Så oväntat var väl inte detta?

Överallt hör och läser jag samma sak. ”Partiet har endast en gång tidigare befunnit sig i en liknande situation”. Vad är det som är så likt?

På morgonen den 28 februari var det INGEN i hela världen som ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att socialdemokraterna nästa morgon skulle stå utan ledare. Mordet på vår partiledare, och landets statsminister, kom som en blixt från en klar himmel. Eller snarare, det var oändligt mycket mer överraskande än en dylik blixt.

Under hela förra veckan, efter debaclet i Sälen, var det ingen politiskt intresserad svensk som inte höll för troligt, eller åtminstone möjligt, att Håkan Juholt skulle lämna (eller tvingas lämna) sin post. Under flera månader har det varit en tydlig möjlighet att så skulle ske. I Oktober fanns det vadslagningsbyråer som knappt gav pengarna tillbaks på att Håkan skulle ha avgått innan den månadens utgång.

Det framstår alltså som en rätt konstig sak att säga att det var lika överraskande att Håkan Juholt skulle avgå som det var att Olof Palme på ett eller annat sätt skulle behöva ersättas.

Partiapparaten kunde naturligtvis inte förbereda sig på en avgång, det vore lite konstigt, men visst har det under en längre tid funnits en ganska utbredd mental beredskap, annars är ju folk helt tondöva och det får vi väl inte hoppas. Jag tror att det har kollats i stadgar och funderats på alternativa processer såväl som namn. Ingen kommer att kunna få mig att tro annat.

Det har alltså funnits gott om tid att klura på hur nästa partiordförande skall väljas ut, och dessa tankar hoppas jag nu leder fram till en process som ger oss en stark ledare, gärna en lyssnande debattör, men framför allt en lagledare.

Jag bryr mig mindre om huruvida jag får lov att rösta eller inte. Jag är medlem längst ner i partiet, och jag är inte ens säker på att jag tycker att vi ”vanliga” medlemmar skall få rösta. Jag tycker att det är viktigt att den person som väljs inte får uppdraget eftersom hon är den enda ingen lagt sitt tänkta veto mot, eller för att han är den ende som inte tackar nej. Jag vill att man övertalar de som eventuellt säger nej, jag vill att vi får en ledare som klarar av att skaffa sig de delar av mandatet som hon eventuellt inte väljs med. Göran Persson klarade det, det gjorde inte Mona och inte Håkan.

Namn…? Ingen aning. Jag tycker att det är viktigt att det är någon som klarar av att hålla fokus på Jämställdhet och Miljö utan att tappa bort Frihet och Jämlikhet. Jag tycker att det vore kul med en kvinna. Jag tycker att det måste vara någon som vågar svara ”Ja” eller ”Nej” på raka frågor någon gång då och då, någon som vågar driva igenom en åsikt även om den inte delas av alla partikamrater. Vi kan inte gå till val på kansken, inriktningar, vaga visioner och både och. Vi måste skapa en tydlig politik med tydliga förslag som vi kan presentera för väljarna. Vi måste lite snegla på hur V och MP positionerar sig så att vi tillsammans med dem täcker upp så stor del av väljarna som möjligt. Röd-Grön majoritet i valet 2014 måste vara målet, allt annat är underordnat det.

Jag skulle inte bli förvånad om det blir en före detta finansminister som tillslut blir övertalad att ta jobbet. Kanske inte mitt förstaval, men heller ingen katastrof. Jag har för dålig kunskap om kandidaterna för att egentligen ha en favorit, och det är dessutom väldigt svårt att veta hur någon blir som partiledare när jobbet väl är hennes.

Men oavsett allt detta, sluta jämföra denna situation med den 1986. Mordet på Olof Palme var ett trauma för det öppna samhället, för demokratin, för Sverige och för socialdemokratin. Att Håkan Juholt avgår är en störning för partiet och måhända en mindre personlig tragedi, men att jämföra med mordet på en sittande statsminister, det är löjligt.