tisdag 21 december 2010

Var svenskarna någonsin solidariska?

Kanske fanns det aldrig en verklig solidaritet. Kanske byggde arbetarrörelsen upp välfärdssamhället för att gynna sig själva. Det fanns aldrig en utbredd känsla av att vilja offra lite för att alla skall kunna få känna trygghet. Man ville att andra skulle offra lite för att man själv skulle känna trygghet.

Socialdemokratin kanaliserade denna känsla, byggde upp en känsla av att det var vi mot dem, klass mot klass, vi som krävde och de som tvingades lämna ifrån sig. Kring denna idé var det ganska lätt att samla massorna (nåja, lätt och lätt, det tog ju några årtionden…) och man kunde då mitt i den i grunden gruppegoistiska smeten blanda in ett och annat korn av faktisk solidaritet. Så länge majoriteten kunde fås att tro att de tjänade på en bred välfärd så kunde man smyga med stöd till de verkligt svaga, solidaritet med fattiga länder och på slutet en del miljöfrågor, jämställdhetsfrågor och till och med HBT-frågor.

Men så kom Reinfeldt och hans gäng. De såg detta, fattade hur det hängde ihop och kopierade. På samma sätt som socialdemokratin kunde bygga en majoritet med de medelinkomsttagande LO-medlemmarna som grund, och sedan smyga in lite äkta solidaritet, så skulle nu högern bygga det nya arbetarepartiet, och med grunden i samma medelinkomstgrupp smyga in en ganska stor dos klassisk högerpolitik.

Så, medelinkomsttagaren står nu där som åsnan mellan två hötappar. Hon funderar på om hon skall följa plånboken och därigenom få lite mer pengar själv samtidigt som högerns verkliga målgrupp får miljard efter miljard i sänkt skatt. Eller om hon skall följa hjärtat och kanske oron över att en dag själv vara den som behöver hjälp och rösta mot den egna plånboken för ett lite mänskligare samhälle. Just nu verkar hon i ganska hög grad välja det förra.

Kanske är problemet att det inte finns någon genuin solidaritet. Kanske är problemet att det alltid varit en minoritet inom partiet som trott på solidaritet på riktigt. Arbetarerörelsen växte, regerade och dog med en bred arbetareklass bästa för ögonen. För sin egen skull, inte av solidaritet med någon. Nu är för många arbetare och tjänstemän tillräckligt välavlönade för att det skall gå att locka dem åt höger med strategiska plånboksfrågor, och vi står på andra sidan och försöker locka tillbaks dem med samma morötter, fast våra är aningens mindre och färre eftersom vi envisas med att ge lite åt dem som annars inga morrötter får. Vi är fångade i ett spel vi inte kan vinna, men vi är för svaga och vilsna för att komma på vilket annat spel man skulle kunna spela.

Den rörelse som växte fram kring tanken på att ge den lilla människan en röst har ju onekligen varit fantastiskt framgångsrik. Vi har det otroligt mycket bättre i Sverige idag än vad vi haft utan denna rörelse. De flesta arbetare hade fått det bra ändå, det har de i USA där arbetarerörelsen under hela 1900-talet varit mycket svag. Kanske hade landet varit lika rikt (jag tror i och för sig att vår välfärdsmodell är tillväxtdrivande) och lika framgångsrikt. Men vi hade inte haft lika mycket reell frihet, vi hade inte haft den trygghet och de möjligheter för alla som vi har i dag och som vi tar för givet i dag. Högern har motsträvigt kämpat mot varje litet steg vi tagit. De har varit emot semester, föräldraledighet, arbetsrätt, rösträtt, pension, fri sjukvård, förskola. Svensk socialdemokrati har byggt världens bästa land (inte sällan tillsammans med borgliga mittenpartier) och det skall vi vara stolta över.

Men jag tror att man överskattar generationer av socialdemokratiska väljare om man tror att de röstade på oss av solidaritet med de som behöver en hjälpande hand. Jag tror dessvärre att vi vann 1900-talet genom att ha en berättelse som människor kände igen sig i, genom att ha en politik som gynnade flertalet. Nu klarar vi inte det längre, nu appellerar vår berättelse inte till flertalet, nu ekar det tomt i våra möteslokaler. Vi har på sätt och vis besegrat oss själva genom att lyckas för bra. Men alla kom inte med, och andra kommer att halka efter. Vi måste hitta en berättelse som skapar solidaritet hos bredare grupper än vi någonsin klarat av att väcka solidariska tankar hos. Vi måste få folk att känna att de avstår lite mer när de röstar på oss, men att dessa pengar gör så oändligt mycket mer nytta där de hamnar.

Detta kräver övertygande i två svåra steg.

För det första måste vi skapa en trovärdighet kring pengarnas användande. Vi måste visa att skattepengarna används effektivt och till rätt saker.

För det andra måste vi skapa en känsla av att man vill göra uppoffringar i den egna konsumtionskraften för att andra skall få lite att handla för. Solidaritet med de som har det lite sämre för att uttrycka det lite gammaldags.

Men mer om dessa två i kommande inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

tisdag 14 december 2010

Viktigare att inte vara sosse än att tänka efter?

Jag tror inte att moderater och folkpartister är speciellt mycket dummare än andra. Jag tror inte att moderater och folkpartister egentligen tror på att skolor skulle bli mycket effektivare för att man först ger bort dem till privat bolag och sedan låter dessa bolag (eller andra som först köper dem av de första bolagen som därmed gör stora vinster) ta ut jättestora vinster ur verksamheten.

Det jag då om och om igen försöker förstå är varför i hela fridens namn man fortsätter privatisera och omhulda privatiseringen av skolor och förskolor.

Jag pratade med en klok person som hade ett enkelt svar: ”Det beror på att borgerliga politiker tycker om när privata företag tjänar pengar, att det sedan är våra pengar de tjänar, pengar som skulle gått till att göra skolan bättre, det spelar ingen roll.”

Det värsta är att jag tror att hon har rätt, men jag tror att det är värre än så. Jag tror att moderater och folkpartister är så hatiskt inställda till maktfullkomliga socialdemokrater att de blir blinda för alla negativa effekter det skulle kunna ha att driva en politik som är tvärt emot det man tror att sossarna hade gjort. Socialdemokraterna ser inget egenvärde i att privata företag tillåts tjäna massor av pengar genom att dränera de offentligt finansierade verksamheterna, alltså måste det vara bra politik att tillåta just detta. Känslan av att vara de som nu bestämmer, och den därtill hörande euforin över att det inte längre är självklart att det är socialdemokratin som bestämmer, gör högern helt fartblind.

Sedan är det väl så att den liberala övertron på konkurrensens positiva effekter också spelar in, och att liberaler tror att om någon dränerar en skola på mer pengar än vad deras överlägsna effektivitet kan kompensera för så kommer eleverna att märka detta och välja andra skolor, och då kommer den överdränerade skolan att försvinna av sig själv. Detta resonemang är kanske sant om man tror på någonting så dumt som liberalismen, men i verkligheten är det naturligtvis helt tokigt. Detta kommer emellertid liberalerna aldrig att förstå.

Skrev jag att jag inte trodde att moderater och folkpartister är (helt) dumma? Hoppade jag över de andra borgerliga partierna? Ja, det gjorde jag. Fundera på varför.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

måndag 6 december 2010

Allt eller inget?

Om vi inte längre tror oss kunna sträva efter radikal jämlikhet och rättvisa, varför skall vi då hålla på?

Jag tror att det satt ett gäng intelligenta unga herrar någonstans där unga intelligenta moderater möts och tänkte ungefär: ”Om vi inte tror oss någonsin kunna få majoritet i ett svenskt parlament för en nyliberal skattesänkarpolitik, varför skall vi då hålla på?”.

De trodde verkligen att världen skulle vara bättre om man hade sex öre i kommunalskatt och om folk kunde betala sina egna försäkringar och sina egna dagiskostnader. De trodde att avtal som hållas skall räcker som grunden för ett samhällskontrakt, allt annat blir effektivare och bättre om man förlitar sig på egoismens inneboende drivkraft, på att hungriga vargar jagar lite bättre och på ett gäng osynliga händer som skall göra allting bra. Men de hade börjat inse att det kanske behövdes lite offentlig sektor här och var och de hade börjat inse att det fanns vissa poänger med starka parter på arbetsmarknaden. Vad värre och viktigare var, de hade börjat inse att de aldrig skulle kunna vinna ett val i Sverige på en allt för öppet nyliberal politik.

Dessa begåvade personer gjorde då ett val. De valde att sluta prata om sådant som de ändå inte skulle kunna få majoritet för att genomföra, och de valde att välja att föra en politik som de kunde få majoritet för och som i vart fall var mer liberal än den politik sossarna annars skulle föra.

Det gick bra för dessa nya moderater. Mycket bra. Visst gnälldes det runt omkring i leden, de gamla ”riktiga” moderaterna var vansinniga. Nu hade man makten, men man avskaffade inte LAS och man behöll värnskatten. De ”riktiga” moderaterna vill ju ha nyliberalism, eller i vart fall klassisk högerpolitik, men de fick en tummetott. Men jag tror att även de ”riktiga” moderaterna nu kommit att vänja sig, de inser sakta men säkert att man kan genomdriva en hel del högerpolitik om man bara inte skriker om det utan låter snälla och ger medelinkomsttagaren ett litet köttben här och där. Man kan sparka på sjuka och svaga, man kan skapa utrymme för en ny låglöneklass och man kan låta en helt oreglerad arbetsmarknad av projektanställningar och bemanningsföretag växa fram. Allt under förutsättning att man inte motiverar det med att hungriga vargar jagar bättre.

Det moderaterna visat är att man ibland måste se till vilken politik man just nu kan få mandat för att föra, och hur man skall motivera den för att få detta mandat. Det viktiga är inte att prata ideologi, det skrämmer bara bort väljarna, det viktiga är att spinna berättelser om Sverige, och att locka 60% med fagra löften om lite mer i plånboken.

Jag tror inte att vi kan eller ska kopiera detta recept i dess helhet, men jag tror att vi har en del att lära av moderaternas förvandling. Jag tror läxan är att hålla sig till vad man kan få majoritet för och vad som skulle kunna fungera i verkligheten, inte hur man i sina mest rosaskimrande drömmar tycker att samhället borde sett ut om alla gjort som man tycker att alla borde göra och om alla tyckt som man tycker att alla borde tycka.

Även om vi inte kan få majoritet för en radikal jämlikhet, och även om vi inte har en aning om vilken politik som skulle kunna leda till denna jämliket, så är det faktiskt lönt att göra det man tror är möjligt. Vi skall ha generösa försäkringssystem, vi skall slå vakt om en solidarisk finansiering av välfärden, vi skall se till att välfärden är tillgänglig för alla oavsett plånbok, vi skall se till att den sociala rörligheten ökar, vi skall se till att ingen skall tvingas ta jobb till skamligt låga löner eller villkor. Allt detta kan vi göra, för det mesta av detta finns det en politik. Men priset kanske är att vi måste sluta prata om allt vi skulle velat göra om vi visste hur det skulle gå till. Priset kanske är att vi måste sluta prata om sådant vi vet att vi inte kommer att kunna få majoritet för att genomföra.

Detta kan låta enkelt, men det är det inte. Vi vill ju så gärna vara de goda och snälla demokratiska socialister vi hade önskat att vi kunde varit. Vi vill ju så gärna visa hur jämlikt vi önskade att samhället kunde vara, om människor bara inte envisats med att ha sitt eget och sina närmastes bästa för ögonen hela tiden. Vi tycker ju att djuplodande filosofiska resonemang är så roliga och intressanta, och vi vet ju att vi inbördes tycker att ett argument blir lite tyngre om det går att härleda ut Marx, Keynes, Wigforss eller åtminstone Rawls.

Visst skall vi fortsätta vara intellektuellt spänstiga på partimöten och kurser, på partiexpeditioner och på Bommersvik, i tankesmedjor och bloggar. Men när vi möter de tveksamma väljarna i valstugor och knackade dörrar, på hemsidor och i valmaterial, då måste det vi ändå inte går till val på vara borttvättat. Tills vi har en politik som kan komma till rätta med löneklyftorna så skall vi inte prata om löneklyftorna. Vi skall inte införa skatter vars främsta syfte är att trösta oss för att vi inte kan komma tillrätta med löneklyftorna, vi skall införa skatter för att vi behöver pengarna för att försäkra oss om att välfärden skall kunna finnas där för alla, de som betalar mycket skatt såväl som de som av olika själ inte betalar någon skall alls.

Sedan finns det naturligtvis sådant som inte väljarna älskar vid första ögonkastet men som vi ändå måste gå till val på. För att jämna vägen för vår politik så måste vi vara duktiga på opinionsbildning och vi måste vara pedagogiska i våra försök att förklara vår politik. För även om vi inte skall vara avundsjuka på de som tjänar mycket pengar så kommer vi aldrig att kunna ge avkall på att man skall betala till det allmänna efter bärkraft. Vi kan aldrig räkna hem en anständig budget utan statlig skatt, arbetsgivareavgifter, bolagsskatter och ganska höga kommunalskatter. Sverige kommer i socialdemokratisk tappning alltid att vara ett högskatteland.

Vi måste därför vara duktiga på att visa för väljarna i den övre halvan av inkomstspektrat varför dessa höga skatter behövs, och vad dessa pengar används till. De allra flesta tycker inte att det är så häftigt att betala skatt, och då måste vi förklara att vi inte vill beskatta folk (inte ens de rika) av princip, utan att vi tar ut den skatt vi tror att vi kan göra någonting värdefullt för. Detta är svårt nog för vilket parti som helst, och det behöver inte göras svårare genom att man belägger sig själv med en stämpel som avundsjukeparti.

Vi kommer att behöva ge oss in och reglera i vad människor upplever som deras privatliv. Vi kommer att behöva ha synpunkter på hur man delar upp föräldradagar, VAB-dagar och pensionsbesparingar gifta makar emellan. Vi kommer att behöva förklara varför Sverige måste ha en generös flyktingpolitik även om det skulle kosta pengar. Vi kommer att behöva förklara varför vi måste låta tanken på ett hållbart samhälle vara viktigare än vissa bekvämligheter som vi vant oss vid.

Även utan att förklara varför vi tycker en massa som vi ändå inte har någon egentlig politik för så kommer det inte att saknas pedagogiska utmaningar för framtidens socialdemokrati.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.