Man valde något annat...

Jag kan inte förstå hur man kan rösta på ett parti som slänger ut sjuka människor på arbetsmarknaden med käcka tillrop och en karta till socialen. Jag är övertygad om att mer än 60% av de svenska väljarna ogillar en sådan politik.

Om man nu är så säker på detta så bör man ställa frågan; Vad är det med vår politik som är så hemskt att man ändå hellre röstar på Alliansen?

Jag tror att det finns ett antal faktorer, och jag är inte säker på att man kan (eller skall) åtgärda alla.

1) Socialdemokratisk avundsjukestämpel.

Det finns i delar av medelklassen (om det finns en medelklass…) en stark motvilja mot den ”alla-skall-få-likadana-påsar”-inställning de förknippar socialdemokraterna med. Det finns i vänsterretoriken en avundsjuka mot alla som har det bättre än de som ha det sämst, och ett ifrågasättande av det moraliska i att ”lyckas”. Denna avundsjuka tror jag är väldigt repellerande för allt fler väljare.

Det infinner sig då två frågor: Finns det en sådan strävan mot total utjämning av utfallet i den socialdemokratiska utopin? Och om det inte gör det, hur får vi ut budskapet att vi inte tycker att alla skall få lika dana påsar?

Jag kan inte svara med säkerhet på någon av frågorna. Jag tror att det finns en djupt rotad misstänksamhet mot ojämlikheter av alla slag inom socialdemokratin. Jag känner den själv och jag tror att den finns hos andra. Jag tror att många socialdemokrater erkänner det nödvändiga, instrumentella eller oundvikliga i löneskillnader, men jag tror samtidigt att erkännandet är ytterst motvilligt. Om man då hävdar att man accepterar ojämlikhet i utfall endast eftersom människor är som de är, eller av någon annan anledning, men att man egentligen tycker att en sådan ojämlikhet är moraliskt tveksam, då retar man livet ur många människor som kanske inte tycker att ”åt var och en efter behov” är den mest rättvisa doktrinen.

Om vi nu ändå inte tror på att vi kan föra en politik som syftar till ett totalt utjämnande av löner och förmögenheter (och det gör vi ju inte), skulle man då kunna tänka sig att uttala detta accepterande av vissa ojämlikheter och göra det till ideologi? Skulle man kunna tänka sig att man går ut och berättar att vi tycker att det är okej, eller kanske till och med önskvärt att ingenjören tjänar dubbelt så mycket som lokalvårdaren? Jag vet faktiskt inte, vare sig om jag tycker att det är okej, eller om man skall gå ut och säga det.

2) Samarbete med vänsterpartiet.

Om man väljer att gå till val på att det i regeringen skall sitta politiker som inte med ryggraden kan fördöma det som hände i östtyskland, kuba eller ens nordkorea, då får man räkna med att alla inte kommer att rösta på en. Vänsterpartiet förstärker dessutom avundsjukestämpeln ovan.

Jag tror inte att man kan ha med vänsterpartiet om man vill skapa en majoritetsregering i Sverige. Kanske kommer den dagen då vänsterpartiet bara är ett parti för ”vänstersossar” men så är det inte idag, och vi har själva i allt för många år varit ledande i att hålla partiet utanför allt reellt inflytande för att det plötsligt skall kännas naturligt att samarbeta med dem.

Samtidigt finns det inom en del av rörelsen en mycket stark misstänksamhet mot den del av partiet som verkar mer intresserade av jämställdhets-, miljö- och KBT-frågor än av fackliga hjärtefrågor och klassisk klasskampsretorik. Att inte samarbeta med vänsterpartiet blir för denna vänsterflygel en signal på att deras socialdemokratiska parti är på väg att bli ett lite mer rosafärgat folkparti, och det skrämmer dem naturligtvis.

Kanske går det att kompromissa sig fram till, och formulera, en socialdemokratisk politik som känns så stark och tydlig att vänsterflygeln i partiet kan känna sig trygga i att vända vänsterpartiet ryggen. Jag är inte så säker. Jag tror att många socialdemokrater har lärt sig att metoderna är ideologin, inte målen. Att byta metoder (vi skulle här kunna kalla dem dogmer) blir väldigt hotfullt om man inte kan se att det är samma mål man strävar mot. Ännu svårare blir det när målen bara är nästan samma, så samma de kan vara när verkligheten också skall vägas in.

*Under perpetual construction.*