torsdag 26 januari 2012

Ordföranden har avgått, länge leve ordföranden!

Hållbarhet, Jämställdhet, Frihet och Jämlikhet. Alla viktiga ord för mig. Kanske i den ordningen jag skrivit dem här. Kommer Stefan Löfven att leverera en politik som håller för denna måttstock?

Jag vet inte så mycket om Stefan Löfven. Men jag skall ändå leverera mitt första omdöme, och sedan får jag väl revidera det efterhand som tiden går.

+ Jag tycker att han verkar lugn och trygg. Han får inte panik när mikrofonen sticks upp i ansiktet på honom utan han säger det han redan vet att han tycker.

+ Hans åsikter är grundade i hans erfarenhet och hans värderingar. Det blir därför inte fladdrigt, utan lugnt och relativt rakt. Detta är bra i en tid då vi framstått som ganska fladdriga och osammanhängande.

+ Jag tror att Löfven kan stå upp i traditionella socialdemokratiska frågor. Jag tror att sjukförsäkring, a-kassa, utbildning och en aktiv arbetsmarknadspolitik är frågor där han kan innebära ett lyft. Inte för att Juholt var ogrundad i dessa frågor, men kanske kan efterträdaren få utrymme att bli mer konkret?

+ Jag tror att Löfven kan vara en samlande kraft utan att allt för mycket vara en urvattnat kompromisskandidat. Tror man att det viktigaste i världen är att hålla ihop partiet och att ha goda relationer med LO då är han antagligen till och med den bästa kandidaten.

MEN

- Jag känner inte några radikala miljövibbar när jag tänker på IF Metall. Svensk industri framför allt, och sedan får skogen dö och haven stiga om de måste. Kärnkraftskramande och importerad olja för resten.

- Jag känner inte några radikala jämställdhetsvibbar när jag tänker på IF Metall. Det känns mer ”om fabriksarbetarna får bättre betalt så kan väl de dela med sig till sina kärring… förlåt, fruar, och då behöver de väl inte lika mycket i löneökning”, och det är inte så bra.

OCH

? Var han står i inställningen till de som pluggat, gjort lite karriär och därför kan skaffa sig en sådan där japansk matlagningshäll (vad det nu är för något)? Unnar han medelklassen deras ”framgångar” under förutsättning att de är med och betala skatt solidariskt? Jag vet inte, men det kommer vi säkert att få reda på.

? Förstår han att valet 2014 handlar om att få tillbaka de som lämnat oss sedan 2008, inte om att bli bejublad av de som fortfarande skulle rösta på oss? Förstår han att interna jubelmöten är en usel måttstock på hur framgångsrik man kan vara i konsten att vinna val?



= Ja, jag vet inte vad man skall tro. Det kunde ha varit mycket värre, och det kunde kanske så här inledningsvis ha känts bättre.

AVSLUTNINGSVIS

Jag tycker att det är tråkigt att det nu blev partistyrelsen som valde partiledare. Jag hade förstått om man snabbt hittade en ordförande som ledde partiet fram till kongressen 2013, och att man på det sättet skaffade sig tid att ha en mer genomtänkt process för att ta fram nästa ”riktiga” partiledare. Nu känns det lite Nordkorea över det hela och det känns inte fräscht, modigt och nyfiket för två öre. Samtidigt är jag inte säker på att jag skulle gilla en helt öppen process där alla fick välja och tycka heller. Möjligen skulle det ha det goda med sig att det splittrade partiet, men… nja, det kanske var det bästa som skedde trots allt. Tråkigt men kanske klokt.

Vad är det för människor som ringer hem till Stefan Löfvens gamla mamma för att mjölka henne på information? Journalistkåren i Sverige borde faktiskt ta sig en ordentlig funderare på vad de håller på med. Fy skäms på sig!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och löfven.

Läs andras kloka tankar på netroots.

måndag 23 januari 2012

Så oväntat var väl inte detta?

Överallt hör och läser jag samma sak. ”Partiet har endast en gång tidigare befunnit sig i en liknande situation”. Vad är det som är så likt?

På morgonen den 28 februari var det INGEN i hela världen som ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att socialdemokraterna nästa morgon skulle stå utan ledare. Mordet på vår partiledare, och landets statsminister, kom som en blixt från en klar himmel. Eller snarare, det var oändligt mycket mer överraskande än en dylik blixt.

Under hela förra veckan, efter debaclet i Sälen, var det ingen politiskt intresserad svensk som inte höll för troligt, eller åtminstone möjligt, att Håkan Juholt skulle lämna (eller tvingas lämna) sin post. Under flera månader har det varit en tydlig möjlighet att så skulle ske. I Oktober fanns det vadslagningsbyråer som knappt gav pengarna tillbaks på att Håkan skulle ha avgått innan den månadens utgång.

Det framstår alltså som en rätt konstig sak att säga att det var lika överraskande att Håkan Juholt skulle avgå som det var att Olof Palme på ett eller annat sätt skulle behöva ersättas.

Partiapparaten kunde naturligtvis inte förbereda sig på en avgång, det vore lite konstigt, men visst har det under en längre tid funnits en ganska utbredd mental beredskap, annars är ju folk helt tondöva och det får vi väl inte hoppas. Jag tror att det har kollats i stadgar och funderats på alternativa processer såväl som namn. Ingen kommer att kunna få mig att tro annat.

Det har alltså funnits gott om tid att klura på hur nästa partiordförande skall väljas ut, och dessa tankar hoppas jag nu leder fram till en process som ger oss en stark ledare, gärna en lyssnande debattör, men framför allt en lagledare.

Jag bryr mig mindre om huruvida jag får lov att rösta eller inte. Jag är medlem längst ner i partiet, och jag är inte ens säker på att jag tycker att vi ”vanliga” medlemmar skall få rösta. Jag tycker att det är viktigt att den person som väljs inte får uppdraget eftersom hon är den enda ingen lagt sitt tänkta veto mot, eller för att han är den ende som inte tackar nej. Jag vill att man övertalar de som eventuellt säger nej, jag vill att vi får en ledare som klarar av att skaffa sig de delar av mandatet som hon eventuellt inte väljs med. Göran Persson klarade det, det gjorde inte Mona och inte Håkan.

Namn…? Ingen aning. Jag tycker att det är viktigt att det är någon som klarar av att hålla fokus på Jämställdhet och Miljö utan att tappa bort Frihet och Jämlikhet. Jag tycker att det vore kul med en kvinna. Jag tycker att det måste vara någon som vågar svara ”Ja” eller ”Nej” på raka frågor någon gång då och då, någon som vågar driva igenom en åsikt även om den inte delas av alla partikamrater. Vi kan inte gå till val på kansken, inriktningar, vaga visioner och både och. Vi måste skapa en tydlig politik med tydliga förslag som vi kan presentera för väljarna. Vi måste lite snegla på hur V och MP positionerar sig så att vi tillsammans med dem täcker upp så stor del av väljarna som möjligt. Röd-Grön majoritet i valet 2014 måste vara målet, allt annat är underordnat det.

Jag skulle inte bli förvånad om det blir en före detta finansminister som tillslut blir övertalad att ta jobbet. Kanske inte mitt förstaval, men heller ingen katastrof. Jag har för dålig kunskap om kandidaterna för att egentligen ha en favorit, och det är dessutom väldigt svårt att veta hur någon blir som partiledare när jobbet väl är hennes.

Men oavsett allt detta, sluta jämföra denna situation med den 1986. Mordet på Olof Palme var ett trauma för det öppna samhället, för demokratin, för Sverige och för socialdemokratin. Att Håkan Juholt avgår är en störning för partiet och måhända en mindre personlig tragedi, men att jämföra med mordet på en sittande statsminister, det är löjligt.

söndag 22 januari 2012

Återvinning är bra, men ibland lite tragiskt

Jaha, då var det dags igen. Alla kort upp i luften igen.

Hur skall vi välja nästa ordförande? Vilken politik är det vi skall samlas omkring? Hur skall vår organisation se ut och fungera?

Jag är inte ledsen för att Håkan, som situationen såg ut, avgick. Rätt eller orätt så var han en förbrukad kraft som partiledare.

En sak som är bra med att vi står och stampar på samma fläck där vi var för ett drygt år sedan (efter Monas avgång) är att jag kan återanvända alla mina gamla blogginlägg. I stort sett behöver ingenting ändras, för ingenting har hänt. I några fall behöver namnet Mona bytas mot Håkan, men annars…

Strax innan Mona avgick varnade jag för risken med att man skulle byta ut några namn i den högsta ledningen, men att man utöver detta inte skulle orka med att se över politik och organisation. Detta gäller i allra högsta grad fortfarande. Det är inte i första hand de ledande personerna det är fel på. Det som legat Håkan i fatet har inte i första hand varit hans yviga inställning till fakta, eller ens hans slarv med ersättningar för resor och boende. Det som gjort Håkans jobb svårt eller omöjligt har varit att han inte haft en politik att föra fram.

Ytterligare lite tidigare hade jag skrivit om hur illa det vore att inte ta ställning i centrala och aktuella frågor. Jag tycker att det är lite upp till en ledare att tydliggöra politiken och att driva fram tydliga ställningstagande, men det är ingenting hon kan göra själv. Detta är i allra högsta grad aktuellt fortfarande. Vi är för och emot i stort sett allting, och det funkar inte, särskilt inte i opposition. Man måste kunna föra fram konkreta förslag som svar på konkreta frågor.

”Håkan avgår men problemen består” skulle detta inlägg hetat i dag. Då (november 2010) var det Mona, men i övrigt är texten fortfarande dessvärre aktuell.

Inför den diskussion som nu kommer skrev jag för ett år sedan en text där jag funderade över vilken rätt man har att säga nej om man får en fråga om att bli partiledare. Även denna skulle kunnat ha varit skriven idag. Detta är kanske mindre ett problem för den frågan är inte en som ska lösas ut, utan den är mer filosofisk.

Sedan valdes ledaren, och resan jag gjort med honom har jag skrivit om i fredags.

Det sorgliga med att man kan göra så här är att det betyder att vi inte verkar ha kommit någonstans. Det sitter grupper här och där och pratar politisk plattform och organisation, men antingen kommer man ingenstans, eller så lyckas man mycket bättre än VU med att hålla tätt.

Ja, som sagt, jag har ingen att tillägga. Det jag skrev för ett drygt år sedan funkar lika bra som att skriva samma sak en gång till så läs det!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna.

Läs andras kloka tankar på netroots.

onsdag 18 januari 2012

När är det dags att avgå?

Har man (enhälligt) valt en partiledare så har man i någon mening kastat sina tärningar. En person är vald och då har hen organisationens förtroende till nästa kongress, och i princip tills hen själv avgår eller gör bort sig ordentligt. Allt annat är orimligt och skulle bara försvaga organisationen på både kort och lång sikt.

Vi (det socialdemokratiska partiet) har valt Håkan till vår partiordförande. Håkan har vad jag kunnat förstå inte förändrats radikalt sedan dess. Alltså har vi kastat våra tärningar med öppna ögon, och vi har den partiordförande vi valt. Den enda som kan avgöra om det är någon annan som skall ta oss till val 2014 är Håkan själv. Ingen annan kan, eller skall, fatta det beslutet.

Vad har jag då möjlighet att göra? Som medlem har jag möjligheten att sluta vara just medlem. Som väljare har jag möjligheten att rösta på något annat parti.

Vad har jag som medlem skyldighet att göra? Ja, jag tycker inte att jag har en skyldighet att försvara Håkan för de klavertramp och snubbelsteg som nu är legio. På jobbet och till mina kompisar har jag ingen skyldighet att försvara Håkan eller någon annan vi valt till vår ledning. Visst, det kan säkert skada partiet (om än mycket marginellt), men det må så vara. Jag tänker inte ålägga mig ansvaret att gå omkring med ett låtsasleende på läpparna och säga att allt känns OK, och att jag tror att vi har alla chanser att vinna valet 2014 med Håkan som partiledare.

När Håkan valdes var jag försiktigt optimistisk. Jag gillade hans installationstal, även om jag saknade ett tydligt avståndstagande från avundsjukepartiet.

"...Som sagt, vi har inte sett resultat och politik ännu. Jag har inte hunnit analysera talet i detalj. Men så här långt känns det som vi idag tagit ett stort steg framåt! Hoppas den känslan finns kvar om ett år!"

I april, efter debatten mellan Waidelich och Borg kände jag fortfarande viss optimism, men jag kände fortfarande att vi huvudsakligen siktade på de redan frälsta.

"...Om vi skall vinna valet 2014 så räcker det inte med jublande kongresshallar fyllda av redan frälsta, eller att vi hundväljare sitter hemma och tycker att Tommy Waidelich verkar vara en bra kille. Vi måste hitta ett sätt att förklara vår politik som gör att de som övergav oss i de senaste valen kommer tillbaka. Jag är inte säker på att det vi sett hittills av socialdemokratisk förnyelse räcker då."

Sedan gick sommaren, och andra saker fick vara viktigare än partiledare och partipolitik. I oktober började marken skaka. Det var någonting med några hyresersättningar som exploderade. Det drabbade S stenhårt, och därmed i förlängningen välfärden.

"...I den partiinterna rollen tycker jag inte att jag lika lätt kan förlåta. När Håkan väljer att slarva (eller ännu värre fuska) med vilka ersättningar han tar emot, så äventyrar han tusentals timmar av ideellt arbete ute i partiföreningar och arbetarekommuner. Massor av partikamrater har knackat dörr, delat ut flygblad, stått i valstugor, gått på möten, demonstrerat, tagit debatten på skolan och jobbet och lagt ner massor av fritid för att hjälpa fram de socialdemokratiska idéerna. Allt detta väljer Håkan sedan att förstöra av lättja eller girighet."

"...Det som gör att jag får ont i magen, det är tanken på att det inte verkar finnas någon som just nu kan bära de idéer jag brukar kalla socialdemokratiska. Det är mycket sorgligt, för det drabbar i första läget de som behöver en hjälpande hand någonstans i livet. I förlängningen drabbar det oss alla eftersom vi får ett kallare och hårdare samhälle."

"...Just nu känner jag alltså en sorg över att en så duktig debattör och retoriker inte riktigt verkar klara av rollen som lagledare. Är det dessutom sant att han OK-ade Morgan Johanssons utspel om skiktade medborgarskap, då vet jag inte…"

Bejublade partiinterna möten, flera bra debatter och en aldrig sinande ström av nya klavertramp senare så är det bilden från i oktober som hänger kvar. Det verkar inte som om Håkan skall förmå att vända detta. Varje opinionsundersökning gör trenden tydlig, vi är på väg att marginaliseras som politisk kraft. Med en ny fräsch vänster och ett hungrigt och duktigt miljöparti så håller vår plats på kartan sakta men säkert på att försvinna. Vi måste nu göra någonting drastiskt om detta skall kunna vända, och jag kan inte se att den förändringen är på gång.

Vi har så många duktiga medlemmar i detta parti, så mycket bra idéer, en ideologi som är så överlägsen, och ändå börjar man i sitt stilla sinne undra om det bästa inte vore att lägga ner alltihop och låta något nytt spira i askan. Sverige behöver ett socialdemokratiskt parti, men behöver Sverige sitt socialdemokratiska arbetareparti som det ser ut idag?

Det är bara Håkan som kan avgöra om det är han som skall leda partiet in i nästa val. Snart är det i vilket fall som helst för sent att byta partiledare. Jag hoppas att Håkan verkligen känner efter om det är han som är rätt person för landets tyngsta politiska uppdrag, partiordförande i det en gång så stolta statsbyggande partiet Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP.

Läs andra infallsvinklar på detta hos:
Cecilia Dalman Eek
Bengt Silfverstrand
Peter Högberg
Johan Westerholm
Peter och Johans debattartikel på STV-debatt
Peter Strobl
Alexandra Einerstam


Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och socialdemokraterna.

Läs andras kloka tankar på netroots.

Dags att sluta kalla V för kommunister?

Ett parti är ansvarigt för sin historia. Det gäller både de ställningstaganden de i enskilda frågor gjort i historien, och de ideologiska inriktningar partierna och dess nuvarande ledare tidigare haft.

SD kan därför inte svära sig fria från den nazistiska historia både organisationen och dess medlemma har.

Moderaterna måste fortfarande stå till svars för en lång rad mycket tveksamma åsikter de haft genom åren (vägran att stötta demokratiarbetet i sydafrika, vägran att utvidga rösträtten etc. etc.).

Socialdemokraterna kan inte utan avståndstagande skylla IB-affären och tvångssteriliseringsskandaler på historien, utan man måste hantera dessa mindre smickrande delar av sin historia.

KD måste tydligt deklarera sitt ställningstagande i abortfrågan, eller så får de dras med denna historia.

Jag tycker att bortsett från SD så är V det parti som har mest lik i lasten, åtminstone i modernare tid. Västerpartiet har en historia med ganska starka band till Östberlin och Moskva, ända fram till murens fall. Man är ett parti byggt på en grumlig demokratisyn, där mänskliga rättigheter fått stå tillbaka för social rättvisa.

Jag tycker att västerpartiet har mycket kvar att göra vad gäller uppgörelsen med denna historia.

MEN. Med detta sagt så tycker jag att det är dags att ge partiet chansen att göra detta. Västra halvan av svensk politik tjänar inte på att man demonisera vänsterpartiet. Med nuvarande utvecklig finns inte längre hoppet om att V skall försvinna och då måste partiet kunna ingå i ett tänkt regeringsunderlag.

Så, jag skall från och med nu ge de jag tidigare lite raljant kallat ”kommunisterna” chansen att visa att de är ett modernt vänsterparti, i princip ett socialdemokratiskt parti med tydligare fokus på socialism och med en lite större skepsis mot marknadsekonomi och kapitalism. Jag skall i och med det sluta med att kalla dem för kommunister.

Skulle vänsterpartiet lyckas att fullfölja denna resa (som de ju började för ganska många år sedan nu), så får svensk politik kanske det ”vänstersocialdemokratiska” parti som jag efterlyst tidigare.

Frågan kvarstår då vad som skall ske med socialdemokraterna i SAP. Kommer en tredjedel av de aktiva att byta parti om det dyker upp ett alternativ som egentligen passar dem bättre? Mycket tveksamt. Jag tror istället att SAP nu kommer att slitas ännu mer isär av de som vill åt mitten för att kunna erövra marginalväljare så att vi kan vinna val, och de som vill ta upp kampen med V om vänsterväljarna. Men mer om det i ett kommande inlägg (om jag hinner och känner lust).

Mer om detta:
Anna Ardin.
Ulf Bjereld.

Jag har tidigare skrivit om liknande:
Ett starkare V.

Läs även andra bloggares åsikter om vänsterpartiet.

Läs andras kloka tankar på netroots.