Om man är stor...

Kommentar till: http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/26/s-kan-f-bli-mps-juniorpartner

Han står där med armarna i kors strax ovanför den lite överdimensionerade mage. Hans händer vittnar om kroppsarbete, även om det var ett tag sedan. Märkesglasögonen och guldklockan vittnar om att han tjänar okej med pengar, jeansen och flanellskjortan om en distans till medelklasstillvaron.

Han är van vid att få bestämma, bestämma med stöd från den solida pelare av medlemmar och klassmedvetenhet som han bekvämt och lite självgott lutar sig mot där han står. Tryggheten i att denna pelare bär, och den underlägsenhet han känner inför den fina värld han aldrig riktigt tillhört, gör att han under åren lagt sig till med manér som kan uppfattas som stöddiga och arroganta.

De andra har måhända sina fina utbildningar, sina vinklubbar, sina anor och sina vanor, men det är han som bestämmer, han som kan stå där och titta på dem lutad mot sin granitpelare. Det har väl hänt genom åren att andra gaddat ihop sig och tagit över rodret ett tag, men han har alltid kunnat luta sig tillbaka och roat sett på medan de försökt utan honom, och sedan har han med en suck kunnat rulla upp armarna och ställa allt till rätta.

Visst har det varit andra än de rika som försökt få vara med och bestämma. Kvinnosakskvinnor, kommunistiska drömmare, miljönissar och ungdomar. Alla har de flockats runt honom och velat ”samarbeta”. Han har gärna hjälpt till, gärna låtit dem stötta honom när de rika blivit för besvärliga, och han har lite nedlåtande nickat åt deras naiva förslag. Han har förstått att man inte får gunga båten för kraftigt. Visst har talet om jämställdhet, miljö, egenmakt och radikal jämlikhet låtit bra, och visst har han kunnat låna ett slagord här och där, men i grunden har det handlat om att hålla sig väl med pelaren och med den industri som han motvilligt förstått trots allt skapar välståndet han sedan kunnat ta del av och som han kunnat mata sin pelare med.

Men så en dag blir de små omkring honom oroliga och oregerliga. De rika börjar bli allt starkare och marken skakar. När den normalt så trygge mannen lite överseende skall luta sig mot sin pelare och styra upp situationen med kraften från graniten så ramlar han omkull. Pelaren bär honom inte utan den vacklar till, viker undan och mannen faller handlöst till golvet. Han försöker resa sig men märker till sin fasa att han blivit gammal och svag, och att han behöver de andras hjälp för att kunna resa sig igen… en bit bort står de rika, de belästa, de religiösa och de jordägande samlade och tittar på skådespelet. De tänker att det är deras tur nu, deras tur att bestämma ett tag.

Runt resterna av granitpelaren blir det också en yra. Många av mannens mindre kompisar ser nu chansen att ge igen för gamla oförätter, för alla gånge den gamle klappat dem nedlåtande på huvudet, för alla gånger han utnyttjat deras ungdomliga kraft och sedan använt den för sina egna syften. Nu skall en ny ordning danas, nu skall ordningen bli att det inte finns en given ordning, nu skall den gamle få dra oket han med, om han ens orkar det, om det ens är lönt att ha honom med.

Kanske skall man gå över till de rika och se om någon där vill leka? Kanske skall man ställa sig en bit bort och i smyg planera revolutionen? Kanske skall man försöka ta den gamles plats, laga pelaren och använda den för egna modernare syften? Kanske kan pelaren användas som gödning för en grönare framtid? Kanske, kanske, kanske…

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.