fredag 20 april 2012

Gör din plikt - kräv din rätt!!

Oj, tiden går, och texter blir liggande i datorn i dagar utan att publiceras. Men, bättre sent än aldrig, här kommer några funderingar kring ansvar och krav.

Det är en väldig skillnad på dessa två meningar:

“Vi skall hjälpas åt att hjälpa varandra, men för att det skall fungera måste var och en ta ett stort ansvar för att behöva den hjälpen så sällan som möjligt, och för att göra så stor del som möjligt själv även när man får en hjälpande hand. Gör vi alla så gott vi kan så kan och skall vi tillsammans finnas där för varandra de gånger vi snavar till i livet, även om det sker upprepade gånger.”

”Du har det yttersta ansvaret för att du befinner dig i den situation du gör, och vi känner därför inget ansvar för att hjälpa dig utöver att se till att du inte svälter ihjäl. Möjligtvis kan vi tänka oss att ge dig en spark i rätt riktning genom att göra din situation ändå lite sämre för att på så vis öka ditt incitament att själv ta dig ur den.”

I båda fallen läggs ett stort ansvar på individen, men där slutar likheterna.

Varje människa är ansvarig för alla val hen gör. Detta ansvar kan vi aldrig komma undan.

Ansvaret vilar i de konsekvenser jag utsätts för som en följd av de val jag gör. Det kommer att vara jag som får leva med detta oavsett hur orättvist jag tycker att det är eller hur lite jag själv förstår vilka val som lett mig dit där jag är. (Självklart finns det massor av händelser som formar ens liv som man omöjligt kan ha något ansvar för, men de flesta av oss har i ganska stor grad satt oss själva där vi sitter).

Men ansvaret grundar sig också i relationen till andra. Om vi alla skall hjälpas åt att lyfta varandra under armarna, så funkar det inte att vissa väljer att inte försöka gå själva. Jag har ett ansvar att göra så gott jag kan, även i de delar andra kommer att se till att jag slipper bära konsekvenserna fullt ut.

Men att individen har ett mycket stort ansvar för sin egen situation innebär inte att de andra har rätt att titta bort och säga ”skyll dig själv”.

”Walk a mile in my shoes” sjunger Elvis. Det finns tusen skäl till varför en människa gör val som leder till platser hen inte vill vara på. Det kan handla om att man inte ser vart de olika alternativen leder, till att man inte orkar välja det som man långsiktigt skulle vara hjälpt av, det kan handla om olika faktorer i uppväxt och bakgrund. Det finns lika många skäl som det görs val, och den skall nog ha ganska bra på fötterna som sätter sig till doms över andra människors motiv.

Det är alla dessa orsaker som gör individens ansvar också blir kollektivets. Vi kan inte låta våra medmänniskor skylla sig själva, för vi har inte gått i deras skor, och vi vet inte varifrån de kommer eller hur de är konstituerade. Vi är tillsammans skyldiga varandra att finnas där, att räcka ut handen och att låta andra stödja sig på oss när de behöver, eller rent utav bli burna om det skulle vara behovet. Slutar vi se det ansvaret, så slutar vi vara människor.

Så det betyder att både individen OCH kollektivet har ansvar för samma sak? Ja, och det är det som är så viktigt. Ansvar kan vara dubbelt, den enes ansvar slutar inte där den andres börjar. Samhällets (kollektivets) ansvar börjar inte där individens slutar. Dessa ansvar överlappar varandar med mycket bred marginal.

Så, när ledande socialdemokrater skriver om individens eget ansvar för att göra sig anställningsbar, så betyder det INTE att samhällets ansvar på något sätt minskar. BÅDE individen själv OCH samhället (kollektivet) har ett ansvar för att hen skall kunna få ett arbete hen kan försörja sig och sina barn på. Det är inte ett delat ansvar, det är ett dubbelt ansvar. Båda ansvaren finns för samma sak, och det finns inte en gräns mellan dem.

Detta är på intet sätt en ny idé inom arbetarrörelsen. Att var och en skall göra sitt bästa innan man tar emot hjälp av de andra var logiskt och självklart när A-kassan var kamraternas pengar, när det var tydligt att de andra fick jobba mer när jag inte orkade. Då gjorde man så gott man kunde för att kunna se de som sedan hjälpte en med det sista (om så behövdes) i ögonen.

”Gör din plikt och kräv din rätt” är en paroll som funnits med sedan socialdemokratins barndom, och det är en paroll som håller än idag. Det är en sammanfattning av socialdemokratisk politik. Sedan kan jag hålla med om, och beklaga, att det individuella ansvaret inte så tydligt trummats ut av socialdemokraterna under de senaste tio åren. Jag tror att man haft svårt att få fram hela budskapet, att individens ansvar på intet sätt minskar samhällets ansvar, och då har man inte riktigt vågat prata om det.

Så; att den blivande statsministern och hans blivande finansminister nu går ut och talar om individens ansvar i samma artikel där samhällets ansvar i form av utbildning och näringspolitik avhandlas är helt naturligt. Det är inte att gå mot mitten eller åt höger. Det är att ta upp en viktig del av klassisk socialdemokratiskt tankegods. Klassisk arbetarmoral som kräver att var och en gör sin del så att vi tillsammans kan bli starka nog att hjälpa de som behöver det. Inga konstigheter, och definitivt ingen högersväng!

Om att göra sin plikt och kräva sin rätt.
Om att solidaritet och eget ansvar hänger ihop.
Om att valet inte står mellan krav och kravlöshet.

Läs även andra bloggares åsikter om plikt och rättigheter.

Läs andras kloka tankar på netroots.

tisdag 17 april 2012

Dags att byta ut Ulf?

Vi ”pursvenskar” håller på att bli utmanövrerade av de betydligt fruktsammare muslimerna. Detta är någonting mycket allvarligt om man får tro Ulf Nilsson i Expressen.

Oj så tokigt! Hade det inte varit för att just den typen av uttalanden ligger till grund för en mytbildning som i sin extrema förlängning rättfärdigar det Anders Breivik gjorde på Utøya, så hade det tjänat som underhållning. Det är så dumt att det faktiskt är lite roligt, men som sagt, skrattet fastnar långt ner i bröstet. Om man utgår från en given tidpunkt i historien, säg år 1500, och betraktar alla de som då bodde i det som idag är Sverige som (för att låna Ulfs ord) ”pursvenskar”, och alla som invandrat till dessa områden sedan dess som ”invandrare”, hur många av oss som bor i Sverige idag skulle då kunna räkna sig som ”svenska” till, säg, 50% eller mer?

Det intressanta är inte hur många det skulle vara, det intressanta är att ingen bryr sig. Ingen skulle komma på en så vansinnig idé som att göra en sådan beräkning, för det spelar ju ingen som helst roll! De invandrare som kom till Sverige under 1500-talet, 1600-talet och så vidare är ”pursvenskar” idag. Vi skaffar barn, flyttar runt, byter dialekt, lär oss nya ord och tar in nya seder och bruk. Detta sker hela tiden, och invandring av grupper som råkar vara muslimer utgör inget brott i detta. Om tvåhundra år kommer de inte att komma på idén att kalla någon för ”invandrare” eller ”invandrarättling” för att hen råkar ha en farmors farfars mormor som råkade komma till Sverige ifrån Sudan eller Irak.

Naturligtvis kommer vi att i det ”svenska” ha anammat vissa maträtter, seder, ord och traditioner som vi idag förknippar med invandrare från muslimska länder, eller med Islam. Men det är ingen skillnad mot hur det har fungerat i tusentals år över hela världen. Folk flyttar runt, kulturer krockar och blandas och skapas hela tiden. Detta är inget som började med inflyttningen av muslimer i Sverige. Och det är framför allt inget problem, tvärt om det är så en kultur håller sig frisk och intressant.

Dessutom är det så att det inte spelar någon roll om vissa som bor i Sverige betraktar sig som svenskar eller inte. Det som är problem är när vi väljer att betrakta det som ett problem att alla inte är lika dana. Jag hotas inte av att grannen inte håller på samma fotbollslag som jag, eller väljer att inte ha bil fast jag har det, och jag behöver inte heller känna mig hotad av att andra som bor i Sverige firar andra högtider eller väljer att ha vissa kläder på sig hemma och när de går ut. Det spelar nämligen ingen roll, och om det stör mig så för jag vänja mig.

Om någon i Sverige vill införa lagar som begränsar mina eller andras rättigheter, och detta grundar sig på religiösa vanföreställningar (oavsett religion), så tycker jag att det är ett stort problem. Men är det detta Ulf är rädd för så bör han kanske börja med att titta på de som vill begränsa vår frihet baserat på en kristen världsbild. Dessa är mycket farligare, och de sitter till och med i riksdagen!

Det otäcka i Ulf Nilssons text är inte att han räknar muslimer eller nämner födelsetal (även om intresset för dylik kategorisering är lite osmaklig). Det otäcka är att han gör detta i en text som egentligen handlar om terrorism. Han skriver helt öppet om en muslimsk fara som skall avskaffa svenskarna. Han skriver oblygt att om det blir fler muslimer så kommer det med nödvändighet att leda till att ”[b]lod kommer att flyta”. Han avslutar texten med meningen: ” Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Sverige är sårbart - och väl värt att försvara...”.

Jag bestämmer inte över vem som får skriva i expressen, och tidningen har kanske valt att bli ett organ för de tänkta ”verklighetens folk” som tycker att Birro och Nilsson har poänger, och som tycker att de ”politiskt korrekta” döljer en viktig sanning. Jag är i varje fall glad för att jag sällan läser tidningen i fråga, och jag tycker att andra skall låta den ligga i tidningslådorna. Åtminstone tills man sett över vilka skribenter som får lov att sprida sina dunkla åsikter på sidorna.

Läs Anders Lindberg i Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ulf Nilsson och främlingsfientlighet.

Läs andras kloka tankar på netroots.

torsdag 12 april 2012

Fotboll och politik

Jag har en handfull intressen i livet, och till dessa räknar jag politik och fotboll. Följer man twitterflöden för opinionsbildare av olika slag så tycks detta inte vara en helt ovanlig kombination.

Politik och fotboll är egentligen inte särskilt lika.

Fotboll på elitnivå handlar om att vinna, om att ta ut det bästa laget, om att kartlägga och utnyttja motståndarens svagheter.

Politik handlar om att fundera på vilket samhälle man skulle vilja leva i, att formulera konkreta förslag man tror skulle kunna leda i riktning mot ett sådant samhälle, och om att gå ut och försöka få andra att hålla med om riktning och åtgärd så att de kan ansluta sig till en rörelse med dessa mål antingen genom att vara med i partiet eller genom att i alla fall rösta på det.

När det gäller fotboll så kan jag jubla åt en orättvis seger mitt i säsongen. Kanske spelade mitt lag inte så bra, man saknade eget spel och man kom undan med segern tack vare motståndarens misstag. Slutresultatet på tavlan vid full tid talar om att vi vann, och när jag går hem från arenan (eller ledsamt nog mer ofta stänger av TVn) så är det med en känsla av triumf.

Men sedan kan eftertankens kranka blekhet drabba mig. För fotboll handlar ju inte i sista ändan om att vinna den där enskilda matchen mitt i säsongen. Det handlar om att ha en bra placering i tabellen vid seriens slut. Om man då ser att ens lag saknar det där egna spelet, om man känner att truppen alltjämt är lite tunn, om man känner att värvade nyckelspelare inte tillåts komma till sin rätt… då finns ju risken att den där segern till slut inte kommer att spela någon roll. Då finns ju risken att man likväl förbannat kommer att komma på nedre halvan när säsongen är över och resultaten skall räknas ihop. Då finns ju risken att det där jublet för den där matchen mitt i tävlingen fastnar i halsen.

När man tänker så är det ju tur att politik och fotboll inte är samma sak!