lördag 26 mars 2011

Visst känns det bra så här spontant!

Lite överrumplad. Skall ta mig tid att gå igenom talet i detalj senare, men min spontana känsla är positiv. Tydlighet vad gäller att vi är för marknadsekonomi, att vi gratulerar och gläds med de som det går bra för och att vi ser att denna dynamik skapar välfärd. Tydlighet att vi är mot rovdrift och ultrakapitalism, tydlighet vad gäller solsidans ansvar för vår gemensamma välfärd, tydlighet vad gäller ett långsiktigt commitment för ett solidariskt samhälle.

Detta kan vara det jag länge efterlyst. En tydlighet kring vad som är socialdemokratisk politik. Ingenting nytt, utan samma eviga sociala demokrati, rakt upp och ned. Tydliga ställningstaganden mot barnfattigdom, mot pensioner som inte räcker utan privata försäkringar, mot rovdrift inom offentligt finansierad verksamhet. Spontant saknade jag ett tydligare ställningstagande för miljön. Det fanns där, men det var en bit ifrån det gröna folkhemmet som GP försökte introducera, men som aldrig riktigt fick fäste i rörelsen (utanför SSU).

Som sagt, vi har inte sett resultat och politik ännu. Jag har inte hunnit analysera talet i detalj. Men så här långt känns det som vi idag tagit ett stort steg framåt! Hoppas den känslan finns kvar om ett år!

***

Efter genomläsning kanske tydligheten i att vi inte skall vara ett avundsjukeparti inte var så uttalat som jag tyckte mig höra när jag satt i soffan framför TVn. Logiskt i och för sig, men lite synd. Nu var detta ett tal till oss medlemmar, och kanske först i andra hand till de väljare vi skall övertyga till 2014 men som inte betraktar sig som socialdemokrater idag, och då skall det nog vara så som talet var.

Jag har fortfarande lite svårt för paraply-metaforen. Skall vi verkligen nöja oss med att hålla ut ett paraply? Jag skulle nog bygga på denna metafor med lite "bjuda in", "erbjuda möjligheter för alla att förbättra sin situation" eller någonting sådant. Att bara sträcka ut ett paraply känns lite fattigt.

Jag gillar efter viss omtanke (ny?)lanseringen av begreppet social demokrati. Det kan nog bli ett bra samlingsbegrepp att använda i valrörelsen 2014, om vi redan nu fyller det med innehållet att det handlar om att vi skall ha en stark offentlig sektor som säkerställer att ALLA har lilkvärdig rätt till det riktigt viktiga i livet (utbildning, vård och omsorg). Rätt använt kan begreppet då bli ett sätt att vara fokuserad och tydlig, något vi saknat under senare år tycker jag.

Det kommer säkert mer om Juholt och hans framtoning längre fram även på denna blogg.

tisdag 22 mars 2011

Är det de eller jag som tänker fel?

Det sveper en våg av privatiseringar och avregleringar över Sverige. Allt skall förändras, vare sig det fungerade ganska bra eller ej, vare sig man tror att det kommer att fungera bättre eller ej. Det verkar som om borgerliga politiker drabbats av en dogmatisk blindhet, och detta håller i ganska högt tempo på att trasa sönder det välfärdssamhälle det tagit hundra år att bygga upp.

Marika Lindgren Åsbrink skriver mycket bra om detta på sin blogg. Jag håller med henne i allt. Jag tycker även att försäljningen av Regina Kevius badkar har ett anslag av genialitet. Nykter analys på DN-debatt belyser också detta ämne (läs den artikeln!).

Det jag funderar över då jag står och tittar på allt detta är två saker:

1) Finns det en dogmatisk blindhet hos mig? Är det så att mina känslor för det jag kallar rättvisa och ett rimligt samhälle med åren har kommit att sammanflätas med tanken på offentliga lösningar så till en grad att jag inte kan se att både skattebetalaren och brukaren tjänar på att vissa saker utförs av privata entreprenörer? Om jag tog mig tid att verkligen lyssna till privatiseringsivrarna, och verkligen försöka förstå deras argument, skulle jag då komma till en något mer nyanserad bild av det som håller på att hända i Sverige?

2) Vad är det som gör att hyggliga människor, socialliberaler utan minsta anstrykning av nyliberalism och högertankar, kommer till slutsatsen att det är bra att avreglera apotek och bilprovning? Vad är det som gör att dessa välmenande socialliberaler blir blinda för konsekvenserna av friskolor och privata vårdcentraler? Är det så att de inte ser en effektivare offentlig sektor som ett alternativ eftersom de sätter likhetstecken mellan offentlig och ineffektiv? Är det så att de faktiskt tycker att det är en mänsklig rättighet att driva skola? Är det så att pratet om ”skattebetalarnas pengar” bara gäller om man skall satsa dessa pengar på de som har det svårt, och inte alls om man tänker ge dem till de som redan är rika?

Jag tror att jag och en socialliberal ser helt olika saker när vi tittar på offentlig kontra privat verksamhet. Där jag ser trygghet och avsaknad av förblindande profithunger ser hon trötthet, ineffektivitet och pampstyre. Där jag ser yuppies som dricker sig fulla på Stureplan för mina skattepengar ser hon effektivitet som ger rättmätig avkastning.

Jag tror att det finns en god portion av de borgerliga politikerna som faktiskt inte vill annat än att vård, utbildning och omsorg skall vara både solidariskt finansierad och jämlikt fördelad efter behov. Jag tror att det finns en bred majoritet i Sverige för detta (i mina ögon socialdemokratiska) synsätt. Men varför blir då den praktiska politiken precis tvärt om? Eller blir den inte det, är det bara mina sossetränade ögon som förväxlar privat med profitgirig?

Jag tänkte försöka läsa borgerliga bloggar med dessa nyfikna glasögon på. Jag vill förstå hur vi kan komma till så olika slutsatser. Jag vill utgå ifrån att inte alla borgerliga människor vill ha ett samhälle där de som ”lyckas” kan köpa sig en god vård, bra utbildning till sina barn och bra omsorg för sina föräldrar och en dag för sig själva, och där ”de andra” skall stå med mössan i hand och tacka så ödmjukast för de skärvor som kan komma deras väg. Jag vill utgå ifrån att det finns borgerliga politiker som faktiskt tror att privatiseringarna leder till att vi får ut mer vård, utbildning och omsorg ut våra skattepengar, även om några procent används till att värma fickorna på privata intressen.

Jag skall löpande försöka redovisa utfallet av mina studier här på bloggen. Jag hoppas kunna finna ett frö till ömsesidig förståelse goda krafter emellan. Jag tror nämligen inte att varken alla borgerliga väljare eller alla borgerliga politiker är onda, snikna och allmänt nyliberala. Vi får se vad jag kommer fram till.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

torsdag 17 mars 2011

Jag går och lägger mig, andra kommer att dö.

”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, Det dör som en stormvind i öknen bort.”

Vad jag inte skulle gett för att ha skrivit de raderna själv. Men även om det var någon annan som skrev dem för länge sedan så ligger det otroligt mycket i dem. Man kan inte skapa med våld, det blir fel och det blir kortsiktigt. I princip kan man nog gå ett steg längre och säga att våld alltid är fel.

Men, ingen princip som inte har ett eller ett par undantag. Ett sådant undantag tror jag att man kommit till i Libyen. Det är dags nu för omvärlden att visa Gadaffi att man inte kan bomba sitt eget folk till underkastelse. Att stå bredvid och titta på utan att ingripa vore inte bara ett svek mot Libyens folk, det vore även en mycket farlig signal till regionens alla andra diktatorer.

Exakt vilken typ av våld som skulle kunna vara effektivt vet jag inte. Helst skulle man ju önska att hot om våld vore nog. Varje flygplan man skjuter ner innebär att man riskerar en pilots liv, och ett liv är ingenting man kan offra lättvindigt. En större militär insats skulle naturligtvis riskera att kosta mycket mer än ett Libyskt liv, och även ett eller annat Brittiskt, Franskt eller Amerikanskt.

Skulle man välja att hjälpa befrielserörelsen i Libyen med konkret militärt våld, då tar man också på sig ett ansvar för den fortsatta utvecklingen i landet. Man öppnar också för diskussionen om vilket ansvar demokratier har för att ”hjälpa” alla de människor som lever under förtryck i andra länder. Om vi tar oss rätten att militärt hjälpa folket i Libyen, måste vi då även ingripa i Burma, Nordkorea, Zimbabwe och Iran? Var drar vi gränsen i så fall? Kina, Kuba, Vitryssland och Syrien? Världen är full av diktaturer.

Den sorgliga trenden man kan se är att västvärldens demokratier verkar mest intresserade av att ”hjälpa” befrielserörelser i länder som har olja, och där diktaturen på något sätt börjar hota flödet av detta det svarta guldet.

Men trots alla dessa problem med ett ingripande så tycker jag att det är dags i Libyen nu. Totalt flygförbud i hela landet, infört genom att flyg under FN-flagg skjuter ner allt som lyfter från Libyska flygplatser. Förhoppningsvis skulle detta leda till att inga flyg lyfter så att man slipper skjuta ner någon, men om förbudet trotsas (och det kommer det väl att göras några gånger) så får man löpa linan ut även om man då riskerar att döda en pilot eller två. Ytterligare en förhoppning är då att detta flygförbud leder till att Gadaffis sista desperata offensiv misslyckas, att armén massdeserterar och att demokratin får en chans i Libyen, i resten av regionen och i hela världen.

Anledningen till att jag tycker att det är dags är inte att Libyen är en diktatur. Då hade det funnits värre diktaturer att ta tag i innan man kom till Libyen. Det handlar här om att vi inte kan svika en frihetsrörelse som kommit så långt på väg. Jag tänker då inte bara på Libyen utan på hela regionen.

Så, under tiden som jag skriver detta så kom beslutet. Jag vet inte vad man skall känna. Det är alltid svårt att ropa hurra för ett krig eller för krigshandlingar. Människor kommer att dö, och det är den högsta av kostnader, vare sig det är i krig, kärnkraftsolyckor eller trafikolyckor.

Vi får se under natten hur det utvecklar sig. Kanske kom beslutet för sent för de modiga människorna i Libyen, kanske kan det innebära att vågen tippar över. Vi får se. Det är inte lätt att vara klok i förväg, och ibland är det inte ens lätt att vara efterklok.

Nu skall jag sova, men jag tror inte att de kommer att sova så gott i Benghazi i natt. Det är med en tanke på dem och en på kämparna i Fukushima som man somnar i kväll. Dessutom har det börjat snöa igen.

Medlemsvård är en svår konst

Öppet brev till ordföranden i Mölndals AK.

2011-03-19: Jag har lagt in svaret från Ove efter brevet.

Vill socialdemokraterna i Mölndal ha nya medlemmar?

Först av allt: Jag klarar mig. Jag kommer att fortsätta gå på möten om jag känner för det, och jag vill inte bli särbehandlad eller ”gullad” med. Jag skriver detta som en upplysning om hur det kan kännas att komma som ”ny” till ett arbetarekommunsmöte, i syfte att hjälpa er att kanske göra det enklare för nya medlemmar att känna sig välkomna.

Jag var aktiv i SSU, Studentförbundet och Partiet i Göteborg under nittiotalet. Jag deltog i distriktsstyrelsen i SSU, i klubbstyrelser i SSU och Partiet och jag satt i stadsdelsnämnden i Centrum. Jag var med andra ord ganska aktiv. Så tog studierna slut och jag fick ett jobb som innebar att jag började pendla till Trollhättan. Tiden tröt och jag trappade ner på politiken. 2002 flyttade jag till Mölndal och i vårt parti betyder ett byte av partidistrikt samma sak som att dö och födas igen. Man försvinner.

Under många år var jag ganska nöjd med detta, jag fick barn efter barn och hade inte tid med politik.

Under förra mandatperioden började jag så känna att suget efter att få delta i ett politiskt samtal kom smygande tillbaka. Den nya regeringens vanskötsel av landet gjorde att jag inte längre kunde sitta still. Jag gick hemma och skällde på TVn, skrek ut min ilska över liberaler och deras vansinniga människosyn. Jag började blogga (för min egen skull och utan läsare) och jag tänkte att det kanske var dags att börja gå på något politiskt möte.

Jag passade därför på att gå på ett möte för allmänheten där Patrik pratade om olika byggplaner i Mölndal. Jag fick mitt namn uppskrivet på en lista och jag började få Kommunaktuellt. Kort därefter gick jag på ett AK-möte. Jag minns inte riktigt hur det var, men jag tror faktiskt att någon uppmärksammade att det kommit ett nytt ansikte, och jag minns det som att jag pratade med några av mina nya partikamrater.

Av olika skäl dröjde det sedan innan jag hade tid att gå på möte igen. Men efter valet i höstas kände jag att nu måste det ske, jag kan inte längre bara sitta still och gnälla på att allt görs fel. Här skulle det aktiveras.

Jag gick därför på ett come-back möte på AK i december. Det var diskussion om det lokala programmet för (S)-Mölndal och det var prat i smågrupper. Jag kände att det var kul, och att jag fick vara med (det fick ju alla). I smågrupper blir man sedd och känner viss delaktighet, och någon frågade till och med vad jag hette och vem jag var.

Men sedan har jag varit på två möten (med Morgan och med Kenneth) utan att en enda person har tilltalat mig, nickat igenkännande åt mig eller på något annat sätt visat att det är roligt att jag varit där. Nu var mötet med Morgan intressant i sig självt, och det var det även att höra vad Kenneth hade att säga, så jag ångrar inte att jag gick dit. Jag har själv suttit i olika styrelser och jag vet själv hur svårt det kan vara att få nya medlemmar att känna sig välkomna. Jag anklagar alltså ingen, och jag kommer att komma tillbaka ändå.

Men, och det är anledningen till att jag skriver detta, jag undrar vad en ny medlem, en som inte varit aktiv tidigare och som inte riktigt vet vad det innebär att vara medlem i ett parti, hade tyckt. Hade han eller hon kommit tillbaka? Jag tror inte det.

Det är en turbulent tid nu, och alla har mycket att tänka på. Men visst är vi intresserade av nya medlemmar, eller är vi inte det?

Jag ville bara lämna denna input på hur AK-mölndal kan te sig för en som kommer utifrån, och för en som inte har ett socialt nätverk på plats. Jag tror att vi i arbetarekommunen har ett arbete att göra här. Eller så är det jag som haft otur som kommit in i en olycklig period. Omhändertagandet av nya medlemmar kanske brukar fungera mycket bättre, vad vet jag?

Ödmjukt och med förståelse,
Anders Winckler


****
Svar från Ove Dröscher, 2011-03-19
****


Hej Anders!

Tack för brevet. Du pekar på en viktig sak och ställer ett antal frågor. Jag tror inte du är ensam att ha upplevt det du har gjort. Detta är ett problem både i vår och många andra organisationer som blivit lite till åren (S i Mölndal fyllde 100 förra året). När en förhållandevis stor förening existerat under lång tid uppstår lätt kompisgäng som det är svårt att hitta in i när man kommer ny utifrån.

Styrelsen för Arbetarekommunen är medveten om situationen och försöker göra något. Men som så ofta kommer annat i vägen och först på dagordningen. Som politisk organisation har vi under de senaste åren haft stort fokus på de allmäna valen och valen till Svenska Kyrkan och till Europaparlamentet. Därefter har mycket handlat om att utse förtroendevalda till olika politiska uppdrag och nu kommer ävwen ett omval till Västra Götalandsregionen. Då är det lätt att bli inriktad på att producera resultat och tappa sociala frågor såsom medlemsvård.

Vi har under åren provat olika sätt att göra våra möten mer attraktiva för både nya och gamla medlemmar. En tid hade vi mötesvärdar som ansvarade för själva inramningen av mötet. Ett annat sätt är att, som vi fortfarande gör, möblera möteslokalen med gruppbord snarare än biosittning. I mindre grupper i gruppen är det oftast lättare att bli sedd och hörd. Vi diskuterar nu framför allt en satsning på medlemsutbildning som vi tror kommer att göra det lättare att bli delaktig.

Under senare tid har vi också jobbat på att bli bättre på att låta vår politik formas av våra medlemmar. Vi tar ofta upp frågeställningar där vi inte som lokalt parti riktigt har satt ner foten riktigt på våra medlemsmöten. Det måste betyda lite mer att vara medlem än att nöja sig med att rösta på oss. Medlemmarna bör har stort inflytande på vilken sakpolitik vi ska föra i olika sammanhang.

Medans vi jobbar på att bli bättre kan jag under tiden rekommendera att du och andra medlemmar deltar i lokalföreningarnas möten, våra studiecirklar och vårt valarbete. Där träffas vi i betydligt mindre grupper och det är lättare att ta plats.

Självklart vill vi ha fler medlemmar. Vi tar gärna emot förslag och tips från dig och andra som ser vår verksamhet med friska ögon. Vad tycker du att vi bör göra?

MVH
Ove Dröscher
ordf. Mölndals Arbetarekommun


*****
Mitt svar på svaret, och slutet på historien.
*****

Hej Ove!

Tack för svaret. Jag skall lägga ut det på bloggen.

Angående mitt val att göra ett öppet brev av det jag först skrev som ett brev till dig (och egentligen styrelsen) så vill jag säga att jag hittills aldrig haft mer än tio läsare per inlägg på min blogg. Att lägga ut någonting där har varit ungefär som att berätta det för mamma. Nu plötsligt fick jag en betydligt större trafik på detta inlägg och det har känts lite olustigt eftersom jag aldrig menat att hänga ut vare sig AK-mölndal eller dess styrelse.

Jag hoppas att det framgår i mitt första brev att jag har stor förståelse för att det kan bli sådär ibland, och att jag på intet sätt är sur eller ledsen. Jag hoppas att jag får möjlighet att gå på något mer möte i närtid så att vi kan dra ett streck över detta, och jag hoppas att ingen i styrelsen eller resten av AK tagit illa upp.

Jag tyckte att mötet i november eller december var bra, där var det smågrupper som gjorde att man både kände sig socialt delaktig och politiskt delaktig (vilket är minst lika viktigt).

Jag hade gärna gått på lokalföreningens möten, men det är ju inte så ofta sådana äger rum. På min tid i AK-centrum i Göteborg (jag satt inadjungerad i styrelsen där för många år sedan) hade vi diskussioner om huruvida AK-möten riskerade att tränga ut lokalföreningarnas mötesverksamhet. Jag tror kanske att tiden sprungit ifrån den diskussionen och att det är bra med AK-möten. Men man måste då utforma dem lite som medlemsmötena i lokalföreningen så att AK blir en social mötesplats såväl som en politisk (även om det politiska innehållet skall vara i fokus, det tycker jag är viktigt).

Jag lägger nu detta bakom mig, och jag skall istället fundera på hur partiet skall vara för att det skall kännas meningsfullt och viktigt att vara medlem, även om man inte har uppdrag eller ambitionen att bli politiker. Om detta kommer det en bloggpost inom kort (hoppas jag), men jag skall då vara noga med att inte hänga ut AK-Mölndal. Jag tycker trots allt att det verkar vara en bra organisation jag kommit till, och jag skall anstränga mig för att bjuda till lite mer jag också. Det är ju faktiskt så att inte heller jag bjudit till tillräckligt, och det ligger så klart även på mitt eget ansvar att se till att bli igenkänd av partikamraterna.

Vi ser snart!
Anders Winckler



Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

onsdag 16 mars 2011

Vi måste våga prata kärnkraft med varandra!

Det finns alltid olika sidor av alla mynt. Ett politiskt beslut kan alltid kritiseras, och skall kanske alltid kritiseras, det är politikens vardag, och det är något politiker måste lära sig leva med.

För att mentalt klara av den påfrestningen behöver man stöd, och det stödet söker man som politiker hos sina partikamrater. Man stöttar varandra och kan på det viset ta kritik från politiska motståndare och från tidningarnas ledarsidor utan att helt bryta ihop.

Behovet av stöd fylls alltså av värdegemenskap inom de som valt att gå med i samma parti. En effekt av detta behov blir också att det skapas en värdegemenskap. Man lär sig att tycka likadant som de andra i gruppen. Om detta har det skrivits massor, och fenomenet är inte alls konstigt.

Men fenomenet kan vara förödande. Det hämmar kritiskt tänkande och det leder till felaktiga beslut. Group-think problem uppstår i nästan alla grupper, och det är särskilt tydligt i värdebaserade organisationer som till exempel ett politisk parti, eller en grupp partier.

En annan effekt av detta beroende av stöd från de egna är att det blir mycket svårt att ta i frågor som klyver de vanliga värdegemenskaperna. EU-frågan var en mycket tydlig sådan fråga. Partierna (och då i synnerhet socialdemokraterna) fann inte att denna fråga fick ett logiskt svar utifrån den värdegemenskap man annars var van vid att dela. Man fann sig stå med en diametralt motsatt åsikt jämfört med dem man normalt sett hade i sin grupp. Stödet man var van vid att kunna ”komma hem till” efter en jobbig dag ute i hetluften fanns inte längre. En röd ros på kavajuppslaget signalerade plötsligt inte värdegemenskap. Vänner var plötsligt fiender.

Nu ser vi konsekvenserna av en annan sådan svår fråga. Vi har under mycket lång tid undvikit att diskutera kärnkraften. Det är för jobbigt att på allvar ta den debatten, och jag tror att en del av förklaringen står att finna i att vi inte orkar göra vänner till fiender.

Inom alliansen finns sprickan, och den gör så ont att man för allt i världen inte vill ta diskussionen. Inom socialdemokratin är sprickan precis lika stor, och rädslan för att blotta den ännu större. Vi är mitt uppe i en process att modernisera vårt förhållande till välfärdssamhället, och det skapar spänningar och det gör ont. Att då dessutom spä på med en diskussion om det kloka i att bygga vår energiförsörjning på en tokfarlig kärnkraftsindustri blir helt enkelt för jobbigt.

Kärnkraftsfrågan är långsiktig, och man kan alltid vänta ett par år till. På lång sikt vet vi att kärnkraft kan vara mycket, oerhört, alldeles vansinnigt farligt, men på tio års sikt… ja, det skall väl inte behöva hända nått så snart? Vi fattade ju ett beslut, i god demokratisk ordning, att ta bort kärnkraften med förnuft. Dessvärre tolkades detta som ett ”någon gång sedan”, och problemet med ”sedan” är att man aldrig verkar nå fram dit. ”Sedan” är som ”där”, det är ”där man inte är”.

Jag tror att vi måste bli av med kärnkraften. Man kan inte ha ett energisystem som riskerar att förstöra jorden vi lever på (inte ens om det bara handlar om ett hundratusentals kvadratkilometer stort område varje gång). Man kan inte överlåta åt kommande generationer att förvara vårt giftiga avfall i hundratusentals år. Det är fel och man får inte göra så. Simple as that!

Jag tror inte att vi kan rycka undan nästan halva Sveriges energiproduktion i en handvändning. Det är en långsam process som måste tas i små steg. Men just därför måste vi börja nu, idag, med en gång.

Så, vi måste orka ta oss an denna fråga i vårt parti. Vi måste orka sitta ner med de som är rädda för konsekvenserna för den tunga industrin och hitta en långsiktig lösning. Självklart skall vi i Sverige ha en trygg energiförsörjning, och självklart måste vi hitta en global lösning som inte bara innebär att vi flyttar problemet till andra länder. Vi måste värna jobben, klimatet och en rimlig levnadsstandard. Men vi kan inte rygga för problemet, KÄRNKRAFTEN ÄR FÖR FARLIG – DEN MÅSTE BORT!!!

För att kunna hantera denna fråga måste vi i vårt parti lära oss att vi ibland kan ha olika åsikter. Vi måste lära oss vara lite (eller helt) oeniga i vissa frågor. Vi måste lära oss prata, argumentera, kompromissa och hitta nya vägar. Vi måste lära oss att ibland gå till votering och att då riskera att förlora. Men mest av allt tror jag att vi måste lära oss att vara en trygg famn för varandra, även i frågor och tider då vi inte är överens. Vi kan inte dela partiet varje gång vi inte är överens. Vi kan inte vara där med etiketterna så snart någon uttrycker en åsikt kring vilken det inte finns en partigemensam överenskommelse kring vad man får tycka. Vi måste våga lyfta nya stenar, och vi måste ha en process för att hantera det vi kan hitta där under.

Kanske kommer vi att komma till en punkt då kompromissen är omöjlig, och då får man ta konsekvensen av det. Majoriteten får då bestämma och minoriteten får finna sig eller gå någon annan stans. Men till och med om det skulle gå så långt i någon fråga (jag tror inte att kärnkraften är den frågan) så måste vi, för våra idéers framtids skull, kunna göra det i samförstånd och utan att riva broar för framtida samarbete. Detta är MYCKET SVÅRT, men jag tror att det är nödvändigt.

Det verkar finnas en bred skepsis mot kärnkraften som framtidens energikälla bland S-märkta bloggare (Peter Andersson, Johan Westerholm, Kristian Krassman, Peter Johansson, HBT-sossen, med flera). Kanske kan det sprida sig in i partiets beslutande organ vad det lider?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

måndag 14 mars 2011

En fantastisk idé!

- Hej, jag heter A Tjärnkraft och jag har en ny idé.
- Jaha, och vad går den ut på då?
- Jo, jag har kommit på ett sätt att framställa elkraft!
- Jaha, ja ström behöver vi ju så det låter intressant, hur går det till då?
- Jo, man bygger en jättedyr anläggning och sedan så fyller man den med ämnen som är så farliga att miljontals människor kan dö om det kommer ut på fel sätt.
- Jaha, det låter ju jättebra!
- Jepp, och inte nog med det! Dessutom ser jag med min idé till att avfallet som blir kvar, även om allt går rätt till, är superfarligt i ett par hundra tusen år!
- Nej men, det verkar ju jättepraktiskt!
- Du kan tro ja! Som om inte detta vore nog så är framställningen av råvaran till denna energiform jättefarlig och orsakar stora miljöskador där råvaran bryts och förbereds.
- Toppen! Det är alltså miljöfarligt innan, jättefarligt under tiden och farligt i flera hundra tusen år efteråt. Dessutom är det dyrt. Det låter som något vi skall satsa på, kan man få en sådan anläggning snart?
- Nej, det tar jättelång tid att bygga också, det glömde jag säga. Dessutom kan avfallet användas till de farligaste vapen mänskligheten känner till. Med lite upparbetning kan man faktiskt spränga hela jorden med en knapptryckning!
- Ja, det avgör saken. Vi tar väl en tolv stycken till att börja med, så kanske vi kan bygga fler sedan. Det finns inget sätt att göra det ännu dummare?
- Jo, faktiskt finns det det! Vi kan låta privata vinstintressen driva alltihop så ökar risken för att ekonomiska intressen får gå före säkerhet och miljö. Det brukar alltid funka. Då kan vi stoppa överskottet i fickorna på privata direktörer och kapitalister så att samhället inte får den nyttan av det heller.
- Ja, fantastiskt!!! Men… kan vi inte hellre låta samhället stå för byggkostnaderna, ta smällen om det går åt skogen och sedan sälja anläggningarna till privata intressen när de stora kostnaderna är tagna? Så brukar vi ju göra med annan allmän egendom vi ger bort till de redan rika.
- Ja, så kan vi göra det. Då blir det ju riktigt dåligt för de allra flesta, och så blir några få riktig rika, om de nu hinner nyttja det innan det smäller.

Dagens ordflod

Är det OK att röka, äta helt fel, inte motionera och sedan komma till skattebetalarna med sin sjukhusnota?

Vi har ett individuellt ansvar för vår hälsa, lika väl som för alla delar av vår personliga situation. Men det ansvaret kan inte vara fullständigt, det blir orimligt och det luktar liberalism i dess allra otäckaste form.

På samma sätt som jag skall ha rätt till A-kassa även om jag i någon mening ”valt” att ha en dålig utbildning, så måste jag kunna få sjukvård även om jag ”valt” att missköta min hälsa.

Det finns två starka skäl till detta:

Det första är att vi inte kan lämna människor i sticket även om de själva kan anses ha bidragit till sin situation. Man gör inte så. Alla skall med, även de som gjort ett och annat dåligt val längs vägen. Ett samhälle som tillåter att man kan straffa ut sig ur gemenskapen blir inget bra samhälle, för någon. Vi skulle alla förlora på att exkludera våra medmänniskor från rätten till en trygg vardag, baserat på att de har sig själva att skylla.

Det andra är att det inte finns något så enkelt som ”ett eget val”. De allra flesta av oss har vid massor av tillfällen gjort något vi visste att vi ”egentligen inte borde”. Vi har alla valt fel, antingen för att vi haft för dålig kunskap, eller för att vi i stunden inte orkat göra rätt. Vi styrs inte till 100% av rationella beslut, vi styrs till stor del av en massa strukturer och faktorer som vi helt eller delvis saknar kontroll över. Detta gör att det inte blir rimligt att fullt ut låta någon ta konsekvenserna av dåliga val.

Riktigt dåliga val skall vi hjälpa människor att inte fatta genom att se till att de inte går att välja. Vi skall fortsätta förbjuda narkotika. Vi skall ha stränga regler för vilka lån som får erbjudas. Vi skall ha tvingande försäkringar för sjukvård. Vi skall ha en skattefinansierad utbildning så att det inte går att använda de pengarna till annat. Vi skall ha starka fackföreningar och bra kollektivavtal så att det inte går att ta jobb med för dålig lön.

Andra val skall vi styra bort oss själva ifrån genom skatter (tobak, alkohol, bensin etc) eller genom att på andra sätt försvåra dem (till exempel genom att förbjuda eller reglera viss marknadsföring).

Goda val skall vi uppmuntra genom skattelättnader, information och hjälp. Det kan handla om avdragsrätt för friskvård, sluta röka program på vårdcentralen eller information i skolan. Kommunen skall ha konsumentvägledare och tjänstemän som hjälper folk med ekonomiska frågor. Skolan skall fostra individen till kloka konsumenter, hälsomedvetna kostkonsumenter och lagom flitiga motionärer.

När samhället så gjort vad det rimligen kan så faller ansvaret på individen att göra rätt för sig själv, och att lära sina barn att göra rätt.

Lyckas man trots denna hjälp, trots dessa förbud och trots sin egen goda vilja att göra fel, då måste vi alla (det vill säga samhället) finnas där med en hjälpande hand. Storrökaren skall få behandling för sin lungcancer, den felförsäkrade skall få socialbidrag, den skuldsatte skall få budgetrådgivning och skuldsanering. Den som inte skött skolan skall få vuxenutbildning och hjälp att skaffa ett jobb, den överviktige skall få sina knän opererade, den med ett kriminellt förflutet skall efter avtjänat straff få en revansch i samhället och ingen skall tvingas ta ett jobb för en lön man inte kan leva för.

Alla skall få vara med. Ingen handling kan diskvalificera en från medlemskap i samhället. För alla handlingar har individen det största ansvaret, men för ingen handling kan samhället helt avsäga sig sitt ansvar. Ingen verkar i ett vakuum, alla handlingar är en reaktion på de strukturer och omständigheter individen befinner sig i.

Men detta är väl alla överens om?

Ja, det kan man ju säga. Vi har i svensk politik idag ingen som förespråkar en total nyliberalism. Vi har heller ingen som förespråkar en total avsaknad av individuellt ansvar. Det man får titta på är hur mycket eget ansvar man tycket att individen skall ta, och vilka konsekvenser det är rimligt att man låter individen lida om de väljer fel.

Helt otippat så tycker jag att moderaterna går på tok för långt i riktning mot ett ökat individuellt ansvar. Man vill ha klyftor, man förstår inte varför de som ”lyckas” skall behöva betala för de som ”väljer fel”. Jag tror även att man ser klyftor som en motivator. ”Hungriga vargar jagar bättre”-principen gäller och man tror att otrygghet och ökade ekonomiska klyftor gör att alla i samhället lyfter sig lite vilket alla får nytta av. Att ”alla” sedan inte betyder riktigt alla det är ett pris man får betala - ”Ingen omelett utan knäckta ägg” tycks vara moderat politik.

Jag har lite svårare att förstå varför de andra borgerliga partierna hänger med på denna politik. Det är inte socialliberalt att slänga av folk från tåget för att de inte har pengar till biljetten. Det är inte centerpolitik att låta de som kan betala få bättre utbildning. Det är inte kristdemokrati att vårdens kvalitet och tillgänglighet skall avgöras av var du har råd att bo.

Jag tror att mittenpartierna i regeringen drivs av en mycket stark aversion mot det man uppfattar som det maktfullkomliga, dryga, självgoda, anti-liberala jättepartiet socialdemokraterna. Man är så mycket mot socialdemokraterna att man är mot vår politik även om det är den man egentligen själv skulle ha fört om vi inte funnits. Vi vill ha kontroll över var man lägger vårdcentraler, alltså vill de borgliga mittenpartierna inte ha det. Vi vill ha kontroll över skolan så att alla elever skall få en fullgod (och till och med lika god) utbildning oavsett var de råkar bo, alltså är de små borgliga partierna mot detta.

Jag tror att denna ”vi-vill-inte-vara-sossar”-ångest driver ganska kloka människor i armarna på de betydligt mer cyniska och egoistiska moderaterna. Detta skapar då också en selektiv blindhet. Man vill så gärna att marknaden skall lösa vården i Stockholm att man vägrar se de faktiska effekterna av ett allt för långt drivet vårdval. Man vill så gärna att marknadsmekanismerna skall fungera inom skolan att man inte ser hur utbildningen urholkas i takt med att vinsterna ökar och hur de redan utsatta barnen i resurssvaga områden får sin skola förstörd.

Jag tror att vi socialdemokrater måste hjälpa de ”goda” borgarna att få upp ögonen för vad som är på väg att hända. Vi måste samla alla goda och halvgoda krafter till motvärn mot sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-samhället som moderaterna håller på att bygga.

En sak vi måste göra är att förändra oss. Vi måste bli en kompis man vill leka med. Att vi är ett jättestort parti har vi ju dessvärre redan löst, nu måste vi ta hand om självgodheten, maktfullkomligheten och den dryga framtoningen. Vi måste lära oss att bli ett parti bland andra. Vi måste lyssna på andra och ibland säga ”Aha, det tänkte vi inte på”, och ibland säga ”nej, så vill vi inte ha det eftersom vi tror att…”. Vi måste bli lyhörda mot den politiska mitten. Vi måste även vara lyhörda mot vänsterpartister, miljöpartister och särintressen (även de som inte är LO). Det finns kloka människor och kloka idéer lite över allt, och den politiska kraft som förmår att lyssna till och sålla bland alla dessa idéer kommer att vara den som är bäst lämpad att föra Sverige in i framtiden.

Kan vi bli ett lyssnande och samtidigt förklarande parti, då har vi alla chanser att återta positionen som navet i svensk politik. Blir vi dogmatiska, slutna och säkra på att vi är bäst på allt, då går vi mot en långsam död som politisk rörelse, och det är det bara moderaterna och egoismen som tjänar på.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

torsdag 10 mars 2011

Vi får väl se

Vi får väl se... Håkan Juholt är ett ganska okänt namn för mig. En nischpolitiker som jag förknippat med försvars- och säkerhetspolitik.

Det som är bra är att det inte blir någon som är för hårt förknippad med ”det gamla laget”. Att gå till val med något av de ”vallokomotiv” som lett oss i två förlustval i rad hade inte känts fräscht. Samtidigt är Håkan av vad man kan förstå mycket välförankrad i rörelsen. Potential för en nytändning parat med att rutin och kontaktnät finns på plats.

Att Håkan inte varit minister eller tillhört det allra främsta ledarskiktet tror jag är bra. Han får en chans att forma sin egen framtoning, och han får en chans att överraska.

Att Håkan inte är kvinna tycker jag är synd. Eller, jag tycker det är synd att man inte kunde/ville hitta en kvinnig partiledare. Men kön är inte det viktigaste så det får passera.

En partiledare från Kalmar och en partisekreterare från Stan… det vore väl att ljuga att påstå att man inte känner viss skepsis mot positioneringen. Vänster, tradition och en vägran att ta in världen som den ser ut idag. Allt detta är farhågorna jag känner. Men Håkan skall tydligen vara ”mittfåra” enligt kommentarerna och då får vi väl tro på det tills vi har något mer konkret att gå på.

Så, låt oss nu välja partiledare, applådera åt honom och hans drottning, och sedan är det dags att prata politik. Kriskommissionen har målat upp en omvärldsbild och konstaterat att vi inte riktigt är anpassade för den. Nu gäller det att formulera politiken för vår tid och för framtiden.

Vi måste fokusera på det vi tror att politiken kan och skall göra någonting åt. Vi måste övertala eller köra över de som inte förmår inse att politiken har begränsningar, och att det bara sänker oss att prata om sådant vi ändå inte kan eller tänker göra någonting åt. En offensiv och realistisk politik, ett tydligt alternativ med tydliga idéer och konkreta förslag, ett starkt självförtroende och så förhoppningsvis en ledning som kan föra fram och sälja paketet till väljarna.

Jag vet inte om Håkan är rätt man, men nu är han den vi kommer att välja, och då kan jag inte göra annat än att hoppas.

Det känns ju mycket mer hoppfullt än förra gången vi valde ledare, det kan jag erkänna.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.