Min och (S) inställning till framgång

Låt mig först få erkänna en sak. Hade jag fått bestämma hur det var i världen så skulle löneskillnaden mellan två personer som varje dag jobbar åtta timmar och som gör sitt bästa för att göra ett gott jobb inte varit speciellt stor. Jag tycker inte att det är rimligt att en civilingenjör tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket som en undersköterska. Jag tycker att vissa löneskillnader kan vara motiverade baserat på inställning, utbildningskrav och ansvar. Men de löneskillnader vi har i Sverige tycker jag inte kan motiveras utifrån någon slags moralisk eller ideologisk synvinkel.

MEN jag har svårt att se hur man skulle kunna påverka detta politiskt, och även om man kunde så är jag inte säker på att jag tycker att man skulle göra det. Så, om jag haft den betydligt mer begränsade positionen att ha all politisk makt i Sverige så tror jag inte att jag skulle fört en annorlunda politik på detta område än vad socialdemokraterna gjorde då de bestämde.

Jag tycker att man skall se till att det inte finns en press nedåt mot riktiga skamlöner. Detta gör man genom att ha bra trygghetssystem som gör att människor inte tvingas ta anställningar med löner eller villkor som är skamliga. Dagens regering verkar ha en motsatt strategi på detta område. Man gör det också genom att se till att den enskilde individen alltid har en möjlighet att ta sig ur den grupp som är hänvisade till dessa skamligt låga löner.

SÅ, om jag nu är representativ för socialdemokratiska sympatisörer (och i denna fråga tror jag nog att jag är det) så är då frågan vad man skall göra av denna inställning i sitt politiska budskap.

Det är nämligen så att många mittenväljare väljer bort oss därför att de uppfattar socialdemokraterna som avundsjuka och som ett alla-skall-få-samma-påse-parti. Jag tror dessutom att de har en poäng. Inte så att vi vill föra en politik för att utjämna alla skillnader i utfall, utan för att många av oss känner ganska starkt för ”åt var och en efter behov”. Vi talar om höginskomsttagare och rika som några andra, några vi bara motvilligt står ut med. Jag tror att vi skulle må bra av att få bort denna stämpel.

Nu är detta inte helt lätt. Vi tycker ju faktiskt att stora skillnader i ekonomiskt utfall är orättvist. Vi ser ju faktiskt rikedom som en stöld av ett mervärde som andra jobbat ihop. Vi är nog lite till mans lite misstänksamma mot framgång, eftersom vi bakom varje ekonomiskt framgångsrik kvinna eller man ser alla de som antagligen fått lite för dåligt betalt för sitt arbete. Skall vi ljuga om detta och säga att vi hyllar de framgångsrika och lyckönskar de rika? Skall vi förtrycka den delen av vår ideologi som visserligen ligger som ett fundament längst ner under vår politik, men som genom alla lager av insikter om verkligheten och möjligheten inte får någon konkret påverkan på vad vi vill göra de närmaste fyra (eller för den delen hundra) åren? Ja, kanske måste vi det om vi vill vara ett stort och brett parti. Eller så väljer vi att öppet redovisa våra ideologiska rötter och så får vi ta att många mittenväljare väljer bort oss utan att ens lyssna på vad vi har att komma med.

OM vi vill tvätta bort stämpeln av att vara ett avundsjukt alla-skall-ha-det-lika-parti, då måste vi (tror jag) tydligt och högljutt omvärdera vår inställning till framgång. Då måste det vara lika okej att bli rik på att äga en fabrik eller på att spekulera i fastigheter som det är bli rik på att vinna på lotto eller på att vara jättebra på fotboll eller tennis. Det är kanske så att vi måste vara beredda att säga grattis till Ingvar Kamprad, Stefan Persson och Christer Eriksson. Vi måste säga grattis till de som lyckas få ett jobb med månadslöner på hundra tusen kronor och vi måste kanske till och med acceptera och gratulera Percy Barnevik, Christer Gardell och Mats Qviberg. Jag säger inte att detta är enkelt.

Att acceptera och sluta moralisera över höga löner och förmögenheter innebär inte att vi skall sluta föra en politik där de som har det bäst också bidrar mest till den stora offentliga sektor som vi skall fortsätta ha. De som inte har det så bra ekonomikst skall vara garanterade livets verkligt viktiga nyttigheter som utbildning, sjukvårt och omsorg. De som har det bättre ställt ekonomiskt skall bidra efter bärkraft till dessa nyttigheter. Detta är inget vi skall förändra.

Jag kommer ALDRIG att känna att det är rättvist att vissa tjänar femtio tusen i månaden och andra tjänar sexton, fast att båda gör sitt bästa hela dagen. Men eftersom jag tycket att spelreglerna som skapar detta förhållande är okej, så måste jag acceptera det, och då kanske det finns ett sätt att inte bygga in känslan av orättvisa i den offentliga bilden av partiet. Jag vet inte hur, men jag tror att vi behöver reda ut vårt förhållande till framgång.