söndag 4 maj 2008

Första maj, varje sliten kavaj…

Arbetarrörelsens stora dag, en dag att visa vilka massor som står bakom budskapet om rättvisa, frihet och bröd.

Problemet är ju då bara att det verkar vara fler människor som står bakom sina fotbollslag en slumpvis vald omgång i allsvenskan än de som samlas under de röda fanorna på första maj. Styrkedemonstrationen har blivit någonting annat, en demonstration av hur svårt det är att tänka om, att förändras i takt med sin tid.

För de av oss som verkligen tycker att socialdemokratins idéer har en framtid och som tror på rättvisa och frihet på ett sätt som har sitt ursprung i Marx snarare än Mill, för oss känns det angeläget att förnya första maj.

Länge tyckte jag att man skulle bevara och försöka vitalisera första maj inom traditionens ramar. Det skulle vara ett tåg, ett möte och ett tal, det skulle vara slitna kavajer som blev till mantlar av strålande ljus. Men nu tycker jag inte så länge.

Om man inte ens kan förnya en tradition i form, hur skall man då kunna förnya en politik i innehåll? Det finns säker de i det socialdemokratiska partiet som skulle ha svårt att förstå varför vi inte längre tågar med röda fanor. Men om det inte går att förklara för dessa välmenande gamla trotjänare att vi visar svaghet snarare än styrka när vi snart bara är avlönade ombudsmän i tåget, hur skall det då gå att förklara för valmanskåren hur nya metoder kan vara nödvändiga för att i föränderliga tider sträva mot samma gamla eviga värden?

Jag tycker att oförmågan att förändra första maj (trots att det görs en massa vällovliga försök) är ett oroväckande tecken inför den välbehövliga renoveringen av politiken som kommer att behövas om socialdemokratin skall gå framlänges in i nästa val och kunna vinna detta.

Dags för en suntförnuftsombudsman?

Någonstans måste samhället dra gränsen och nu är det dags. Det har det väl i och för sig varit länge, redan då man

Kanske borde man slagit till när TV började sända Dallas, kanske skulle Z-TV varit signalen eller så borde Robinson varit droppen.

När Robinson gick på TV kommer jag ihåg att jag sade att ”snart släpper man väl in en massa tonåringar i ett rum, ger dem sprit och hoppas på att de skall ha sex”. Jag trodde då att jag målade upp en dystopi, och jag kunde aldrig trott att detta program redan låg på ritbordet. Big Brother lyckades sänka dokusåpan lägre än någon trodde skulle vara möjligt.

Nu har det hänt igen. Nya lågvattenmärken skall sättas. Pontus Gårdinger ställer intima frågor till vanliga svenskar uppkopplade mot en lögndetektor. Kan TV bli sämre?

Jag tycker att det behövs en ”suntförnuftombudsman” med absolut makt att i den rimliga smakens namn helt enkelt förbjuda för dåliga saker. Utan möjlighet att överklaga, utan motivation, helt enkelt bara förbjuda. ”Stopp, det här är för dumt, stäng av!”.

Kanske borde denna instans ha inrättats för länge sedan. Då hade vi kanske sluppit både TV och Rock’n Roll?

Dålig smak i munnen

Vad är det media vill åstadkomma med bevakningen av Englamordet, Amstetten, Madeleine och så vidare? Jag förstår att det har ett tydligt nyhetsvärde att meddela att detta har hänt och lite kring de efterföljande turerna. Men det är frosseriet med detaljerade kartor, berättelser från avlägsna vittnen, ingående spekulationer kring vad som kan ha hänt, gärna i detalj, det är detta som skapar en dålig smak i munnen på mig. Jag förstår inte riktig vad det är media vill uppnå.

Jag värjer mig genom att inte läsa, inte titta, inte lyssna, men den dåliga smaken vill inte gå bort.

Är det så att detta säljer och att det därför ligger i den moderna medialogiken att man skall fylla uppslag efter uppslag, nyhetssändning efter nyhetssändning? Ja, till viss del är det säkert så, men eftersom SVT och SR inte är mycket bättre så håller detta inte som enda förklaring.

Jag får den otäcka känslan att detta är lite som outsiders på Kanal 5. Det kittlar någonting hos oss att få veta allt om konstiga och otäcka saker, och media vill då vara där och kittla oss.

Jag tycker att det är bra att man problematiserar kring dessa händelser. Vad kunde samhället ha gjort? Vad kan vi göra för att det inte skall hända igen? Kanske är det meningsfullt att ta upp aspekter som hur samhällen skall kunna bearbeta denna typ av händelser. Men det kan inte motivera det enorma medieutrymme som dessa händelser får.

Den otäckaste känslan är den att detta är lite som den pseudoporr som veckotidningarna ägnar sig år. Vår mörkaste sida får en kick av att läsa om dessa avskyvärdaste tänkbara händelser på samma sätt som vår sexualitet får ut någonting av att läsa om andras sexliv i frågespalterna. Men detta måste väl ändå vara fel. Jag hoppas det.

I vilket fall tycker jag att det är synd när dessa marginalhändelser (denna typ av mord och vidrigheter sker tack och lov väldigt sällan) tränger undan sådant som är mycket angelägnare att diskutera, analysera och belysa.

Den enda trösten är att det uppmärksamhet dessa fall får tyder på att det är mycket ovanligt att sådant händer, och det är ju skönt!

Ja, som synes så lyckas jag inte reda ut mina känslor inför detta, jag tycker bara att det känns fel. ”There is something rotten…”