Allt eller inget?

Om vi inte längre tror oss kunna sträva efter radikal jämlikhet och rättvisa, varför skall vi då hålla på?

Jag tror att det satt ett gäng intelligenta unga herrar någonstans där unga intelligenta moderater möts och tänkte ungefär: ”Om vi inte tror oss någonsin kunna få majoritet i ett svenskt parlament för en nyliberal skattesänkarpolitik, varför skall vi då hålla på?”.

De trodde verkligen att världen skulle vara bättre om man hade sex öre i kommunalskatt och om folk kunde betala sina egna försäkringar och sina egna dagiskostnader. De trodde att avtal som hållas skall räcker som grunden för ett samhällskontrakt, allt annat blir effektivare och bättre om man förlitar sig på egoismens inneboende drivkraft, på att hungriga vargar jagar lite bättre och på ett gäng osynliga händer som skall göra allting bra. Men de hade börjat inse att det kanske behövdes lite offentlig sektor här och var och de hade börjat inse att det fanns vissa poänger med starka parter på arbetsmarknaden. Vad värre och viktigare var, de hade börjat inse att de aldrig skulle kunna vinna ett val i Sverige på en allt för öppet nyliberal politik.

Dessa begåvade personer gjorde då ett val. De valde att sluta prata om sådant som de ändå inte skulle kunna få majoritet för att genomföra, och de valde att välja att föra en politik som de kunde få majoritet för och som i vart fall var mer liberal än den politik sossarna annars skulle föra.

Det gick bra för dessa nya moderater. Mycket bra. Visst gnälldes det runt omkring i leden, de gamla ”riktiga” moderaterna var vansinniga. Nu hade man makten, men man avskaffade inte LAS och man behöll värnskatten. De ”riktiga” moderaterna vill ju ha nyliberalism, eller i vart fall klassisk högerpolitik, men de fick en tummetott. Men jag tror att även de ”riktiga” moderaterna nu kommit att vänja sig, de inser sakta men säkert att man kan genomdriva en hel del högerpolitik om man bara inte skriker om det utan låter snälla och ger medelinkomsttagaren ett litet köttben här och där. Man kan sparka på sjuka och svaga, man kan skapa utrymme för en ny låglöneklass och man kan låta en helt oreglerad arbetsmarknad av projektanställningar och bemanningsföretag växa fram. Allt under förutsättning att man inte motiverar det med att hungriga vargar jagar bättre.

Det moderaterna visat är att man ibland måste se till vilken politik man just nu kan få mandat för att föra, och hur man skall motivera den för att få detta mandat. Det viktiga är inte att prata ideologi, det skrämmer bara bort väljarna, det viktiga är att spinna berättelser om Sverige, och att locka 60% med fagra löften om lite mer i plånboken.

Jag tror inte att vi kan eller ska kopiera detta recept i dess helhet, men jag tror att vi har en del att lära av moderaternas förvandling. Jag tror läxan är att hålla sig till vad man kan få majoritet för och vad som skulle kunna fungera i verkligheten, inte hur man i sina mest rosaskimrande drömmar tycker att samhället borde sett ut om alla gjort som man tycker att alla borde göra och om alla tyckt som man tycker att alla borde tycka.

Även om vi inte kan få majoritet för en radikal jämlikhet, och även om vi inte har en aning om vilken politik som skulle kunna leda till denna jämliket, så är det faktiskt lönt att göra det man tror är möjligt. Vi skall ha generösa försäkringssystem, vi skall slå vakt om en solidarisk finansiering av välfärden, vi skall se till att välfärden är tillgänglig för alla oavsett plånbok, vi skall se till att den sociala rörligheten ökar, vi skall se till att ingen skall tvingas ta jobb till skamligt låga löner eller villkor. Allt detta kan vi göra, för det mesta av detta finns det en politik. Men priset kanske är att vi måste sluta prata om allt vi skulle velat göra om vi visste hur det skulle gå till. Priset kanske är att vi måste sluta prata om sådant vi vet att vi inte kommer att kunna få majoritet för att genomföra.

Detta kan låta enkelt, men det är det inte. Vi vill ju så gärna vara de goda och snälla demokratiska socialister vi hade önskat att vi kunde varit. Vi vill ju så gärna visa hur jämlikt vi önskade att samhället kunde vara, om människor bara inte envisats med att ha sitt eget och sina närmastes bästa för ögonen hela tiden. Vi tycker ju att djuplodande filosofiska resonemang är så roliga och intressanta, och vi vet ju att vi inbördes tycker att ett argument blir lite tyngre om det går att härleda ut Marx, Keynes, Wigforss eller åtminstone Rawls.

Visst skall vi fortsätta vara intellektuellt spänstiga på partimöten och kurser, på partiexpeditioner och på Bommersvik, i tankesmedjor och bloggar. Men när vi möter de tveksamma väljarna i valstugor och knackade dörrar, på hemsidor och i valmaterial, då måste det vi ändå inte går till val på vara borttvättat. Tills vi har en politik som kan komma till rätta med löneklyftorna så skall vi inte prata om löneklyftorna. Vi skall inte införa skatter vars främsta syfte är att trösta oss för att vi inte kan komma tillrätta med löneklyftorna, vi skall införa skatter för att vi behöver pengarna för att försäkra oss om att välfärden skall kunna finnas där för alla, de som betalar mycket skatt såväl som de som av olika själ inte betalar någon skall alls.

Sedan finns det naturligtvis sådant som inte väljarna älskar vid första ögonkastet men som vi ändå måste gå till val på. För att jämna vägen för vår politik så måste vi vara duktiga på opinionsbildning och vi måste vara pedagogiska i våra försök att förklara vår politik. För även om vi inte skall vara avundsjuka på de som tjänar mycket pengar så kommer vi aldrig att kunna ge avkall på att man skall betala till det allmänna efter bärkraft. Vi kan aldrig räkna hem en anständig budget utan statlig skatt, arbetsgivareavgifter, bolagsskatter och ganska höga kommunalskatter. Sverige kommer i socialdemokratisk tappning alltid att vara ett högskatteland.

Vi måste därför vara duktiga på att visa för väljarna i den övre halvan av inkomstspektrat varför dessa höga skatter behövs, och vad dessa pengar används till. De allra flesta tycker inte att det är så häftigt att betala skatt, och då måste vi förklara att vi inte vill beskatta folk (inte ens de rika) av princip, utan att vi tar ut den skatt vi tror att vi kan göra någonting värdefullt för. Detta är svårt nog för vilket parti som helst, och det behöver inte göras svårare genom att man belägger sig själv med en stämpel som avundsjukeparti.

Vi kommer att behöva ge oss in och reglera i vad människor upplever som deras privatliv. Vi kommer att behöva ha synpunkter på hur man delar upp föräldradagar, VAB-dagar och pensionsbesparingar gifta makar emellan. Vi kommer att behöva förklara varför Sverige måste ha en generös flyktingpolitik även om det skulle kosta pengar. Vi kommer att behöva förklara varför vi måste låta tanken på ett hållbart samhälle vara viktigare än vissa bekvämligheter som vi vant oss vid.

Även utan att förklara varför vi tycker en massa som vi ändå inte har någon egentlig politik för så kommer det inte att saknas pedagogiska utmaningar för framtidens socialdemokrati.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.