onsdag 28 januari 2009

Att ta ansvar för sin egen moral

http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/26/varfor-skrammer-fritankarna

Det svåra med kommunikation är att varje ord vi använder, varje begrepp vi skickar iväg mot en mottagare bär med sig en massa mening hos mottagaren som sändaren aldrig avsåg. Denna adderade information kan bero på att man medvetet söker missförstå, men oftare på en ärlig misstolkning. Naturligtvis kan man inte lägga ansvaret för detta entydigt hos sändaren eller mottagaren, utan båda har ett ansvar för att kommunikationsprocessen fungerar.

När jag säger att jag har svårt att förstå hur man kan tro på en Gud så hör någon annan att jag har svårt att förstå poängen med att ha värderingar och regler för hur vi skall bete oss mot varandra. Kanske hör han också att jag säger att vi skall avskaffa kärleken till våra medmänniskor. Han tolkar mina ord på detta sätt därför att det i hans värld finns ett så självklart samband mellan Gud och värderingar, mellan Gud ock kärleken till nästan. Naturligtvis blir denna avkodare av mitt budskap orolig över att någon kan anföra sådana idéer, han (precis som jag) tycker att ett samhälle utan samlevnadsregler, medmänsklighet och kärlek till varandra låter väldigt hemskt.

Om jag skickar ett budskap och blir så grovt missförstådd får jag välja mellan att acceptera att jag blir missförstådd, eller så får jag försöka anpassa mitt budskap.

Jag tycker att Humanisternas budskap och Sturmarks sätt att kommunicera det är jättebra. Jag tycker det därför att innehållet är så otroligt klokt (och självklart) men kanske ännu mer eftersom Sturmark oförtrutet orkar repetera samma enkla (och faktiskt ganska harmlösa) budskap om och om igen. Att skicka ut budskapet, bemöta de som missförstår, och att skicka ut budskapet igen och igen. Tillslut måste det gå att få den mest barnatroimpregnerade att förstå.

Humanisterna hatar inte Gud. Humanisterna vill bara att vi som inte förstår poängen med att tro på Gud skall slippa följa regler som grundar sig i andras tro på en gammal bok. Humanisterna vill inte leva utan moral, samlevnadsregler eller kärlek. Humanisterna vill bara diskutera och forma en moral som grundar sig i människornas relation till människorna och till världen. Humanismen tycker inte illa om kärlek. Humanismen ÄR kärlek till människan och mänskligheten, en kärlek till människan för hennes egen skull, inte via en skapare eller en allsmäktig högre varelse.

Att våga ta steget att bli ateist eller ignostiker är mycket häftigare och modigare än att vara religiös. Att ta ansvar för sin egen godhet och sin egen moral. Att våga älska människorna för att de finns, inte för att Gud skapat dem. Det är häftigt. Prova det!

torsdag 15 januari 2009

Hellre då alltruist!

http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/10/kapitalismen-versus-altruismen

Som övertygad motståndare till alla former av nyliberalism (och dit får man väl i de breda penseldragens land även räkna Objektivismen) så är det ju underbart att betrakta ett självmål av denna kaliber. Det hade varit en bra sak att låta människor svälta ihjäl i miljoner för det skulle tvinga fram ett kapitalistiskt samhälle i vilket alla skulle fått det bättre – så mycket bättre att det skulle ha motiverat de svältande barnen. Detta är ju precis lika dumt som de kommunistiska argument som ofta bygger på samma logik. Att man sedan i samma text lyckas få det till att det vore bättre om Hitler vunnit kriget gör ju bara det hela ännu vackrare!

Som väl är så har denna typ av extremt dragen nyliberalism egentligen ett inget fäste i svensk politisk debatt varför det kanske inte är så viktigt att vederlägga den. Men jag tror ändå att det är en bra sak att riktiga nyliberaler träder ut i ljuset så att även den mer "vanliga" marknadsliberalismen kan få belysas med hjälp av dess extrema form. Detta kan i bästa fall renodla debatten, och då är denna typ av inlägg välkomna.

Kanske vore det mer värdefullt med ett objektivistiskt angrepp på välfärdsstaten än en pseudo-historisk analys där man lyfter fram en nazistisk krigsseger som en positiv effekt av att låta miljoner ryska barn svälta ihjäl.

*& --------------------------------------------------------------------- *

Misstänkte att du inte skulle tycka om att man lägger objektivismen i nyliberalismlådan. Nyliberalism är kanske lite av en slasketikett som man kan sätta på rätt mycket olika åsikter. Objektivismen som jag förstått den (har köpt och börjat på några Rand-böcker men aldrig orkat igenom) är mer stringent och väldefinierad.

Jag tycker alltid att det är intressant med "extrema" ideologier. Med extrema menar jag då inget normativt, utan bara att man har en uppsättning idéer som man tycker är rätta (vad det nu betyder) och där man sedan utvecklar en syn på hur samhället skall vara organiserat helt utifrån dessa grundläggande principer oavsett vad man skulle kunna tänka sig att det skulle få för konsekvenser. "Om principen är riktig kan konsekvenserna av den inte vederlägga den" tycks vara mottot.

Jag tror att ett ständigt pågående tänkande i dessa "extrema" former är en hälsosam bakgrundsaktivitet även för den mer vardagsnära realpolitiken. Eftersom våra riksdagspartier hävdar sig stå på ideologisk grund kan analysen av extrema ideologier (eller renodlade ideologier) ge mycket näring åt förståelsen av den politik som faktiskt förs, även om denna kan tyckas ligga ganska långt ifrån de renodlade ideologierna.

Vad gäller objektivismen så har jag fortfarande inte förstått om det i denna idéströmning finns en idé om hur man skulle vilja att samhället såg ut om man fick bygga upp det helt efter dessa idéer. Jag förstår det som att man helt vill avskaffa välfärdssamhället, och mina tankar går då snabbt till Nozick (därav sammanblandningen med nyliberalismen) men det kanske mest beror på att jag inte vet hur objektivismen tänker sig ett samhälle skapat för de individer vi har i Sverige idag.

Så, Henrik, kanske ett inlägg om hur ett objektivistiskt samhälle skulle kunna vara möjligt? Eller ett inlägg om varför en ideologi inte behöver innehålla en sådan utopi?