full. Lägg därtill den personliga tragedi det innebär för alla de som inte kan dricka måttligt, det våld i offentliga miljöer alkoholen skapar och de kostnader för vård och rehabilitering det innebär för samhället så är det svårt att motivera alkoholens existens. Men eftersom jag är säker på att ett förbud inte skulle lösa något av ovanstående, utan att det bara skulle främja den organiserade brottsligheten och underminera förtroendet för rättsväsendet så propagerar jag inte för ett alkoholförbud.

Och så länge jag inte tycker att man skall ha ett förbud i praktiken så tänker jag fortsätta ta ett glas gott vin på fredagskvällen och detta utan att se det som en moralisk kompromiss.

Är detta bara ett dåligt sätt att för mig själv försvara att jag fortsätter handla av girighet eller njutningslusta? Ja, jag tycker ju inte det, men visst skall man vara vaksam på den risken.

Missade igår ett föredrag om Moral Compromise som filosofiska föreningen i Göteborg arrangerade. Tycker dock att ämnet är intressant, och jag har en känsla om att det kommer mer inlägg om detta på denna blogg inom kort.

tisdag 18 oktober 2011

Den som gapar efter mycket...

Hur många av oss har någon gång hört sagan om hunden med köttbenet och den därtill hörande sensmoralen att ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”?

Vem var det som kom på att berätta denna historia för barn? Vem var det som kom på att göra detta ordspråk till ett av våra vanligaste?

Var det någon som tyckte att världen vore en bättre plats om alla inte kastar sig över allt de ser och försöker roffa åt sig så mycket de kan innan någon annan gör det? Eller var det kanske någon som ville vara ensam där i guldhögen och som därför ville att vi andra skulle skämmas lite för vår girighet?

Tanken i berättelsen är ju att den som är girig på något sätt kommer att förlora på det. Berättelsen bygger på tanken om en högre rättvisa som på något sätt ställer saker och ting till rätta. I verkligheten verkar denna rättvisa inte finnas.

Kanske skulle vi istället lära våra barn att ”Den som gapar efter mycket får ofta mycket mer än de som sitter tysta och snällt väntar på sin tur”?

Kanske skulle ordspråk som ”Den som gräver en grop åt andra skall först se till att få ordenligt betalt”, ”Avsaknaden av samvete gör att man kan sova gott på sin sidenkudde”, ”Ärlighet varar längst om man är lite sparsam med den” och ”Pengar öppnar alla portar, och om himmelens portar vet vi för lite för att låta dem spela in i kalkylen” vara mer anpassade till den verklighet våra barn har att förvänta sig?

Just nu så går det en våg av helig vrede over jorden. En vrede riktad mot dem som förstört allt, mot de som av girighet valt den kortsiktiga vinsten på bekostnad av den långsiktiga stabiliteten. De som sett till sin egen snöda vinning framför vårt gemensamma bästa.

Jag förstår frustrationen, vreden och förtvivlan. Jag förstår den för jag delar den. Jag vill veta vad det är som händer, varför det händer och vem det är som ligger bakom alltihop. Jag vill ha svaren och jag vill ha lösningen. Jag vill veta hur vi skall göra för att inte hamna här igen, och jag vill att alla andra skall dela den insikten med mig.

Men vad skall vi då göra med all denna indignation över tingens ordning? Inte vill vi väl lära våra barn att acceptera världen och bli smarta spelare i den? Jag är övertygad om att en värld som styrs av de förvridna ordstäven ovan är en dålig värld. Inte bara för de som inte blir vinnare, de som styrs av gammeldags värderingar och därför står längst bak i kön och väntar på sin tur, eller de som inte har tillräckligt vassa armbågar för att slå sig fram till köttgrytorna även om de försökte. Nej, det blir en dålig värld för alla. Det blir en värld med social oro, upplopp, fattiga människor (absolut och relativt) som far illa och vars illafarande tillslut även får negativa konsekvenser för de som har det lite bättre ekonomiskt.

Jag tror att vi måste sluta förlita oss på moral och etik. Vi måste ha mycket tydliga regler för hur vi fördelar det välstånd vi lyckas skrapa ihop tillsammans. Dessa regler skall vara sedan följas upp och brott mot dem skall innebära sanktioner. Man skall kunna känna att man inte är den sista idioten för att man följer reglerna. På något sätt måste det bli så att den som gapar efter mer än han har rätt till faktiskt löper en tillräckligt stor risk att förlora tillräckligt mycket för att han skall låta bli.

Med detta inte sagt att vi skall avskaffa moral och etik. Vi kommer aldrig att lyckas ha regler för allt, och vi kommer inte att vilja kontrollera alla aspekter av livet eftersom detta har en integritetskostnad som vi inte är beredda att betala. I de luckor som varje regelsystem med nödvändighet måste ha så skall vi fortsätta ha moraliska kompasser till hjälp för hur vi beter oss mot varandra.

Regler ersätter inte moral, men moral kan heller aldrig ersätta regler.

Jag vill kunna fortsätta lära mina barn att inte gapa efter för mycket, att man visst kan hjälpa andra med att gräva gropar, att ärlighet varar längst och att pengar bara är ett medel aldrig ett mål. Jag vill kunna titta mina barn i ögonen och säga att världen är en rimlig plats och att det i längden lönar sig att vara en bra kompis och en god medborgare.

Tillsammans kan vi göra världen bättre, och till det behövs alla. Men vi måste göra det lite obekvämare att ohämmat ta för sig av alla guldhögar man ser. Ibland ligger det guld där i väntan på att några andra skall komma och dela på det, andra som kanske behöver det bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, om girighet och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

fredag 14 oktober 2011

Ang Daniel Suhonens text i SvD

Nej Daniel, det finns inga nyliberaler i socialdemokratiska partiet!

Det är helt klart att det finns politiska spänningar inom socialdemokratiska partiet. Det är ganska logiskt med tanke på att det är ett parti som tills nyligen skulle omfatta 4 av 10 svenskar (även om denna skara nu krympt till tre).

Det finns de som fortfarande tror på klasskamp av marxistiskt slag, de som betonar miljöfrågorna, de som ser till arbetstillfällena i första hand och en massa andra. Ingen socialdemokrat är lik en annan, och vi ser lite olika på saker och ting.

Det finns socialdemokrater som tycker att RUT kan vara ett bra sätt att hjälpa medelklassfamiljerna att reda ut sina vardagspussel, och det finns de som känner att det är ännu en klassbaserad orättvisa att subventionera hushållsnära tjänster för de som redan har det ganska bra när de flesta trots denna subvention inte har råd att köpa in hjälp.

Det finns socialdemokrater som tycker att vissa skillnader i ekonomiskt utfall kan vara motiverat utifrån faktorer som utbildning, flit och tur med förutsättningarna, och det finns de som ser alla olikheter i ekonomiskt utfall som grymma orättvisor som med politiska medel bör jämnas ut.

Det finns en massa olika åsikter samlade i vårt parti.

MEN det finns inga nyliberaler! Det finns ingen i vårt parti som tycker att den som inte har råd inte skall få sjukvård. Det finns ingen i vårt parti som tycker att den som inte själv kan försörja sig skall ligga och dö på gatorna, helt beroende av välgörenhet och allmosor. Det finns ingen i vårt parti som tycker att utbildning är något för de som har föräldrar som kan betala för den.

Vi skall vara försiktiga med etiketter rent allmänt, och när de används så skall de användas med respekt och i syfte att beskriva någon form av verklighet. Du håller inte med dem du kallar högersocialdemokraterna från Stockholms län, och det är din självklara rätt. Men att kalla dem nyliberaler är bara löjligt, och det skapar en onyanserad debatt som bara de riktiga liberalerna i moderaterna och deras kompispartier tjänar på.

Med detta inte sagt att det inte kan finnas synpunkter på åsikter som förfäktas av socialdemokrater. Jag har massor av synpunkter till både höger och vänster. Visst skall vi ha en debatt internt, och visst skall den debatten kunna föras till och med på SvD’s debattsidor. Teorin om att det finns läckor som drabbar Håkan Juholt, och därmed hela partiet, och att dessa läckor kan ha just det ursprung som du pekar på, kan säkert äga sin riktighet. Detta är inte bra, och detta skall vi reda ut. Men som sagt, vi måste försöka undvika ord som kommunist och nyliberal när vi pratar med varandra. Höger och vänster är illa nog, men de orden beskriver i alla fall en skillnad som kan finnas.

Mer om vad en "högersosse" kan tänkas vara här, här och här. Och säkert i massor av andra inlägg på denna blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om Suhonen, om socialdemokraterna och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Dags för extremt tydliga riktlinjer

Det verkar väl solklart att Juholt inte gjort något fel i strikt juridisk mening. Han har haft en lägenhet i alla år, och fått ersättning för den enligt gällande regelverk. När hans sambo sedan flyttade dit (antagligen en glidande skala gissar jag) så fortsatte han få ersättning.

Reglerna kring vad som händer om man blir fler som bor i lägenheten, och vad som skall anses vara att bo där (skall man vara skriven där, skall man spendera mer än 180 nätter där, skall man...) har varit oklara.

Hade Juholt varit en riksdagsman i högen hade detta passerat obemärkt. Problemet är nu att Juholt när hans sambo flyttade in var just en riksdagsman i högen utan några som helst chanser att bli partiledare.

Sedan, plötsligt, står han där som partiledare och allt förändras. Nu har han plötsligt ett enormt ansvar mot alla oss (S-medlemmar)vars ledare han blivit, och i det läget är det vansinnigt att riskera det mediapådrag som nu uppstått.

Så, i september står han där med foten i kläm. Han inser att han nog inte borde tagit ut full ersättning de senaste åren. Han inser att om han omedelbart betalar tillbaka pengarna så kan det väcka just den uppmärksamhet han inte behöver. Han inser att om han inte betalar tillbaka omedelbart så finns en liten risk att det som nu hänt kommer att hända.

Det han då gör är att inte väcka några björnar, utan han lämnar in blanketten som han gjort i alla år innan, och samtidigt så börjar han sondera hur han skall ta sig ur denna mycket explosiva situation. Dessvärre han han inte hitta någon bra väg ut, bomben exploderade i fredags och resten är historia.

Så, hade det varit bättre om Juholt hållit sig till riksdagens övernattningslägenheter? Ja, självklart är det så.

Hade det varit bättre om han redan i samma stund sambon skrev sig i lägenheten gick och frågade hur en sådan situation skall hanteras? Ja, självklart är det så.

Hade det varit bättre om det fanns tydliga regler för hur dylika situationer skall hanteras? Ja.

Men nu är det ju inte så det var i september. Juholt hade inte gjort det enkla och försiktiga. Han hade inte tänkt på att en sambo (som för allt vad vi vet kanske inte bidrar till hyran) skulle påverka hans situation, eller så tänkte han att han skulle komma undan med de pengarna (säkert medveten om att andra riksdagsmän gör lika dant). Han stod där med ett dilemma på halsen. Han hade plötsligt blivit en av Sveriges mest undersökta och bedömda personer. Han stod med en tickande bomb i handen, och han visste inte hur han skulle komma ur den uppkomna situationen. Innan han hunnit hitta ett sätt att bli av med bomben så exploderade den. Otur.

Så vad skall Juholt och det socialdemokratiska partiet göra nu då?

Man kan hänvisa till moraliska kompasser hit och dit, och det är väl klart att vi skall ha sådana. Men för många av oss är det inte omoraliskt att ta emot en kostnadsersättning som vår arbetsgivare ger oss. Jag tar emot mina terminalglasögon fast att jag hade behövt dem även om jag aldrig satt framför en terminal. Jag tar emot milersättningar även om jag i samband med tjänsteresan stannar till hos mina föräldrar och äter middag, och det alltså kan vara så att jag kört de där milen ändå. Det handlar om gråzoner, och de flesta av oss har en moralisk kompass som tillåter detta. Vi skulle aldrig sätta upp en milersättning om vi samåkte, men vi gör det även om vi samtidigt tar med familjen i bilen och gör en privat utflykt av tjänsteresan.

Juholts brott är inte ett brott mot reglerna, eller i vart fall inte ett solklart sådant. Det är ett brott mot en extrem försiktighetsprincip man kanske bör iaktta som politiker. Aldrig motta en gåva, aldrig låta sig bjudas på en resa, aldrig ta ut ersättning om det finns minsta personlig nytta med utgiften. Är man konsekvent där så finns det inga skelett att gräva upp. Då kommer man undan med den där reseräkningen som blev lite fel eller det där telefonsamtalet man gjorde privat från utlandet med tjänstetelefonen.

Väljer man att bli ledare i vårt parti (oavsett nivå), så måste man dels själv se till att inte samla på nya skelett, och att man själv desarmerar de som eventuellt finns med i lasten. Partiet måste här vara behjälpligt med en tydlig samling riktlinjer, desto mer konkreta desto bättre, kring hur vi gör i tjänsteutförandets alla olika skeden. Hur vi redovisar reseräkningar, andra kostnadsersättningar och traktamenten. När det är OK att anhöriga eller vänner följer med vart, och hur detta skall påverka ersättningar. Hur vi hanterar arvoden, löner och andra inkomster.

Vi står för ett högskattesamhälle med en stor (och därför dyr) offentlig sektor. Vi behöver få in de skatter vi beslutar om, och vi behöver hålla igen på de utgifter som det allmänna har (så att pengarna kan användas till välfärd). Detta gör att människor ställer högre krav på vänsterpolitiker än på andra politiker. Jag tycker att denna logik är märklig, och jag tycker att det är fel. Jag kan inte förstå att det skulle vara mer OK för en moderat att bryta mot demokratiskt fattade regler, än vad det är för en sosse. Men det är jag. Allmänhetens, och därmed väljarnas, åsikter tycks inte vara så rättvisa. Man kräver mer av sossar än andra, och det har vi att leva efter, orättvist eller ej. Dessutom är ju inte det orättvisa att vi skall följa reglerna utan att moderater inte behöver göra det i samma omfattning, så egentligen har det inte med oss att göra, sossar skall följa alla regler oavsett.

Eftersom det ställs högre krav på oss än på andra så måste vi vara extra noga. Dags alltså att ta fram extremt tydliga riktlinjer för beteende lämpligt för socialdemokratiska förtroendevalda, och sedan utbilda oss i dessa för att i framtiden undvika denna typ av affärer.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, om socialdemokraterna och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

onsdag 12 oktober 2011

Den visionäre majoren

Säga vad man vill om Mj Björklund, men han är inte rädd för att sticka ut hakan.

Sverige skall avskaffa värnskatten och minska marginalskatteeffekten. Sverige skall bygga ut kärnkraften. Sverige skall gå med i EMU fullt ut. Sverige skall få ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.

Oj, oj, oj. Att redan nu gå ut med vad man vill göra under de närmaste mandatperioderna, det är visionärt så det räcker. Snacka om att sticka av mot de andra partierna som hankar sig fram budget för budget och som är livrädda för att vara visionära.

För moderaterna och socialdemokraterna vore det antagligen ett ordentligt självmål att vara för visionära. Vi törstar ofta efter det, men jag är inte säker på att väljarna skulle belöna det. Det gäller att få med sig även de som bara vill åka med en hållplats.

Men för de mindre och ständigt utrotningshotade partierna kanske detta är en smart strategi. Kanske kan folkpartiet på detta sätt locka till sig moderater som tycker att den statsbärarande Fredrik blivit lite väl närsynt. När moderaterna inte gärna pratar om vad de skall göra bortom budgetåret och absolut inte bortom mandatperioden, och ogärna pratar ideologiskt om varför de genomför sin politik, då kan det kännas uppfriskande med någon som vågar säga ifrån. Högavlönade skall få behålla mer av sin lön! Vi skall inte ha ”studieskatt”! Skit i riskerna, vi måste ha el och då är det enklaste sättet att bygga kärnkraftverk! Här har vi en kille som pekar med hela handen, och som gör det utan att darra på rösten.

Värnskatt och sänkta marginalskatter är väl knappast en politik för att locka tveksamma sossar till den mörka sidan, men visst kan det finnas de som lockas av en tydlig linje i EMU-frågan, som gärna ser en utbyggnad av kärnkraften och som skulle kunna leva med lite uppluckringar i arbetsrätten. Kanske kan tydlighet löna sig?

Jag önskar ingen att bli folkpartist, men det hade varit roligt om man tjänade på att vara tydlig och lite långsiktig. Dessvärre tror jag inte att det är så, kanske inte ens för folkpartiet.

Läs även andra bloggares åsikter om folkpartiet och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Sorgligt att en så duktig debattör...

Juholt sköter sig just nu riktigt bra i debatten i riksdagen.

När han står i en talarstol så lägger han fram en politik som hänger ihop, som tar fram essensen i socialdemokratin med en hjälpande hand för de som behöver det.

Men när han inte står i talarstolen, när han inte får några minuter på sig, då misslyckas han på något sätt att förmedla denna bild. Istället skickar partiet under hans ledning ut signaler som ger känslan av popcornpolitik.

Det är samma sak varje gång. Inför debatter eller tal så känner jag stor tveksamhet till vår nuvarande ledning, och efter debatterna eller talen så känner jag tillförsikt inför möjligheterna att vi skall kunna få väljarna att förstå varför vi är ett bättre alternativ.

Just nu känner jag alltså en sorg över att en så duktig debattör och retoriker inte riktigt verkar klara av rollen som lagledare. Är det dessutom sant att han OK-ade Morgan Johanssons utspel om skiktade medborgarskap, då vet jag inte…

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Vem tar hand om välfärden?

Jag tycker inte särskilt synd om Håkan Juholt. Han har själv målat in sig i det hörn han nu står i, och han kommer säkert att ta sig ut på något sätt.

Jag tycker egentligen inte så synd om det socialdemokratiska partiet. Vi har valt Håkan till vår ledare, vi har själva odlat den partikultur vi har, och nu verkar vi implodera av vår historiska tyngd. Sådant händer. Om vi får ha vår demokrati kvar i hundra år till så kommer vi att se partier växa och krympa, komma och gå, detta är inte så konstigt.

Det som gör att jag får ont i magen, det är tanken på att det inte verkar finnas någon som just nu kan bära de idéer jag brukar kalla socialdemokratiska. Det är mycket sorgligt, för det drabbar i första läget de som behöver en hjälpande hand någonstans i livet. I förlängningen drabbar det oss alla eftersom vi får ett kallare och hårdare samhälle.

Jag hoppas på ett någorlunda snabbt tillfrisknande för socialdemokraterna, det vore så klart det enklaste. Men om det inte händer väldigt snabbt så betyder det fyra år till med en moderatledd regering, och det är inte bra för Sverige.

Så, ett starkare och framför allt tydligare socialdemokratiskt parti är kanske inte hela lösningen. På något sätt måste även socialliberala krafter i folkpartiet vakna till och sätta stopp för de mest vansinniga moderata förslagen. Det KAN inte vara folkpartistisk politik att sparka på sjukskrivna och arbetslösa. Drivs förmögenhetsöverföringen till de rikaste tillräckligt långt så måste folkpartiet till slut vakna till liv och börja bli lite besvärligare i alliansen. Dessvärre tror jag att Mj Björklund har för fullt upp med att omforma svensk skola med lumpen som modell för att ha tid att se vad som händer med resten av politiken.

Centern har jag förlorat hoppet för. Jag kan bara hoppas att detta folkrörelseparti går ut tiden innan socialdemokraterna gör det. Frågan är om inte Mauds insatser i regeringen varit ännu sämre för Sverige än vad herrarna Fredrik och Anders varit.

Krisdemokraterna tycker jag som vanligt illa om, men det finns en kärna av välfärdskramande som är i det närmaste socialdemokratisk. Nu verkar det partiet ha bestämt sig för att sluta finnas, så den hjälp som skulle kunnat komma därifrån i kampen för att rädda välfärden, den kan man nog glömma.

Vänstern då, det är väl ett parti som i princip bär socialdemokratiska idéer? Ja, kanske med en partiledning som aldrig kallat sig kommunister. Jag tror att ett starkare vänsterparti är bra för Sverige. Men bara i kombination med en fungerande socialdemokrati. Vänstern lider av samma sjuka som delar av socialdemokratin, nämligen en vägran att inse att egoismen är en ganska viktig drivkraft. Människor har ett behov av att få bygga för sig själva och för sina närmaste. Detta är ingenting fult, och det är något samhälle behöver. Man vill få lov att lyckas, och när man gör det vill man få behålla en del av det man skapat.

Miljöpartiet? Jag vet inte just nu. Jag förstår inte riktigt var man har dem. Miljöfrågorna är jätteviktiga, och jag hade kunnat använda min röst bara för att ge kraft åt en blåslampa i de frågorna. Men i andra frågor vet jag inte riktigt. Det är väl klart att de inte är moderater, och att de är välfärdsvänliga. Det är väl fortfarande så att miljöpartiet för mig personligen vore andrahandsvalet om jag tvingades till ett sådant. Men som politisk kraft för att hålla ihop samhället ser jag dem inte ta ledartröjan.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

tisdag 11 oktober 2011

Slarvigt av Juholt, men vem drabbas?

1. Det är rimligt att riksdagsmän från hela landet får kostnadsersättning för dubbelt boende då de måste ha övernattningsmöjligheter i Stockholm. Alternativet vore att vi får en ännu starkare förskjutning av all offentlig makt till Stockholm, och det vore mycket olyckligt.

2. Det är rimligt att man bara får ersättning för den kostnad man faktiskt har, och det är rimligt att man då bara räknar halva hyran som kostnad om man bor ihop med någon.

3. Det är rimligt att kräva lite högre moral vad gäller regler och lagar från de som är med och stiftar lagarna och bestämmer reglerna. Riksdagsmän bör alltså sköta sig exemplariskt när det gäller allt som har med skatter, avdrag, ersättningar och bidrag att göra. Det bör i och för sig alla, men det är lite extra viktigt att de som stiftar lagarna gör det.

4. Jag kan inte förstå, och har aldrig förstått, varför det skulle vara extra hemskt när en socialdemokrat ”fuskar”. Det finns väl inget parti som har som politisk linje att man inte skall betala de skatter riksdagen beslutat om, eller att man skall ha rätt att plocka ut ersättningar man inte har rätt till? Jag har oerhört svår att förstå varför Juholts fusk skall vara så mycket värre än Annie Lööfs ännu mer uppenbara dito.

Med allt detta skrivet; Juholt har gjort fel. Han har tagit ut ersättningar han inte varit berättigad till, eller han har åtminstone inte noga tagit reda på vilka regler som gäller innan han ansökt om ersättning. Detta är inte bra. Det är extra illa om man sitter i riksdagen, och det är ytterligare lite värre om man har ambitionen att bli statsminister.

Juholt har med detta gjort sig ursäkt skyldig till två grupper, och jag skulle vilja hålla isär dem.

Skattebetalarna: Alla svenskar har rätt att kräva av alla riksdagsmän att de inte tar ut ersättningar de inte är berättigade till. Detta av det enkla skäl att det är våra pengar de tar emot, och det skall då vara enligt beslutade regler. Vad gäller denna del av befolkningen så känner jag att saken nu borde vara utagerad. Juholt har tagit på sig pudelkostymen (omän lite motvilligt i början) och han har fått saken belyst i media så att alla som vill kan låta kunskapen om detta påverka deras val av parti inför nästa val. Allmänhetens intresse av att veva detta i media några varv till torde således vara ganska litet.

Partimedlemmarna: Vi som är medlemmar i det socialdemokratiska arbetarepartiet har dubbla skäl att vara onda på Håkan. Dels i egenskap av skattebetalare. I den rollen har jag redan förlåtit och glömt. Men vi har även rätt att ställa krav på Håkan eftersom vi givit honom förtroendet att vara vårt ansikte utåt. Vi har valt honom till vår partiordförande, till vår ledare.

I den partiinterna rollen tycker jag inte att jag lika lätt kan förlåta. När Håkan väljer att slarva (eller ännu värre fuska) med vilka ersättningar han tar emot, så äventyrar han tusentals timmar av ideellt arbete ute i partiföreningar och arbetarekommuner. Massor av partikamrater har knackat dörr, delat ut flygblad, stått i valstugor, gått på möten, demonstrerat, tagit debatten på skolan och jobbet och lagt ner massor av fritid för att hjälpa fram de socialdemokratiska idéerna. Allt detta väljer Håkan sedan att förstöra av lättja eller girighet.

Jag tycker att Juholt får schavottera orättvist länge i media bara för att han är sosse. Jag tycker att media går borgerlighetens ärende och jag förstår som ovan skrivits inte riktigt varför det anses så mycket hemskare när en sosse fuskar än när en centerpartist gör det. Men oavsett vad jag tycker om det så visste Håkan att så är fallet. Han vet lika väl som vem som helst att en affär av det här slaget ger partiet så mycket negativ uppmärksamhet att det förtar effekten av tiotusentals timmar ideellt arbete. Monas slarv lika väl som Håkans är faktiskt framför allt en spark i magen på alla de partivänner som lägger all ledig tid för att försöka övertyga väljarkåren om det rimliga i en socialdemokratisk politik.

Nu har jag ingen anledning att ta det personligt eftersom det var ganska länge sedan jag delade ut någonting i den demokratiska socialismens tjänst. Så mitt gnäll gäller inte mig personligen, men väl massor av andra partikamrater landet över. Det är dem Håkan skall be om ursäkt i första hand.

Så; tycker jag att Håkan Juholt skall avgå?

Nej, inte i nuläget. Visar det sig att han åtalas för sitt fusk, då tippar jag nog över till ett ja. Men jag har mycket svårt att tro att så kommer att ske. Jag tror att man kommer att se över reglerna och gå igenom ersättningarna som betalats ut till samtliga riksdagsmän, och jag tror inte att Juholt är ensam om att ha tolkat reglerna till sin fördel.

Till sist: OM Håkan verkligen velat fuska, hade det då inte varit enklare att helt enkelt låta sambon vara skriven någon annan stans? Jag tror att det hela är mer försumlighet än fusk. Men om det slarvet bidrar till en moderat valseger även 2014, då har Håkan en ganska stor grupp redan utsatta människor att svara inför. Politik är på riktigt, och de som får sina liv söndertrasade av liberal skyll-dig-själv-politik de har inte råd med slarviga sossar på ledande positioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

onsdag 5 oktober 2011

Vet de vad de håller på med?

Ibland (inte så sällan) så händer det att man springer på medarbetare på stora företag som gör en massa saker de lärt sig att de skall göra, men som inte riktigt vet varför de gör så. ”Så skall man väl göra?” kan man få som lite ängsligt svar om man undrar varför.

Samma sak råkar man ibland ut för med nya chefer eller ovana projektledare. Man kallas till möten som inte har något syfte annat än ”men möten skall man väl ha?”.

Detta är naturligt. Ingen är varm i kläderna från början, alla måste få treva sig fram.

Men när en hel process drivs på det sättet. När det inte finns någon som vet varför olika saker görs, hur de momenten passar in i helheten, då blir jag lite orolig. Även i dessa lite allvarligare fall brukar man kunna återta kontrollen genom att man sätter sig ner med nyckelinblandade, rotar fram gammal dokumentation, läster igenom lite kod för de IT-stöd som används och återskapar förståelsen för vad processen är tänkt att göra och på vilket sätt den gör det.

Med denna erfarenhet från ganska översiktliga processer som inköp, reskontrahantering och redovisning i bagaget tittar jag så ut över världen. Jag ser hela länder och stora banker som inte har koll på någonting vad det verkar. De vet inte vilka exponeringar de har mot olika typer av finansiella risker, de tar enorma risker till synes utan att förstå att det är det de gör. Det känns som om det sitter direktörer över allt och gör saker ”för det är väl så man gör”.

Man får en känsla av att man vill krympa världen igen. Återinföra regleringar som skärmar av vår lilla ankdam från det vilda havet där ute. Att skapa en robust svensk finansmarknad som kommunicerar med den oregerliga internationella marknaden via kontrollerbara och överskådliga kanaler. Låt det gå åt helvete där ute i det spännande vilda, så kan vi ha vårt trygga och lite tråkiga finanssystem här hemma. Ingen glamour, inga enorma vinster och inga börsrace. Men heller ingen bankakut, inga jättebonusar och inga finanskriser.

Men det är klart att ett exportberoende land som Sverige inte kan isolera sig från alla risker med internationell finansoro. Om ingen vill köpa våra telefonväxlar, våra bilar, vår skog eller vad det nu är vi vill sälja, då påverkar det så klart den reella ekonomin även i Sverige oavsett hur bra vår finanssektor fungerar. Så vi sitter kanske fast i ett nät som inte går att kontrollera, och vi tjänar kanske trots allt på att sitta där. Det vi då måste göra är att se till att bygga ett starkt samhälle som kan skydda människorna från de tvära kasten i finansmarknaderna. Vi skall ha skyddsnät som gör att det inte är en katastrof att bli av med jobbet. Vi skall ha en skola för alla som gör oss flexibla och snabba att parera förändringar. Vi skall ha offentliga budgetar i ordning.

Vi kan inte isolera oss, men visst är det en lockande tanke ibland när finansorons vågor går höga där ute.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

lördag 1 oktober 2011

Fram för de konservativa krafterna i KD!

Jag vet inte hur tongångarna går i KD. Jag förstår inte hur konservativa människor tänker över huvud taget. Men visst vore det väl underbart med ett riktigt härligt konservativt parti i svensk politik? Jag tror att Sverige skulle må bra av:

1) En uppluckring av alliansen där sprickorna mellan sunda liberaler (om det finns sådana), marknadsliberaler och konservativa (gärna då kristna sådana) skulle bli tydligare.

2) En tydligare spricka mellan olika idéinriktningar inom vänstergrupperingen i svensk politik så att skillnaderna på visionär och radikal vänster, traditionella testuggare och fackliga dogmatiker och lite mer mittenorienterade förespråkare för ett rimligt samhälle skulle bli tydligare.

3) Att dessa sprickor på respektive sida skulle framtvinga en kompromiss mellan socialliberaler i FP och MP (och om det finns några kvar i C) å ena sidan och den flexiblare delen i S å den andra. Detta skulle ge en stabil mittenminoritet (eller kanske till och med en majoritet om man kan bredda sig ytterligare) som kunde driva en politik som både är bra för svenska företagare, för svensk tillväxt OCH som lyckas med det utan att tumma på miljöns krav och utan att trampa kors och tvärs över svaga grupper i samhället.

Vill man se en sådan utveckling vore det fantastiskt med ett borgerligt parti som talade ännu högre om traditionella familjevärderingar och ännu hellre abortmotstånd och dödsstraff. Antingen splittras alliansen, eller (ännu bättre) så försvinner KD ut ur riksdagen helt och hållet.

TÄNK om vi kunde få en fempartiriksdag efter nästa val… En värld utan SD, KD och det överflödiga C, det vore en lite vackrare värld i sanning. En sådan fempartikammare skulle ge mycket utrymme för MP, men det kanske inte är så farligt?

Det viktigaste i dagsläget måste vara att bryta moderaternas hegemoni över svensk politik. Det ohämmade överförandet av våra samlade resurser till allt färre och rikare, det måste sluta. Jag vägrar tro att det inte finns mittenborgerliga krafter som känner lika dant.