torsdagen den 19:e december 2013

Twitterrant inför fackeltåget i kväll

Idag skall det vara fackeltåg mot rasism och för medmänsklighet. Det är så klart bra. Kommer själv att deltaga.

Manifestationen är partipolitiskt, organisatoriskt och religiöst obunden. Det är också bra. Men lite problematiskt.

Att demonstrera mot rasism är i sig politiskt. Rasism är också politik.

Men problemet är, som jag ser det, djupare än så. För mig är rasistiska strömningar en konsekvens av någonting.

Jag tror inte att man kan koppla isär den allt öppnare och råare rasismen och nedmonteringen av den sociala tryggheten i Sverige.

Trampar man på de som har det dåligt så kommer de att hitta någon ännu mer utsatt att stampa på.

Det här gör rasismen till en i allra högsta grad partipolitisk fråga.

Man får verkligen passa tungan om man vill prata mot rasism men inte mot alliansen.

Men just idag tror jag att det vore det bästa. I kväll skall det handla om det öppna samhället. Arenan där vi kan prata och kompromissa.

Det finns starka spänningar i ett samhälle. Genuina konflikter och mycket starka övertygelser åt olika håll.

Vi kommer aldrig att kunna komma överens. Vi kommer aldrig att fullt ut förstå varandras ståndpunkter.

Konflikten mellan arbete och kapital finns även i en demokrati.

Konflikten mellan de som tror på regleringar och styrning och de som inte gör det finns även i en demokrati.

Konflikten mellan de som tror på utjämning av ekonomiskt utfall och de som vill ha kvar det de uppfattar som sitt finns även i en demokrati.

Massor av andra konflikter finns alltid i ett samhälle, även om man har demokrati. De försvinner inte. De mildras inte. Men de hanteras.

Så länge det öppna samhället klarar av att upprätthålla spelregler alla kan respektera. Då har vi en arena att mötas på. Med ord.

Så länge ordet respekteras över våldet så kan vi slippa inbördeskrig, terrorism, diktatorer och politisk ofrihet.

Men det innebär att ingen kan få det precis som de själva vill. Priset är frustration. Vinsten är fred.

Därför är dagens manifestation alla demokratiska krafters manifestation. Det är en bred uppvisning.

Vi som bor i det här landet accepterar inte rasism och nazism. Vi accepterar inte att de få försöker tysta oss många med våld.

Just idag demonstrerar jag även för Fredrik Reinfeldts rätt att verka på den demokratiska arenan.

I morgon skall jag sedan på olika sätt fortsätta visa varför hans politik är ansvarig för den rasism vi ser idag.

Jag tycker inte att moderaterna ingår i begreppet "goda krafter". Men de spelar enligt reglerna och de är inte rasister.

Andra dagar försöker jag få folk att förstå att moderaternas samhälle är ett kallt och omänskligt ställe. Andra dagar.

Idag demonstrerar jag för reglerna, för demokratin som arena, för kompromissen som politisk metod.

Idag demonstrerar jag för att ingen skall få sina rättigheter bestämda efter färgen på ögonen, huden eller håret.

I den demonstrationen vill jag ha med mig moderater.

Eftersom moderaterna accepterar valnederlag när de kommer och eftersom de inte är rasister så är vi på samma sida just i kväll.

Ikväll inkluderar "vi" även moderater.

söndagen den 13:e oktober 2013

Nu tar vi tag i detta igen.

Om det är dags att fatta pennan igen, vad skall man då skriva om…

Jag skulle kunna ventilera mitt missnöje med att Socialdemokraterna inte vågar gå ut med att man tänker riva upp ett femte jobbskatteavdrag om man vinner valet. Jag skulle så gärna vilja att det fanns ett stöd i opinionen för en sådan skatteåterställare. Det kommer att vara pengar folk inte ens hunnit vänja sig vid i tid till nästa val. Det borde gå att förklara varför man hellre vill använda dessa pengar för att vår framtid skall få en bättre skola att gå i, eller varför dessa pengar behövs bättre på operationsbor och i akutmottagningar. Jag inser att det inte är direkt populistiskt att gå till val på skattehöjningar, men man måste föra en politik man tror på och inte bara stirra sig blind på opinionssiffrorna.

Annars tycker jag att det börjar se ut som om S kommer att kunna gå till val på en bra plattform. Politiken kring jobben, med utbildning och aktivare åtgärder, är bra. Tydlig kombination av hjälp till de som behöver och krav på eget ansvar. Mycket bra.

Att man måste kunna få vara sjuk när man är just sjuk tror jag de flesta kan stå ut med. Att Reinfeldt har bestämt att ingen är sjuk mer än ett år verkar ju inte övertyga. Folk envisas med att fortsätta vara sjuka även sedan de sparkats ut i försörjningsstöd (socialbidrag). Vem kunde ha anat det?

Eftersom de borgerliga partierna ännu inte lyckats formulera mycket till alternativ, och eftersom de tre små stödpartierna har ett minst sagt besvärligt opinionsläge som tvingar dem till profilering, så ser läget ganska ljust ut. Häri ligger då så klart även faran. Risken att man börjar tro att valet redan är vunnet… ja vem som helst förstår att opinionen kan svänga snabbt och att man måste kämpa ända in i det söderbergska kaklet om man skall vinna några val.

Tillkommer sedan problematiken med att skapa en regering i händelse av ett vunnet val. Särskilt om det skulle visa sig att SD blir vågmästare samtidigt som S+V+MP blir större än M+FP eller vilka borgerliga partier som nu tar sig in i riksdagen. Måtte detta inte hända är min enda idé om hur en sådan situation skulle kunna få en lycklig utgång. Kanske om Mj Björklund avgår och någon socialliberal utan sossehat till kaffet tar över? Men jag tror inte det skulle funka. Inte direkt efter en alliansvalförlust i varje fall.

Själv var jag nere på stan i helgen och fick en godis och en knapp av en partikamrat som gick runt på torget och pratade med medborgare. Han gjorde ett bra jobb och förtjänar en eloge för det. Mindre imponerad blev jag av kommunens tyngre politiker som stod kring ett bord och pratade med varandra. Jag stod en meter ifrån dem och väntade på att någon av dem åtminstone skulle titta på mig så att jag kunde hälsa. Men så skedde inte. Man hade fullt upp med varandra. Så vinner vi inga val. Hoppas det bara var en tillfällighet, och i så fall var det ju bra att det var en som kommer att rösta på dem ändå som ignorerades.


Ja, det var i alla fall något. Nu får det bli en nytändning i skrivandet här på bloggen. En får väl se hur det går.

Idag rekomenderas för övrigt:
Fanny. Alltid rekomenderad. Har haft ett par riktigt bra inlägg under helgen.
Anders Lindberg med Myten om den individuella.

fredagen den 14:e juni 2013

Läs, lyssna och lär.

Det du skall göra med de minuter du har över är att läsa det här:

Om patriarkatet i vardagen hos Fanny Åström. Följ henne även på Twitter @sinoes.

 Rasskolan hos Falskheten. Följ henne även på Twitter @kitsunekills.

Och så en blogg jag inte upptäckt förrän idag. Läs detta inlägg.

Sedan skall alla lyssna på Camila och Mireyas POD-cast. Följ även dem på twitter @CamilaOchMireya.

Ja, det borde väl ge dig lite att bita i. Det gör ont i början, men det är nyttigt. Läs/lyssna och försök att verkligen ta in det som förmedlas. Våga inse att vi alla förtrycker. Orka se det och bestäm dig sedan för att varje dag bidra lite mindre till förtrycket. Jag tror inte att man någonsin kommer hela vägen fram, men varje steg man orkar ta gör världen lite bättre. Världen förtjänar att bli bättre. /Anders

torsdagen den 29:e november 2012

Börja prata om vår politik, sluta prata om deras.

Följande körs ut på Twitter under dagen. Ett litet test att publicerar längre resonemang uppdelade i 140-teckensportioner. Jag kör så får jag se...

Partipolitik i en demokrati handla om att samla mer än hälften av rösterna så att man kan driva igenom den politik man vill se genomförd.

Men eftersom man kommer att tvinga på motvilliga människor sin politik så finns det en strävan att kunna hävda moralisk rätt.

Man vill alltså ha en argumentation som man själv tycker borde göra att ”alla” skulle kunna rösta på ens politik.

Med detta perspektiv blir man därför glad när man ser JÅ sitta i en TV-studio och målas ut på ett sätt som 70% av alla skrattar åt.

Med våra spelregler, som innebär att man skall kunna respekteras av alla, har ju etablissemanget vunnit. SD kan inte försvara sig.

Problemet är ju då bara det att Åkesson inte bryr sig om detta. Han vet att 70% tycker att han har helt fel. Men det spelar ingen roll.

Han förstår att dessa 70% ändå aldrig skulle rösta på honom, men att de andra känner att delar av deras oro och rädsla får en röst.

PK-eliten, och resten av etablissemanget, skrattar åt SDs skrivningar där svenskhet definieras med hjälp av bonader och folkdräkter.

Men JÅ vet att hans väljare, och en stor grupp till, förstår precis vad han menar med svenskhet. De bryr sig inte om exakta definitioner.

När vi skrattar åt JÅ och hans bonader, så skrattar vi också åt en stor grupp ”vanliga väljare”. Vi lär dessa att vi tycker att de är fåniga.

Vi lär dem att om man förstår vad Jimmy och hans gäng menar med svenskhet, då är etablissemanget mot en, men SD förstår.

På detta vis driver vi massor av vanliga svenskar rakt i armarna på ett fascistiskt parti.

Vi gör det eftersom journalisterna inte kan hålla fingrarna i styr, utan de vill alla bli den som knäckte Jimmy.

Alla journalister lyckas, alla knäcker Jimmy. Alla får oss i PK-maffian att skratta åt Jimmy.

Men när de gör det så får de oss också att skratta åt ganska många väljare. Den ”vi och dom” känsla som SD vill skapa, skapar vi åt dem.

Hübinette krossar JÅ i TV, och vi skrattar gott. Sedan kommer nästa mätning och vi skakar förundrat på huvudet åt SDs ökande siffror.

Skratta bäst som skrattar sist. Jag tror vi kan skratta sist om vi slutar ”ta debatten” och istället fokuserar på vår egen politik.

En politik som skapar hopp och chanser för de som snubblar och behöver hjälp. En politik för jobb, utbildning och boende åt alla.

En politik för jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet. En politik vi kan sälja in till 60% av väljarna, inte till alla.

Jag tycker ju att vi i S och MP i stora drag har denna politik. Men det fattas viktiga pusselbitar, och tiden rinner iväg.

Så, för att sammanfatta: Vi skall tala om vår politik, inte om deras. Vi skall visa på våra fantastiska företrädare, inte mobba deras.

lördagen den 17:e november 2012

Kommentar på Fannys Blogg

Jag har kommenterat ett bra text på Fannys blogg. Läs texten på bloggen www.arsinoe.se och läs sedan mitt svar nedan (eller direkt på bloggen...).

**********

Självklart har du rätt. Feminismen skall inte göras om för att den skall passa männens önskemål. Feminismen handlar ju om att se att allting redan är anpassat efter mäns önskemål och om att göra någonting åt det.

Arbetarrörelsen kunde i sin ungdom (och kan väl till viss del ännu) demonisera sin fiende, tydliggöra konflikten och sedan köra över de privilegierade. Man gjorde detta med ett latent hot om revolution i kulissen. Visst, i Sverige var det socialdemokraterna som reformvägen och så småningom i motvilligt samförstånd med kapitalet genomförde förändringarna. Men jag tror faktiskt inte att det hade gått att göra så oblodigt om hotet om våld inte funnits i bakgrunden.

Kvinnor har kanske inte riktigt samma möjligheter. Striden står inte mot en privilegierad klass man aldrig träffar, och inte har någon som helst anledning att tycka om. Striden står mot männen. Fäder, makar, älskare, vänner, söner och bröder. Det är mycket svårare att mobilisera en bred demonisering av dessa människor som står oss så nära.

Jag skrev i något sammanhang att; ”Att inte välja jämställdheten är att välja ensamheten.” Jag tror att det på sikt kommer att bli mer och mer sant. Kvinnor behöver inte män. Kvinnor kan välja att umgås med män, på olika sätt och i olika relationer, men de behöver inte göra det. Jag tror att det är detta ”hot” som på något sätt måste medvetandegöras i mäns hjärnor. Vi män ”måste” inte sluta se på kvinnor med könsstereotypa glasögon, men de måste inte heller ha med oss att göra.

Ytterst kommer det att bli nödvändigt att tvinga män in i jämställdheten. Men i den kampen behövs alla goda krafter, även män. Exakt i vilken form vi kan bidra, det får ni bestämma. Det är ytterst er kamp, men jag tror att vi är ganska många som vill lära oss mer om vad vi kan, skall och bör göra för att underlätta och hjälpa till.

Jag har två döttrar. Jag har en syster. Jag har systerdöttrar, kvinnliga vänner och kamrater. Om inte det är skäl nog att ansluta sig till kampen för ett bättre samhälle för dem, eller om det är min roll att åtminstone inte stå i vägen för förändringarna, då känns det ganska självklart.

Därmed inte sagt att det är lätt. Att i vardagen lämna ifrån sig privilegiet att vara den folk lyssnar på, att få lite mer betalt för samma arbete, att inte var den det tittas snett på när det inte är städat hemma eller när det finns fel vantar på dagis, det gör sig inte självt. Det kräver medvetenhet, tydliggörande och ständig vaksamhet på hur man beter sig.

torsdagen den 8:e november 2012

Får man nätmobba Pär Ström?

Man skulle kunna göra rubrikens fråga ett par steg mer generell, och fortfarande ha kvar samma svar. ”Får man någon gång mobba någon alls på något ända sätt?”. Svaret är ”Nej, det får man inte.”

Men om man nu tycker att vissa personer i bloggar och debattartiklar beter sig illa och framför riktigt vidriga eller riktigt korkade åsikter, vad skall man göra då?

Jag tror att det bästa vore att helt enkelt ignorera dessa chauvinistiska, rasistiska eller på annat sätt inskränkta individer. De har sin självklara rätt till vilka åsikter som helst, och i de flesta fall har de även rätt att framföra dem (inom yttrandefrihetens ramar). Men genom att bemöta dem, länka till deras texter för att visa vilka idioter de är eller på något annat sätt referera till dem, så ger vi dem en arena de inte skall ha.

Om någon skriver att det inte finns någon könsmaktsordning, och att det egentligen är männen det är mest synd om i det här samhället, så är det en knasig åsikt. Men just därför skall man inte hjälpa till att sprida den, inte ens för att visa andra hur dumma texter det finns. Det man skall göra (tycker jag) är att skriva en egen text om hur viktigt det är att vi alla hjälps åt att belysa könsmaktsordningen, och hur knasigt det är att inte se att den finns. Detta utan att med ett ord nämna den knäppskalle man egentligen bemöter.

På det viset bidrar man till ljuset, och man undviker att sprida mörkret.

Om man känner att man förgås om man inte får gå i svaromål, så för debatten på bortaplan. Ta diskussionen i det forum där åsikten redan finns. Visst, det är tufft att diskutera på motståndarens planhalva, men där gör man ingen skada, de som läser där vet ju redan om att den obehagliga personen finns och vad hen tycker.

Sen är det väl så att någonstans längs vägen så blir en person eller en organisation så välkänd att det är dags att börja ta debatten. I fallet med Sverige Demokraterna tycker jag definitivt att vi nått dit, och kanske är det så med herr Ström också nu när goda krafter redan satt så mycket ljus på honom att det inte längre går att ignorera honom.

Men även i detta läge skall man noga överväga var, hur, när och i vilka former man debatterar. Fortfarande gäller att vara noga med att inte bli en del av de obehagliga åsikternas plattform. Att man i varje debatt man tar är noga med att den nytta det gör att man får lov att komma med motargumenten är större än den skada det gör att man med sin egen uppmärksamhet legitimerar det ondas existens. Det gäller att försöka skaffa sig kontroll över frågeställningar och att inte dras med i en debatt där redan det faktum att frågan diskuteras är skada nog.

Vem är det då som skall vara försiktig med att skänka uppmärksamhet åt korkade åsikter? Ja, det är så klart alla, men viktigare ju mer uppmärksamhet man själv har, och som man alltså kommer att ge bort.

Vilka åsikter är det då jag tar mig friheten att kalla obehagliga, onda och krokade? Ja det är naturligtvis något var och en får besluta om. Vissa kanske tycker att de åsikter jag för fram på min lilla blogg är sådana, och i så fall är jag själv just ett exempel på någon man lätt skulle kunna tiga ihjäl innan fler får upp ögonen för mina åsikter. Själv tänker jag framförallt på rasistiska och homofoba åsikter, men även väl så korkade åsikter som antifeministiska á la herr Ström eller de vidriga åsikter om överviktiga på reklamaffischer som framförs av vissa avskyvärda bloggerskor vars namn jag i enlighet med det jag just skrivit inte skall nämna här ingår.

Mer ”vanliga” åsikter som liberala, konservativa eller kommunistiska känner jag inte samma betänkligheter inför att belysa och bemöta. Visst kan det vara problematiskt om liberala krafter får fram nya duktiga debattörer, men det kommer de att få ändå via de arenor de besitter, och en ständigt pågående diskussion om hur vi skall utforma vårt samhälle är nödvändig för att demokratin skall fortsätta fungera, och det är viktigare än någonting annat.

Observera att jag inte tycker att man skall förbjuda ens de mest motbjudande bloggar (om de inte hetsar mot folkgrupp eller dylikt), men det finns heller ingen skyldighet att sprida alla åsikter.

Så, för att återknyta till rubriken och kvällens TV-debatt, så tycker jag inte att man skall mobba någon, inte ens megamobbarna själva. Men jag tycker att fenomenet Pär Ström kunde fått stanna på flashback och förbli en intern angelägenhet för de som redan håller med honom. Sprid de motsatta åsikterna, utbilda, upplys och informera, men utan att referera till motståndaren. Låt hen skaffa sig sin arena själv, det behövs inte de goda krafternas hjälp.

Mitt förra inlägg, var det inte ett brott mot just allt jag skrivit här? Jo, kanske. Men jag försvarar mig i det fallet med att min mycket lilla läsarskara knappast kommer att öka den uppmärksamhet en artikel i Axess redan har, och jag tycker kanske inte att… eller jo, den artikeln var nog värd att ignoreras om jag trott att jag hade någon uppmärksamhet att skänka bort.


**** Tillagt 20121108 18:30 ****
Ni skall vara noga med att läsa Hanna Fridéns krönika.

söndagen den 7:e oktober 2012

Jag måste släppa Axessartikeln nu!

Kan det inte vara intressant att fundera kring vilka evolutionära mekanismer som lett fram till att kvinnor har bröst eller att män (vissa i alla fall) har större penisar än vad de behöver för fortplantningens skull?

Kan det inte vara intressant att veta lite om könens olika hormonnivåer, och vilken inverkan dessa kan ha på våra beteenden?

Är det inte spännande att lära sig mer om vad det betyder för människan att en kvinna bara kan få ett ganska litet antal barn, och med en betydande fortplantningsinvestering för vart och ett, medan mannen i teorin kan bli pappa till hur många barn som helst?

Jo. Jag tycker att allt detta kan vara jättespännande och mycket intressant. Jag tycker kanske i och för sig att sociala konstruktioner är ännu intressantare, men det gör inte att jag inte kan uppskatta texter även om biologi, medicin eller antropologi.

Problemet med Göran Burenhults artikel är inte det som står i den. Det kan säkert förekomma sakfel, och det är så klart allvarligt, men jag har inte kompetens att bedöma det. Problemet med artikeln är det som inte står, men det som kan anas. Problemet är när man, direkt eller implicit, vill göra politik (eller skapa avståndstagande från politik) av naturvetenskap.

Vetenskap, natur- eller annan, skall vara en del av underlaget till varje sunt utformat politiskt förslag. Vi skall inte fatta beslut som bortser från biologiska fakta bara för att de är obekväma. Jag kan nog hålla med om att så ibland sker, och jag kan hålla med om att de -ismer jag gillar bäst är de största syndarna här.

Är man socialist (jag är väl kanske inte riktigt socialist, men jag har böjelser åt det hållet) är det ett problem att människan som biologisk och psykologisk varelse verkar ha ett större intresse av att gynna sig själv och sina närmaste, än hela planetens befolkning. Vi verkar skapa mer, arbeta bättre, skärpa till oss på ett annat sätt om vi tror att ansträngningen kommer att komma oss själva till del, än om vi tror att resultatet av mitt slit skall delas ut till alla andra. Socialism hade varit enklare om det inte var så, men när det nu är det så måste man ta med detta i beräkningen när man utformar sin politik (och det är då man blir socialdemokrat…).

Är man feminist så är det ett problem… eller vänta nu. Vad är det med allt det som professor Burenhult skriver som skulle vara ett problem för feminismen? Det är nog det jag inte fattar. Det är det som saknas i artikeln, och det är därför den blir så obehaglig.

Kvinnans könsorgan sitter mellan hennes ben får vi veta i artikeln. Det vi inte får veta är varför det är ett bra skäl till att kvinnor skall vara utestängda från styrelserummen.

Letar man noga hittar man embryon till åsikter. Den klarast uttalade är att kvinnor skall amma barnen i upp till två år, och därför måste vara hemma under denna tid. Det antyds även att det är olyckligt att kvinnor inte är gravida hela tiden, men exakt vilken politisk åsikt det skulle leda till är mer oklart. Jag vill inte gå så långt att jag läser in en åsikt att det vore naturligt att ha ihjäl en annan mans barn för att kunna ha sex med mamman. Jag tror dessutom att strategin skulle fungera rätt dåligt.

Jag tror att vi i jämställdhetsarbetet kan ha nytta av en del antropologiska kunskaper när vi försöker förstå varför världen ser ut som den gör. Som man kan det vara bra att veta att vissa teorier säger att jag är som jag är, hur det nu kan vara, av en massa orsaker som inte längre är relevanta. Jag kan då få ett redskap att hantera mina känslor och impulser på ett sätt så att de inte står i vägen för ett rimligare och jämlikare samhälle. Kanske kan jag till och med kanalisera dessa urkrafter till någonting positivt om jag förstår dem bättre?

Men om jag använder denna förståelse för att rättfärdiga ett dåligt beteende, då blir det problem tycker jag. Om det faktum att det är kvinnan som ammar används som en förevändning för att kvinnor inte skall ha tillträde till vissa arbeten, eller att de när de får dessa arbeten skall ha sämre betalt eller inte skall bli lyssnade på, då blir det ologiskt och vad värre är knasigt.

Ännu värre blir det om man gör historiska könsmönster till mall för framtida eller önskvärda roller. Om man begränsar kvinnor till vissa roller med argumentet att stenåldersmänniskorna gjorde si eller så, då hänger argumentationen inte ihop.

Det ligger nära till hands att misstänka att det finns män som känner sig misslyckade i sina relationer med kvinnor, och som därför önskar sig tillbaka till en könsmaktsordning som gav dem mer att säga till om på kvinnans bekostnad. Eftersom en sådan önskan är svår att klä i rationella argument så griper dessa vita kränkta män desperat efter de argument som finns, även om det inte är ett dugg rationella. Att då famla efter biologiska argument ter sig då oemotståndligt lockande. Naturvetenskap är ju sanning, och har man sanningen på sin sida, hur kan man då förlora?

Som sagt, jag kan inte säga varför jag inte delar de åsikter som framförs i Axessartikeln, eftersom det inte framförs några. Är det då inte okej att skriva en artikel utan att framföra åsikter? Jo, det kan det vara. Problemet är här att det känns som att det finns en massa åsikter under ytan. Det obehagliga består i sättet att framföra åsikter på detta sätt. Det går inte att bemöta dem, och ändå förstärker de den struktur som alltjämt förtrycker våra mammor, systrar och döttrar. Försöker man bemöta de åsikter man anar så kan sköldpaddan snabbt dra in huvudet och påstå att det inte alls är så den menar.

Men, nu är det dags för mig att släppa detta och gå vidare. Mitt liv blir bara sämre av att jag går och retar upp mig på de jag aldrig kommer att kunna påverka. Det finns män som alltid kommer att känna sig förtryckta av en politiskt korrekt genusmaffia, och det är ingenting jag kommer att kunna göra någonting åt. Jag får fokusera på att själv bidra så lite jag kan till könsmaktsordningen, och att tydliggöra och motarbeta den så att tänkande människor kan bli bättre på att se den och bidra i motarbetandet. De bittra och kränkta männen är för få för att själva kunna upprätthålla någon könsmaktsordning, så de kan vi helt enkelt köra över om vi andra (kvinnor och män) blir bättre på att inte vara med och förtrycka hälften av oss.

När vi fått bukt med könsmaktsordningen (eller samtidigt som vi jobbar med detta) så måste vi ju också arbeta med det strukturella förtrycket på grundval av etnicitet, sexuell läggning och klass. Även miljön måste vi hitta ett sätt att rädda. Det blir inte lättare ju mer man lär sig, den saken är klar.