Vinna val eller vara ideologisk...?

Skall ett politiskt parti alltid sträva efter att vinna val?

De två enklaste svaren är;

JA – partiet skall sträva efter att vinna.

Partiet skall försöka följa opinionen och anpassa sitt politiska budskap på ett sätt som man tror att man kan vinna röster på. Att alls få föra en politik är viktigare än att förespråka den politik man helst skulle vilja se förd. En extrem variant av detta skulle vara att man helt saknar ideologi, och att man utformar en optimal politik utifrån en analys av vad man tror väljarna vill rösta på.

NEJ – ett parti skall stå för sina idéer oavsett opinion.

Partiet skall erbjuda ett alternativ på det demokratiska smörgåsbordet, och om inte väljarna gillar det så är det i sin ordning, då får andra bestämma. Får man inte precis som man själv vill så får andra ta ansvar för sina idéer. En extrem variant av detta skulle vara att man utformar en valplattform och gör allt för att föra ut denna, och om man sedan inte får egen majoritet så vägrar man kompromissa och går i opposition.

MEN – Nu är ju inte verkligheten så enkel.

Socialdemokraterna kan inte lägga sig vid en av dessa extremer, det är självklart. Det gäller att hålla en stadig kurs mellan Skylla och Karybdis. Detta har inte varit ett stort problem för socialdemokratin tidigare, eftersom en stor del av valmanskåren velat rösta på den politik vi velat föra. Man har haft att studera vilka av de önskade frågorna man har lagt tonvikten på, men man har inte behövt gå speciellt mycket våld på de egna idéerna.

Nu känns det inte längre lika enkelt. Efter två valförluster i rad börjar det komma rop på förändring, och då lustigt nog i båda riktningarna. Många spekulerar i vilken politik vi skall föra för att vinna val, och andra talar om att vi förlorat vår ideologi och vill tillbaka till något mytiskt förr (visserligen ofta i tron att vi då även kommer att vinna väljarna, men ändå).

Jag tror att en politisk rörelse måste sträva efter att få bestämma eller åtminstone efter att få vara med och bestämma. Men samtidigt fyller det ingen funktion om man då tvingas bestämma något annat än det man vill. Det senare riskerar att bli mindre sant om det är ens försörjning som står på spel, och jag tror inte att den aspekten helt kan bortses ifrån. Jag tänker dock inte gå in på den här.

För socialdemokratin har valet alltid stått mellan att å ena sidan föra en politik man tror att man kan få genomföra och som man tror skulle kunna fungera i verkligheten, och att å andra sidan lyssna till den känsla man har av att man egentligen skulle vilja att samhället såg mycket jämlikare och klasslösare ut. Jag tror att socialdemokrati alltid har handlat om att låta socialistiska känslor konfronteras med en verklighet där socialismen varken går att genomföra eller skulle fungera.

Ur denna ångest stiger en politik som handlar om rimlighet. Fördelningen av de resurser som skapas i samhället (oavsett vem man menar skapar dem) skall vara rimlig. Alla skall få del av de riktigt viktiga sakerna som utbildning, sjukvård och omsorg, och sedan får man motvilligt acceptera att vissa kan bo i ett större hus eller köra en finare bil.

Nu tror jag att den individualisering av den djupa folkopinionen som högern (mycket skickligt) drivit sedan vi skrämde dem med löntagarfonderna kommit så långt att det inte längre räcker med att motvilligt acceptera vissa ojämlikheter. Bara de faktum att det är motvilligt räcker för att skrämma bort mittenväljarna (eller i alla fall för många mittenväljare). Visserligen har vi inga förslag som på något sätt syftar till att sluta lönegapet mellan ingenjören och vårdbiträdet, men vi talar heller inte om för ingenjören att hon har rätt till sin dubbelt så höga lön. Istället talar vi alltid om löneklyftor som någonting negativt, och vi låter alltid som om vi egentligen skulle vilja ha ett alla-får-samma-påse-samhälle.

Så, är då lösningen att skrota vår ”åt var och en efter behov”-doktrin och att öppet bejaka vissa ojämlikheter i utfall som någonting positivt?

Jag är mycket kluven. Jag har ett starkt patos som från mina magtrakter skriker av fulla lungor att det är orättvist att en av två personer som båda lägger åtta timmar av sitt liv åt att göra så gott de kan på vilket jobb det än vara månde skall tjäna dubbelt eller tre gånger så mycket som den andra. Om båda gör sitt bästa skall båda få en lika stor del av kakan, eller kanske till och med ännu mer drastiskt så skall kakan fördela efter deras behov av välfärd.

Jag inser nu att vi får en lång rad problem om vi skulle ge alla samma lön, och det är ur denna ångestladdade insikt jag accepterar och kanske i praktisk politik till och med bejakar vissa löneskillnader. Men det sker motvilligt.

Om jag nu skulle gå ut och propagera för min högst realistiska och genomförbara idé om att alla människor då de är sjuka skall ha rätt till en sjukvård och en sjukförsäkring som vi alla solidariskt är med att betalar, måste jag då även passa på och nämna att jag egentligen inte tycker att människor skall tjäna olika mycket?

Ja och nej. Å ena sidan känner jag att jag vill presentera den ideologiska grunden till mitt beslut, att jag måste få tydliggöra hur jag hamnat i förslaget om att alla skall få sjukvård och sjukersättning om de inte kan jobba. I denna grund ingår en idé om ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Att utelämna detta ur ett ideologiskt resonemang är svårt.

Å andra sidan har min åsikt om rättvisa, efter det att den tvättats genom min tro på hur människan är funtad och hur verkligheten därmed ser ut, ingenting med mina konkreta förslag på sjukvårdens organisation och finansiering eller sjukförsäkringssystemets utformande att göra. I den konkreta politiken spelar det ingen roll om jag tycker att det vore vackert om man kunde göra si, nu när jag tror att verkligheten ändå inte tillåter oss annat än så. Om då si skrämmer bort väljare så att jag inte heller kan göra så, skall man då kanske tala mindre om ideologi, snarare än mer?

Är det kanske så att vi måste lära av de nya moderaterna att helt tona ner vår ideologi, och att helt fokusera på vad vi vill göra de kommande fyra åren. Moderaterna får med sig väljare en eller ett par hållplatser, även om dessa väljare absolut inte vill följa med till ändhållplatsen borta vid nyliberalplan. Under denna resa hinner de dessutom lite diskret genomföra en del strukturomvandlingar som är mycket svåra att förklara för de väljare vi tror egentligen inte skulle stödja dem, och ändå mycket svårare att backa tillbaka om vi någon gång skulle få chansen.

Skulle då lösningen vara att hålla den ideologiska debatten gömd djupt inne i partiet, dit inga journalister hittar med sina pennor och ficklampor, och utåt bara saluföra de förslag som denna diskussion mynnat ut i? En välputsad fasad av relativt lättförståeliga förslag och en beskrivning av vad vi menar att de skall leda till för samhälle under den kommande fyraårsperioden. Kanske, kanske…

Men samtidigt vill vi ju så innerligt gärna förklara för väljarna, vi vill visa hur länge och klokt vi tänkt, vi vill berätta om all verklighet som hindrar oss från att vara sådär goda som vi egentligen är, vi vill ju så gärna få berätta om arbetarrörelsens historia och våra traditioner och om hur klokt vi anpassat detta till en modern tid (när vi har gjort det alltså…). Vi är ju så intresserade av politik, och vi vill ju att alla andra också skall vara det. Vi vill ju bara att 45-50% av alla svenskar skall älska oss! Är det verkligen för mycket begärt!