När är det dags att avgå?

Har man (enhälligt) valt en partiledare så har man i någon mening kastat sina tärningar. En person är vald och då har hen organisationens förtroende till nästa kongress, och i princip tills hen själv avgår eller gör bort sig ordentligt. Allt annat är orimligt och skulle bara försvaga organisationen på både kort och lång sikt.

Vi (det socialdemokratiska partiet) har valt Håkan till vår partiordförande. Håkan har vad jag kunnat förstå inte förändrats radikalt sedan dess. Alltså har vi kastat våra tärningar med öppna ögon, och vi har den partiordförande vi valt. Den enda som kan avgöra om det är någon annan som skall ta oss till val 2014 är Håkan själv. Ingen annan kan, eller skall, fatta det beslutet.

Vad har jag då möjlighet att göra? Som medlem har jag möjligheten att sluta vara just medlem. Som väljare har jag möjligheten att rösta på något annat parti.

Vad har jag som medlem skyldighet att göra? Ja, jag tycker inte att jag har en skyldighet att försvara Håkan för de klavertramp och snubbelsteg som nu är legio. På jobbet och till mina kompisar har jag ingen skyldighet att försvara Håkan eller någon annan vi valt till vår ledning. Visst, det kan säkert skada partiet (om än mycket marginellt), men det må så vara. Jag tänker inte ålägga mig ansvaret att gå omkring med ett låtsasleende på läpparna och säga att allt känns OK, och att jag tror att vi har alla chanser att vinna valet 2014 med Håkan som partiledare.

När Håkan valdes var jag försiktigt optimistisk. Jag gillade hans installationstal, även om jag saknade ett tydligt avståndstagande från avundsjukepartiet.

"...Som sagt, vi har inte sett resultat och politik ännu. Jag har inte hunnit analysera talet i detalj. Men så här långt känns det som vi idag tagit ett stort steg framåt! Hoppas den känslan finns kvar om ett år!"

I april, efter debatten mellan Waidelich och Borg kände jag fortfarande viss optimism, men jag kände fortfarande att vi huvudsakligen siktade på de redan frälsta.

"...Om vi skall vinna valet 2014 så räcker det inte med jublande kongresshallar fyllda av redan frälsta, eller att vi hundväljare sitter hemma och tycker att Tommy Waidelich verkar vara en bra kille. Vi måste hitta ett sätt att förklara vår politik som gör att de som övergav oss i de senaste valen kommer tillbaka. Jag är inte säker på att det vi sett hittills av socialdemokratisk förnyelse räcker då."

Sedan gick sommaren, och andra saker fick vara viktigare än partiledare och partipolitik. I oktober började marken skaka. Det var någonting med några hyresersättningar som exploderade. Det drabbade S stenhårt, och därmed i förlängningen välfärden.

"...I den partiinterna rollen tycker jag inte att jag lika lätt kan förlåta. När Håkan väljer att slarva (eller ännu värre fuska) med vilka ersättningar han tar emot, så äventyrar han tusentals timmar av ideellt arbete ute i partiföreningar och arbetarekommuner. Massor av partikamrater har knackat dörr, delat ut flygblad, stått i valstugor, gått på möten, demonstrerat, tagit debatten på skolan och jobbet och lagt ner massor av fritid för att hjälpa fram de socialdemokratiska idéerna. Allt detta väljer Håkan sedan att förstöra av lättja eller girighet."

"...Det som gör att jag får ont i magen, det är tanken på att det inte verkar finnas någon som just nu kan bära de idéer jag brukar kalla socialdemokratiska. Det är mycket sorgligt, för det drabbar i första läget de som behöver en hjälpande hand någonstans i livet. I förlängningen drabbar det oss alla eftersom vi får ett kallare och hårdare samhälle."

"...Just nu känner jag alltså en sorg över att en så duktig debattör och retoriker inte riktigt verkar klara av rollen som lagledare. Är det dessutom sant att han OK-ade Morgan Johanssons utspel om skiktade medborgarskap, då vet jag inte…"

Bejublade partiinterna möten, flera bra debatter och en aldrig sinande ström av nya klavertramp senare så är det bilden från i oktober som hänger kvar. Det verkar inte som om Håkan skall förmå att vända detta. Varje opinionsundersökning gör trenden tydlig, vi är på väg att marginaliseras som politisk kraft. Med en ny fräsch vänster och ett hungrigt och duktigt miljöparti så håller vår plats på kartan sakta men säkert på att försvinna. Vi måste nu göra någonting drastiskt om detta skall kunna vända, och jag kan inte se att den förändringen är på gång.

Vi har så många duktiga medlemmar i detta parti, så mycket bra idéer, en ideologi som är så överlägsen, och ändå börjar man i sitt stilla sinne undra om det bästa inte vore att lägga ner alltihop och låta något nytt spira i askan. Sverige behöver ett socialdemokratiskt parti, men behöver Sverige sitt socialdemokratiska arbetareparti som det ser ut idag?

Det är bara Håkan som kan avgöra om det är han som skall leda partiet in i nästa val. Snart är det i vilket fall som helst för sent att byta partiledare. Jag hoppas att Håkan verkligen känner efter om det är han som är rätt person för landets tyngsta politiska uppdrag, partiordförande i det en gång så stolta statsbyggande partiet Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP.

Läs andra infallsvinklar på detta hos:
Cecilia Dalman Eek
Bengt Silfverstrand
Peter Högberg
Johan Westerholm
Peter och Johans debattartikel på STV-debatt
Peter Strobl
Alexandra Einerstam


Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och socialdemokraterna.

Läs andras kloka tankar på netroots.