måndag 27 april 2009

Reaktion

http://newsmill.se/artikel/2009/04/24/avga-eller-ta-ansvar-hela-oppositionen

Göran bestämde för mycket, ville för mycket. Stort missnöje utbröt, ingen gillade den starka ledaren. Dags för en ny ledarstil. En kvinna måste det vara. MÅSTE det vare. Det skulle ju varit så bra. Anna var den perfekta kandidaten (bortsett då från att hon inte ville...) men det blev ju inte så (för detta gråter jag fortfarande). Margot var ju nästan som Anna. Detta tror jag är en av anledningarna till att hon inte (heller) ville. Hon skulle bara jämföras med den kraftigt idealiserade bilden av hur Anna skulle gjort, och den jämförelsen skulle hämmat henne i varje steg.

Så, det MÅSTE vara en kvinna, och inga kvinnor fanns... de ville hellre vara i Bryssel, ihop med en miljardär, oppositionsborgarråd eller LO-bossar (det har ju gått bra...). Till slut tittade man noga mellan benen på Thomas och Thomas. Kanske... men jodå de var män, båda två. Ja, då får vi väl "välja" den enda som finns kvar att välja på. Hurra för Mona, länge leve den nya ledaren, enhälligt vald. Tjoho.

Eftersom man inte får leda partiet (det gjorde ju Göran och det var ju inte bra) och eftersom man inte kan leda partiet (eftersom man inte har något egentligt mandat att leda med) och eftersom man inte vill leda partiet (det skall ju vara samråd och intern demokrati) så blir det inte lett, och då blir det svårt.

Självklart måste en ledare leda. Lyhört och med stor fingertoppskänsla, men till sist måste ledaren leda, annars får man ha språkrör istället. Att gå ut stort, och sedan gå ut igen med att man ändrat sig, det funkar inte, det skapar inget förtroende. Sorry.
Nu är det ju trots allt så att de hundratusentals människor som Reinfeldt och Borg raserat vardagen för behöver en ny regering. Man kan inte låta bli att rösta på en riktig politik för att man inte gillar Mona (jag gillar Mona, men jag saknar en partiledare). Politik är faktiskt för viktigt för det. Alldeles för viktigt.

Så det gäller att bita ihop. Kanske kan vi som fortfarande är med i partiet hjälpa Mona på något sätt, jag vet inte, jag orkar inte. Jag vill så gärna kunna säga till de som vill lyssna att vi har politiken och kraften att göra det lite bättre. Jag vill tro på det. Jag måste få tro på det för annars vet jag ingenting. Och ändå… Måste tänka på de som lider under en borgerlig politik, måste fortsätta tro att det kan bli bättre…

torsdag 9 april 2009

Svårt att debattera gud

http://newsmill.se/artikel/2009/04/08/hellre-bokstavstroende-kristna-forljugna-nytolkningar-av-bibeln

Kan bara återigen konstatera att debatten mellan troende och ateister är debatt där båda sidor konsekvent väljer att lyssna (läsa) det den andre säger (skriver) genom sina egna tolkningsfilter, och därför får oerhört svårt att förstå den andres meddelande. Detta skapar en diskussion som egentligen är två monologer utan mottagare. Diskussionen tycks inte ha något egentligt innehåll eftersom ingendera sida har någon ambition att egentligen bry sig om vad den andre tycker eller tänker.

Jag hamnar själv väldigt lätt i denna fälla när jag försöker diskutera med religiösa (eller nyliberaler, AIKare, standardsystemsförnekare, metoddårar eller vad det nu kan vara). Men även när jag verkligen försöker har jag mycket svårt att förstå vad en troende person menar eftersom jag omöjligen kan förstå hans utgångspunkter. Jag har verkligen försökt förstå hur man med sin intellektuella heder i behåll kan hävda att gud finns men alltid misslyckats. Detta även då jag lyssnar till eller diskuterar med människor vars intellektuella ärlighet jag inte har någon som helst anledning att betvivla.

Antingen hamnar man i ett läge där jag får en känsla av att det den troende menar med "finns" inte omfattar det jag menar. Att Gud finns såtillvida att vi i västvärlden (och på många andra håll) kan relatera till begreppet och att detta begrepp har en innebörd för oss… visst då finns Gud. Men då får ordet Gud agera platshållare åt en samlad moral och etik som man själv får skapa och fylla begreppet med, och då känns det som att Gud är en omväg och att vad vi istället skulle fokusera på är att skaffa oss moderna begrepp genom vilka vi kan fundera kring och förmedla moraliska, etiska och existentiella tankar. En gren i denna diskussion är den där jag säger att jag inte tror att Gud finns och den troende hör att jag inte tycker att det skall finnas någon moral alls, och då kan jag förstå att man blir irriterad.

Eller så får jag en känsla av att personen egentligen "vet" att Gud inte finns, men att man väldigt gärna vill att Gud skall finnas, så gärna att man "väljer" att tro på det. Här blir det genast tvärstopp i diskussionen eftersom denna tro till varje pris måste försvaras och detta genom att alla argument möter en teflonliknande vägran att ta in tankar som skulle kunna hota den ömtåliga gudstron.

Varför diskuterar vi då detta ämne hela tiden. Varför är vi ateister så sugna på att få andra att sluta tro på Gud?

Jag tror att det finns olika typer av ateister likväl som det finns olika typer av Gudstroende. Själv tillhör jag den sortens ateist som gärna pratar med religiösa därför att jag är nyfiken på hur de tänker. Jag drivs här av en längtan att förstå det jag ännu aldrig lyckats förstå, nämligen hur man kan tro på Gud fastän man är en intelligent och modern människa. Däremot vill jag verkligen tro (och jag jobbar hela tiden på det) att jag har respekt för den andres tro, och att jag inte vill förstöra något som fungerar för honom.

Den enda gång då jag verkligen känner att det är viktigt att diskutera tro kontra vetande är när människor vill införa lagar eller regler (eller inte införa lagar och regler) baserat på deras religiösa föreställningar (i mina ögon vanföreställningar). Om någon vill begränsa rätten till abort eller om de vill förhindra homosexuella från att ingå äktenskap, och detta baserat på något som står i bibeln då blir det plötsligt viktigt att ta debatten. Kanske är målet här inte att få den andre att inse att det inte kan finnas en Gud, utan snarare att han skall inse att hans tro inte kan tillåtas förbjuda andra (som har en annan tro) att göra si eller så. I dessa sammanhang blir det viktigt att ta debatten, och i dessa sammanhang kan även jag säker framstå som en ateistisk fanatiker.

tisdag 7 april 2009

Go Holmfrid!

http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/06/det-ar-det-rodgrona-samarbetet-som-ar-olyckan-inte-vanja

Go Holmfrid!

Synd bara att mittenpartierna (C & FP) lite slutat vara mittenpartier och istället profilerar sig som någon slags "landsbygden mitt i stan blir nyliberalism i folkdräktsskal" respektive "batonger och betygs liberaler kryddat med invandrarkritik".

Men man skall inte ge upp. Ett parlamentariskt läge där (S) är vågmästare kanske kan locka sunda folkpartister och centerpartister till ett fruktsamt mittensamarbete...

Vissa dagar vet jag knappt vad jag vill eller ens om jag vill att (S) skall vinna valet av fruktan för hur pinsamt det kan bli... fan skall vara socialdemokrat i dessa dagar.

***************************************

Kanske är det värsta som finns tappade sugar… man borde kanske skämmas för sin uppgivenhet och istället ta fram Marx, bloda sin tand och gå på nästa arbetarekommunmöte. Kanske är det röd-gröna samarbetet en bra sak. Kanske kommer inte Mona att behöva slå knut på sig själv varje gång hon skall svara på frågan om vilken demokratisyn en framtida regering skall ha och vilka ministerposter de tidigare kommunisterna skall få.

De vänsterpartistiska politiker jag träffat genom åren har i de allra flesta fall varit både förnuftiga och trevliga (det gäller förvisso även för de flesta moderater jag träffat så det kanske är fel måttstock) och i miljöpartiets mer verklighetsförankrade del finner jag mycket av det jag tror kan bli framtidens frågor. Så varför känner jag sådan maggropsskepsis mot (S)+(V)+(MP) samarbete.

Kanske måste man inse att framtiden inte ligger i att ha en partielit som lurar med sig facket och vänstersossarna in i en mittenpolitik med hjälp av fagert tal om fornstora dagar, röda faner och minnet av Erlander och Wigforss… att man inte i evighet kan regera själva på ett underlag av en dryg tredjedel av folket… att en idé inte måste vara dålig för att den inte har sitt ursprung i någon SSU-broilers överbelästa PK-huvud.

Kanske kommer jag att finna kraften att argumentera för en röst på Mona, att med högburet huvud och sliten kavaj gå till röstlokalerna nästa år och demonstrativt bara ta en valsedel från min (S)-märkta partikamrat (vi kommer väl att ha folk att ställa utanför vallokalerna trots medlemsraset…) och att sedan sitta i soffan och mysa när jag ser röstsiffrorna komma in och Mona, Maria, Lars, och Peter sitta i TV-soffan och tacka alla som röstat och alla valarbetare. Kanske, kanske, kanske…