torsdag 28 oktober 2010

Dags att bli konkreta?

OK, så alla är överens om att vi har gjort ett katastrofval. Jag vet inte säkert om det är så. Jag är inte säker på att ett parti någonsin igen kommer att kunna samla 45% av alla röster under ett program. Folk röstar inte längre slentrianmässigt på någon de av hävd och tradition litar på kommer att göra det bästa för dem, och då kommer istället enskilda frågor att bli viktiga, och då innebär varje åsikt som lockar vissa väljare också att andra skräms bort. Det finns då för många någorlunda seriösa alternativ att välja på för att någon skall lyckas sätta ihop en åsiktsmix som kan tilltala nästan hälften av alla. Jag tror att man inför framtiden måste skapa allianser med andra partier som man är tillräckligt överens med i viktiga frågor så att man sedan kan sprida sig lite i andra frågor och på det sättet suga åt sig en majoritet.

Men, visst S kan inte vara nöjda med att backa så mycket i ett val där målet var öppet med sjukförsäkringsreform, rekordhög ungdomsarbetslöshet, hög arbetslöshet, en dramatisk omfördelning av de gemensamma resurserna och så vidare och så vidare. Vi borde vunnit lätt och stort och vi gjorde det inte.

Jag känner i alla kloka analyser att man prickar massor av orsaker till att det gick dåligt (de flesta av dessa bidrog säkert) och att man helt riktigt efterlyser en tydligare politik och en bättre paketering av denna. Vad jag saknar är åsikter eller försök till åsikter om vad denna politik skulle kunna vara.

Jag skall därför sticka ut hakan och försöka mig på lite åsikter.

1) Vi måste våga ta mycket tydligare ställning för en politik som aktivt strävar efter ett samhälle där kvinnor inte döms till en strukturell underordning från BB till graven. Det handlar om att skapa balans i ansvarstagande och arbetsfördelning i hemmen, och det handlar om att skapa jämställdhet på arbetsmarknaden och i maktsfärerna både i näringsliv och i politik. Jag skulle gärna kunnat servera tydliga och konkreta förslag men har inte så många. Jag tror på en individuell föräldraförsäkring, någon form av konstruktion för att tvinga hem papporna när barnen är sjuka, tydlig belysning av och om nödvändigt lagstiftning mot lönediskriminering. Kanske måste det till hot om kvotering i styrelserummen och här skall det offentliga ägandet gå före.

Det är en lång resa kvar till ett samhälle där det inte skall spela någon roll om man får ett blått eller rosa täcke på sig när man föds. Jag tror att denna diskussion ännu befinner sig i sin linda, och jag tror att det är viktigt att S blir det parti som tar ledningen och tvingar andra att följa efter. Jag skulle vilja att vi blev så bra på detta att FI lade ner med motiveringen att de inte längre behövs och att deras medlemmar lämnar in en gruppansökan till Sveavägen.

2) Vi måste tvätta bort stämpeln som ett avundsjukeparti . Vi måste orka tala om att den drivkraft som skapas av möjligheten att kunna kämpa sig till en lite bättre ekonomisk situation. Vi måste bejaka vissa löneskillnader. Vi måste se att utbildning, flit och ansvarstagande skall kunna löna sig, utan att man skall behöva be om ursäkt för sin fina bil eller villa. Vi måste kanske till och med inse att ägande av produktionsmedel också är ett risktagande som skall kunna löna sig. Detta är inte enkelt, men jag tror att vi skall tona ner vårt socialistiska arv i dessa frågor. Åtminstone tills vi har konkreta förslag som vi vill driva. Om man ändå inte tänker göra något åt den övre delen av lönespektrat så finns det ingen anledning att förlora röster på att hålla på att gnälla om den.

Är detta en kontroversiell ståndpunkt? Ja, antagligen i teorin, men i praktiken gör vi ju ändå ingenting åt att ingenjörer, läkare, jurister, chefer, ekonomer etc. tjänar dubbelt eller tredubbelt så mycket som en barnskötare eller en undersköterska. Jag tycker inte att det är rättvist att det är så, och jag skulle personligen välkomna ett samhälle där åt-var-och-en-efter-behov kunde få gälla mer än tillgången till den offentliga sektorns välfärd. Men om vi ändå inte har de konkreta förslagen så kan vi ju lika gärna tona ner denna utopi så att vi kan få väljare även bland en lite välbeställdare medelklass. Det handlar inte om att vi skall ändra något i vår konkreta politik, det handlar om att tvätta bort en stämpel vi ändå inte har någon nytta av.

Med detta inte sagt att vi inte skall fortsätta ifrågasätta och kritisera superhöga direktörslöner, miljonbonusar och vansinniga fallskärmsavtal. Det tycker jag att man med fog kan och skall göra.

3) Med ovan skrivna sagt så kräver accepterandet av ”framgång” också att detta medför visst ansvar. Dels handlar det om en begränsning vad man skall kunna använda sina välförtjänta pengar till. Man skall aldrig kunna köpa en bättre utblildning, sjukvård eller omsorg än vad alla kan få. Gärna bo lite bättre, klä sig dyrare, resa mer och köra finare bil, men aldrig få utbildning eller sjukvård beroende på plånbokens tjocklek. Dessutom skall det vara tydligt att finansieringen av en välfärd i världsklass skall ske solidariskt och efter bärkraft. Tjäna gärna mer, men då skall man också vara med och dra ett lite tyngre lass.

4) Om vi skall kunna acceptera att vissa tjänar mycket pengar så måste vi samtidigt se till att ingen skall behöva tjäna väldigt lite pengar. Inget jobb får vara så dåligt betalt att man inte kan försörja sig och sina barn på en heltid. Alla skall dessutom ha rätten till ett heltidsjobb. Lönebildningen i Sverige är inte politisk, och det tror jag inte att vi skall ändra på. Men på samma sätt som moderaterna sakta men säkert skapar utrymme för en låglöneklass genom sänkta nivåer i bidragssystemen och sänkt skatt så kan vi med politiska beslut se till att det inte skapas en kraft nedåt som driver fram lägre löner än de vi har redan idag. Tvärt om skall politiken om möjligt syfta till att pressa de lägsta lönerna uppåt så att ingen lön är oskäligt låg (vad det nu kan betyda…). Jag vet inte vilka beslut som skall till, men jag tror att vi i liberala samhällen ser McJobbs som vi inte vill ha i Sverige.

5) Möjligheten att tjäna mer pengar, eller att på andra sätt förverkliga sina bästa stämningars längtan, måste öppnas för så många som möjligt. Utbildning skall inte bara vara gratis, utan systematisk snedrekrytering skall motarbetas aktivt. Där socialliberalen nöjer sig med att alla skall ha chansen måste vi gå ett steg längre och se de strukturer och traditioner som reser lika höga hinder som de formella. Vår politik skall kännetecknas av ett aktivt strävande efter att sänka de strukturella och traditionsrelaterade hinder som kan stå i vägen för individens möjligheter. Här blir vårt marxistiska arv viktigt som ett verktyg att analysera samhället. Om vi tvingas inse att vissa grupper kommer att fortsätta att ha det sämre än andra, så skall individens hinder för att kunna lämna dessa grupper hållas så låga som möjligt.

6) Vi skall vara tydliga i vår tro på individens rätt till en andra, tredje och fjärde chans. Liberalens skyll-dig-själv inställning skall vi kontra med ett samhälle som finns där för den som snavar och behöver en hjälpande hand. Detta inkluderar en generös vuxenutbildning, rimliga nivåer i de offentliga försäkringarna och ytterst i försörjningsstödet, en fungerande verksamhet för ungdomar även (kanske främst) i resurssvaga områden, en skola som ser till alla elevers behov, en kriminalvård som syftar till att återanpassa och laga trasiga människor, en fungerande psykvård osv. Allt detta kostar på kort sikt pengar, men jag är övertygad om att det betalar sig på många sätt. De som hamnar snett i livet tjänar naturligtvis på denna politik, men även vi som betalar notan får förmånen att leva i ett mänskligare samhälle. Jag tror också att ett tryggare och varmare samhälle är effektivare krasst ekonomisk, och utgifterna kan därför försvaras även ur ett betydligt mer cyniskt perspektiv.

7) Jag tror att vi måste se mer objektivt på arbetsmarknaden. Vi skall ha lagar som garanterar de fackliga organisationernas möjligheter att vara en jämbördig part. Men jag tror att vi måste se över LOs särställning i partiet. Jag skulle helst se en total separation mellan LO och SAP. Vi skall behandla LO som ett särintresse bland andra, om än ett av de viktigaste då de representerar så många potentiellt utsatta människor. En skilsmässa skulle öppna för politiska diskussioner som idag är omöjliga. Kanske måste man diskutera LAS. Jag kan den frågan för dåligt för att våga säga vad som skall ändras i lagstiftningen på detta område, men jag är övertygad om att tankeförbudet som dagens organisatoriska situation skapar är kontraproduktivt och föråldrat.

Jag inser att detta skulle kunna vara en fråga som splittrar partiet, och jag är inte säker på att tillhöra den halva som skulle få behålla nuvarande partibeteckning och logga, men jag skulle vara beredd att ta den risken (lätt att säga när man inte har någonting att förlora). På lång sikt vore kanske en delning inte så dumt. På lång sikt skulle de båda partihalvorna i varandra få en stabil samarbetspartner där dualismen kunde möjliggöra ett bredare anslag enligt första stycket i denna text.

8) Jag tror att vi måste våga bli mycket radikalare i miljöfrågorna. Inte för att detta är en given röstmagnet, utan för att det är omoraliskt att inte ta ansvar för framtiden. Vi måste ha en öppen debatt där omsorgen om energiförsörjningen till den tunga industrin skall viktas efter samhällsintresse och inte efter partintresset hos de som just idag råkar jobba i denna industri. Vi måste våga driva en politik som innebär att Sverige skall gå före som en internationell förebild, även om det skulle råka innebära en viss omstrukturering av arbetsmarknaden. Att gamla olönsamma och miljöfientliga jobb försvinner är ingen katastrof om de ersätts av moderna, lönsamma och miljösmarta arbetstillfällen.

Detta är en lista på några punkter jag tror skulle göra socialdemokraterna till ett modernare och i mina ögon attraktivare parti. Mycket jobb kvarstår, och många måste vara med att göra det jobbet. Jag kommer inte att lämna tangenterna med detta, så ovanstående kommer säkert att förtydligas och kanske korrigeras i kommande inlägg. Men för nu är detta ett ödmjukt bidrag till en viktig debatt. Jag skulle gärna se fler konkreta idéer kring vad som skall bli vår politik.

*Under Construction*

Måste in:

Integrationspolitiken, en av ödesfrågorna om vi vill ha ett samhälle som hänger ihop.

Internationell solidaritet, att ha samma idé om människors rättigheter internationellt som i Sverige. Svårt men mycket viktigt.

Läs även andra bloggares åsikter om och om . Läs även kloka tankar på .

onsdag 27 oktober 2010

Om man är stor...

Kommentar till: http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/26/s-kan-f-bli-mps-juniorpartner

Han står där med armarna i kors strax ovanför den lite överdimensionerade mage. Hans händer vittnar om kroppsarbete, även om det var ett tag sedan. Märkesglasögonen och guldklockan vittnar om att han tjänar okej med pengar, jeansen och flanellskjortan om en distans till medelklasstillvaron.

Han är van vid att få bestämma, bestämma med stöd från den solida pelare av medlemmar och klassmedvetenhet som han bekvämt och lite självgott lutar sig mot där han står. Tryggheten i att denna pelare bär, och den underlägsenhet han känner inför den fina värld han aldrig riktigt tillhört, gör att han under åren lagt sig till med manér som kan uppfattas som stöddiga och arroganta.

De andra har måhända sina fina utbildningar, sina vinklubbar, sina anor och sina vanor, men det är han som bestämmer, han som kan stå där och titta på dem lutad mot sin granitpelare. Det har väl hänt genom åren att andra gaddat ihop sig och tagit över rodret ett tag, men han har alltid kunnat luta sig tillbaka och roat sett på medan de försökt utan honom, och sedan har han med en suck kunnat rulla upp armarna och ställa allt till rätta.

Visst har det varit andra än de rika som försökt få vara med och bestämma. Kvinnosakskvinnor, kommunistiska drömmare, miljönissar och ungdomar. Alla har de flockats runt honom och velat ”samarbeta”. Han har gärna hjälpt till, gärna låtit dem stötta honom när de rika blivit för besvärliga, och han har lite nedlåtande nickat åt deras naiva förslag. Han har förstått att man inte får gunga båten för kraftigt. Visst har talet om jämställdhet, miljö, egenmakt och radikal jämlikhet låtit bra, och visst har han kunnat låna ett slagord här och där, men i grunden har det handlat om att hålla sig väl med pelaren och med den industri som han motvilligt förstått trots allt skapar välståndet han sedan kunnat ta del av och som han kunnat mata sin pelare med.

Men så en dag blir de små omkring honom oroliga och oregerliga. De rika börjar bli allt starkare och marken skakar. När den normalt så trygge mannen lite överseende skall luta sig mot sin pelare och styra upp situationen med kraften från graniten så ramlar han omkull. Pelaren bär honom inte utan den vacklar till, viker undan och mannen faller handlöst till golvet. Han försöker resa sig men märker till sin fasa att han blivit gammal och svag, och att han behöver de andras hjälp för att kunna resa sig igen… en bit bort står de rika, de belästa, de religiösa och de jordägande samlade och tittar på skådespelet. De tänker att det är deras tur nu, deras tur att bestämma ett tag.

Runt resterna av granitpelaren blir det också en yra. Många av mannens mindre kompisar ser nu chansen att ge igen för gamla oförätter, för alla gånge den gamle klappat dem nedlåtande på huvudet, för alla gånger han utnyttjat deras ungdomliga kraft och sedan använt den för sina egna syften. Nu skall en ny ordning danas, nu skall ordningen bli att det inte finns en given ordning, nu skall den gamle få dra oket han med, om han ens orkar det, om det ens är lönt att ha honom med.

Kanske skall man gå över till de rika och se om någon där vill leka? Kanske skall man ställa sig en bit bort och i smyg planera revolutionen? Kanske skall man försöka ta den gamles plats, laga pelaren och använda den för egna modernare syften? Kanske kan pelaren användas som gödning för en grönare framtid? Kanske, kanske, kanske…

Läs även andra bloggares åsikter om och om . Läs även kloka tankar på .

lördag 2 oktober 2010

Mona måste stanna ett tag till!

Jag var inte glad åt vårt val av partiledare då det begav sig. Jag hade lovat att jag skulle lämna partiet om hon blev ordförande, och jag hade sagt en massa annat också. Men så blev det till slut ingen annan att välja på (nåja…) och i vilket fall valde vi Mona. Jag fegade ur och stannade kvar i partiet. Jag gick till och med på några möten vilket jag inte gjort på ett par år innan det. Jag fortsatte vara kritisk till vår partiledare, och när vi tog med V i valsamarbetet för att partiledningen inte orkade stå emot så var jag förtvivlad.

Men sedan började det närma sig val, och då sluter man upp. Man slutar säga dåliga saker om sin statsministerkandidat på jobbet (om någon där till äventyrs skulle fundera på att rösta S) och man sväljer. Dessutom kom det några framträdanden tidigt på året där jag faktiskt blev positivt överraskad, och ju längre valrörelsen gick desto bättre blev Mona. Mot slutet tyckte jag inte att hon på något sätt stack ut som den sämsta av partiledarna, och det var i mina ögon klart godkänt.

Nu är valet över och man kan åter igen ta bladet ifrån munnen i partiledarfrågan. Jag märker då till min förvåning att jag inte har så brottom med att bli av med Mona. Visst, jag tycker fortfarande att det hon säger känns lite inlärt och påklistrat, men hon är inte värre än de andra partiledarna, och inte heller värre än andra kandidater. Att vara partiledare i ett brett parti (jo S är fortfarande ett brett parti) innebär ett ständigt kompromissande och en evig balansgång mellan olika intressen. Att i det läge vi är nu (en djup kris utan självklar om ens förnimbar lösning) peka med hela handen och leda utan att lyssna skulle inte fungera. Vi behöver ett lyssnande ledarskap, en ödmjuk attityd och ett uppmuntrande av intern diskussion (och kanske till och med debatt).

Om Mona skulle avgå nu skulle det dessutom risktera att bli som en syndabock som tar med sig katastrofkänslan ut genom dörren. Det skulle riskera att bli en psykologisk effekt att allt som gick dåligt då kunde läggas på ledarskapet, och den helt nödvändiga analysen och förnyelsen av politik, budskap och organisation skulle riskera att stanna upp innan den ens startat. Om inte av andra anledningar så är denna i sig själv skäl nog för Mona att inte avgå. Hon får inte bli syndabock, för valkatastrofen var inte hennes fel.

Vad vi blir för parti efter förnyelsearbetet, och vem som då skall leda det (eller de?) partiet(-erna) det vet jag inte om man kan ha en åsikt om idag. Men förnyelsearbetet tjänar på att vi behåller vår nuvarande ordförande.

Så, jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men; Jag vill inte att Mona skall avgå nu!!