Gör din plikt - kräv din rätt!!

Oj, tiden går, och texter blir liggande i datorn i dagar utan att publiceras. Men, bättre sent än aldrig, här kommer några funderingar kring ansvar och krav.

Det är en väldig skillnad på dessa två meningar:

“Vi skall hjälpas åt att hjälpa varandra, men för att det skall fungera måste var och en ta ett stort ansvar för att behöva den hjälpen så sällan som möjligt, och för att göra så stor del som möjligt själv även när man får en hjälpande hand. Gör vi alla så gott vi kan så kan och skall vi tillsammans finnas där för varandra de gånger vi snavar till i livet, även om det sker upprepade gånger.”

”Du har det yttersta ansvaret för att du befinner dig i den situation du gör, och vi känner därför inget ansvar för att hjälpa dig utöver att se till att du inte svälter ihjäl. Möjligtvis kan vi tänka oss att ge dig en spark i rätt riktning genom att göra din situation ändå lite sämre för att på så vis öka ditt incitament att själv ta dig ur den.”

I båda fallen läggs ett stort ansvar på individen, men där slutar likheterna.

Varje människa är ansvarig för alla val hen gör. Detta ansvar kan vi aldrig komma undan.

Ansvaret vilar i de konsekvenser jag utsätts för som en följd av de val jag gör. Det kommer att vara jag som får leva med detta oavsett hur orättvist jag tycker att det är eller hur lite jag själv förstår vilka val som lett mig dit där jag är. (Självklart finns det massor av händelser som formar ens liv som man omöjligt kan ha något ansvar för, men de flesta av oss har i ganska stor grad satt oss själva där vi sitter).

Men ansvaret grundar sig också i relationen till andra. Om vi alla skall hjälpas åt att lyfta varandra under armarna, så funkar det inte att vissa väljer att inte försöka gå själva. Jag har ett ansvar att göra så gott jag kan, även i de delar andra kommer att se till att jag slipper bära konsekvenserna fullt ut.

Men att individen har ett mycket stort ansvar för sin egen situation innebär inte att de andra har rätt att titta bort och säga ”skyll dig själv”.

”Walk a mile in my shoes” sjunger Elvis. Det finns tusen skäl till varför en människa gör val som leder till platser hen inte vill vara på. Det kan handla om att man inte ser vart de olika alternativen leder, till att man inte orkar välja det som man långsiktigt skulle vara hjälpt av, det kan handla om olika faktorer i uppväxt och bakgrund. Det finns lika många skäl som det görs val, och den skall nog ha ganska bra på fötterna som sätter sig till doms över andra människors motiv.

Det är alla dessa orsaker som gör individens ansvar också blir kollektivets. Vi kan inte låta våra medmänniskor skylla sig själva, för vi har inte gått i deras skor, och vi vet inte varifrån de kommer eller hur de är konstituerade. Vi är tillsammans skyldiga varandra att finnas där, att räcka ut handen och att låta andra stödja sig på oss när de behöver, eller rent utav bli burna om det skulle vara behovet. Slutar vi se det ansvaret, så slutar vi vara människor.

Så det betyder att både individen OCH kollektivet har ansvar för samma sak? Ja, och det är det som är så viktigt. Ansvar kan vara dubbelt, den enes ansvar slutar inte där den andres börjar. Samhällets (kollektivets) ansvar börjar inte där individens slutar. Dessa ansvar överlappar varandar med mycket bred marginal.

Så, när ledande socialdemokrater skriver om individens eget ansvar för att göra sig anställningsbar, så betyder det INTE att samhällets ansvar på något sätt minskar. BÅDE individen själv OCH samhället (kollektivet) har ett ansvar för att hen skall kunna få ett arbete hen kan försörja sig och sina barn på. Det är inte ett delat ansvar, det är ett dubbelt ansvar. Båda ansvaren finns för samma sak, och det finns inte en gräns mellan dem.

Detta är på intet sätt en ny idé inom arbetarrörelsen. Att var och en skall göra sitt bästa innan man tar emot hjälp av de andra var logiskt och självklart när A-kassan var kamraternas pengar, när det var tydligt att de andra fick jobba mer när jag inte orkade. Då gjorde man så gott man kunde för att kunna se de som sedan hjälpte en med det sista (om så behövdes) i ögonen.

”Gör din plikt och kräv din rätt” är en paroll som funnits med sedan socialdemokratins barndom, och det är en paroll som håller än idag. Det är en sammanfattning av socialdemokratisk politik. Sedan kan jag hålla med om, och beklaga, att det individuella ansvaret inte så tydligt trummats ut av socialdemokraterna under de senaste tio åren. Jag tror att man haft svårt att få fram hela budskapet, att individens ansvar på intet sätt minskar samhällets ansvar, och då har man inte riktigt vågat prata om det.

Så; att den blivande statsministern och hans blivande finansminister nu går ut och talar om individens ansvar i samma artikel där samhällets ansvar i form av utbildning och näringspolitik avhandlas är helt naturligt. Det är inte att gå mot mitten eller åt höger. Det är att ta upp en viktig del av klassisk socialdemokratiskt tankegods. Klassisk arbetarmoral som kräver att var och en gör sin del så att vi tillsammans kan bli starka nog att hjälpa de som behöver det. Inga konstigheter, och definitivt ingen högersväng!

Om att göra sin plikt och kräva sin rätt.
Om att solidaritet och eget ansvar hänger ihop.
Om att valet inte står mellan krav och kravlöshet.

Läs även andra bloggares åsikter om plikt och rättigheter.

Läs andras kloka tankar på netroots.