tisdag 21 december 2010

Var svenskarna någonsin solidariska?

Kanske fanns det aldrig en verklig solidaritet. Kanske byggde arbetarrörelsen upp välfärdssamhället för att gynna sig själva. Det fanns aldrig en utbredd känsla av att vilja offra lite för att alla skall kunna få känna trygghet. Man ville att andra skulle offra lite för att man själv skulle känna trygghet.

Socialdemokratin kanaliserade denna känsla, byggde upp en känsla av att det var vi mot dem, klass mot klass, vi som krävde och de som tvingades lämna ifrån sig. Kring denna idé var det ganska lätt att samla massorna (nåja, lätt och lätt, det tog ju några årtionden…) och man kunde då mitt i den i grunden gruppegoistiska smeten blanda in ett och annat korn av faktisk solidaritet. Så länge majoriteten kunde fås att tro att de tjänade på en bred välfärd så kunde man smyga med stöd till de verkligt svaga, solidaritet med fattiga länder och på slutet en del miljöfrågor, jämställdhetsfrågor och till och med HBT-frågor.

Men så kom Reinfeldt och hans gäng. De såg detta, fattade hur det hängde ihop och kopierade. På samma sätt som socialdemokratin kunde bygga en majoritet med de medelinkomsttagande LO-medlemmarna som grund, och sedan smyga in lite äkta solidaritet, så skulle nu högern bygga det nya arbetarepartiet, och med grunden i samma medelinkomstgrupp smyga in en ganska stor dos klassisk högerpolitik.

Så, medelinkomsttagaren står nu där som åsnan mellan två hötappar. Hon funderar på om hon skall följa plånboken och därigenom få lite mer pengar själv samtidigt som högerns verkliga målgrupp får miljard efter miljard i sänkt skatt. Eller om hon skall följa hjärtat och kanske oron över att en dag själv vara den som behöver hjälp och rösta mot den egna plånboken för ett lite mänskligare samhälle. Just nu verkar hon i ganska hög grad välja det förra.

Kanske är problemet att det inte finns någon genuin solidaritet. Kanske är problemet att det alltid varit en minoritet inom partiet som trott på solidaritet på riktigt. Arbetarerörelsen växte, regerade och dog med en bred arbetareklass bästa för ögonen. För sin egen skull, inte av solidaritet med någon. Nu är för många arbetare och tjänstemän tillräckligt välavlönade för att det skall gå att locka dem åt höger med strategiska plånboksfrågor, och vi står på andra sidan och försöker locka tillbaks dem med samma morötter, fast våra är aningens mindre och färre eftersom vi envisas med att ge lite åt dem som annars inga morrötter får. Vi är fångade i ett spel vi inte kan vinna, men vi är för svaga och vilsna för att komma på vilket annat spel man skulle kunna spela.

Den rörelse som växte fram kring tanken på att ge den lilla människan en röst har ju onekligen varit fantastiskt framgångsrik. Vi har det otroligt mycket bättre i Sverige idag än vad vi haft utan denna rörelse. De flesta arbetare hade fått det bra ändå, det har de i USA där arbetarerörelsen under hela 1900-talet varit mycket svag. Kanske hade landet varit lika rikt (jag tror i och för sig att vår välfärdsmodell är tillväxtdrivande) och lika framgångsrikt. Men vi hade inte haft lika mycket reell frihet, vi hade inte haft den trygghet och de möjligheter för alla som vi har i dag och som vi tar för givet i dag. Högern har motsträvigt kämpat mot varje litet steg vi tagit. De har varit emot semester, föräldraledighet, arbetsrätt, rösträtt, pension, fri sjukvård, förskola. Svensk socialdemokrati har byggt världens bästa land (inte sällan tillsammans med borgliga mittenpartier) och det skall vi vara stolta över.

Men jag tror att man överskattar generationer av socialdemokratiska väljare om man tror att de röstade på oss av solidaritet med de som behöver en hjälpande hand. Jag tror dessvärre att vi vann 1900-talet genom att ha en berättelse som människor kände igen sig i, genom att ha en politik som gynnade flertalet. Nu klarar vi inte det längre, nu appellerar vår berättelse inte till flertalet, nu ekar det tomt i våra möteslokaler. Vi har på sätt och vis besegrat oss själva genom att lyckas för bra. Men alla kom inte med, och andra kommer att halka efter. Vi måste hitta en berättelse som skapar solidaritet hos bredare grupper än vi någonsin klarat av att väcka solidariska tankar hos. Vi måste få folk att känna att de avstår lite mer när de röstar på oss, men att dessa pengar gör så oändligt mycket mer nytta där de hamnar.

Detta kräver övertygande i två svåra steg.

För det första måste vi skapa en trovärdighet kring pengarnas användande. Vi måste visa att skattepengarna används effektivt och till rätt saker.

För det andra måste vi skapa en känsla av att man vill göra uppoffringar i den egna konsumtionskraften för att andra skall få lite att handla för. Solidaritet med de som har det lite sämre för att uttrycka det lite gammaldags.

Men mer om dessa två i kommande inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

tisdag 14 december 2010

Viktigare att inte vara sosse än att tänka efter?

Jag tror inte att moderater och folkpartister är speciellt mycket dummare än andra. Jag tror inte att moderater och folkpartister egentligen tror på att skolor skulle bli mycket effektivare för att man först ger bort dem till privat bolag och sedan låter dessa bolag (eller andra som först köper dem av de första bolagen som därmed gör stora vinster) ta ut jättestora vinster ur verksamheten.

Det jag då om och om igen försöker förstå är varför i hela fridens namn man fortsätter privatisera och omhulda privatiseringen av skolor och förskolor.

Jag pratade med en klok person som hade ett enkelt svar: ”Det beror på att borgerliga politiker tycker om när privata företag tjänar pengar, att det sedan är våra pengar de tjänar, pengar som skulle gått till att göra skolan bättre, det spelar ingen roll.”

Det värsta är att jag tror att hon har rätt, men jag tror att det är värre än så. Jag tror att moderater och folkpartister är så hatiskt inställda till maktfullkomliga socialdemokrater att de blir blinda för alla negativa effekter det skulle kunna ha att driva en politik som är tvärt emot det man tror att sossarna hade gjort. Socialdemokraterna ser inget egenvärde i att privata företag tillåts tjäna massor av pengar genom att dränera de offentligt finansierade verksamheterna, alltså måste det vara bra politik att tillåta just detta. Känslan av att vara de som nu bestämmer, och den därtill hörande euforin över att det inte längre är självklart att det är socialdemokratin som bestämmer, gör högern helt fartblind.

Sedan är det väl så att den liberala övertron på konkurrensens positiva effekter också spelar in, och att liberaler tror att om någon dränerar en skola på mer pengar än vad deras överlägsna effektivitet kan kompensera för så kommer eleverna att märka detta och välja andra skolor, och då kommer den överdränerade skolan att försvinna av sig själv. Detta resonemang är kanske sant om man tror på någonting så dumt som liberalismen, men i verkligheten är det naturligtvis helt tokigt. Detta kommer emellertid liberalerna aldrig att förstå.

Skrev jag att jag inte trodde att moderater och folkpartister är (helt) dumma? Hoppade jag över de andra borgerliga partierna? Ja, det gjorde jag. Fundera på varför.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

måndag 6 december 2010

Allt eller inget?

Om vi inte längre tror oss kunna sträva efter radikal jämlikhet och rättvisa, varför skall vi då hålla på?

Jag tror att det satt ett gäng intelligenta unga herrar någonstans där unga intelligenta moderater möts och tänkte ungefär: ”Om vi inte tror oss någonsin kunna få majoritet i ett svenskt parlament för en nyliberal skattesänkarpolitik, varför skall vi då hålla på?”.

De trodde verkligen att världen skulle vara bättre om man hade sex öre i kommunalskatt och om folk kunde betala sina egna försäkringar och sina egna dagiskostnader. De trodde att avtal som hållas skall räcker som grunden för ett samhällskontrakt, allt annat blir effektivare och bättre om man förlitar sig på egoismens inneboende drivkraft, på att hungriga vargar jagar lite bättre och på ett gäng osynliga händer som skall göra allting bra. Men de hade börjat inse att det kanske behövdes lite offentlig sektor här och var och de hade börjat inse att det fanns vissa poänger med starka parter på arbetsmarknaden. Vad värre och viktigare var, de hade börjat inse att de aldrig skulle kunna vinna ett val i Sverige på en allt för öppet nyliberal politik.

Dessa begåvade personer gjorde då ett val. De valde att sluta prata om sådant som de ändå inte skulle kunna få majoritet för att genomföra, och de valde att välja att föra en politik som de kunde få majoritet för och som i vart fall var mer liberal än den politik sossarna annars skulle föra.

Det gick bra för dessa nya moderater. Mycket bra. Visst gnälldes det runt omkring i leden, de gamla ”riktiga” moderaterna var vansinniga. Nu hade man makten, men man avskaffade inte LAS och man behöll värnskatten. De ”riktiga” moderaterna vill ju ha nyliberalism, eller i vart fall klassisk högerpolitik, men de fick en tummetott. Men jag tror att även de ”riktiga” moderaterna nu kommit att vänja sig, de inser sakta men säkert att man kan genomdriva en hel del högerpolitik om man bara inte skriker om det utan låter snälla och ger medelinkomsttagaren ett litet köttben här och där. Man kan sparka på sjuka och svaga, man kan skapa utrymme för en ny låglöneklass och man kan låta en helt oreglerad arbetsmarknad av projektanställningar och bemanningsföretag växa fram. Allt under förutsättning att man inte motiverar det med att hungriga vargar jagar bättre.

Det moderaterna visat är att man ibland måste se till vilken politik man just nu kan få mandat för att föra, och hur man skall motivera den för att få detta mandat. Det viktiga är inte att prata ideologi, det skrämmer bara bort väljarna, det viktiga är att spinna berättelser om Sverige, och att locka 60% med fagra löften om lite mer i plånboken.

Jag tror inte att vi kan eller ska kopiera detta recept i dess helhet, men jag tror att vi har en del att lära av moderaternas förvandling. Jag tror läxan är att hålla sig till vad man kan få majoritet för och vad som skulle kunna fungera i verkligheten, inte hur man i sina mest rosaskimrande drömmar tycker att samhället borde sett ut om alla gjort som man tycker att alla borde göra och om alla tyckt som man tycker att alla borde tycka.

Även om vi inte kan få majoritet för en radikal jämlikhet, och även om vi inte har en aning om vilken politik som skulle kunna leda till denna jämliket, så är det faktiskt lönt att göra det man tror är möjligt. Vi skall ha generösa försäkringssystem, vi skall slå vakt om en solidarisk finansiering av välfärden, vi skall se till att välfärden är tillgänglig för alla oavsett plånbok, vi skall se till att den sociala rörligheten ökar, vi skall se till att ingen skall tvingas ta jobb till skamligt låga löner eller villkor. Allt detta kan vi göra, för det mesta av detta finns det en politik. Men priset kanske är att vi måste sluta prata om allt vi skulle velat göra om vi visste hur det skulle gå till. Priset kanske är att vi måste sluta prata om sådant vi vet att vi inte kommer att kunna få majoritet för att genomföra.

Detta kan låta enkelt, men det är det inte. Vi vill ju så gärna vara de goda och snälla demokratiska socialister vi hade önskat att vi kunde varit. Vi vill ju så gärna visa hur jämlikt vi önskade att samhället kunde vara, om människor bara inte envisats med att ha sitt eget och sina närmastes bästa för ögonen hela tiden. Vi tycker ju att djuplodande filosofiska resonemang är så roliga och intressanta, och vi vet ju att vi inbördes tycker att ett argument blir lite tyngre om det går att härleda ut Marx, Keynes, Wigforss eller åtminstone Rawls.

Visst skall vi fortsätta vara intellektuellt spänstiga på partimöten och kurser, på partiexpeditioner och på Bommersvik, i tankesmedjor och bloggar. Men när vi möter de tveksamma väljarna i valstugor och knackade dörrar, på hemsidor och i valmaterial, då måste det vi ändå inte går till val på vara borttvättat. Tills vi har en politik som kan komma till rätta med löneklyftorna så skall vi inte prata om löneklyftorna. Vi skall inte införa skatter vars främsta syfte är att trösta oss för att vi inte kan komma tillrätta med löneklyftorna, vi skall införa skatter för att vi behöver pengarna för att försäkra oss om att välfärden skall kunna finnas där för alla, de som betalar mycket skatt såväl som de som av olika själ inte betalar någon skall alls.

Sedan finns det naturligtvis sådant som inte väljarna älskar vid första ögonkastet men som vi ändå måste gå till val på. För att jämna vägen för vår politik så måste vi vara duktiga på opinionsbildning och vi måste vara pedagogiska i våra försök att förklara vår politik. För även om vi inte skall vara avundsjuka på de som tjänar mycket pengar så kommer vi aldrig att kunna ge avkall på att man skall betala till det allmänna efter bärkraft. Vi kan aldrig räkna hem en anständig budget utan statlig skatt, arbetsgivareavgifter, bolagsskatter och ganska höga kommunalskatter. Sverige kommer i socialdemokratisk tappning alltid att vara ett högskatteland.

Vi måste därför vara duktiga på att visa för väljarna i den övre halvan av inkomstspektrat varför dessa höga skatter behövs, och vad dessa pengar används till. De allra flesta tycker inte att det är så häftigt att betala skatt, och då måste vi förklara att vi inte vill beskatta folk (inte ens de rika) av princip, utan att vi tar ut den skatt vi tror att vi kan göra någonting värdefullt för. Detta är svårt nog för vilket parti som helst, och det behöver inte göras svårare genom att man belägger sig själv med en stämpel som avundsjukeparti.

Vi kommer att behöva ge oss in och reglera i vad människor upplever som deras privatliv. Vi kommer att behöva ha synpunkter på hur man delar upp föräldradagar, VAB-dagar och pensionsbesparingar gifta makar emellan. Vi kommer att behöva förklara varför Sverige måste ha en generös flyktingpolitik även om det skulle kosta pengar. Vi kommer att behöva förklara varför vi måste låta tanken på ett hållbart samhälle vara viktigare än vissa bekvämligheter som vi vant oss vid.

Även utan att förklara varför vi tycker en massa som vi ändå inte har någon egentlig politik för så kommer det inte att saknas pedagogiska utmaningar för framtidens socialdemokrati.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

måndag 29 november 2010

Återta kontrollen över välfärden

Kalla mig gärna gråsosse, men jag vill hitta ett sätt att återta kontrollen över skolan, vården och omsorgen. Det kan säkert vara bra med kooperativa driftsformer, eller med andra personaldrivna initiativ i offentlig sektor. Kanske vore det okej med en och annan friskola också. Men den fullständigt vettlösa sönderprivatisering och helt oreglerade etablering som nu sker i välfärdens kärnverksamheter, vem är det egentligen som vill ha den?

Visst, det fanns stora problem med den gamla, allt-i-samma-form metoden för kommunalt och landstingsdriven verksamhet. Jag tror att det finns massor av bra saker man skulle kunna låna in från vissa privata alternativ. Jag tror att personalens inflytande över verksamheten måste öka och att det leder till en effektivare och bättre verksamhet.

MEN, jag förstår inte varför vi skall hälla ut skattepengar på vård- och utbildningsproducenter för enheter som drivs lika storskaligt som någonsin den kommunala verksamheten. Enheter som inte lyssnar mer på personalen än vad kommunen gjorde (och gör). Enheter som kör livet ur vårdpersonal och lärare, som kramar ur verksamheten varenda droppe av överskott och stjäl dessa skattepengar till de egna kassakistorna. Det stör mig som skattebetalare och det borde sticka i ögonen på alla skattebetalare, borgerliga som röda.

Vi måste:

1) Undersöka i vilka delar de privata alternativen faktiskt är effektivare och varför. Är det anledningar som bygger på lägre löner, större otrygghet för personalen, scheman som sliter sönder undersköterskor och deras familjer och en förkastlig arbetsmiljö, då kastar vi dem på sophögen och reglerar de privata alternativen i kommande upphandlingar så att de inte kan köra den typen av ”effektiviseringar” som samhället sedan får betala i form av sjukskrivningar och omänsklighet. Är det däremot anledningar som bygger på modeller för ökat personalinflytande, större engagemang, smartare inköpsrutiner, effektivare overhead och smidigare processer då skall vi hitta på sätt för att implementera dessa även i offentligt drivna verksamheter.

2) Se till att göra offentlig verksamhet minst lika effektiv där det är positivt för personal och brukare och se till att ha regler som förhindrar de privata alternativens besparingar som bygger på att man utnyttjar personal och missköter brukarna.

3) Återta kontrollen över rätten att etablera offentligt finansierad verksamhet. Kommunen och landstingen måste ha rätten att styra var det behövs skolor, vårdcentraler och sjukhus. Det allmänna kan ta hänsyn som en oreglerad marknad aldrig kommer att bry sig om. Utveckla och utbilda i metoder för at få in bra kontrollapparater i upphandlingar så att privata entreprenörer tvingas tillgodose en hög kvalitet och en rimlig arbetssituation för de anställda.

4) På längre sikt skulle då målet vara att konkurera ut de privata inrättningar som drivs i syfte att göra stora vinster (det vill säga att stjäla skattepengar) och lämna kvar de som har ett intresse av att skapa bra välfärd grundat på pedagogiska eller vårdfilosofiska idéer. Jag har inga problem med att en grupp engagerade lärare startar en skola som grundar sig på deras engagemang, och jag har under sådana former inga problem med att dessa lärare skulle kunna ta ut en något högre lön om de kunde skapa sådant mervärde. Men att ett stort utbildningsföretag ersätter kommunen som arbetsgivare, utan att skapa mervärde för vare sig lärare eller elever, det fattar jag inte poängen med.

5) Kommuner och landsting skall ha tydliga direktiv att ge de enheter i offentlig regi som så önskar friare tyglar än kanske idag om de har idéer de vill testa och genomföra. Fram för personalengagemang, och fram för goda idéer. Vi har varit dåliga på sådant inom byrokratisocialdemokratin, och vi har stor skuld till att privatiseringar framstått som ett bra alternativ.

Vi har varit alldeles för rädda för att olikheter inom offentligt driven verksamhet skall drabba de som inte kommer till den bästa skolan eller vårdcentralen. Här måste vi våga tänka att olikheter inte nödvändigtvis betyder olika bra, utan att det kan betyda bättre på olika sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

torsdag 18 november 2010

Varför är det så fult att säga ja?

Visst vore det läckert med någon som sade: ”Självklart skulle jag komma om partiet kallade mig till posten som partiledare. Jag har varit med länge nog för att veta att det är ett svårt, viktigt och ansvarsfullt uppdrag, men om valberedningen och till slut kongressen trodde att jag var rätt person så skulle jag självklart ödmjukt ställa upp. Men nu är det inte aktuellt eftersom vi inte ens har en valberedning, och eftersom det återstår att välja kongressombud.”?

Jag har full respekt för de som säger blankt nej och menar det (jag tycker att det är tråkigt att man inte kan tvinga Margot, men jag får leva med det). Jag har även respekt för den som säger nej först men som sedan låter sig övertalas. Så går det till i alla föreningar, och så måste det kunna få gå till i partiet också. Jag förstår ett nej som alla vet är ett ja och som sedan blir ett ja efter mild övertalning, men jag har kanske inte lika full respekt för det.

Jag förstår att Veronica Palm, Thomas Östros, Mikael Damberg, Sven-Erik Österberg, m fl säger att de inte vill svara i media huruvida de är kandidater till partiledarjobbet. Det vore självmord att säga ja i expressen eller ekot, och därför säger man ”bla, bla, respekt för folkrörelsen bla, bla, bla”. Jag tolkar det som ”jag säger inte nej så det betyder naturligtvis ja”, men jag kan ha fel. Men även om jag till fullo förstår dem så hade jag tyckt att det vore kul om det gick att säga något i stil med det jag skissat i första stycket, en organisation där det var okej skulle jag vilja vara med i.

Det är lite konstigt att vi letar efter en person som skall kunna stå och titta väljarna i ögonen och säga att hon vill bli statsminister och leda landet, men vi kan inte tillåta att denna person har fräckheten att antyda att hon vore intresserad av att leda partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Etiketter utan substans

Att ryggmärgsmässigt kräva “förnyelse” är ungefär lika begåvat som att kräva att man skall gå “åt vänster” eller ännu värre “tillbaka”. Etiketterna har inget innehåll, och de borgar för en oren kommunikation där avsändaren (i bästa fall) menar en sak med det hon säger och mottagaren hör en annan.

Ordet ”förnyelse” är meningslöst utan att man specificerar sig med konkreta politiska förslag. Menar man att man vill ha privata alternativ i offentlig sektor så säg det. Menar man att vi bör sträva mot ett lägre skattetryck, speciellt för medelklassen, så säg det.

Jag tror att alla måste tänka förnyelse, så till vida att det vore obegåvat att gå till val 2014 på samma politik förpackad på samma sätt som vi hade i detta valet. Att säga att vi skall förnya oss är nog bra, men bättre är om man försöker klämma ur sig hur och sedan motivera dessa förslag med ett varför. Då skapas debatt kring verkliga förslag, då löser etiketterna upp sig, då får vi en nyttig och nödvändig dialog utan skyttegravar och falangbildningar.

För att föregå med gott exempel skall jag komma med några konkreta förslag på vad jag tycker skall vara socialdemokratisk politik:

1) Att inte välja skall också vara ett bra val!
Allas lika tillgång till en allmänt finansierad offentlig sektor måste garanteras. Vi måste styra upp de fria vårdvalen, friskoleexplosionen och andra privatiseringsorgier så att det säkerställs att mina möjligheter att få en god vård, en god utbildning och en god omsorg inte beror på min plånbok, på min adress eller på hur många färgglada broschyrer jag orkar läsa och ta till mig. Det allmänna har ett stort ansvar för att det inte finns några dåliga val att välja på. Dåliga skolor och vårdinrättningar skall fråntas sin rätt att bedriva verksamhet. Mycket tuffare kontroller än idag och mycket större möjligheter att dra in tillstånd. Att driva offentlig verksamhet är ingen rättighet.

Jag tror att vi på sikt måste jobba på att konkurera ut de privata alternativen så att vi kan återta kontrollen över offentlig sektor, men det är steg två.

2) Rösträtt åt miljön!
Vi skall bli det grönaste partiet i Sverige. Vi har inget val, när det gäller miljöfrågorna har framtiden redan varit, vi missade den och halkar allt längre efter. Man får inte många röster på att ge miljön rättigheter, men vi är skyldiga våra barnbarn och deras barn att göra det. Världens tuffaste miljöpolitik parat med ett internationellt ledarskap i miljöfrågorna. Tuffa krav på industri och konsumenter, lite kostsamt idag men en bra investering inför morgondagen.

Jag tror att vi talar om en grön skatteväxling på riktigt. Hotar det den tunga industrin så får den väl hotas då. Hjälp industrin med forskning kring alternativ, inte genom att subventionera deras miljöförstöring. Konsumenterna får också betala i form av att det skall vara dyrt att köra bil, dyrt att flyga, dyrt att göra fel. I storstäderna kan man gå ännu hårdare åt bilisterna, på landsbygden får man vara lite mer försiktig. Konkreta förslag: Differentierad bensinskatt (dyrare bensin i stan), ROT-avdraget kopplat till miljöförbättringar, förbud mot bensinbilar från år 2030, trängselavgiftsfinansierad lokaltrafik i städer med över 80 000 invånare, miljöskatt på icke-ekologisk mat. (Jag vet att jag låter lite som en SSUare på acid, och det kanske inte är just de här förslagen som är de mest effektiva. Det viktigaste är att vi inte får rädas konkreta och tuffa förslag på miljöområdet.)

3) Hen skall ha lika rättigheter oavsett kön!
Vi måste tydligt erkänna att det finns en könsmaktsordning, och vi måste hitta skarpa politiska förslag för att bekämpa den. Jag sticker ut hakan och går ut på den tunna isen och chansar lite med konkreta förslag som individuell föräldraförsäkring, automatiskt delad pensionsintjäning för gifta, kvotering av vård av sjuka barn, aktivare jämställdhetsarbete hos offentliga arbetsgivare, hot om kvotering till bolagsstyrelserna om detta inte löser sig inom 10 år och jämlikare regler i vårdnadsfrågor vid skilsmässa. Det är en skam för (S) att (FI) behövs. Just nu behövs (FI) och det skall vi ändra på.

3) Kul att just du lyckats få en bra lön!
Vi måste tvätta bort stämpeln av att vara ett avundsjukeparti endast för sjukskrivna och lågavlönade. Vi skall stå för ett högt skattetryck och ett starkt samhälle som hjälper den som snavat till i livet. Vi skall stå för ett politiskt skydd för en stark fackföreningsrörelse som kan hjälpa de med de lägsta lönerna. Vi skall stå för ett bra försäkringsskydd som skapar en trygghet för alla som bor i Sverige, och som skapar ett golv för de lägsta lönerna.

MEN, vi måste också kunna vara generösa nog att lyckönska de som har det bra. De skall vara med och betala, mer än andra, men de skall inte behöva skämmas! Skatter skall inte motiveras utifrån avundsjuka, utan de skall bedömas utifrån hur mycket pengar de drar in och vilka grupper de drabbar. Kanske inte en förändring i konkret politik lika mycket som i framtoning.

4) Skadestånd till invandrare som inte får ett jobb!
Vi kan inte fortsätta slösa bort den arbetskraftsreserv som sitter och blir allt ledsnare i utanförskapsområdena. Visst är det individens ansvar att klippa sig och skaffa ett jobb, men det är samhällets ansvar att det går att göra. Hjälp nyanlända (och de som anlänt för länge sedan och fortfarande känner det som om vi inte sett att de kom) att lära sig svenska, överföra sina utbildningar, eller om de inte har någon skaffa sig en. Vi förslösar i de våra nyanlända invandrare en enorm potential av driftiga människor som bara genom att vara här visat att de kan vara till enorm nytta för sitt nya land. Ge dem chansen.

Den invandrare som inte inom tre år fått aktiv hjälp att lära sig svenska och att skaffa sig ett jobb skall få ett skadestånd och en ursäkt av staten. Med en fungerande stödapparat till hands kan man också ställa lite större krav på de som inte låter sig hjälpas, men jag tror att det skulle vara ganska få.

Liten provkarta på konkreta politiska förslag. De skulle antagligen bli bättre om de förankrades hos de som kan frågorna bättre än en stackars IT-konsult, men i princip tror jag att vi måste våga för att vinna, och om inte annat skall vi i vart fall förlora med en politik vi kan vara stolta över.

Det är för sorgligt att se höga företrädare gå ut och kritisera den politik de bara någon månad tidigare ville bli valda för att få genomföra! Kan man inte stå för den politik man är satt att genomföra så avgå. Att företräda partiet är ingen rättighet!

Om detta med etiketter och förenklingar skriver kloka människor som Anne-Marie Lindgren, Peter Andersson, Mario, Johan Westerholm, och säkert många andra.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

onsdag 17 november 2010

Hur återföra offentlig verksamhet till det offentliga?

Vill väljarna verkligen ha privata alternativ i offentligt finansierad verksamhet? Blir vi verkligen lyckligare av att ha två barnavårdscentraler som är grannar med varandra? Jag vet inte. Själv skulle jag helst sett att man aldrig öppnat privatiseringsdörren, men vad gör vi nu när den står och slår på vid gavel?

Jag tror att det vore olyckligt att i ett slag återprivatisera alla vårdinrättningar, skolor och omsorgsinrättningar (Det skulle antagligen inte gå att göra ens om man ville). Inte för att jag för en sekund ville ha dem från början, men för att det om något skulle skrämma bort marginalväljare.

Dock är det min fasta övertygelse att det måste finnas bättre sätt att använda skattemedel än att hälla dem i fickorna på privata vård-, utbildnings- och omsorgskapitalister. Varje vinstkrona som plockas ut ur dessa verksamheter är en stöld från skattebetalarna.

Nu är det tyvärr så att mina erfarenheter av privata vårdcentraler är mycket goda. Jag flyttade från ett Göteborg där man inte ens kunde komma fram till de då kommunala vårdcentralerna, till Mölndal där man redan då hade en privat vårdcentral. Plötsligt kunde vi inte bara komma fram på telefon, utan man kunde få en tid samma dag! Det var verkligen ett lyft, särskit eftersom man som småbarnsförälder plötsligt behöver vårdcentraler lite då och då.

Jag skulle alltså inte utan vidare förorda en återgång till det gamla. De privata vårdcentralerna har påvisat möjligheter som de gamla sovjetiska inte kunde. Men jag köper inte att privat måste vara effektivare. Jag tror (jag vill väldigt gärna tro) att det skulle gå att hitta samma drivkrafter i offentlig regi som man har privat.

Om man kan hitta vad det är som gör privata alternativ kostnadseffektivare, då får man väl helt enkelt införa dessa faktorer även i offentlig regi. Är det decentraliserat beslutsfattande, bonusar eller möjligheten att anpassa lösningar till lokala förutsättningar, se då till att duktiga läkare och sjuksköterskor kan få dessa möjligheter även i offentlig regi. Kan vi göra något för att våra gemensamt ägda vårdcentraler, sjukhus, skolor, förskolor och äldreboende ska bli lika effektiva som de privata, och dessutom inte dränera dem på vinstmedel, då skulle vi kunna konkurera ut de privatägda och göra dessa till en parentes i det offentliga sektorns historia.

Egentligen skulle jag vilja föra baneret ”återreglera allt” och ”våga vägra välj”, men det är kanske fel frågor att skrämma bort väljare på.

Läs även andra bloggares åsikter om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

måndag 15 november 2010

Mona avgår, problemen består

Jaha, så blev det ändå så som kanske nödvändigt var. Mona hade redan backat in sig i ett hörn och den enda vägen ut var den märkt avgång. Jag tycker att det var olyckligt. Jag har inga problem med att Mona inte leder oss i nästa val. Jag är dock skiträdd för att hennes avgång blir det offer som tas till intäkt för att problemet nu är löst och att svåra och obekväma diskussioner kan sopas tillbaka in under mattan.

VI FÖRLORADE INTE VALET PÅ GRUND AV MONA.

Mona hjälpte oss inte, med det var inte hennes fel att vi förlorade. Jag har sagt det här tidigare och jag säger det igen; vi hade mått bättre av att partiledningen fått sitta kvar till ordinarie kongress och att vi använt den första tiden inklusive extrakongressen till att diskutera och bestämma oss för en tydlig och bra politik.

Om man inte tyckt att en försvagad socialdemokrati är mycket dåligt för Sverige, så skulle man säkert kunnat luta sig tillbaks och finna det kommande spelet ohyggligt intressant. Men som socialdemokrat, och lite nyförälskad sådan till och med, så känns det bara hemskt. Jag kan inte se någon kandidat till ledarposten som känns självklart positiv (det finns många som säkert kan bli bra men ingen som inte kommer att behöva bevisa sig).

Jag hoppas på en stentuff politisk debatt. En debatt där det är högt till tak och där alla åsikter kan föras fram och få ett respektfullt mottagande. Hur diskussionen än slutar så måste vi, efter det att en inriktning beslutats, snabbt hela partiet och försonas för att kunna rikta våra krafter mot de egentliga motståndarna som faktisk är regeringen. Skulle det gå så långt att partiet spricker så kan en försoning antagligen inte bli ögonblicklig, men om det händer så kommer de båda socialdemokratiska partierna att bli varandras viktigaste allierade på sikt, och ju längre det dröjer innan man förstår det, desto mer skada hinner Fredrik ställa till med.

Efter det att vi skriver under vår nya politik så måste den vara hela partiets politik. Inte så att alla kan vara helt överens, det vore ju sjukt, men på så vis att vi inte får en politik där framstående företrädare lagt brasklappar i sina sigill. Är man tveksam till den nya politiken så är det bättre att man avgår. Inga ”vad var det jag sade” från styrelseledamöter efter valet 2014!

Jag tror att vi måste ställa ”det var bättre förr”-föreställningarna mot väggen och en gång för alla diskutera bort dem ut partiorganisationen. Det finns ingen väg ”vänsterut” och det finns ingen väg ”tillbaka till rötterna”. Dessa dogmer måste dras ut i solen så att de spricker, och om man tar udden av idén om att det finns en vänster, så försvinner också idén om att det finns en höger. Jag tror inte att den viktiga skiljelinjen inom partiet går att meningsfullt beskriva som höger och vänster.

Om vi inte kan diskutera oss fram till en tydlig politik som vi kan vara hjälpligt överens om, då tror jag att det vore bättre… än att nå en urvattnad kompromiss. Men det tricket kan man bara köra vart hundrade år, så innan det går så långt så låt oss vara säkra på att det inte finns något sätt att komma överens.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

lördag 13 november 2010

Vad är en "höger-sosse"?

Måste man inse den demokratiska politikens gränser? Vad skall man i så fall göra med insikten om att allt inte går att påverka med politiska medel? Vad skall man göra med insikten att en del av det som skulle kunna gå att påverka med politiska medel inte går att vinna majoritet för i en demokrati?

Jag har idéer om hur det utopiska samhället skulle se ut. Inga krig, ingen svält, inget våld, inga sjukdomar, ingen mobbing, ingen barnlöshet. Kön, etnicitet, sexuell läggning och klass skulle vara ointressanta kuriosa som inte påverkade en människas möjligheter att välja väg i livet. Utbildning och bildning i överflöd. Tid och möjlighet för alla människor att förverkliga sina innersta stämningars längtan. Jag tror att det skulle kunna bli riktigt bra faktiskt. Men jag tror inte att ens oinskränkt politisk makt skulle kunna åstadkomma detta utopiska samhälle. Jag tror att politiken har sina gränser ganska långt ifrån detta.

Även en del av det som är möjligt att genomföra om man haft oinskränkt makt är i praktiken omöjligt i en demokrati där man måste ha med sig en bred majoritet för att kunna fatta beslut. Något bra alternativ till majoritetsstyre med skydd för övergrepp mot minoriteter har vi inte. Vi måste hela tiden se till att ha folkopinionen med oss, och har man inte det får man börja med opinionsbildning och först efter att man lyckats med det kan man fatta beslut. Detta gör att politikens praktiska möjligheter ytterligare begränsas.

Så, om man tror att världen vore rättvisare om man hade en mycket långt gången jämlikhet för alla människor, men om man tror att de praktiska möjligheterna att uppnå ett gott samhälle med sådan mycket långt driven jämlikhet saknas, och om man därför nöjer sig med att försäkra alla tillgång till en god sjukvård, en god utbildning och en lön man kan leva ett rimligt liv på, är man då höger eller vänster?

Jag vill inte att människor som gör ett fullgott arbete varje dag skall ha olika möjligheter att köpa ny bil eller bo i villa i en bra förort. Jag skulle välkomna realistiska förslag på hur man med demokratiska politiska medel skulle kunna uppnå en radikal jämlikhet. Men i avvaktan på dessa får jag nöja mig med att dra mig tillbaka till de inre försvarsverken (ja, jag tittar på slaget vid Horns klyfta samtidigt som jag skriver detta) och slå fast allas lika rätt till det som verkligen möjliggör frihet och självständighet. Jag bejublar inte ekonomiska ojämlikheter, men jag accepterar dem tills någon kan förklara för mig hur man skulle kunna jämna ut dem.

Jag accepterar dem OM de paras med en solidariskt finansierad offentlig sektor som är likvärdigt tillgänglig för alla. Jag accepterar dem OM de paras med en politisk garanti för att ingen skall tvingas ta ett jobb med orimligt låga löner. Jag accepterar dem OM de paras med en radikal politik för att alla skall få en faktisk chans att själva påverka sin egen situation. Jag accepterar dem OM de paras med en politik som ger de som behöver det en andra, tredje och fjärde chans.

Däremot kommer jag aldrig att acceptera ett samhälle där mina möjligheter att påverka min egen situation begränsas av att jag råkar vara kvinna, utlandsfödd, homosexuell eller uppväxt i ett hem utan tradition av högre studier. Jag kommer aldrig att nöja mig med att alla skall ha samma formella rättigheter. Samhället måste vara starkare än så. Möjligheterna måste så långt det är möjligt vara faktiska, starkare än de begränsningar gruppen, klassen eller strukturen jag befinner mig i sätter upp.

Är det att vara höger, då får jag stå ut med att vara höger. Är det att ge upp sina drömmar och att kalla sina visioner för drömmar, ja då är jag skyldig.

Att ge upp de rosa-röda drömmarna om ett ännu rättvisare samhälle kostar både ångest och förtvivlan, så om någon sitter där med svaret på hur det skulle vara faktiskt möjligt att skapa en ännu bättre värld för alla så tveka inte utan berätta för mig och jag skall genast stödja kampen för detta samhälle med min sista blodsdroppe. Men till dess kommer jag att fortsätta vara höger-sosse, och jag får försöka bära den stämpeln med jämnmod, och ångesten det skapar att inte kunna kämpa för det man helst skulle vilja kunna tro på får jag ta med min terapeut.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

fredag 12 november 2010

Ny partiledare sökes.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti har utlyst platsen som partiledare och statsministerkandidat. Den sittande partiledaren kommer med stor sannolikhet att söka, men det finns plats för fler sökande.

Jag tänkte i all blygsamhet lansera några kandidater, och i återvinningens tecken tänkte jag att man kanske kunde titta efter någon som redan har erfarenhet av att vara partiledare.

Maria Wetterstrand. Sveriges mest haussade politiker lär enligt uppgift stå utan parti att leda nästa år. Maria är ung, intelligent, vältalig, välutbildad och ser dessutom bra ut. Hon har erfarenhet av regeringsnära arbete, hon har suttit (och sitter) i riksdagen och hon delar åtminstone en del av socialdemokratins värderingar. Maria går hem i stugorna, och framförallt i de stugor som socialdemokraterna själva har lite svårt att gå hem i.

Bengt Westerberg. Den nu lätt åldrade socialliberalen har erfarenhet av att lyfta partier som gjort dåliga val. Bengt har en alldeles egen effekt som innebär att man mer än dubblar sin andel av rösterna från ett val till ett annat. Bengt har erfarenhet av partiledarjobbet, han har varit vice stadsminister och han har så många akademiska examina att han kan dela med sig av dem till akademiska överliggare. Bengt har under senare år belastat sitt rykte en aning genom sitt välbetalda engagemang i en ideell organisation men han lär ha en programmerbar hjärna så eventuella defekter kan säkert lösas med en buggfix.

Gudrun Schyman. En gammal Marxist-Leninist med erfarenhet av partiledarjobbet från flera olika partier. Gudrun är van vid att byta parti, hon har arbetat nära socialdemokratin under många år, hon har arbetslivserfarenhet både som riksdagskvinna, postanställd, socialarbetare och företagare. Gudrun har egna erfarenheter av både skattesystemet och det andra systemet. Gudrun skulle kanske kunna ta med sig en del av sitt nuvarande parti och därmed stå för ett välkommet tillskott av både medlemmar och idéer.

Kanske skulle någon av dessa kunna stå för det nytänkande som partiet enligt alla bedömare behöver. Inom näringslivet är det inte ovanligt att man tar in någon utifrån när man kört fast, och då gärna någon med relevant erfarenhet av det tilltänkta jobbet. Alla tre har tidigare tagit partier till nya höjder.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Går det inte att skiljas som vänner?

Helst av allt ett starkt parti samlat i en kristallklar vision om vad vi vill och hur, men om det inte går? Hellre då två spänstiga partier med framtidstro och energi än ett parti drivet av en urvattnad kompromiss.

Vi har haft ett gott samarbete i partiet under 100 år, och om vi skiljs åt på ett begåvat sätt kanske vi kan ha det i hundra år till.

Jag tror att det är dags att titta över spännvidden inom det socialdemokratiska partiet och att fundera på om det är ett parti man ser. Hur stor spännvidd är det rimligt att ha i ett 30%-parti?

Jag tror att detta kommer att stå klarare efter extrakongressen, och jag tror inte att man skall hasta fram en delning. Men om det visar sig svårt att komma till enighet om en tydlig politisk linje, så tror jag att man skulle fundera på hur man kan dela ett parti utan att de båda nya partierna skall behöva vara fiender efteråt.

Vi har inte råd att duktiga politiker med ett socialdemokratiskt hjärta åker hem från en kongress med den bittra smaken av tunga politiska förluster i munnen. Vi har inte råd med tappade sugar. Men vi har heller inte råd med urvattnade kompromisser.

Alltså:

Först skall man försöka samla partiet under en tydligt definierad politik där man vågar välja och välja bort, där man vågar ta svåra beslut, där man väljer bort en och annan käpphäst och putsar av en och annan gammal. Om detta skulle gå att göra, då vore det naturligtvis det bästa och roligaste. Kanske skulle upplevelsen skapa en våg av energi och engagemang som kan skapa en medvind i kommande valrörelser.

MEN om det inte går. Om man inte kan komma överens i en bred majoritet om morgondagens politik. Om det är så att en stor grupp ser en självklar väg åt ett håll och en lika stor grupp ser vägen åt ett delvis annat håll, vad gör vi då?

Antingen skapar man ur detta en odefinierad kompromiss utan tydliga konturer. Man väljer allt och inget och man försöker blidka alla. Jag tror att detta riskerar att leda till ett 25-procentsval 2014 och på sikt självdöd för partiet.

Eller så sätter man sig ner och analyserar var skiljelinjerna går, skriver ihop två partiprogram, delar upp varumärke, organisation och partibidrag i två högar och så skapar man två socialdemokratiska partier.

Jag är inte så naiv att jag tror att detta skulle vara enkelt, men jag tror att man skulle skissa på hur en sådan process kulle kunna gå till och hur en sådan lösning skulle kunna se ut. Vi behöver trygga samarbetspartier, så varför inte bli våra egna?

Med två partibeteckningar skulle man kunna attrahera lite olika väljargrupper, och sedan får diskussionerna mellan partierna ske i regeringsförhandlingar istället för på kongresserna.

Kanske skulle 30% kunna bli 2 * 20% istället för att krympa till 1 * 25%?

Men LO då, vem skall få LO?

Svaret är ingen. Denna skilsmässa skulle bli en skilsmässa med tre parter. Två partier och en fackföreningsrörelse. Alla tre kommer även framgent att behöva varandra, men det skall ske i frihet och utan hämmande hänsyn till höger och vänster. Låt tre blommor blomma och låt dem tillsammans med andra partier och intresseorganisationer bilda en solid borg för en bred och allomfattande offentlig sektor.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, LO och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

onsdag 10 november 2010

Att offra ledningen räcker inte!

Visst behövs det förnyelse, och visst skulle man kunna tänka sig ett parti utan nuvarande ledning. Men det får inte bli så att man offrar några namn och tror att jobbet därmed är gjort.

Sahlin har jag tyckt om tidigare.

Baylan har inte lyckats imponera på mig, men jag tycker inte att han gjort bort sig heller. Jag tycker att Baylan syns för lite, och han har en gnällig tendens parat med att det ofta känns som om det är någon annans ord som kommer ur hans mun. Det känns inte alltid äkta. Å andra sidan vet jag inte hur han fungerat i sin roll internt. Är han duktig där så kanske det utåtriktade kan överlåtas åt andra.

Östros har tidigare varit en av mina favoriter, men jag tycker att hans framtoning under året före valet (och egentligen under hela oppositionsperioden) varit väl mycket ”allt som regeringen gör är alltid helt fel”. Jag tror inte att allt regeringen gjort har varit helt fel, och jag tror inte att väljarna tycker det heller. Jag tror att man skulle tjäna på en lite mer resonerande ton där man kanske ibland till och med kan erkänna att visst av det motståndaren gör är ungefär samma saker som vad man själv skulle ha gjort. Detta är Östros svaghet.

Jag tror alltså att vi skulle klara oss ganska bra utan dessa tre.

MEN. Det viktiga är inte att byta ut vissa personer i partistyrelsen. Det viktiga är att skapa ett tydligare politiskt alternativ. När man gjort detta så får man se över vem som skall föra fram denna politik och hur den skall vara förpackad, men det måste vara innehållet i politiken som får styra resten.

Jag är livrädd för att man gör några enkla offer, skapar syndabockar och sedan tror att man kan slippa ta sig igenom det stålbad det skulle innebära att faktiskt bestämma sig för vad som är socialdemokratisk politik i en rad viktiga frågor.

Dessutom kan man inte bara ta bort folk, man måste i så fall ersätta dem. Visst finns det duktiga unga företrädare i partiet, och visst finns det en och annan gammal trotjänare som skulle kunna ta ett steg fram. Men nytt är inte automatiskt bättre.

Så; Jag tycker att vi skall använda en extrakongress till att ta svåra och viktiga beslut. När dessa beslut är fattade och vi har valt (och viktigare valt bort) politisk inriktning, då skall vi fundera på vilka personer som är bäst lämpade att leda partiet och att föra ut denna politik. Innehåll före förpackning.

Läs även andra bloggares åsikter om och om .
Läs även kloka tankar på .

torsdag 28 oktober 2010

Dags att bli konkreta?

OK, så alla är överens om att vi har gjort ett katastrofval. Jag vet inte säkert om det är så. Jag är inte säker på att ett parti någonsin igen kommer att kunna samla 45% av alla röster under ett program. Folk röstar inte längre slentrianmässigt på någon de av hävd och tradition litar på kommer att göra det bästa för dem, och då kommer istället enskilda frågor att bli viktiga, och då innebär varje åsikt som lockar vissa väljare också att andra skräms bort. Det finns då för många någorlunda seriösa alternativ att välja på för att någon skall lyckas sätta ihop en åsiktsmix som kan tilltala nästan hälften av alla. Jag tror att man inför framtiden måste skapa allianser med andra partier som man är tillräckligt överens med i viktiga frågor så att man sedan kan sprida sig lite i andra frågor och på det sättet suga åt sig en majoritet.

Men, visst S kan inte vara nöjda med att backa så mycket i ett val där målet var öppet med sjukförsäkringsreform, rekordhög ungdomsarbetslöshet, hög arbetslöshet, en dramatisk omfördelning av de gemensamma resurserna och så vidare och så vidare. Vi borde vunnit lätt och stort och vi gjorde det inte.

Jag känner i alla kloka analyser att man prickar massor av orsaker till att det gick dåligt (de flesta av dessa bidrog säkert) och att man helt riktigt efterlyser en tydligare politik och en bättre paketering av denna. Vad jag saknar är åsikter eller försök till åsikter om vad denna politik skulle kunna vara.

Jag skall därför sticka ut hakan och försöka mig på lite åsikter.

1) Vi måste våga ta mycket tydligare ställning för en politik som aktivt strävar efter ett samhälle där kvinnor inte döms till en strukturell underordning från BB till graven. Det handlar om att skapa balans i ansvarstagande och arbetsfördelning i hemmen, och det handlar om att skapa jämställdhet på arbetsmarknaden och i maktsfärerna både i näringsliv och i politik. Jag skulle gärna kunnat servera tydliga och konkreta förslag men har inte så många. Jag tror på en individuell föräldraförsäkring, någon form av konstruktion för att tvinga hem papporna när barnen är sjuka, tydlig belysning av och om nödvändigt lagstiftning mot lönediskriminering. Kanske måste det till hot om kvotering i styrelserummen och här skall det offentliga ägandet gå före.

Det är en lång resa kvar till ett samhälle där det inte skall spela någon roll om man får ett blått eller rosa täcke på sig när man föds. Jag tror att denna diskussion ännu befinner sig i sin linda, och jag tror att det är viktigt att S blir det parti som tar ledningen och tvingar andra att följa efter. Jag skulle vilja att vi blev så bra på detta att FI lade ner med motiveringen att de inte längre behövs och att deras medlemmar lämnar in en gruppansökan till Sveavägen.

2) Vi måste tvätta bort stämpeln som ett avundsjukeparti . Vi måste orka tala om att den drivkraft som skapas av möjligheten att kunna kämpa sig till en lite bättre ekonomisk situation. Vi måste bejaka vissa löneskillnader. Vi måste se att utbildning, flit och ansvarstagande skall kunna löna sig, utan att man skall behöva be om ursäkt för sin fina bil eller villa. Vi måste kanske till och med inse att ägande av produktionsmedel också är ett risktagande som skall kunna löna sig. Detta är inte enkelt, men jag tror att vi skall tona ner vårt socialistiska arv i dessa frågor. Åtminstone tills vi har konkreta förslag som vi vill driva. Om man ändå inte tänker göra något åt den övre delen av lönespektrat så finns det ingen anledning att förlora röster på att hålla på att gnälla om den.

Är detta en kontroversiell ståndpunkt? Ja, antagligen i teorin, men i praktiken gör vi ju ändå ingenting åt att ingenjörer, läkare, jurister, chefer, ekonomer etc. tjänar dubbelt eller tredubbelt så mycket som en barnskötare eller en undersköterska. Jag tycker inte att det är rättvist att det är så, och jag skulle personligen välkomna ett samhälle där åt-var-och-en-efter-behov kunde få gälla mer än tillgången till den offentliga sektorns välfärd. Men om vi ändå inte har de konkreta förslagen så kan vi ju lika gärna tona ner denna utopi så att vi kan få väljare även bland en lite välbeställdare medelklass. Det handlar inte om att vi skall ändra något i vår konkreta politik, det handlar om att tvätta bort en stämpel vi ändå inte har någon nytta av.

Med detta inte sagt att vi inte skall fortsätta ifrågasätta och kritisera superhöga direktörslöner, miljonbonusar och vansinniga fallskärmsavtal. Det tycker jag att man med fog kan och skall göra.

3) Med ovan skrivna sagt så kräver accepterandet av ”framgång” också att detta medför visst ansvar. Dels handlar det om en begränsning vad man skall kunna använda sina välförtjänta pengar till. Man skall aldrig kunna köpa en bättre utblildning, sjukvård eller omsorg än vad alla kan få. Gärna bo lite bättre, klä sig dyrare, resa mer och köra finare bil, men aldrig få utbildning eller sjukvård beroende på plånbokens tjocklek. Dessutom skall det vara tydligt att finansieringen av en välfärd i världsklass skall ske solidariskt och efter bärkraft. Tjäna gärna mer, men då skall man också vara med och dra ett lite tyngre lass.

4) Om vi skall kunna acceptera att vissa tjänar mycket pengar så måste vi samtidigt se till att ingen skall behöva tjäna väldigt lite pengar. Inget jobb får vara så dåligt betalt att man inte kan försörja sig och sina barn på en heltid. Alla skall dessutom ha rätten till ett heltidsjobb. Lönebildningen i Sverige är inte politisk, och det tror jag inte att vi skall ändra på. Men på samma sätt som moderaterna sakta men säkert skapar utrymme för en låglöneklass genom sänkta nivåer i bidragssystemen och sänkt skatt så kan vi med politiska beslut se till att det inte skapas en kraft nedåt som driver fram lägre löner än de vi har redan idag. Tvärt om skall politiken om möjligt syfta till att pressa de lägsta lönerna uppåt så att ingen lön är oskäligt låg (vad det nu kan betyda…). Jag vet inte vilka beslut som skall till, men jag tror att vi i liberala samhällen ser McJobbs som vi inte vill ha i Sverige.

5) Möjligheten att tjäna mer pengar, eller att på andra sätt förverkliga sina bästa stämningars längtan, måste öppnas för så många som möjligt. Utbildning skall inte bara vara gratis, utan systematisk snedrekrytering skall motarbetas aktivt. Där socialliberalen nöjer sig med att alla skall ha chansen måste vi gå ett steg längre och se de strukturer och traditioner som reser lika höga hinder som de formella. Vår politik skall kännetecknas av ett aktivt strävande efter att sänka de strukturella och traditionsrelaterade hinder som kan stå i vägen för individens möjligheter. Här blir vårt marxistiska arv viktigt som ett verktyg att analysera samhället. Om vi tvingas inse att vissa grupper kommer att fortsätta att ha det sämre än andra, så skall individens hinder för att kunna lämna dessa grupper hållas så låga som möjligt.

6) Vi skall vara tydliga i vår tro på individens rätt till en andra, tredje och fjärde chans. Liberalens skyll-dig-själv inställning skall vi kontra med ett samhälle som finns där för den som snavar och behöver en hjälpande hand. Detta inkluderar en generös vuxenutbildning, rimliga nivåer i de offentliga försäkringarna och ytterst i försörjningsstödet, en fungerande verksamhet för ungdomar även (kanske främst) i resurssvaga områden, en skola som ser till alla elevers behov, en kriminalvård som syftar till att återanpassa och laga trasiga människor, en fungerande psykvård osv. Allt detta kostar på kort sikt pengar, men jag är övertygad om att det betalar sig på många sätt. De som hamnar snett i livet tjänar naturligtvis på denna politik, men även vi som betalar notan får förmånen att leva i ett mänskligare samhälle. Jag tror också att ett tryggare och varmare samhälle är effektivare krasst ekonomisk, och utgifterna kan därför försvaras även ur ett betydligt mer cyniskt perspektiv.

7) Jag tror att vi måste se mer objektivt på arbetsmarknaden. Vi skall ha lagar som garanterar de fackliga organisationernas möjligheter att vara en jämbördig part. Men jag tror att vi måste se över LOs särställning i partiet. Jag skulle helst se en total separation mellan LO och SAP. Vi skall behandla LO som ett särintresse bland andra, om än ett av de viktigaste då de representerar så många potentiellt utsatta människor. En skilsmässa skulle öppna för politiska diskussioner som idag är omöjliga. Kanske måste man diskutera LAS. Jag kan den frågan för dåligt för att våga säga vad som skall ändras i lagstiftningen på detta område, men jag är övertygad om att tankeförbudet som dagens organisatoriska situation skapar är kontraproduktivt och föråldrat.

Jag inser att detta skulle kunna vara en fråga som splittrar partiet, och jag är inte säker på att tillhöra den halva som skulle få behålla nuvarande partibeteckning och logga, men jag skulle vara beredd att ta den risken (lätt att säga när man inte har någonting att förlora). På lång sikt vore kanske en delning inte så dumt. På lång sikt skulle de båda partihalvorna i varandra få en stabil samarbetspartner där dualismen kunde möjliggöra ett bredare anslag enligt första stycket i denna text.

8) Jag tror att vi måste våga bli mycket radikalare i miljöfrågorna. Inte för att detta är en given röstmagnet, utan för att det är omoraliskt att inte ta ansvar för framtiden. Vi måste ha en öppen debatt där omsorgen om energiförsörjningen till den tunga industrin skall viktas efter samhällsintresse och inte efter partintresset hos de som just idag råkar jobba i denna industri. Vi måste våga driva en politik som innebär att Sverige skall gå före som en internationell förebild, även om det skulle råka innebära en viss omstrukturering av arbetsmarknaden. Att gamla olönsamma och miljöfientliga jobb försvinner är ingen katastrof om de ersätts av moderna, lönsamma och miljösmarta arbetstillfällen.

Detta är en lista på några punkter jag tror skulle göra socialdemokraterna till ett modernare och i mina ögon attraktivare parti. Mycket jobb kvarstår, och många måste vara med att göra det jobbet. Jag kommer inte att lämna tangenterna med detta, så ovanstående kommer säkert att förtydligas och kanske korrigeras i kommande inlägg. Men för nu är detta ett ödmjukt bidrag till en viktig debatt. Jag skulle gärna se fler konkreta idéer kring vad som skall bli vår politik.

*Under Construction*

Måste in:

Integrationspolitiken, en av ödesfrågorna om vi vill ha ett samhälle som hänger ihop.

Internationell solidaritet, att ha samma idé om människors rättigheter internationellt som i Sverige. Svårt men mycket viktigt.

Läs även andra bloggares åsikter om och om . Läs även kloka tankar på .

onsdag 27 oktober 2010

Om man är stor...

Kommentar till: http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/26/s-kan-f-bli-mps-juniorpartner

Han står där med armarna i kors strax ovanför den lite överdimensionerade mage. Hans händer vittnar om kroppsarbete, även om det var ett tag sedan. Märkesglasögonen och guldklockan vittnar om att han tjänar okej med pengar, jeansen och flanellskjortan om en distans till medelklasstillvaron.

Han är van vid att få bestämma, bestämma med stöd från den solida pelare av medlemmar och klassmedvetenhet som han bekvämt och lite självgott lutar sig mot där han står. Tryggheten i att denna pelare bär, och den underlägsenhet han känner inför den fina värld han aldrig riktigt tillhört, gör att han under åren lagt sig till med manér som kan uppfattas som stöddiga och arroganta.

De andra har måhända sina fina utbildningar, sina vinklubbar, sina anor och sina vanor, men det är han som bestämmer, han som kan stå där och titta på dem lutad mot sin granitpelare. Det har väl hänt genom åren att andra gaddat ihop sig och tagit över rodret ett tag, men han har alltid kunnat luta sig tillbaka och roat sett på medan de försökt utan honom, och sedan har han med en suck kunnat rulla upp armarna och ställa allt till rätta.

Visst har det varit andra än de rika som försökt få vara med och bestämma. Kvinnosakskvinnor, kommunistiska drömmare, miljönissar och ungdomar. Alla har de flockats runt honom och velat ”samarbeta”. Han har gärna hjälpt till, gärna låtit dem stötta honom när de rika blivit för besvärliga, och han har lite nedlåtande nickat åt deras naiva förslag. Han har förstått att man inte får gunga båten för kraftigt. Visst har talet om jämställdhet, miljö, egenmakt och radikal jämlikhet låtit bra, och visst har han kunnat låna ett slagord här och där, men i grunden har det handlat om att hålla sig väl med pelaren och med den industri som han motvilligt förstått trots allt skapar välståndet han sedan kunnat ta del av och som han kunnat mata sin pelare med.

Men så en dag blir de små omkring honom oroliga och oregerliga. De rika börjar bli allt starkare och marken skakar. När den normalt så trygge mannen lite överseende skall luta sig mot sin pelare och styra upp situationen med kraften från graniten så ramlar han omkull. Pelaren bär honom inte utan den vacklar till, viker undan och mannen faller handlöst till golvet. Han försöker resa sig men märker till sin fasa att han blivit gammal och svag, och att han behöver de andras hjälp för att kunna resa sig igen… en bit bort står de rika, de belästa, de religiösa och de jordägande samlade och tittar på skådespelet. De tänker att det är deras tur nu, deras tur att bestämma ett tag.

Runt resterna av granitpelaren blir det också en yra. Många av mannens mindre kompisar ser nu chansen att ge igen för gamla oförätter, för alla gånge den gamle klappat dem nedlåtande på huvudet, för alla gånger han utnyttjat deras ungdomliga kraft och sedan använt den för sina egna syften. Nu skall en ny ordning danas, nu skall ordningen bli att det inte finns en given ordning, nu skall den gamle få dra oket han med, om han ens orkar det, om det ens är lönt att ha honom med.

Kanske skall man gå över till de rika och se om någon där vill leka? Kanske skall man ställa sig en bit bort och i smyg planera revolutionen? Kanske skall man försöka ta den gamles plats, laga pelaren och använda den för egna modernare syften? Kanske kan pelaren användas som gödning för en grönare framtid? Kanske, kanske, kanske…

Läs även andra bloggares åsikter om och om . Läs även kloka tankar på .

lördag 2 oktober 2010

Mona måste stanna ett tag till!

Jag var inte glad åt vårt val av partiledare då det begav sig. Jag hade lovat att jag skulle lämna partiet om hon blev ordförande, och jag hade sagt en massa annat också. Men så blev det till slut ingen annan att välja på (nåja…) och i vilket fall valde vi Mona. Jag fegade ur och stannade kvar i partiet. Jag gick till och med på några möten vilket jag inte gjort på ett par år innan det. Jag fortsatte vara kritisk till vår partiledare, och när vi tog med V i valsamarbetet för att partiledningen inte orkade stå emot så var jag förtvivlad.

Men sedan började det närma sig val, och då sluter man upp. Man slutar säga dåliga saker om sin statsministerkandidat på jobbet (om någon där till äventyrs skulle fundera på att rösta S) och man sväljer. Dessutom kom det några framträdanden tidigt på året där jag faktiskt blev positivt överraskad, och ju längre valrörelsen gick desto bättre blev Mona. Mot slutet tyckte jag inte att hon på något sätt stack ut som den sämsta av partiledarna, och det var i mina ögon klart godkänt.

Nu är valet över och man kan åter igen ta bladet ifrån munnen i partiledarfrågan. Jag märker då till min förvåning att jag inte har så brottom med att bli av med Mona. Visst, jag tycker fortfarande att det hon säger känns lite inlärt och påklistrat, men hon är inte värre än de andra partiledarna, och inte heller värre än andra kandidater. Att vara partiledare i ett brett parti (jo S är fortfarande ett brett parti) innebär ett ständigt kompromissande och en evig balansgång mellan olika intressen. Att i det läge vi är nu (en djup kris utan självklar om ens förnimbar lösning) peka med hela handen och leda utan att lyssna skulle inte fungera. Vi behöver ett lyssnande ledarskap, en ödmjuk attityd och ett uppmuntrande av intern diskussion (och kanske till och med debatt).

Om Mona skulle avgå nu skulle det dessutom risktera att bli som en syndabock som tar med sig katastrofkänslan ut genom dörren. Det skulle riskera att bli en psykologisk effekt att allt som gick dåligt då kunde läggas på ledarskapet, och den helt nödvändiga analysen och förnyelsen av politik, budskap och organisation skulle riskera att stanna upp innan den ens startat. Om inte av andra anledningar så är denna i sig själv skäl nog för Mona att inte avgå. Hon får inte bli syndabock, för valkatastrofen var inte hennes fel.

Vad vi blir för parti efter förnyelsearbetet, och vem som då skall leda det (eller de?) partiet(-erna) det vet jag inte om man kan ha en åsikt om idag. Men förnyelsearbetet tjänar på att vi behåller vår nuvarande ordförande.

Så, jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men; Jag vill inte att Mona skall avgå nu!!

onsdag 29 september 2010

Sparkling-pucko kommer inte att sälja!

Alla socialdemokratiska bloggare verkar nu vara överens. Vi förlorade valet. Ingen hävdar någonting annat. Skönt att vi står enade i denna analys.

Men det finns mer alla är överens om. Vi måste förändra oss, vi måste nämligen vinna nästa val.

Sedan glider analysen lite isär. De flesta kramar fortfarande Mona, men många ser de andra ”gamlingarna” som en belastning. Jag har tjatat mig trött på att påpeka att det inte går att både gå tillbaka till traditionell socialdemokratisk politik och samtidigt vinna de ganska osentimentala medelklassväljarna i storstaden. Dock tycks båda dessa recept vara vanliga, och inte sällan i samma analyser.

MEN. Det mest slående i analyserna och framåtblickarna är att samtliga skickligt duckar frågan om vilken politik baserad på vilken ideologi det då är vi skall ha.

VAD VILL VI? Och kanske mer intressant VAD ÄR DET VI SKALL VÅGA INTE VILJA!

Jag vet att många gärna tar en pucko till korven, och det är gott med champagne till ostronen, men drinken sparkling-pucko kommer inte att sälja.

tisdag 28 september 2010

Vi vill ju bara att alla skall älska oss...

Vi vill ju så gärna att alla (eller åtminstone 40-45%) skall älska oss…

Vi vill föra ut våra värderingar, men de måste vara förpackade på ett sådant sätt att de kan appellera till en intellektuell tjänstemannamedelklass, en medelklass som fortfarande identifierar sig som arbetare, en arbetarklass som tjänar ganska dåligt och har lågt inflytande i sina jobb och en klass som befinner sig i eller i kanten av ett utanförskap.

En stor del av den ganska välbeställda medelklassen skräms bort av röda fanor, tal om radikal omfördelning, principiella resonemang som går ut på att löneklyftor om alls önskvärda är ett nödvändigt ont och av begränsad valfrihet i välfärden. Denna grupp upplever oss som avundsjuka och bidragsvänliga. De hyser en viss misstänksamhet mot de som ”lever på bidrag” och vill gärna betala för de som behöver hjälp, men då vill de känna sig säkra på att de verkligen behöver hjälp och inte bara är för lata för att skaffa sig ett jobb.

Denna grupp vill kanske ha politisk hjälp att få ihop livspusslet. Man vill ha en modern miljöpolitik, en jämställdhetspolitik som ställer vissa krav på männen att ta ansvar för hem och barn, och man kan förstå att HBT-frågorna kan vara viktiga.

En annan viktig väljargrupp skriker efter mer av ”traditionell socialdemokratisk politik”, där klasskamp, vi mot de rika, det omoraliska i kapitalism (även om man inser det nödvändiga) är viktiga inslag. Här vill man ha trygghet att få ha kvar sitt jobb när man en gång lyckats få ett. Detta kan ske med statliga interventioner så snart ett företag får problem och rigida regler som gärna gör det omöjligt att avskeda någon så länge företaget finns kvar. Detta får gärna paras med en arbetsmarknadsmyndighet som tar ansvar för att ge mig ett nytt jobb om jag mot all förmodan skulle bli av med det gamla, en hög och lång a-kassa och sjukförsäkring.

Kanske finns det i denna grupp ett motstånd mot ”flummiga frågor” som miljö och jämställdhet. Gärna en bra miljöpolitik, bara det inte drabbar bensinpriset, elpriset eller hotar den tunga basindustrin. Varför någon skall bry sig om hur bögarna har det är något många i denna grupp har svårt att förstå.

En tredje väljargrupp upplever tal om krav och kontroller i socialförsäkringssystemen som kränkande, och ser bidragsnivåerna som en lika viktig fråga som lönerörelsen. Detta inte för att de inte vill arbeta (det tror jag faktiskt att de allra flesta vill), utan för att de sedan länge tappat hoppet om att få vara med i samhället. Denna grupp behöver en politik som tror på dem och som ger dem hopp om att få lämna utanförskapet.

Fördomsfullt? Javisst! Jag grundar analysen av de två senare grupperna helt och hållet på fördomar och spridda röster i media. Detta är kanske också signifikativt för problemet, de olika grupperna pratar ganska lite med varandra. Som medelklasspappa i ett medelklassvillaområde med ett tjänstemannajobb så träffar jag bara andra av samma sort, lite ledsamt men därför ingenting att blunda för.

Även om jag då inte besitter detaljerad kunskap om vad olika grupper tycker och tänker, och även om man skall vara försiktig att generalisera in människor i grupper enligt ovan så tjänar analysen ändå sitt syfte i att analysera den svårighet jag tror att vårt parti har att brottas med. Det man kan göra för att locka den ena gruppen kommer att skrämma bort den andra och omvänt. Att försöka tillfredsställa alla kan lätt leda till att man inte lyckas tillfredsställa någon, eller åtminstone bara färre än man lockat om man vågat gå för det budskap man tror på utan att snegla på vem som kommer att gilla vilket budskap.

Kanske är det inte längre möjligt att få 40% av alla röster. Kanske måste man vara flera partier för att kunna åstadkomma detta. Kanske skulle det behövas två socialdemokratiska partier i riksdagen. Kanske kan man stjäla miljöpartiet och göra det till det ena av dessa. Vad vet jag?

måndag 27 september 2010

Måste socialdemokraterna bli liberala?

Kommenterat på: http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/22/f-r-att-verleva-m-ste-s-bli-socialliberalt

De finns i dagsläget ett tydligt utrymme för den som vill föra en politik för ett samhälle där man kan få en andra och en tredje chans om man snavar till i livet (på eget grepp eller på grund av yttre faktorer).

Det finns ett tydligt utrymme för den som tror att man kan ha en effektiv offentlig sektor utan att man häller ut pengarna i privata intressenters fickor.

Det finns ett tydligt utrymme för en politik som skapar en trygghet för alla, oavsett vilka privata försäkringar man har råd att skaffa sig.

Det finns ett tydligt utrymme för det politiska alternativ som tror på individens rätt till en möjlighet att påverka sin utbildningssituation även efter det att man inte tagit studenten.

Osv, osv. Det finns gott om plats för en mänskligare mittenpolitik utan att man för den sakens skull måste hemfalla åt socialism eller gamla lösningar.

MEN. Detta kräver mycket av det som artikelförfattaren tar upp.

Man måste våga diskutera människors rätt att lyckas ekonomiskt utan att det skall vara fult eller omoraliskt. Eftersom socialdemokratin inte för en politik som syftar till att förhindra människor från att ha höga löner, så måste man också tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för avunsjuka och alla-skall-få-samma-påse.

Man måste våga diskutera hur man ställer krav i socialförsäkringssystemen. Det kan aldrig vara socialdemokratisk politik att folk skall få bidrag när de inte behöver det. Genom att se till att de som skall ha bidragen får dem kan man också behålla rimliga nivåer i systemen. Det är de som ”fuskar” som är systemens värsta fiender, och därmed också socialdemokratins värsta fiender.

Vi socialdemokrater måste våga sätta upp gränser för vad som ingår i ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Vi måste vara tydliga med att detta gäller det viktigaste i livet (efter kärlek och lycka) såsom utbildning, sjukvård och omsorg. Här skall vi vara totalt kompromisslösa. Alla skall ha SAMMA rätt till en bra sjukvård och en bra skola. Oavsett var man bor, vilken socialgrupp man tillhör eller hur mycket pengar man tjänar.

Andra områden skall vi inte lägga oss i. Det får inte vara fult att tjäna mycket pengar, köra fin bil, ha dyra väskor eller bo i dyra hus. Bara man betalar lite högre skatt (som man har råd med) så måste man kunna få vara nöjd med att ha lyckats i livet (om det nu mäts i ekonomisk välfärd).

Många socialliberala folkpartister och en och annan centerpartist skulle säkert mena att de redan står för denna politik, och det kan nog vara så. Problemet är att dessa partier på intet sätt för den politiken idag.

torsdag 23 september 2010

Min och (S) inställning till framgång

Låt mig först få erkänna en sak. Hade jag fått bestämma hur det var i världen så skulle löneskillnaden mellan två personer som varje dag jobbar åtta timmar och som gör sitt bästa för att göra ett gott jobb inte varit speciellt stor. Jag tycker inte att det är rimligt att en civilingenjör tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket som en undersköterska. Jag tycker att vissa löneskillnader kan vara motiverade baserat på inställning, utbildningskrav och ansvar. Men de löneskillnader vi har i Sverige tycker jag inte kan motiveras utifrån någon slags moralisk eller ideologisk synvinkel.

MEN jag har svårt att se hur man skulle kunna påverka detta politiskt, och även om man kunde så är jag inte säker på att jag tycker att man skulle göra det. Så, om jag haft den betydligt mer begränsade positionen att ha all politisk makt i Sverige så tror jag inte att jag skulle fört en annorlunda politik på detta område än vad socialdemokraterna gjorde då de bestämde.

Jag tycker att man skall se till att det inte finns en press nedåt mot riktiga skamlöner. Detta gör man genom att ha bra trygghetssystem som gör att människor inte tvingas ta anställningar med löner eller villkor som är skamliga. Dagens regering verkar ha en motsatt strategi på detta område. Man gör det också genom att se till att den enskilde individen alltid har en möjlighet att ta sig ur den grupp som är hänvisade till dessa skamligt låga löner.

SÅ, om jag nu är representativ för socialdemokratiska sympatisörer (och i denna fråga tror jag nog att jag är det) så är då frågan vad man skall göra av denna inställning i sitt politiska budskap.


Det är nämligen så att många mittenväljare väljer bort oss därför att de uppfattar socialdemokraterna som avundsjuka och som ett alla-skall-få-samma-påse-parti. Jag tror dessutom att de har en poäng. Inte så att vi vill föra en politik för att utjämna alla skillnader i utfall, utan för att många av oss känner ganska starkt för ”åt var och en efter behov”. Vi talar om höginskomsttagare och rika som några andra, några vi bara motvilligt står ut med. Jag tror att vi skulle må bra av att få bort denna stämpel.

Nu är detta inte helt lätt. Vi tycker ju faktiskt att stora skillnader i ekonomiskt utfall är orättvist. Vi ser ju faktiskt rikedom som en stöld av ett mervärde som andra jobbat ihop. Vi är nog lite till mans lite misstänksamma mot framgång, eftersom vi bakom varje ekonomiskt framgångsrik kvinna eller man ser alla de som antagligen fått lite för dåligt betalt för sitt arbete. Skall vi ljuga om detta och säga att vi hyllar de framgångsrika och lyckönskar de rika? Skall vi förtrycka den delen av vår ideologi som visserligen ligger som ett fundament längst ner under vår politik, men som genom alla lager av insikter om verkligheten och möjligheten inte får någon konkret påverkan på vad vi vill göra de närmaste fyra (eller för den delen hundra) åren? Ja, kanske måste vi det om vi vill vara ett stort och brett parti. Eller så väljer vi att öppet redovisa våra ideologiska rötter och så får vi ta att många mittenväljare väljer bort oss utan att ens lyssna på vad vi har att komma med.

OM vi vill tvätta bort stämpeln av att vara ett avundsjukt alla-skall-ha-det-lika-parti, då måste vi (tror jag) tydligt och högljutt omvärdera vår inställning till framgång. Då måste det vara lika okej att bli rik på att äga en fabrik eller på att spekulera i fastigheter som det är bli rik på att vinna på lotto eller på att vara jättebra på fotboll eller tennis. Det är kanske så att vi måste vara beredda att säga grattis till Ingvar Kamprad, Stefan Persson och Christer Eriksson. Vi måste säga grattis till de som lyckas få ett jobb med månadslöner på hundra tusen kronor och vi måste kanske till och med acceptera och gratulera Percy Barnevik, Christer Gardell och Mats Qviberg. Jag säger inte att detta är enkelt.

Att acceptera och sluta moralisera över höga löner och förmögenheter innebär inte att vi skall sluta föra en politik där de som har det bäst också bidrar mest till den stora offentliga sektor som vi skall fortsätta ha. De som inte har det så bra ekonomikst skall vara garanterade livets verkligt viktiga nyttigheter som utbildning, sjukvårt och omsorg. De som har det bättre ställt ekonomiskt skall bidra efter bärkraft till dessa nyttigheter. Detta är inget vi skall förändra.



Jag kommer ALDRIG att känna att det är rättvist att vissa tjänar femtio tusen i månaden och andra tjänar sexton, fast att båda gör sitt bästa hela dagen. Men eftersom jag tycket att spelreglerna som skapar detta förhållande är okej, så måste jag acceptera det, och då kanske det finns ett sätt att inte bygga in känslan av orättvisa i den offentliga bilden av partiet. Jag vet inte hur, men jag tror att vi behöver reda ut vårt förhållande till framgång.

onsdag 22 september 2010

Vinna val eller vara ideologisk...?

Skall ett politiskt parti alltid sträva efter att vinna val?

De två enklaste svaren är;

JA – partiet skall sträva efter att vinna.

Partiet skall försöka följa opinionen och anpassa sitt politiska budskap på ett sätt som man tror att man kan vinna röster på. Att alls få föra en politik är viktigare än att förespråka den politik man helst skulle vilja se förd. En extrem variant av detta skulle vara att man helt saknar ideologi, och att man utformar en optimal politik utifrån en analys av vad man tror väljarna vill rösta på.

NEJ – ett parti skall stå för sina idéer oavsett opinion.

Partiet skall erbjuda ett alternativ på det demokratiska smörgåsbordet, och om inte väljarna gillar det så är det i sin ordning, då får andra bestämma. Får man inte precis som man själv vill så får andra ta ansvar för sina idéer. En extrem variant av detta skulle vara att man utformar en valplattform och gör allt för att föra ut denna, och om man sedan inte får egen majoritet så vägrar man kompromissa och går i opposition.

MEN – Nu är ju inte verkligheten så enkel.

Socialdemokraterna kan inte lägga sig vid en av dessa extremer, det är självklart. Det gäller att hålla en stadig kurs mellan Skylla och Karybdis. Detta har inte varit ett stort problem för socialdemokratin tidigare, eftersom en stor del av valmanskåren velat rösta på den politik vi velat föra. Man har haft att studera vilka av de önskade frågorna man har lagt tonvikten på, men man har inte behövt gå speciellt mycket våld på de egna idéerna.

Nu känns det inte längre lika enkelt. Efter två valförluster i rad börjar det komma rop på förändring, och då lustigt nog i båda riktningarna. Många spekulerar i vilken politik vi skall föra för att vinna val, och andra talar om att vi förlorat vår ideologi och vill tillbaka till något mytiskt förr (visserligen ofta i tron att vi då även kommer att vinna väljarna, men ändå).

Jag tror att en politisk rörelse måste sträva efter att få bestämma eller åtminstone efter att få vara med och bestämma. Men samtidigt fyller det ingen funktion om man då tvingas bestämma något annat än det man vill. Det senare riskerar att bli mindre sant om det är ens försörjning som står på spel, och jag tror inte att den aspekten helt kan bortses ifrån. Jag tänker dock inte gå in på den här.

För socialdemokratin har valet alltid stått mellan att å ena sidan föra en politik man tror att man kan få genomföra och som man tror skulle kunna fungera i verkligheten, och att å andra sidan lyssna till den känsla man har av att man egentligen skulle vilja att samhället såg mycket jämlikare och klasslösare ut. Jag tror att socialdemokrati alltid har handlat om att låta socialistiska känslor konfronteras med en verklighet där socialismen varken går att genomföra eller skulle fungera.

Ur denna ångest stiger en politik som handlar om rimlighet. Fördelningen av de resurser som skapas i samhället (oavsett vem man menar skapar dem) skall vara rimlig. Alla skall få del av de riktigt viktiga sakerna som utbildning, sjukvård och omsorg, och sedan får man motvilligt acceptera att vissa kan bo i ett större hus eller köra en finare bil.

Nu tror jag att den individualisering av den djupa folkopinionen som högern (mycket skickligt) drivit sedan vi skrämde dem med löntagarfonderna kommit så långt att det inte längre räcker med att motvilligt acceptera vissa ojämlikheter. Bara de faktum att det är motvilligt räcker för att skrämma bort mittenväljarna (eller i alla fall för många mittenväljare). Visserligen har vi inga förslag som på något sätt syftar till att sluta lönegapet mellan ingenjören och vårdbiträdet, men vi talar heller inte om för ingenjören att hon har rätt till sin dubbelt så höga lön. Istället talar vi alltid om löneklyftor som någonting negativt, och vi låter alltid som om vi egentligen skulle vilja ha ett alla-får-samma-påse-samhälle.

Så, är då lösningen att skrota vår ”åt var och en efter behov”-doktrin och att öppet bejaka vissa ojämlikheter i utfall som någonting positivt?

Jag är mycket kluven. Jag har ett starkt patos som från mina magtrakter skriker av fulla lungor att det är orättvist att en av två personer som båda lägger åtta timmar av sitt liv åt att göra så gott de kan på vilket jobb det än vara månde skall tjäna dubbelt eller tre gånger så mycket som den andra. Om båda gör sitt bästa skall båda få en lika stor del av kakan, eller kanske till och med ännu mer drastiskt så skall kakan fördela efter deras behov av välfärd.

Jag inser nu att vi får en lång rad problem om vi skulle ge alla samma lön, och det är ur denna ångestladdade insikt jag accepterar och kanske i praktisk politik till och med bejakar vissa löneskillnader. Men det sker motvilligt.

Om jag nu skulle gå ut och propagera för min högst realistiska och genomförbara idé om att alla människor då de är sjuka skall ha rätt till en sjukvård och en sjukförsäkring som vi alla solidariskt är med att betalar, måste jag då även passa på och nämna att jag egentligen inte tycker att människor skall tjäna olika mycket?

Ja och nej. Å ena sidan känner jag att jag vill presentera den ideologiska grunden till mitt beslut, att jag måste få tydliggöra hur jag hamnat i förslaget om att alla skall få sjukvård och sjukersättning om de inte kan jobba. I denna grund ingår en idé om ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Att utelämna detta ur ett ideologiskt resonemang är svårt.

Å andra sidan har min åsikt om rättvisa, efter det att den tvättats genom min tro på hur människan är funtad och hur verkligheten därmed ser ut, ingenting med mina konkreta förslag på sjukvårdens organisation och finansiering eller sjukförsäkringssystemets utformande att göra. I den konkreta politiken spelar det ingen roll om jag tycker att det vore vackert om man kunde göra si, nu när jag tror att verkligheten ändå inte tillåter oss annat än så. Om då si skrämmer bort väljare så att jag inte heller kan göra så, skall man då kanske tala mindre om ideologi, snarare än mer?

Är det kanske så att vi måste lära av de nya moderaterna att helt tona ner vår ideologi, och att helt fokusera på vad vi vill göra de kommande fyra åren. Moderaterna får med sig väljare en eller ett par hållplatser, även om dessa väljare absolut inte vill följa med till ändhållplatsen borta vid nyliberalplan. Under denna resa hinner de dessutom lite diskret genomföra en del strukturomvandlingar som är mycket svåra att förklara för de väljare vi tror egentligen inte skulle stödja dem, och ändå mycket svårare att backa tillbaka om vi någon gång skulle få chansen.

Skulle då lösningen vara att hålla den ideologiska debatten gömd djupt inne i partiet, dit inga journalister hittar med sina pennor och ficklampor, och utåt bara saluföra de förslag som denna diskussion mynnat ut i? En välputsad fasad av relativt lättförståeliga förslag och en beskrivning av vad vi menar att de skall leda till för samhälle under den kommande fyraårsperioden. Kanske, kanske…

Men samtidigt vill vi ju så innerligt gärna förklara för väljarna, vi vill visa hur länge och klokt vi tänkt, vi vill berätta om all verklighet som hindrar oss från att vara sådär goda som vi egentligen är, vi vill ju så gärna få berätta om arbetarrörelsens historia och våra traditioner och om hur klokt vi anpassat detta till en modern tid (när vi har gjort det alltså…). Vi är ju så intresserade av politik, och vi vill ju att alla andra också skall vara det. Vi vill ju bara att 45-50% av alla svenskar skall älska oss! Är det verkligen för mycket begärt!

tisdag 21 september 2010

Man valde något annat...

Jag kan inte förstå hur man kan rösta på ett parti som slänger ut sjuka människor på arbetsmarknaden med käcka tillrop och en karta till socialen. Jag är övertygad om att mer än 60% av de svenska väljarna ogillar en sådan politik.

Om man nu är så säker på detta så bör man ställa frågan; Vad är det med vår politik som är så hemskt att man ändå hellre röstar på Alliansen?

Jag tror att det finns ett antal faktorer, och jag är inte säker på att man kan (eller skall) åtgärda alla.

1) Socialdemokratisk avundsjukestämpel.

Det finns i delar av medelklassen (om det finns en medelklass…) en stark motvilja mot den ”alla-skall-få-likadana-påsar”-inställning de förknippar socialdemokraterna med. Det finns i vänsterretoriken en avundsjuka mot alla som har det bättre än de som ha det sämst, och ett ifrågasättande av det moraliska i att ”lyckas”. Denna avundsjuka tror jag är väldigt repellerande för allt fler väljare.

Det infinner sig då två frågor: Finns det en sådan strävan mot total utjämning av utfallet i den socialdemokratiska utopin? Och om det inte gör det, hur får vi ut budskapet att vi inte tycker att alla skall få lika dana påsar?

Jag kan inte svara med säkerhet på någon av frågorna. Jag tror att det finns en djupt rotad misstänksamhet mot ojämlikheter av alla slag inom socialdemokratin. Jag känner den själv och jag tror att den finns hos andra. Jag tror att många socialdemokrater erkänner det nödvändiga, instrumentella eller oundvikliga i löneskillnader, men jag tror samtidigt att erkännandet är ytterst motvilligt. Om man då hävdar att man accepterar ojämlikhet i utfall endast eftersom människor är som de är, eller av någon annan anledning, men att man egentligen tycker att en sådan ojämlikhet är moraliskt tveksam, då retar man livet ur många människor som kanske inte tycker att ”åt var och en efter behov” är den mest rättvisa doktrinen.

Om vi nu ändå inte tror på att vi kan föra en politik som syftar till ett totalt utjämnande av löner och förmögenheter (och det gör vi ju inte), skulle man då kunna tänka sig att uttala detta accepterande av vissa ojämlikheter och göra det till ideologi? Skulle man kunna tänka sig att man går ut och berättar att vi tycker att det är okej, eller kanske till och med önskvärt att ingenjören tjänar dubbelt så mycket som lokalvårdaren? Jag vet faktiskt inte, vare sig om jag tycker att det är okej, eller om man skall gå ut och säga det.

2) Samarbete med vänsterpartiet.

Om man väljer att gå till val på att det i regeringen skall sitta politiker som inte med ryggraden kan fördöma det som hände i östtyskland, kuba eller ens nordkorea, då får man räkna med att alla inte kommer att rösta på en. Vänsterpartiet förstärker dessutom avundsjukestämpeln ovan.

Jag tror inte att man kan ha med vänsterpartiet om man vill skapa en majoritetsregering i Sverige. Kanske kommer den dagen då vänsterpartiet bara är ett parti för ”vänstersossar” men så är det inte idag, och vi har själva i allt för många år varit ledande i att hålla partiet utanför allt reellt inflytande för att det plötsligt skall kännas naturligt att samarbeta med dem.

Samtidigt finns det inom en del av rörelsen en mycket stark misstänksamhet mot den del av partiet som verkar mer intresserade av jämställdhets-, miljö- och KBT-frågor än av fackliga hjärtefrågor och klassisk klasskampsretorik. Att inte samarbeta med vänsterpartiet blir för denna vänsterflygel en signal på att deras socialdemokratiska parti är på väg att bli ett lite mer rosafärgat folkparti, och det skrämmer dem naturligtvis.

Kanske går det att kompromissa sig fram till, och formulera, en socialdemokratisk politik som känns så stark och tydlig att vänsterflygeln i partiet kan känna sig trygga i att vända vänsterpartiet ryggen. Jag är inte så säker. Jag tror att många socialdemokrater har lärt sig att metoderna är ideologin, inte målen. Att byta metoder (vi skulle här kunna kalla dem dogmer) blir väldigt hotfullt om man inte kan se att det är samma mål man strävar mot. Ännu svårare blir det när målen bara är nästan samma, så samma de kan vara när verkligheten också skall vägas in.

*Under perpetual construction.*

onsdag 15 september 2010

Dags att rösta!

Det närmar sig valdagen, och vad det ser ut så närmar det sig ett praktfiasko för socialdemokraterna. Nu skall man inte ge upp, och man skall kämpa ända in i kaklet, men det ser mörkt ut även om Bodström grillar aldrig så mycket korv i Jordbro.

Jag hade tänkt att jag skulle vara en tvekande väljare i år. Jag hade tänkt gå in i valrörelsen med öppet sinne, och att försöka välja förbehållslöst baserat på det partierna faktiskt säger i valrörelsen. Detta har inte gått alls bra, av flera skäl.

Det första, och säkert viktigaste, är nog att jag helt enkelt ÄR socialdemokrat. Jag har en djup övertygelse om att vi måste hjälpas åt, att vi som individer påverkas av de grupper och sammanhang där vi ingår och att det behövs en stark stat för att hjälpa oss vara solidariska, fria och att kunna fatta rätt beslut för vår egen skull.

Men, detta paras med en insikt att vi som individer behöver ta ett stort ansvar för vår egen situation. De drivkrafter som ligger i att kunna påverka sin situation är mycket viktiga, och utan dem stannar samhället upp. Vi måste alltså tillåta en viss ojämlikhet i utfall för att även de som har det sämst skall få det bättre.

Jag tror att båda dessa insikter är viktiga, och att politik bör vara att hela tiden balansera dem mot varandra. Att förändringar måste vara gradvisa och grundade på en stämning i folkdjupet, och en hänsynslös kärlek till demokratiska värden som rättssäkerhet, yttrandefrihet, rätten att organisera sig, beslutsfattande genom majoritetsprincipen parat med en stor respekt för minoriteten. Allt detta gör att jag känner att jag är socialdemokrat, även om det skulle vara så att jag inte håller med det socialdemokratiska partiet.

Det andra, och lite tristare, är att jag inte kan se några alternativ. SD är enklast att plocka bort eftersom de tycker tvärt emot mig i alla frågor. KD, M och PP faller också bort på hur många grunder som helst. Men de andra partierna då? De man ändå känner att man skulle kunna överväga, varför är de inga alternativ?

C – Det parti som just nu känns längst bort av de vettiga partierna. Jag kan verkligen inte med Maud. Jag ogillar (och värre) i stort sett allting med henne. Jag tål inte hennes röst, jag tycker hon uttalar sig dogmatiskt och papegojaktigt, jag tycker att hennes entreprenörsmantra är innehållslöst och i de delar det faktiskt har ett innehåll felaktigt. Jag ogillar centerpartiets totala högerkantring, och jag förstår inte hur ”riktiga” gamla goa centerpartister står ut med vad deras parti blivit.

FP – Det parti jag tidigare känt som mitt andrahandsval. Bengt Westerbergs gamla fina traditionstyngda socialliberala parti. Jag har i många frågor inte så svårt att tänka mig att leva i ett land styrt av folkpartiets partiprogram. De senaste årens betonande av liberalismen, och den batonginspirerade klassiska tolkning av ordet som man svängt mot skrämmer bort mig. Jag brukar säga att socialism som inser värdet av individuella drivkrafter, och liberalism som inser det orimliga i dess konsekvenser i praktisk politik landar ganska nära varandra. Detta tror jag är helt sant, men det förutsätter en socialliberal hållning och jag tycker att FP av idag är lite för mycket av skyll-dig-själv liberala. Att jag har svårt för Jan Björklund i allmänhet och hans klåfingrighet i saker han inte förstår sig på (=skolfrågor) gör inte FP till ett möjligare alternativ.

V – Jag är mycket förtjust i partiets motvillighet till avregleringar och privatiseringar. Jag hatar denna typ av låtsas-valfrihet, och jag skulle vilja återreglera allt. Hellre en trött statlig byråkrat som förvaltar min pension efter bästa förmåga, än en finnig yuppie som skattar medans han beställer in champagne på någon innekrog och betalar den med mina pensionspengar. MEN, allt det som är bra med ett tjurigt socialistiskt parti förmörkas av en grumlig demokratisyn. Så länge man från ledande företrädares sida har så svårt att tydligt ta avstånd från DDR och Kuba så kan jag aldrig rösta på dem. Demokrati är viktigare än alla sociala framsteg i världen. Om man inte får säga vad man tycker, rösta på vem man vill och läsa vilka tidningar man vill så spelar läskunnighet, sjukvård och rättvisa ingen roll. Demokrati måste alltid vara viktigare än socialism. Dessutom tror jag vänsterpartiet underskattar egoismen som drivkraft och även som demokrater lägger sig lite långt till vänster om mig, men för att ge motståndet mot privatiseringarna en röst hade de varit ett alternativ om de klarat av att skaka av sig kommunismen.

MP – Nu börjar vi närma oss de verkliga alternativen. Jag tror att miljöfrågan jämte jämställdhetsfrågan är framtidens viktigaste. Visst fångas båda frågorna upp av socialdemokratin, men MP har en större trovärdighet i miljöfrågan, och de vågar vara mer radikala vilket jag tror behövs. Jag attraheras av miljöpartiets civilisationskritik, och jag tror att det är viktigt att ifrågasätta tillväxt och kommersialism som drivkrafter i samhället (även om det skall ske visionärt och inte genom att förbjuda räntor i morgon). Problemet med MP är att man inte kan vara säker på vad det är man röstar på. De skall byta språkrör när som helst, och de har en instabilitet i höger-vänster-dimensionen som känns oroande. Med SD spökande i vassen kan man faktiskt riskera att ha röstat på Reinfeldt om man röstar på MP, och det vill man inte råka ut för.

FI – Står faktiskt överst på min alternativlista. Jag gillar trots allt Gudrun, och jag tycker att jämställdhetsfrågan är minst lika viktig som miljöfrågorna. En röst på FI skulle för mig vara en röst på frågan som sådan, kanske mer än på FI’s konkreta politik (som jag inte vet så mycket om). Jag tror att denna viktiga fråga skulle få mycket mer uppmärksamhet och utrymme i de etablerade partierna om FI kunde hota bakifrån, och av den anledningen skulle jag kunna tänka mig att rösta på dem. Men att lägga sin röst utanför riksdagen, eller alternativt att rösta för ännu större instabilitet än vad SD riskerar att skapa känns inte rätt i nuläget. Sverige behöver min röst på en helhetslösning mer än vad landet behöver min långsiktiga viljeyttring, så tyvärr Gudrun, inte denna gång.

För det tredje visar det sig vara svårt att välja baserat på vad partierna säger i valrörelsen eftersom de inte gör det! Mycket lite av bakomliggande ideologi och visioner går igen i det som sägs i en modern valrörelse. Det verkar till synes handla om hundralappar till pensionärerna eller till de som jobbar. Visst skulle jag rösta på S även på det underlag som presenteras, men jag skulle nog helt ärligt lika gärna kunna låta bli. Det är tråkigt att valrörelser handlar så lite om visioner och så mycket om konkreta förslag, men det är väl så det blir i fragmentiseringens tidevarv.

För det fjärde så har en av mina främsta anledningar till att inte rösta på socialdemokraterna blivit mycket svagare. Jag tycker fortfarande att det var konstigt att välja Mona till partiledare, och jag tyckte att velandet kring samarbete eller inte med V visade att hon har en rätt svag ställning, MEN visst har hon gjort en bra valrörelse? Jag tycker att hon är mycket tydlig och klar i debatten, och jag tycker att hon gör ett mycket starkare intryck än vad jag någonsin kunde tro. Att hon sedan motarbetas i media, och sedan stjälps en gång till av alla som hela tiden gnäller på hur mycket hon motarbetas i media, är ju inte hennes fel. (Eller… lite hennes fel är det ju eftersom hon förbrukat sitt förtroende ett par gånger karriären igenom… men nog borde tiden kunna läka vissa små sår.)

Så trots en viss skepsis mot samarbetet med V (och för den delen blockpolitiken över huvud taget), och trots att jag fortfarande är osäker på Mona, så känns valet ganska enkelt. Det blir S på alla nivåer för mig. Synd bara att jag inte bor i Göteborg så att jag skulle kunnat kryssa mina gamla kompisar där.