Har man ens rätt att säga nej?

”När partiet kallar, så ställer man upp.” En gammal sanning inom socialdemokratin, och en som man inte utan vidare går emot.

För några år sedan var det Anna Lindh som kategoriskt sade nej till framtidsutsikten att vara partiledare och statsminister (för visst hade vi vunnit 2006 med Anna vid rodret?). Om hennes nej verkligen var ett nej fick vi aldrig veta, och det är en tragedi som i sig är för stor för att omfatta fullt ut. Efter henne var det Margot som inte ville, och hennes nej höll för trycket. Hon ville inte bli partiledare, och hon stod för sitt nej.

För massor av år sedan blev jag kallad att ta uppdraget som distriktsordförande i SSU. Jag kände inte att jag hade tid, jag hade en annan mycket stark kandidat som jag stödde, och jag tackade därför nej trots vissa påtryckningar från valberedningen. Jag tog mig den rätten, och jag fattade rätt beslut. Jag ångrade mig aldrig och även om jag inte fick igenom min kandidat till ordförandeposten så fick vi en stark och bra ordförande.

Att vara partiledare och statsministerkandidat är naturligtvis en mycket större belastning för privatlivet än att vara SSU-distriktsordförande och det är ett oändligt mycket större ansvar. Man är i medias fokus hela tiden, allt man säger och allt man gör vägs på guldvåg, och alla anser sig ha rätten att kritisera allt en partiledare kan tänkas ta sig före. Som om inte mediebevakningen skulle vara illa nog drar man på sig intresset från diverse förvirrade människor som vill skada eller till och med döda en kändis, eller för den delen ännu otäckare politiskt motiverade våldshandlingar. Detta leder till behovet av ett livvaktsskydd som tar det sista lilla privatliv som media inte redan snott. Lägg till detta att det är ett jobb som kräver att man jobbar all vaken tid, och att man är tillgänglig även när man sover.

Dessutom, och det kanske är det värsta, så är det ett jobb som är ett av världens viktigaste även för en själv. Man har alltså den värsta kritikern inom sig och de högsta förväntningarna från sig själv. Man får inte misslyckas om man ställt sig upp och tagit ansvar för att vara den som skall göra Sverige till ett bättre land att leva i för oss alla, och i synnerhet för de som behöver en hjälpande hand någon stans längs livets väg. Framtiden vilar på ens axlar, och att misslyckas får enorma konsekvenser i formen av ett fortsatt vanstyre av det land man älskar.

Pär Nuder säger nu att han inte vill bli partiledare, inte ens om valberedningen frågar, något den enligt honom inte kommer att göra eftersom han redan meddelat sin ståndpunkt. Jag vet inte vad jag skall tro om det. Om det är så att Pär verkligen menar att han säger absolut nej, vilken rätt är det då han tar sig?

Om vi börjar med ett extremt exempel: Tänk dig att du hade kunnat avstyra Förintelsen genom att i många år jobba dag och natt, inte sällan med risk för eget och dina näras liv. Hade du då haft rätten att tacka nej till det jobbet? Svaret torde för de flesta vara; Nej det hade man inte. För att citera Astrid Lindgren (ofta en rätt farlig politisk förebild men här har hon en poäng): ”Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort”. Det finns alltså uppdrag man inte får tacka nej till.

På vilka sätt kan man då jämföra detta extrema exempel med uppdraget att leda socialdemokratiska partiet? Det finns massor av skillnader men de två viktigaste kan vara;
- Jag tycket inte att borgerligt styre i Sverige går att jämföra med det Nazistiska styret i Tyskland.
- Jag tror inte att någon kandidat är så mycket bättre än tänkbara och villiga alternativ att det vore en katastrof med ett enskilt nej från någon.

Alltså, det hemska som kan hända om vi inte får den bästa kandidaten att ställa upp är inte så jättehemskt (hemskt nog, men ingen total katastrof), och det hemska som kan få fortsätta hända kan inte med säkerhet avhjälpas med den bästa kandidaten, och det kan avhjälpas även med hjälp av andra kandidater.

Med detta sagt; Har man rätt att tacka nej till partiledarposten om man får frågan?

Jag hade tagit mig den rätten (även om jag vore en tänkbar kandidat). Jag hade hävdat att jag hade den. Ingen kan tvinga mig att ta ett uppdrag, inte ens om det är ett som landets framtid till viss del beror på.

Samtidigt tycker jag att det var tveksamt att man inte gjorde mer för att övertala Margot då det begav sig. Då hade vi kanske inte behövt välja en ny partiledare nu. Då hade vi kanske haft Sveriges första kvinnliga statsminister? Eller så är det så att en person inte gör hela skillnaden och att Margot gått under i kraven att vara lika bra som en kraftigt ikoniserad och felfriad Anna, det får vi aldrig veta.

Hade vi haft en kandidat som kändes självklar och som rörelsen lika väl som väljarkåren med bred marginal ansåg som den bästa kandidaten, då hade jag nog tryckt ganska hårt på plikten att komma när partiet ropar. Inte så att jag velat utesluta den som sade nej, men jag tycker att man skulle gått ganska långt för att övertyga henne.

Nu har vi inte en sådan kandidat. Det finns ett antal namn i omlopp, och jag kan inte se att något sticker ut som självklart. Pär Nuder… jag vet inte. Det kan mycket väl vara det minst dåliga alternativet, men i brist på självklara namn hade det varit kul med en kvinna till. Jag har bara så svårt att se vem det skulle vara. Kan man övertala Margot den här gången? Är Anna Johansson redo? Åsa Westlund kanske? Sommestad? Antagligen inte, inte ännu, och inte ännu men säkert en vacker dag, kanske en kandidat, får nog bli mina svar på dessa frågor.

Jag har ännu inte hoppat högt av glädje över något av de namn som nämnts, men kanske är det bra. Vi kommer att få en ordförande som kan få överaska positivt och som kan få ta partiet och väljarna med den storm Mona aldrig hade mandatet att vara!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.