Börja prata om vår politik, sluta prata om deras.

Följande körs ut på Twitter under dagen. Ett litet test att publicerar längre resonemang uppdelade i 140-teckensportioner. Jag kör så får jag se...

Partipolitik i en demokrati handla om att samla mer än hälften av rösterna så att man kan driva igenom den politik man vill se genomförd.

Men eftersom man kommer att tvinga på motvilliga människor sin politik så finns det en strävan att kunna hävda moralisk rätt.

Man vill alltså ha en argumentation som man själv tycker borde göra att ”alla” skulle kunna rösta på ens politik.

Med detta perspektiv blir man därför glad när man ser JÅ sitta i en TV-studio och målas ut på ett sätt som 70% av alla skrattar åt.

Med våra spelregler, som innebär att man skall kunna respekteras av alla, har ju etablissemanget vunnit. SD kan inte försvara sig.

Problemet är ju då bara det att Åkesson inte bryr sig om detta. Han vet att 70% tycker att han har helt fel. Men det spelar ingen roll.

Han förstår att dessa 70% ändå aldrig skulle rösta på honom, men att de andra känner att delar av deras oro och rädsla får en röst.

PK-eliten, och resten av etablissemanget, skrattar åt SDs skrivningar där svenskhet definieras med hjälp av bonader och folkdräkter.

Men JÅ vet att hans väljare, och en stor grupp till, förstår precis vad han menar med svenskhet. De bryr sig inte om exakta definitioner.

När vi skrattar åt JÅ och hans bonader, så skrattar vi också åt en stor grupp ”vanliga väljare”. Vi lär dessa att vi tycker att de är fåniga.

Vi lär dem att om man förstår vad Jimmy och hans gäng menar med svenskhet, då är etablissemanget mot en, men SD förstår.

På detta vis driver vi massor av vanliga svenskar rakt i armarna på ett fascistiskt parti.

Vi gör det eftersom journalisterna inte kan hålla fingrarna i styr, utan de vill alla bli den som knäckte Jimmy.

Alla journalister lyckas, alla knäcker Jimmy. Alla får oss i PK-maffian att skratta åt Jimmy.

Men när de gör det så får de oss också att skratta åt ganska många väljare. Den ”vi och dom” känsla som SD vill skapa, skapar vi åt dem.

Hübinette krossar JÅ i TV, och vi skrattar gott. Sedan kommer nästa mätning och vi skakar förundrat på huvudet åt SDs ökande siffror.

Skratta bäst som skrattar sist. Jag tror vi kan skratta sist om vi slutar ”ta debatten” och istället fokuserar på vår egen politik.

En politik som skapar hopp och chanser för de som snubblar och behöver hjälp. En politik för jobb, utbildning och boende åt alla.

En politik för jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet. En politik vi kan sälja in till 60% av väljarna, inte till alla.

Jag tycker ju att vi i S och MP i stora drag har denna politik. Men det fattas viktiga pusselbitar, och tiden rinner iväg.

Så, för att sammanfatta: Vi skall tala om vår politik, inte om deras. Vi skall visa på våra fantastiska företrädare, inte mobba deras.

Kommentar på Fannys Blogg

Jag har kommenterat ett bra text på Fannys blogg. Läs texten på bloggen www.arsinoe.se och läs sedan mitt svar nedan (eller direkt på bloggen...).

**********

Självklart har du rätt. Feminismen skall inte göras om för att den skall passa männens önskemål. Feminismen handlar ju om att se att allting redan är anpassat efter mäns önskemål och om att göra någonting åt det.

Arbetarrörelsen kunde i sin ungdom (och kan väl till viss del ännu) demonisera sin fiende, tydliggöra konflikten och sedan köra över de privilegierade. Man gjorde detta med ett latent hot om revolution i kulissen. Visst, i Sverige var det socialdemokraterna som reformvägen och så småningom i motvilligt samförstånd med kapitalet genomförde förändringarna. Men jag tror faktiskt inte att det hade gått att göra så oblodigt om hotet om våld inte funnits i bakgrunden.

Kvinnor har kanske inte riktigt samma möjligheter. Striden står inte mot en privilegierad klass man aldrig träffar, och inte har någon som helst anledning att tycka om. Striden står mot männen. Fäder, makar, älskare, vänner, söner och bröder. Det är mycket svårare att mobilisera en bred demonisering av dessa människor som står oss så nära.

Jag skrev i något sammanhang att; ”Att inte välja jämställdheten är att välja ensamheten.” Jag tror att det på sikt kommer att bli mer och mer sant. Kvinnor behöver inte män. Kvinnor kan välja att umgås med män, på olika sätt och i olika relationer, men de behöver inte göra det. Jag tror att det är detta ”hot” som på något sätt måste medvetandegöras i mäns hjärnor. Vi män ”måste” inte sluta se på kvinnor med könsstereotypa glasögon, men de måste inte heller ha med oss att göra.

Ytterst kommer det att bli nödvändigt att tvinga män in i jämställdheten. Men i den kampen behövs alla goda krafter, även män. Exakt i vilken form vi kan bidra, det får ni bestämma. Det är ytterst er kamp, men jag tror att vi är ganska många som vill lära oss mer om vad vi kan, skall och bör göra för att underlätta och hjälpa till.

Jag har två döttrar. Jag har en syster. Jag har systerdöttrar, kvinnliga vänner och kamrater. Om inte det är skäl nog att ansluta sig till kampen för ett bättre samhälle för dem, eller om det är min roll att åtminstone inte stå i vägen för förändringarna, då känns det ganska självklart.

Därmed inte sagt att det är lätt. Att i vardagen lämna ifrån sig privilegiet att vara den folk lyssnar på, att få lite mer betalt för samma arbete, att inte var den det tittas snett på när det inte är städat hemma eller när det finns fel vantar på dagis, det gör sig inte självt. Det kräver medvetenhet, tydliggörande och ständig vaksamhet på hur man beter sig.

Får man nätmobba Pär Ström?

Man skulle kunna göra rubrikens fråga ett par steg mer generell, och fortfarande ha kvar samma svar. ”Får man någon gång mobba någon alls på något ända sätt?”. Svaret är ”Nej, det får man inte.”

Men om man nu tycker att vissa personer i bloggar och debattartiklar beter sig illa och framför riktigt vidriga eller riktigt korkade åsikter, vad skall man göra då?

Jag tror att det bästa vore att helt enkelt ignorera dessa chauvinistiska, rasistiska eller på annat sätt inskränkta individer. De har sin självklara rätt till vilka åsikter som helst, och i de flesta fall har de även rätt att framföra dem (inom yttrandefrihetens ramar). Men genom att bemöta dem, länka till deras texter för att visa vilka idioter de är eller på något annat sätt referera till dem, så ger vi dem en arena de inte skall ha.

Om någon skriver att det inte finns någon könsmaktsordning, och att det egentligen är männen det är mest synd om i det här samhället, så är det en knasig åsikt. Men just därför skall man inte hjälpa till att sprida den, inte ens för att visa andra hur dumma texter det finns. Det man skall göra (tycker jag) är att skriva en egen text om hur viktigt det är att vi alla hjälps åt att belysa könsmaktsordningen, och hur knasigt det är att inte se att den finns. Detta utan att med ett ord nämna den knäppskalle man egentligen bemöter.

På det viset bidrar man till ljuset, och man undviker att sprida mörkret.

Om man känner att man förgås om man inte får gå i svaromål, så för debatten på bortaplan. Ta diskussionen i det forum där åsikten redan finns. Visst, det är tufft att diskutera på motståndarens planhalva, men där gör man ingen skada, de som läser där vet ju redan om att den obehagliga personen finns och vad hen tycker.

Sen är det väl så att någonstans längs vägen så blir en person eller en organisation så välkänd att det är dags att börja ta debatten. I fallet med Sverige Demokraterna tycker jag definitivt att vi nått dit, och kanske är det så med herr Ström också nu när goda krafter redan satt så mycket ljus på honom att det inte längre går att ignorera honom.

Men även i detta läge skall man noga överväga var, hur, när och i vilka former man debatterar. Fortfarande gäller att vara noga med att inte bli en del av de obehagliga åsikternas plattform. Att man i varje debatt man tar är noga med att den nytta det gör att man får lov att komma med motargumenten är större än den skada det gör att man med sin egen uppmärksamhet legitimerar det ondas existens. Det gäller att försöka skaffa sig kontroll över frågeställningar och att inte dras med i en debatt där redan det faktum att frågan diskuteras är skada nog.

Vem är det då som skall vara försiktig med att skänka uppmärksamhet åt korkade åsikter? Ja, det är så klart alla, men viktigare ju mer uppmärksamhet man själv har, och som man alltså kommer att ge bort.

Vilka åsikter är det då jag tar mig friheten att kalla obehagliga, onda och krokade? Ja det är naturligtvis något var och en får besluta om. Vissa kanske tycker att de åsikter jag för fram på min lilla blogg är sådana, och i så fall är jag själv just ett exempel på någon man lätt skulle kunna tiga ihjäl innan fler får upp ögonen för mina åsikter. Själv tänker jag framförallt på rasistiska och homofoba åsikter, men även väl så korkade åsikter som antifeministiska á la herr Ström eller de vidriga åsikter om överviktiga på reklamaffischer som framförs av vissa avskyvärda bloggerskor vars namn jag i enlighet med det jag just skrivit inte skall nämna här ingår.

Mer ”vanliga” åsikter som liberala, konservativa eller kommunistiska känner jag inte samma betänkligheter inför att belysa och bemöta. Visst kan det vara problematiskt om liberala krafter får fram nya duktiga debattörer, men det kommer de att få ändå via de arenor de besitter, och en ständigt pågående diskussion om hur vi skall utforma vårt samhälle är nödvändig för att demokratin skall fortsätta fungera, och det är viktigare än någonting annat.

Observera att jag inte tycker att man skall förbjuda ens de mest motbjudande bloggar (om de inte hetsar mot folkgrupp eller dylikt), men det finns heller ingen skyldighet att sprida alla åsikter.

Så, för att återknyta till rubriken och kvällens TV-debatt, så tycker jag inte att man skall mobba någon, inte ens megamobbarna själva. Men jag tycker att fenomenet Pär Ström kunde fått stanna på flashback och förbli en intern angelägenhet för de som redan håller med honom. Sprid de motsatta åsikterna, utbilda, upplys och informera, men utan att referera till motståndaren. Låt hen skaffa sig sin arena själv, det behövs inte de goda krafternas hjälp.

Mitt förra inlägg, var det inte ett brott mot just allt jag skrivit här? Jo, kanske. Men jag försvarar mig i det fallet med att min mycket lilla läsarskara knappast kommer att öka den uppmärksamhet en artikel i Axess redan har, och jag tycker kanske inte att… eller jo, den artikeln var nog värd att ignoreras om jag trott att jag hade någon uppmärksamhet att skänka bort.


**** Tillagt 20121108 18:30 ****
Ni skall vara noga med att läsa Hanna Fridéns krönika.

Jag måste släppa Axessartikeln nu!

Kan det inte vara intressant att fundera kring vilka evolutionära mekanismer som lett fram till att kvinnor har bröst eller att män (vissa i alla fall) har större penisar än vad de behöver för fortplantningens skull?

Kan det inte vara intressant att veta lite om könens olika hormonnivåer, och vilken inverkan dessa kan ha på våra beteenden?

Är det inte spännande att lära sig mer om vad det betyder för människan att en kvinna bara kan få ett ganska litet antal barn, och med en betydande fortplantningsinvestering för vart och ett, medan mannen i teorin kan bli pappa till hur många barn som helst?

Jo. Jag tycker att allt detta kan vara jättespännande och mycket intressant. Jag tycker kanske i och för sig att sociala konstruktioner är ännu intressantare, men det gör inte att jag inte kan uppskatta texter även om biologi, medicin eller antropologi.

Problemet med Göran Burenhults artikel är inte det som står i den. Det kan säkert förekomma sakfel, och det är så klart allvarligt, men jag har inte kompetens att bedöma det. Problemet med artikeln är det som inte står, men det som kan anas. Problemet är när man, direkt eller implicit, vill göra politik (eller skapa avståndstagande från politik) av naturvetenskap.

Vetenskap, natur- eller annan, skall vara en del av underlaget till varje sunt utformat politiskt förslag. Vi skall inte fatta beslut som bortser från biologiska fakta bara för att de är obekväma. Jag kan nog hålla med om att så ibland sker, och jag kan hålla med om att de -ismer jag gillar bäst är de största syndarna här.

Är man socialist (jag är väl kanske inte riktigt socialist, men jag har böjelser åt det hållet) är det ett problem att människan som biologisk och psykologisk varelse verkar ha ett större intresse av att gynna sig själv och sina närmaste, än hela planetens befolkning. Vi verkar skapa mer, arbeta bättre, skärpa till oss på ett annat sätt om vi tror att ansträngningen kommer att komma oss själva till del, än om vi tror att resultatet av mitt slit skall delas ut till alla andra. Socialism hade varit enklare om det inte var så, men när det nu är det så måste man ta med detta i beräkningen när man utformar sin politik (och det är då man blir socialdemokrat…).

Är man feminist så är det ett problem… eller vänta nu. Vad är det med allt det som professor Burenhult skriver som skulle vara ett problem för feminismen? Det är nog det jag inte fattar. Det är det som saknas i artikeln, och det är därför den blir så obehaglig.

Kvinnans könsorgan sitter mellan hennes ben får vi veta i artikeln. Det vi inte får veta är varför det är ett bra skäl till att kvinnor skall vara utestängda från styrelserummen.

Letar man noga hittar man embryon till åsikter. Den klarast uttalade är att kvinnor skall amma barnen i upp till två år, och därför måste vara hemma under denna tid. Det antyds även att det är olyckligt att kvinnor inte är gravida hela tiden, men exakt vilken politisk åsikt det skulle leda till är mer oklart. Jag vill inte gå så långt att jag läser in en åsikt att det vore naturligt att ha ihjäl en annan mans barn för att kunna ha sex med mamman. Jag tror dessutom att strategin skulle fungera rätt dåligt.

Jag tror att vi i jämställdhetsarbetet kan ha nytta av en del antropologiska kunskaper när vi försöker förstå varför världen ser ut som den gör. Som man kan det vara bra att veta att vissa teorier säger att jag är som jag är, hur det nu kan vara, av en massa orsaker som inte längre är relevanta. Jag kan då få ett redskap att hantera mina känslor och impulser på ett sätt så att de inte står i vägen för ett rimligare och jämlikare samhälle. Kanske kan jag till och med kanalisera dessa urkrafter till någonting positivt om jag förstår dem bättre?

Men om jag använder denna förståelse för att rättfärdiga ett dåligt beteende, då blir det problem tycker jag. Om det faktum att det är kvinnan som ammar används som en förevändning för att kvinnor inte skall ha tillträde till vissa arbeten, eller att de när de får dessa arbeten skall ha sämre betalt eller inte skall bli lyssnade på, då blir det ologiskt och vad värre är knasigt.

Ännu värre blir det om man gör historiska könsmönster till mall för framtida eller önskvärda roller. Om man begränsar kvinnor till vissa roller med argumentet att stenåldersmänniskorna gjorde si eller så, då hänger argumentationen inte ihop.

Det ligger nära till hands att misstänka att det finns män som känner sig misslyckade i sina relationer med kvinnor, och som därför önskar sig tillbaka till en könsmaktsordning som gav dem mer att säga till om på kvinnans bekostnad. Eftersom en sådan önskan är svår att klä i rationella argument så griper dessa vita kränkta män desperat efter de argument som finns, även om det inte är ett dugg rationella. Att då famla efter biologiska argument ter sig då oemotståndligt lockande. Naturvetenskap är ju sanning, och har man sanningen på sin sida, hur kan man då förlora?

Som sagt, jag kan inte säga varför jag inte delar de åsikter som framförs i Axessartikeln, eftersom det inte framförs några. Är det då inte okej att skriva en artikel utan att framföra åsikter? Jo, det kan det vara. Problemet är här att det känns som att det finns en massa åsikter under ytan. Det obehagliga består i sättet att framföra åsikter på detta sätt. Det går inte att bemöta dem, och ändå förstärker de den struktur som alltjämt förtrycker våra mammor, systrar och döttrar. Försöker man bemöta de åsikter man anar så kan sköldpaddan snabbt dra in huvudet och påstå att det inte alls är så den menar.

Men, nu är det dags för mig att släppa detta och gå vidare. Mitt liv blir bara sämre av att jag går och retar upp mig på de jag aldrig kommer att kunna påverka. Det finns män som alltid kommer att känna sig förtryckta av en politiskt korrekt genusmaffia, och det är ingenting jag kommer att kunna göra någonting åt. Jag får fokusera på att själv bidra så lite jag kan till könsmaktsordningen, och att tydliggöra och motarbeta den så att tänkande människor kan bli bättre på att se den och bidra i motarbetandet. De bittra och kränkta männen är för få för att själva kunna upprätthålla någon könsmaktsordning, så de kan vi helt enkelt köra över om vi andra (kvinnor och män) blir bättre på att inte vara med och förtrycka hälften av oss.

När vi fått bukt med könsmaktsordningen (eller samtidigt som vi jobbar med detta) så måste vi ju också arbeta med det strukturella förtrycket på grundval av etnicitet, sexuell läggning och klass. Även miljön måste vi hitta ett sätt att rädda. Det blir inte lättare ju mer man lär sig, den saken är klar.

Mitt liv som analfabet?

Jag läser Professor Burenhult i Axess och önskar att jag vara analfabet. Så många frågor jag aldrig skulle behöva fundera över. Så mycket sömn jag skulle kunna få.

Burenhults artikel är i sin helhet fulständigt obegriplig. Han rapar upp en massa teorier kring människans utvecklig och sedan… ja sedan slutar han med det och det hela är över. Det finns en tendens till struktur i artikeln, och man kan väl ana vissa konservativa åsikter som likt solen en mulen dag kan anas bakom ordmassorna (om man nu kan jämföra reaktionära tokerier med solen…). Men det kommer ingen slutsats, det presenteras ingen åsikt, artikeln verkar över huvud taget inte vilja någonting.

Så, analfabetism som skydd för det egna förståndet.

Dessvärre kommer jag då på att detta skulle hjälpa föga mot den olustkänsla jag känt i kroppen sedan jag såg ”Min Sanning” med Jan Myrdal. Hans sanning verkar bestå i att folkmordet i Kambodja inte kan uteslutas ha varit en blodig passage i landets historia, men att man inte kan ha normativa åsikter om att slå ihjäl barn mot träd om man inte samtidigt tillåts undersöka USAs agerande i regionen. Lägg därtill att han är lite ledsen över att ungdomskulturen pratar med om hur sperma smakar än om känslorna bakom könsakten.

Nej, det verkar inte som om analfabetism hjälper hela vägen fram.

Man måste helt enkelt lära sig att känna igen en knäppgök när man ser en, och antingen snabbt bläddra/byta kanal, eller distansera sig från det hela och låta dessa förvirrade individer roa en med sina vad det nu är.

Det kommer liksom krypande

Redan på morgonen kände jag det. I det läget finns ingenting jag kan sätta emot, ingen återvändo. Jag visste att det var dags igen, och att ingenting jag kunde göra skulle ändra det.

Ett tag tänkte jag att jag kanske skulle kunna låta bli att ta med mig kort till jobbet. Men jag insåg att det inte hjälper nu när jag upptäckt att det går att beställa på faktura.

Så, innan lunchen kom det över mig, ett begär ingen kraft i världen kan stå emot, och som det till slut är så skönt att ge efter för.

Så nu har jag ett nytt bokpaket på väg med Schenker Privpak. Nästa vecka, eller kanske till och med på fredag, så kommer jag att hålla dem i min hand, mina nya böcker!

Jag var ändå lite duktig, jag lyckades hålla det till tre böcker. Eftersom jag har fullt upp med att läsa kurslitteratur för tillfället så blir de väl inte lästa innan jul kan jag tro. Tills dess har jag säkert beställt nya böcker, så de jag just beställt kommer att göra en ödesbestämd karriär nedåt i min "att läsa hög". Men en dag...

Raka svar är svåra att ge

OK, ett rakt svar nu, inga krusiduller, inga å ena sidor och å andra. Rakt på sak:

SKALL LÄRARE HA 10.000 KRONOR MER I MÅNADEN I LÖN?

Oj, det var svårt att svara Ja eller nej utan att få motivera och nyansera sitt svar, men jag skall, det kommer.

Så… vad tycker jag. Utan skyddsnät, rakt ut i cyberrymden, om jag hade all makt i himmelen och framför allt på jorden, skulle lärarna då få 10.000 mer i lön?

Om alternativet är att de haltar med i den allmänna löneutvecklingen de närmaste tio åren. Ingen förflyttning i lönestatistiken eller 10.000 på ett bräde, det är det som gäller. Inga fega ”jo, över tid kan man säkert tycka att…”.


JA


Se, där! Jag sade det! Ett rakt svar, ett val mellan två alternativ. Rätt ut bara! Ja, det skall de!