fredag 20 april 2012

Gör din plikt - kräv din rätt!!

Oj, tiden går, och texter blir liggande i datorn i dagar utan att publiceras. Men, bättre sent än aldrig, här kommer några funderingar kring ansvar och krav.

Det är en väldig skillnad på dessa två meningar:

“Vi skall hjälpas åt att hjälpa varandra, men för att det skall fungera måste var och en ta ett stort ansvar för att behöva den hjälpen så sällan som möjligt, och för att göra så stor del som möjligt själv även när man får en hjälpande hand. Gör vi alla så gott vi kan så kan och skall vi tillsammans finnas där för varandra de gånger vi snavar till i livet, även om det sker upprepade gånger.”

”Du har det yttersta ansvaret för att du befinner dig i den situation du gör, och vi känner därför inget ansvar för att hjälpa dig utöver att se till att du inte svälter ihjäl. Möjligtvis kan vi tänka oss att ge dig en spark i rätt riktning genom att göra din situation ändå lite sämre för att på så vis öka ditt incitament att själv ta dig ur den.”

I båda fallen läggs ett stort ansvar på individen, men där slutar likheterna.

Varje människa är ansvarig för alla val hen gör. Detta ansvar kan vi aldrig komma undan.

Ansvaret vilar i de konsekvenser jag utsätts för som en följd av de val jag gör. Det kommer att vara jag som får leva med detta oavsett hur orättvist jag tycker att det är eller hur lite jag själv förstår vilka val som lett mig dit där jag är. (Självklart finns det massor av händelser som formar ens liv som man omöjligt kan ha något ansvar för, men de flesta av oss har i ganska stor grad satt oss själva där vi sitter).

Men ansvaret grundar sig också i relationen till andra. Om vi alla skall hjälpas åt att lyfta varandra under armarna, så funkar det inte att vissa väljer att inte försöka gå själva. Jag har ett ansvar att göra så gott jag kan, även i de delar andra kommer att se till att jag slipper bära konsekvenserna fullt ut.

Men att individen har ett mycket stort ansvar för sin egen situation innebär inte att de andra har rätt att titta bort och säga ”skyll dig själv”.

”Walk a mile in my shoes” sjunger Elvis. Det finns tusen skäl till varför en människa gör val som leder till platser hen inte vill vara på. Det kan handla om att man inte ser vart de olika alternativen leder, till att man inte orkar välja det som man långsiktigt skulle vara hjälpt av, det kan handla om olika faktorer i uppväxt och bakgrund. Det finns lika många skäl som det görs val, och den skall nog ha ganska bra på fötterna som sätter sig till doms över andra människors motiv.

Det är alla dessa orsaker som gör individens ansvar också blir kollektivets. Vi kan inte låta våra medmänniskor skylla sig själva, för vi har inte gått i deras skor, och vi vet inte varifrån de kommer eller hur de är konstituerade. Vi är tillsammans skyldiga varandra att finnas där, att räcka ut handen och att låta andra stödja sig på oss när de behöver, eller rent utav bli burna om det skulle vara behovet. Slutar vi se det ansvaret, så slutar vi vara människor.

Så det betyder att både individen OCH kollektivet har ansvar för samma sak? Ja, och det är det som är så viktigt. Ansvar kan vara dubbelt, den enes ansvar slutar inte där den andres börjar. Samhällets (kollektivets) ansvar börjar inte där individens slutar. Dessa ansvar överlappar varandar med mycket bred marginal.

Så, när ledande socialdemokrater skriver om individens eget ansvar för att göra sig anställningsbar, så betyder det INTE att samhällets ansvar på något sätt minskar. BÅDE individen själv OCH samhället (kollektivet) har ett ansvar för att hen skall kunna få ett arbete hen kan försörja sig och sina barn på. Det är inte ett delat ansvar, det är ett dubbelt ansvar. Båda ansvaren finns för samma sak, och det finns inte en gräns mellan dem.

Detta är på intet sätt en ny idé inom arbetarrörelsen. Att var och en skall göra sitt bästa innan man tar emot hjälp av de andra var logiskt och självklart när A-kassan var kamraternas pengar, när det var tydligt att de andra fick jobba mer när jag inte orkade. Då gjorde man så gott man kunde för att kunna se de som sedan hjälpte en med det sista (om så behövdes) i ögonen.

”Gör din plikt och kräv din rätt” är en paroll som funnits med sedan socialdemokratins barndom, och det är en paroll som håller än idag. Det är en sammanfattning av socialdemokratisk politik. Sedan kan jag hålla med om, och beklaga, att det individuella ansvaret inte så tydligt trummats ut av socialdemokraterna under de senaste tio åren. Jag tror att man haft svårt att få fram hela budskapet, att individens ansvar på intet sätt minskar samhällets ansvar, och då har man inte riktigt vågat prata om det.

Så; att den blivande statsministern och hans blivande finansminister nu går ut och talar om individens ansvar i samma artikel där samhällets ansvar i form av utbildning och näringspolitik avhandlas är helt naturligt. Det är inte att gå mot mitten eller åt höger. Det är att ta upp en viktig del av klassisk socialdemokratiskt tankegods. Klassisk arbetarmoral som kräver att var och en gör sin del så att vi tillsammans kan bli starka nog att hjälpa de som behöver det. Inga konstigheter, och definitivt ingen högersväng!

Om att göra sin plikt och kräva sin rätt.
Om att solidaritet och eget ansvar hänger ihop.
Om att valet inte står mellan krav och kravlöshet.

Läs även andra bloggares åsikter om plikt och rättigheter.

Läs andras kloka tankar på netroots.

6 kommentarer:

Lena Vennström sa...

Fy fan vad bra :-) - åtminstonde fram till det blev lite politiskt. I samma filosofiska anda finns frågan var går gränsen mellan nyfikenhet och intresse (dvs från mig som individ till dig som individ), att bry sig om eller att lägga sig i, att ta ansvar för sig själv eller vara egocentrisk etc.

Det kan nog gå åt några kvällar av "in-the-box thinking" för att klura på det!

Anders Winckler sa...

Jo, jag står så klart för båda delarna, men jag tror att den generella diskussionen kan föras helt utan att blanda in partipolitik.

Just den här gången initierades mina funderingar av att någon uttryckte stor förvåning över att S nu "börjar" tala om individens eget ansvar. Den utgångspunkten gjorde det naturligt att blanda in det aktuella partipolitiska utspelet.

Anders sa...

"alla dessa orsaker .. gör [att] individens ansvar också blir kollektivets"

Jag läste en artikel om några familjer, som var obenägna att skicka barnen till skolan. Man hade därför skattefinansierat "familjestödjare" som försökte vinna föräldrarnas förtroende och varje morgon eskorterat barnen till skolan. Artikeln berättade (indignerat), att några fortsatta stödjare inte hade fortsatt att stötta och eskortera till vidare utbildning, jobbsökning ev. anställningsintervju och fortsatt arbetsliv.

Går det inte en gräns någonstans?

Är det verkligen kollektivets ansvar att skattefinansiera personer, som hela livet ska eskortera somliga till skola, utbildning, arbetsplats osv? Var finns individens ansvar i ett sådant upplägg? (De aktuella personerna var inte handikappade.)

Som förälder så måste man kunna säga: Jag har gjort tillräckligt.

Det verkar kontraintuitivt att kollektivet inte skulle kunna anse, att man har gjort tillräckligt.

Anonym sa...

@Anders (som alltså inte är jag själv): Jo, visst är det så. Individens ansvar för sin egen situation tar aldrig slut, man skall alltid själv göra så mycket man kan. Men andras ansvar för individens situation har en gräns. Om jag vägrar hjälpa till själv, och om jag så att säga vägrar bli hjälpt, då upphör tillslut samhällets ansvar. Eller åtminstone minskar samhällets ansvar successivt i takt med att individen själv visar att hen inte tar emot hjälpen. Om man aktivt väljer att inte bli hjälpt så återstår tillslut bara ansvaret för att folk inte fryser eller svälter ihjäl.

Sedan kan man ju fråga sig om människor som totalt vägrar bidra till att bli hjälpta inte har problem av annat slag som de behöver få hjälp med.

Men, även om jag säkert tror att det finns fall där kollektivet tillslut kan vända ryggen till, så är det extrema undantagsfall och den generella välfärdspolitiken skall inte få påverkas av att en och annan missköter sig.

/Anders Winckler

Leo sa...

Anders Winkler skriver: "den generella välfärdspolitiken skall inte få påverkas av att en och annan missköter sig".

Hur ser socialdemokrater på det, som kallas för "moral hazard"?

"..a moral hazard is a situation where there is a tendency to take undue risks because the costs are not borne by the party taking the risk"

Socialdemokrater har (enl min erfarenhet) inga som helst problem att acceptera, att om banker/bankirer inte själva riskerar något (eftersom regeringarna ser till, att bankernas förluster bärs av skattebetalarna), så leder detta till ett ansvarslöst, risktagande beteende från banker/bankirer.

Men - många (de flesta?) socialdemokrater verkan inte kunna - eller vilja? - förstå, att "den generella välfärdspolitiken" tyvärr också leder till en moral hazard. Fler personer "take undue risks" i en välfärdsstat, "because the costs are not borne by the party taking the risk" (utan av skattebetalarna).

Tror socialdemokrater, att enbart välbeställda personer påverkas av moral hazard? Eller .. har jag missförstått, hur ni ser på saken?

PS Jag också har svarat på något, som du skrev för ca. ett år sedan.

http://tankelekar.blogspot.co.uk/2011/01/om-en-lyckas-sa-gar-det-att-lyckas.html

Anders sa...

Jag kan för det första inte utge mig för att svara för fler socialdemokrater än mig själv.

Jag ser inte att det föreligger en ”moral hazard”-risk bland den tredjedelen med de lägsta inkomsterna. Tvärt om tror jag att vi behöver skapa en trygghet som gör att folk vågar ta risker som att flytta, utbilda sig och starta företag.

Däremot tror jag att det skall löna sig att anstränga sig, att utbilda sig och att ta ansvar. Jag är inte förespråkare för en platt lön (åtminstone inte som världen och människorna fungerar nu). Jag har skrivit om detta här och här.

Jag tycker att det är rimligt att man får en lägre ersättning när man är sjuk eller arbetslös, än vad man har när man arbetar. Det skall löna sig att komma tillbaka till jobb. Men jag är övertygad om att de 20% man tappar om man får 80% räcker för att lösa detta problem.

Med den slutkläm du väljer att citera vill jag ha sagt att det inte är rimligt att straffa det stora flertalet för att man misstänker att det finns de som inte tar sitt ansvar.

Sjukersättning skall utgå endast när man är sjuk, A-kassa när man är arbetslös osv. Det vill säga, alla dessa system skall vara kopplade till krav och kontroll, så att ingen kan glida med. Det är just det denna text handlar om. Socialdemokratisk politik (i min tappning) handlar inte om att befria individen från ansvar, det handlar om att hjälpa individen med att ta detta ansvar, och att se till att det alltid finns ett sätt att förbättra sin situation.