Vi vill ju bara att alla skall älska oss...

Vi vill ju så gärna att alla (eller åtminstone 40-45%) skall älska oss…

Vi vill föra ut våra värderingar, men de måste vara förpackade på ett sådant sätt att de kan appellera till en intellektuell tjänstemannamedelklass, en medelklass som fortfarande identifierar sig som arbetare, en arbetarklass som tjänar ganska dåligt och har lågt inflytande i sina jobb och en klass som befinner sig i eller i kanten av ett utanförskap.

En stor del av den ganska välbeställda medelklassen skräms bort av röda fanor, tal om radikal omfördelning, principiella resonemang som går ut på att löneklyftor om alls önskvärda är ett nödvändigt ont och av begränsad valfrihet i välfärden. Denna grupp upplever oss som avundsjuka och bidragsvänliga. De hyser en viss misstänksamhet mot de som ”lever på bidrag” och vill gärna betala för de som behöver hjälp, men då vill de känna sig säkra på att de verkligen behöver hjälp och inte bara är för lata för att skaffa sig ett jobb.

Denna grupp vill kanske ha politisk hjälp att få ihop livspusslet. Man vill ha en modern miljöpolitik, en jämställdhetspolitik som ställer vissa krav på männen att ta ansvar för hem och barn, och man kan förstå att HBT-frågorna kan vara viktiga.

En annan viktig väljargrupp skriker efter mer av ”traditionell socialdemokratisk politik”, där klasskamp, vi mot de rika, det omoraliska i kapitalism (även om man inser det nödvändiga) är viktiga inslag. Här vill man ha trygghet att få ha kvar sitt jobb när man en gång lyckats få ett. Detta kan ske med statliga interventioner så snart ett företag får problem och rigida regler som gärna gör det omöjligt att avskeda någon så länge företaget finns kvar. Detta får gärna paras med en arbetsmarknadsmyndighet som tar ansvar för att ge mig ett nytt jobb om jag mot all förmodan skulle bli av med det gamla, en hög och lång a-kassa och sjukförsäkring.

Kanske finns det i denna grupp ett motstånd mot ”flummiga frågor” som miljö och jämställdhet. Gärna en bra miljöpolitik, bara det inte drabbar bensinpriset, elpriset eller hotar den tunga basindustrin. Varför någon skall bry sig om hur bögarna har det är något många i denna grupp har svårt att förstå.

En tredje väljargrupp upplever tal om krav och kontroller i socialförsäkringssystemen som kränkande, och ser bidragsnivåerna som en lika viktig fråga som lönerörelsen. Detta inte för att de inte vill arbeta (det tror jag faktiskt att de allra flesta vill), utan för att de sedan länge tappat hoppet om att få vara med i samhället. Denna grupp behöver en politik som tror på dem och som ger dem hopp om att få lämna utanförskapet.

Fördomsfullt? Javisst! Jag grundar analysen av de två senare grupperna helt och hållet på fördomar och spridda röster i media. Detta är kanske också signifikativt för problemet, de olika grupperna pratar ganska lite med varandra. Som medelklasspappa i ett medelklassvillaområde med ett tjänstemannajobb så träffar jag bara andra av samma sort, lite ledsamt men därför ingenting att blunda för.

Även om jag då inte besitter detaljerad kunskap om vad olika grupper tycker och tänker, och även om man skall vara försiktig att generalisera in människor i grupper enligt ovan så tjänar analysen ändå sitt syfte i att analysera den svårighet jag tror att vårt parti har att brottas med. Det man kan göra för att locka den ena gruppen kommer att skrämma bort den andra och omvänt. Att försöka tillfredsställa alla kan lätt leda till att man inte lyckas tillfredsställa någon, eller åtminstone bara färre än man lockat om man vågat gå för det budskap man tror på utan att snegla på vem som kommer att gilla vilket budskap.

Kanske är det inte längre möjligt att få 40% av alla röster. Kanske måste man vara flera partier för att kunna åstadkomma detta. Kanske skulle det behövas två socialdemokratiska partier i riksdagen. Kanske kan man stjäla miljöpartiet och göra det till det ena av dessa. Vad vet jag?