Dags att rösta!

Det närmar sig valdagen, och vad det ser ut så närmar det sig ett praktfiasko för socialdemokraterna. Nu skall man inte ge upp, och man skall kämpa ända in i kaklet, men det ser mörkt ut även om Bodström grillar aldrig så mycket korv i Jordbro.

Jag hade tänkt att jag skulle vara en tvekande väljare i år. Jag hade tänkt gå in i valrörelsen med öppet sinne, och att försöka välja förbehållslöst baserat på det partierna faktiskt säger i valrörelsen. Detta har inte gått alls bra, av flera skäl.

Det första, och säkert viktigaste, är nog att jag helt enkelt ÄR socialdemokrat. Jag har en djup övertygelse om att vi måste hjälpas åt, att vi som individer påverkas av de grupper och sammanhang där vi ingår och att det behövs en stark stat för att hjälpa oss vara solidariska, fria och att kunna fatta rätt beslut för vår egen skull.

Men, detta paras med en insikt att vi som individer behöver ta ett stort ansvar för vår egen situation. De drivkrafter som ligger i att kunna påverka sin situation är mycket viktiga, och utan dem stannar samhället upp. Vi måste alltså tillåta en viss ojämlikhet i utfall för att även de som har det sämst skall få det bättre.

Jag tror att båda dessa insikter är viktiga, och att politik bör vara att hela tiden balansera dem mot varandra. Att förändringar måste vara gradvisa och grundade på en stämning i folkdjupet, och en hänsynslös kärlek till demokratiska värden som rättssäkerhet, yttrandefrihet, rätten att organisera sig, beslutsfattande genom majoritetsprincipen parat med en stor respekt för minoriteten. Allt detta gör att jag känner att jag är socialdemokrat, även om det skulle vara så att jag inte håller med det socialdemokratiska partiet.

Det andra, och lite tristare, är att jag inte kan se några alternativ. SD är enklast att plocka bort eftersom de tycker tvärt emot mig i alla frågor. KD, M och PP faller också bort på hur många grunder som helst. Men de andra partierna då? De man ändå känner att man skulle kunna överväga, varför är de inga alternativ?

C – Det parti som just nu känns längst bort av de vettiga partierna. Jag kan verkligen inte med Maud. Jag ogillar (och värre) i stort sett allting med henne. Jag tål inte hennes röst, jag tycker hon uttalar sig dogmatiskt och papegojaktigt, jag tycker att hennes entreprenörsmantra är innehållslöst och i de delar det faktiskt har ett innehåll felaktigt. Jag ogillar centerpartiets totala högerkantring, och jag förstår inte hur ”riktiga” gamla goa centerpartister står ut med vad deras parti blivit.

FP – Det parti jag tidigare känt som mitt andrahandsval. Bengt Westerbergs gamla fina traditionstyngda socialliberala parti. Jag har i många frågor inte så svårt att tänka mig att leva i ett land styrt av folkpartiets partiprogram. De senaste årens betonande av liberalismen, och den batonginspirerade klassiska tolkning av ordet som man svängt mot skrämmer bort mig. Jag brukar säga att socialism som inser värdet av individuella drivkrafter, och liberalism som inser det orimliga i dess konsekvenser i praktisk politik landar ganska nära varandra. Detta tror jag är helt sant, men det förutsätter en socialliberal hållning och jag tycker att FP av idag är lite för mycket av skyll-dig-själv liberala. Att jag har svårt för Jan Björklund i allmänhet och hans klåfingrighet i saker han inte förstår sig på (=skolfrågor) gör inte FP till ett möjligare alternativ.

V – Jag är mycket förtjust i partiets motvillighet till avregleringar och privatiseringar. Jag hatar denna typ av låtsas-valfrihet, och jag skulle vilja återreglera allt. Hellre en trött statlig byråkrat som förvaltar min pension efter bästa förmåga, än en finnig yuppie som skattar medans han beställer in champagne på någon innekrog och betalar den med mina pensionspengar. MEN, allt det som är bra med ett tjurigt socialistiskt parti förmörkas av en grumlig demokratisyn. Så länge man från ledande företrädares sida har så svårt att tydligt ta avstånd från DDR och Kuba så kan jag aldrig rösta på dem. Demokrati är viktigare än alla sociala framsteg i världen. Om man inte får säga vad man tycker, rösta på vem man vill och läsa vilka tidningar man vill så spelar läskunnighet, sjukvård och rättvisa ingen roll. Demokrati måste alltid vara viktigare än socialism. Dessutom tror jag vänsterpartiet underskattar egoismen som drivkraft och även som demokrater lägger sig lite långt till vänster om mig, men för att ge motståndet mot privatiseringarna en röst hade de varit ett alternativ om de klarat av att skaka av sig kommunismen.

MP – Nu börjar vi närma oss de verkliga alternativen. Jag tror att miljöfrågan jämte jämställdhetsfrågan är framtidens viktigaste. Visst fångas båda frågorna upp av socialdemokratin, men MP har en större trovärdighet i miljöfrågan, och de vågar vara mer radikala vilket jag tror behövs. Jag attraheras av miljöpartiets civilisationskritik, och jag tror att det är viktigt att ifrågasätta tillväxt och kommersialism som drivkrafter i samhället (även om det skall ske visionärt och inte genom att förbjuda räntor i morgon). Problemet med MP är att man inte kan vara säker på vad det är man röstar på. De skall byta språkrör när som helst, och de har en instabilitet i höger-vänster-dimensionen som känns oroande. Med SD spökande i vassen kan man faktiskt riskera att ha röstat på Reinfeldt om man röstar på MP, och det vill man inte råka ut för.

FI – Står faktiskt överst på min alternativlista. Jag gillar trots allt Gudrun, och jag tycker att jämställdhetsfrågan är minst lika viktig som miljöfrågorna. En röst på FI skulle för mig vara en röst på frågan som sådan, kanske mer än på FI’s konkreta politik (som jag inte vet så mycket om). Jag tror att denna viktiga fråga skulle få mycket mer uppmärksamhet och utrymme i de etablerade partierna om FI kunde hota bakifrån, och av den anledningen skulle jag kunna tänka mig att rösta på dem. Men att lägga sin röst utanför riksdagen, eller alternativt att rösta för ännu större instabilitet än vad SD riskerar att skapa känns inte rätt i nuläget. Sverige behöver min röst på en helhetslösning mer än vad landet behöver min långsiktiga viljeyttring, så tyvärr Gudrun, inte denna gång.

För det tredje visar det sig vara svårt att välja baserat på vad partierna säger i valrörelsen eftersom de inte gör det! Mycket lite av bakomliggande ideologi och visioner går igen i det som sägs i en modern valrörelse. Det verkar till synes handla om hundralappar till pensionärerna eller till de som jobbar. Visst skulle jag rösta på S även på det underlag som presenteras, men jag skulle nog helt ärligt lika gärna kunna låta bli. Det är tråkigt att valrörelser handlar så lite om visioner och så mycket om konkreta förslag, men det är väl så det blir i fragmentiseringens tidevarv.

För det fjärde så har en av mina främsta anledningar till att inte rösta på socialdemokraterna blivit mycket svagare. Jag tycker fortfarande att det var konstigt att välja Mona till partiledare, och jag tyckte att velandet kring samarbete eller inte med V visade att hon har en rätt svag ställning, MEN visst har hon gjort en bra valrörelse? Jag tycker att hon är mycket tydlig och klar i debatten, och jag tycker att hon gör ett mycket starkare intryck än vad jag någonsin kunde tro. Att hon sedan motarbetas i media, och sedan stjälps en gång till av alla som hela tiden gnäller på hur mycket hon motarbetas i media, är ju inte hennes fel. (Eller… lite hennes fel är det ju eftersom hon förbrukat sitt förtroende ett par gånger karriären igenom… men nog borde tiden kunna läka vissa små sår.)

Så trots en viss skepsis mot samarbetet med V (och för den delen blockpolitiken över huvud taget), och trots att jag fortfarande är osäker på Mona, så känns valet ganska enkelt. Det blir S på alla nivåer för mig. Synd bara att jag inte bor i Göteborg så att jag skulle kunnat kryssa mina gamla kompisar där.