onsdag 26 januari 2011

Har man ens rätt att säga nej?

”När partiet kallar, så ställer man upp.” En gammal sanning inom socialdemokratin, och en som man inte utan vidare går emot.

För några år sedan var det Anna Lindh som kategoriskt sade nej till framtidsutsikten att vara partiledare och statsminister (för visst hade vi vunnit 2006 med Anna vid rodret?). Om hennes nej verkligen var ett nej fick vi aldrig veta, och det är en tragedi som i sig är för stor för att omfatta fullt ut. Efter henne var det Margot som inte ville, och hennes nej höll för trycket. Hon ville inte bli partiledare, och hon stod för sitt nej.

För massor av år sedan blev jag kallad att ta uppdraget som distriktsordförande i SSU. Jag kände inte att jag hade tid, jag hade en annan mycket stark kandidat som jag stödde, och jag tackade därför nej trots vissa påtryckningar från valberedningen. Jag tog mig den rätten, och jag fattade rätt beslut. Jag ångrade mig aldrig och även om jag inte fick igenom min kandidat till ordförandeposten så fick vi en stark och bra ordförande.

Att vara partiledare och statsministerkandidat är naturligtvis en mycket större belastning för privatlivet än att vara SSU-distriktsordförande och det är ett oändligt mycket större ansvar. Man är i medias fokus hela tiden, allt man säger och allt man gör vägs på guldvåg, och alla anser sig ha rätten att kritisera allt en partiledare kan tänkas ta sig före. Som om inte mediebevakningen skulle vara illa nog drar man på sig intresset från diverse förvirrade människor som vill skada eller till och med döda en kändis, eller för den delen ännu otäckare politiskt motiverade våldshandlingar. Detta leder till behovet av ett livvaktsskydd som tar det sista lilla privatliv som media inte redan snott. Lägg till detta att det är ett jobb som kräver att man jobbar all vaken tid, och att man är tillgänglig även när man sover.

Dessutom, och det kanske är det värsta, så är det ett jobb som är ett av världens viktigaste även för en själv. Man har alltså den värsta kritikern inom sig och de högsta förväntningarna från sig själv. Man får inte misslyckas om man ställt sig upp och tagit ansvar för att vara den som skall göra Sverige till ett bättre land att leva i för oss alla, och i synnerhet för de som behöver en hjälpande hand någon stans längs livets väg. Framtiden vilar på ens axlar, och att misslyckas får enorma konsekvenser i formen av ett fortsatt vanstyre av det land man älskar.

Pär Nuder säger nu att han inte vill bli partiledare, inte ens om valberedningen frågar, något den enligt honom inte kommer att göra eftersom han redan meddelat sin ståndpunkt. Jag vet inte vad jag skall tro om det. Om det är så att Pär verkligen menar att han säger absolut nej, vilken rätt är det då han tar sig?

Om vi börjar med ett extremt exempel: Tänk dig att du hade kunnat avstyra Förintelsen genom att i många år jobba dag och natt, inte sällan med risk för eget och dina näras liv. Hade du då haft rätten att tacka nej till det jobbet? Svaret torde för de flesta vara; Nej det hade man inte. För att citera Astrid Lindgren (ofta en rätt farlig politisk förebild men här har hon en poäng): ”Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort”. Det finns alltså uppdrag man inte får tacka nej till.

På vilka sätt kan man då jämföra detta extrema exempel med uppdraget att leda socialdemokratiska partiet? Det finns massor av skillnader men de två viktigaste kan vara;
- Jag tycket inte att borgerligt styre i Sverige går att jämföra med det Nazistiska styret i Tyskland.
- Jag tror inte att någon kandidat är så mycket bättre än tänkbara och villiga alternativ att det vore en katastrof med ett enskilt nej från någon.

Alltså, det hemska som kan hända om vi inte får den bästa kandidaten att ställa upp är inte så jättehemskt (hemskt nog, men ingen total katastrof), och det hemska som kan få fortsätta hända kan inte med säkerhet avhjälpas med den bästa kandidaten, och det kan avhjälpas även med hjälp av andra kandidater.

Med detta sagt; Har man rätt att tacka nej till partiledarposten om man får frågan?

Jag hade tagit mig den rätten (även om jag vore en tänkbar kandidat). Jag hade hävdat att jag hade den. Ingen kan tvinga mig att ta ett uppdrag, inte ens om det är ett som landets framtid till viss del beror på.

Samtidigt tycker jag att det var tveksamt att man inte gjorde mer för att övertala Margot då det begav sig. Då hade vi kanske inte behövt välja en ny partiledare nu. Då hade vi kanske haft Sveriges första kvinnliga statsminister? Eller så är det så att en person inte gör hela skillnaden och att Margot gått under i kraven att vara lika bra som en kraftigt ikoniserad och felfriad Anna, det får vi aldrig veta.

Hade vi haft en kandidat som kändes självklar och som rörelsen lika väl som väljarkåren med bred marginal ansåg som den bästa kandidaten, då hade jag nog tryckt ganska hårt på plikten att komma när partiet ropar. Inte så att jag velat utesluta den som sade nej, men jag tycker att man skulle gått ganska långt för att övertyga henne.

Nu har vi inte en sådan kandidat. Det finns ett antal namn i omlopp, och jag kan inte se att något sticker ut som självklart. Pär Nuder… jag vet inte. Det kan mycket väl vara det minst dåliga alternativet, men i brist på självklara namn hade det varit kul med en kvinna till. Jag har bara så svårt att se vem det skulle vara. Kan man övertala Margot den här gången? Är Anna Johansson redo? Åsa Westlund kanske? Sommestad? Antagligen inte, inte ännu, och inte ännu men säkert en vacker dag, kanske en kandidat, får nog bli mina svar på dessa frågor.

Jag har ännu inte hoppat högt av glädje över något av de namn som nämnts, men kanske är det bra. Vi kommer att få en ordförande som kan få överaska positivt och som kan få ta partiet och väljarna med den storm Mona aldrig hade mandatet att vara!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

söndag 16 januari 2011

Ett starkare (V) bra för (S)?

Först de antaganden detta inlägg bygger på:

1) Ett västerparti med fortsatt Ohly-prägel kommer inte att ingå i ett organiserat samarbete inför nästa val. Även om de undersökningar som tydligast visar detta har solkats ner av den finansiering som möjliggjorde dem, så tror jag att sanningen består. (S) skall inte samarbeta med partier som inte kan ta ett tydligt och glasklart avstånd från diktaturer, även de som haft ”goda” ambitioner.

2) Socialdemokraterna kommer inte att kunna delas i två delar som förblir vänner. Om socialdemokraterna delas så kommer det (tyvärr tycker jag) att bli en smutsig skilsmässa där de två delarna kommer att behöva många år på sig innan de kan samarbeta effektivt för ett bättre Sverige.

3) Att vara socialdemokrat behöver inte innebära att man är kär i organisationen Socialdemokraterna, utan att man vill se en politik som leder till ett Sverige som hänger ihop, ett Sverige där vi hjälps åt för att vi alla, var och en efter sina förutsättningar och önskemål, kan förverkliga våra innersta stämningars längtan. Om denna politik förs bäst av helt andra, eller tillsammans med andra, än av det Socialdemokratiska partiet så må så vara.

4) Ett parti kommer inte långsiktigt att kunna få fyrtio procent av rösterna. När det drar ihop sig till val måste man spetsa sitt budskap, och att då nå fram med en politik som är så bred att den framstår som bästa alternativ bland en tredjedel av alla röstberättigade (40% av de som faktiskt röstar) är svårt. Svårare och svårare tror jag att det blir i takt med att folk i allt mindre grad slentrianröstar på det parti de alltid röstat på, och där man mer och mer röstar efter de sakfrågor som får fokus i valrörelsen eller som ligger en varmast om hjärtat.

Om detta är sant så kanske den utveckling som nu kan anas inom Vänsterpartiet är en bra sak.

Jag tror att det Socialdemokratiska partiet skall präglas av en stark koppling till verkligheten. Det handlar att pragmatiskt finna realistiska lösningar på de problem som verkligheten lägger för oss. Det skall ske med en ideologisk kompass i det långsiktiga, men utan att man för den skull drabbas av dogmatiska låsningar i det kortsiktiga. Blicken skall vara fäst vid fötterna och en liten bit framför, men samtidigt skall man ha tanken på kompassen och horisonten.

Problemet med denna realism är att man lätt tappar fokus på det långsiktiga och det utopiska. Måste man varje dag tänka på vad som är möjligt så tror jag att man i längden slutar fundera på vart man skulle vilja komma om inte om hade varit. Det blir för smärtsamt att hela tiden tvingas göra en sak (det som är för stunden möjligt) om man har det man egentligen skulle vilja göra i tanken. Man tenderar därför att koppla bort visionerna och fokusera på att skapa ett rimligt samhälle i morgon hellre än att inte lyckas skapa paradiset i en avlägsen framtid.

Så, för att kunna vara effektiva i det dagliga arbetet tror jag att man behöver kompisar som kan agera det lite plågsamma men goda samvetet. Någon som kan viska i örat de drömmar och visioner som man annars inte orkar hålla i medvetandet. Någon som kärleksfullt kan påminna om lite mer orealistiska visioner, och som då och då kan hitta en lucka i den grå verkligheten där man kan ta ett litet sidsteg mot en bättre framtid.

Jag tror att Socialdemokraterna kommer att behöver flankeras, av de som vågar tänka socialistiska drömmar utöver det kortsiktigt möjliga, och även av de som vågar tänka civilisationskritiska, antikommersialistiska, lite extremare ekologistiska tankar, även om de för tillfället inte är genomförbara i praktisk politik.

(Jag tror att jämställdheten mellan könen är minst lika viktigt som jämlikhet och miljö, men jag hoppas att detta skall kunna bli en socialdemokratisk gren, om inte får man väl lägga FI till de tre partier jag skissa på i denna text.)

Dessa vänner kan man ha inom partiet. Detta är bekvämt och skönt eftersom de då lojalt sluter upp i valrörelser och när det gäller, och man löper mindre risk att få dolken i ryggen. Men samtidigt är det lite ostrategiskt eftersom dessa röster som interna minoriteter inte kan få några röster. I ett val gäller det att suga upp så många röster som möjligt, och då kan det vara smartare att ha de lite visionärare och lite extremare grupperna organiserade på ett sådant sätt att de kan få röster och bidra till regeringsunderlaget (och antagligen även i regeringen).

Om det nu inte går för ett parti att samla en egen majoritet eller ens en nästan-majoritet, så måste man hitta ett par andra partier som man kan gå till val tillsammans med, eller som man efter ett val kan bilda regering med. För att vara stark i morgondagens politiska landskap räcker det inte med att ha en bra politik själv, man måste även ha bra kontakter med andra partier som man har tillräckligt mycket gemensamt med för att man skall kunna regera ihop.

Jag tror att en sådan grupp partier som skulle kunna få majoritet i ett val skulle kunna bestå av den realistiska/mitterska delen av socialdemokraterna, ett mer vänsterinriktat socialdemokratiskt parti och ett grönt mittenparti. Jag tror att det bästa sättet att uppnå detta vore att dela (S) i två partier efter någon form av mitten/vänster skiljelinje, och att dessa båda partier samarbetar med (MP). Vänsterpartiet skulle då svältas ut. Men eftersom jag tror att en delning av (S) inte skulle kunna ske i samförstånd, utan skulle bli en mycket infekterad historia med ömsesidig skuldbeläggning för den delning båda skulle hävda var olycklig, så vore det kanske bättre att vänsteralternativet skulle kunna bestå av ett förnyat Vänsterpartiet som präglas mer av vägval-vänster (om ni minns dem) än av ”DDR uppnådde mycket gott också”.

En sådan utveckling skulle göra att (S) i bästa fall blir ett 30-35% parti. Ett icke-kommunistiskt västerparti skulle suga upp röster som traditionellt varit socialdemokratiska, men det är ett pris det kan vara värt att betala för att få en trovärdig samarbetspartner som kan locka de väljare Socialdemokraterna lämnar (skall och måste lämna) till vänster om sig. Två arbetarerörelsepartier och ett grönt parti, en trojka för framtidens Sverige, ja varför inte?

Men LO då? Ja, jag har svarat på den frågan innan, men jag gör det igen. Ingen skall få LO. Facket (LO och TCO) skall vara just fackföreningsrörelser. De har stora utmaningar i att hitta former för att finnas där för den nya tidens arbetstagare där projektanställningar och F-skattesedlar inte kommer att bli ovanligare. Detta arbete skall ske med fokus på arbetstagarna, och då skall man inte hämmas av partipolitiska hänsyn. Sedan skall den politiska vänsterhalvan självklart vara det naturliga valet för LOs och TCOs medlemmar, men det skall vara så för att vänsterblocket för den bästa politiken för vanliga löntagare, inte för att alla deras fackliga företrädare är ”tvångsanslutna” till ett visst politiskt parti.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

tisdag 11 januari 2011

Om en lyckas så går det att lyckas...

”Fattar inte Reindfeldt & Co att arbetslösa och sjuka gärna skulle arbeta om de bara hade ett jobb och/eller kunde?”

Detta är en ständigt återkommande fråga på socialdemokratiska bloggar. Jag tror att Reinfeldt överdriver problemet med ”lata” människor i a-kassa eller sjukkassa, men jag tror inte att syftet med nu förd politik i första hand handlar om att göra det lönsamt för dessa människor att gå tillbaka till sina gamla jobb om de kan få ett eller blir friska nog att arbeta.

Jag tror, och det har väl läckt fram lite då och då, att syftet med den förda politiken är att skapa ett nytt inkomstskikt i Sverige, ett inkomstskikt som ligger under de vi har idag. Tanken är (tror jag) att det finns en grupp människor som av olika anledningar inte kan få ett jobb till rådande löner, och man måste då skapa ett utrymme mellan försäkringssystemets nivåer och de nuvarande kollektivavtalen. I detta utrymme skall det sedan växa fram en ny låglöneklass, ännu sämre betalda än de med lägst löner idag.

Detta löneskikt skall då kunna suga upp en stor del av de som idag inte kan få jobb på den existerande arbetsmarknaden. Nya marknader skulle kunna växa fram eftersom dessa nylåga löner skapar möjligheter för billiga servicetjänster (även efter det att någon redan rik entreprenör tagit sitt) som ingen (eller få) är beredd att betala för idag, och eftersom dessa nylåga löner skulle kunna flytta tillbaka jobb från halvlåglöneländer till Sverige nu när vi också har en låglönegrupp.

Men det vackra slutar inte där. Existensen av en extremlåglönegrupp håller också nere löneökningarna i de existerande arbetena. Många grupper (främst inom LO) kommer att få mycket svårt att få upp det som idag är de lägsta lönerna, eftersom hotet ”underifrån” kommer att göra dessa grupper mindre styvnackade i förhandlingarna. Existerande arbeten kommer då sakta men säkert att sugas ner i den nya extremlåglönekategorin.

Vinsten med detta blir att vi får en lägre arbetslöshet, lägre kostnader för sjukfrånvaro och detta skapar ett utrymme för att sänka skatterna för de som redan har det bäst.

Priset är att vi får McJobbs som man inte kan leva på, större och större grupper som inte har råd att gå i bra skolor, teckna de bästa försäkringarna, bo i anständiga bostadsområden eller köpa vinterkläder till sina barn. Detta är nu inget problem i en moderats värld. Hungriga vargar jagar bättre, och därför är hotet om att kunna bli riktigt eländigt fattig även i Sverige bara en drivkraft som kanske kan lyfta en och annan att göra bättre ifrån sig och försöka lite till.

Liberaler har en softspot för den sortens historier där arbetartjejen med invandrarbakgrund, mot alla odds, tar sig fram i livet och kämpar sig barfota i snöstorm fram till en position som innerstadsadvokat eller ännu hellre entreprenör. Att det för varje sådant skyltfönstersexempel finns hundra eller tusen människor som fastnar i extremlåglöneträsket och som får fira jul till ackompanjemanget av besvikna barnaögon som inte fick några hårda paket i år heller, det bekymrar inte liberalen. Om EN lyckas KAN alla lyckas, och om det finns en teoretisk chans att lyckas, då får man skylla sig själv om man inte gör det.

Sedan kan man förfasa och förvåna sig när kriminaliteten ökar, skolresultaten för de som redan tidigare hade svårt att koncentrera sig på skolarbetet försämras och den sociala mobiliteten inte blir så där härligt dynamisk som den liberala våta drömmen utlovade.

Alla liberaler är inte onda, och de flesta är inte dummare än vem som helst, men det finns någonting i deras skyll-dig-själv-mentalitet som är frånstötande och djupt omänsklig.

Den viktiga frågan är då inte ”Hur kan någon tycka att det är bra att samhället glider isär allt mer när vi vet att de som redan har det bra inte blir ett dugg lyckligare av att få lite mer, och när vi vet att det leder till ökat elände för alla?”. Denna fråga är otroligt intressant för den psykologiskt intresserade humanisten, men politiskt är den ointressant.

De politiskt intressanta frågorna är:

”Vilken politik vill vi föra för att motverka framväxten av en ännu-lägre-löner-grupp?”

”Vilken politik vill vi föra för att skapa jobb åt de som idag inga har om vi diskvalificerar låglönevapnet som omänskligt?”

”Hur kommunicerar vi denna berättelse och denna politik till väljarna på ett sådant sätt att även de som inte direkt riskerar att hamna i låglöneträsket känner att vi är det bästa alternativet?”

Jag delar Peter Anderssons avund inför det faktum att borgligheten i alla fall diskuterar faktisk politik. Vi måste upp på banan, vi måste diskutera innehåll och sedan form. Jag vet att vi kan, jag vet att det går att hålla rent från McJobbs utan att ekonomin med nödvändighet stannar. Jag vet att vi i och utanför partiet har den kunskap som behövs för att sätta ihop en politik för en grön tillväxt och för ett samhälle där alla får vara med. Vi har inget emot att folk lyckas, och även en sosse kan glädjas åt en success-story, men det får inte ske till priset av att andra halkar ohjälpligt efter. Låt folk lyckas och känna sig stolta över det, men när man lyckas skall man vara med och solidariskt finansiera en välfärd som kan se till att alla andra också kan få leva drägliga liv som de kan vara stolta över.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.