torsdag 29 november 2012

Börja prata om vår politik, sluta prata om deras.

Följande körs ut på Twitter under dagen. Ett litet test att publicerar längre resonemang uppdelade i 140-teckensportioner. Jag kör så får jag se...

Partipolitik i en demokrati handla om att samla mer än hälften av rösterna så att man kan driva igenom den politik man vill se genomförd.

Men eftersom man kommer att tvinga på motvilliga människor sin politik så finns det en strävan att kunna hävda moralisk rätt.

Man vill alltså ha en argumentation som man själv tycker borde göra att ”alla” skulle kunna rösta på ens politik.

Med detta perspektiv blir man därför glad när man ser JÅ sitta i en TV-studio och målas ut på ett sätt som 70% av alla skrattar åt.

Med våra spelregler, som innebär att man skall kunna respekteras av alla, har ju etablissemanget vunnit. SD kan inte försvara sig.

Problemet är ju då bara det att Åkesson inte bryr sig om detta. Han vet att 70% tycker att han har helt fel. Men det spelar ingen roll.

Han förstår att dessa 70% ändå aldrig skulle rösta på honom, men att de andra känner att delar av deras oro och rädsla får en röst.

PK-eliten, och resten av etablissemanget, skrattar åt SDs skrivningar där svenskhet definieras med hjälp av bonader och folkdräkter.

Men JÅ vet att hans väljare, och en stor grupp till, förstår precis vad han menar med svenskhet. De bryr sig inte om exakta definitioner.

När vi skrattar åt JÅ och hans bonader, så skrattar vi också åt en stor grupp ”vanliga väljare”. Vi lär dessa att vi tycker att de är fåniga.

Vi lär dem att om man förstår vad Jimmy och hans gäng menar med svenskhet, då är etablissemanget mot en, men SD förstår.

På detta vis driver vi massor av vanliga svenskar rakt i armarna på ett fascistiskt parti.

Vi gör det eftersom journalisterna inte kan hålla fingrarna i styr, utan de vill alla bli den som knäckte Jimmy.

Alla journalister lyckas, alla knäcker Jimmy. Alla får oss i PK-maffian att skratta åt Jimmy.

Men när de gör det så får de oss också att skratta åt ganska många väljare. Den ”vi och dom” känsla som SD vill skapa, skapar vi åt dem.

Hübinette krossar JÅ i TV, och vi skrattar gott. Sedan kommer nästa mätning och vi skakar förundrat på huvudet åt SDs ökande siffror.

Skratta bäst som skrattar sist. Jag tror vi kan skratta sist om vi slutar ”ta debatten” och istället fokuserar på vår egen politik.

En politik som skapar hopp och chanser för de som snubblar och behöver hjälp. En politik för jobb, utbildning och boende åt alla.

En politik för jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet. En politik vi kan sälja in till 60% av väljarna, inte till alla.

Jag tycker ju att vi i S och MP i stora drag har denna politik. Men det fattas viktiga pusselbitar, och tiden rinner iväg.

Så, för att sammanfatta: Vi skall tala om vår politik, inte om deras. Vi skall visa på våra fantastiska företrädare, inte mobba deras.

lördag 17 november 2012

Kommentar på Fannys Blogg

Jag har kommenterat ett bra text på Fannys blogg. Läs texten på bloggen www.arsinoe.se och läs sedan mitt svar nedan (eller direkt på bloggen...).

**********

Självklart har du rätt. Feminismen skall inte göras om för att den skall passa männens önskemål. Feminismen handlar ju om att se att allting redan är anpassat efter mäns önskemål och om att göra någonting åt det.

Arbetarrörelsen kunde i sin ungdom (och kan väl till viss del ännu) demonisera sin fiende, tydliggöra konflikten och sedan köra över de privilegierade. Man gjorde detta med ett latent hot om revolution i kulissen. Visst, i Sverige var det socialdemokraterna som reformvägen och så småningom i motvilligt samförstånd med kapitalet genomförde förändringarna. Men jag tror faktiskt inte att det hade gått att göra så oblodigt om hotet om våld inte funnits i bakgrunden.

Kvinnor har kanske inte riktigt samma möjligheter. Striden står inte mot en privilegierad klass man aldrig träffar, och inte har någon som helst anledning att tycka om. Striden står mot männen. Fäder, makar, älskare, vänner, söner och bröder. Det är mycket svårare att mobilisera en bred demonisering av dessa människor som står oss så nära.

Jag skrev i något sammanhang att; ”Att inte välja jämställdheten är att välja ensamheten.” Jag tror att det på sikt kommer att bli mer och mer sant. Kvinnor behöver inte män. Kvinnor kan välja att umgås med män, på olika sätt och i olika relationer, men de behöver inte göra det. Jag tror att det är detta ”hot” som på något sätt måste medvetandegöras i mäns hjärnor. Vi män ”måste” inte sluta se på kvinnor med könsstereotypa glasögon, men de måste inte heller ha med oss att göra.

Ytterst kommer det att bli nödvändigt att tvinga män in i jämställdheten. Men i den kampen behövs alla goda krafter, även män. Exakt i vilken form vi kan bidra, det får ni bestämma. Det är ytterst er kamp, men jag tror att vi är ganska många som vill lära oss mer om vad vi kan, skall och bör göra för att underlätta och hjälpa till.

Jag har två döttrar. Jag har en syster. Jag har systerdöttrar, kvinnliga vänner och kamrater. Om inte det är skäl nog att ansluta sig till kampen för ett bättre samhälle för dem, eller om det är min roll att åtminstone inte stå i vägen för förändringarna, då känns det ganska självklart.

Därmed inte sagt att det är lätt. Att i vardagen lämna ifrån sig privilegiet att vara den folk lyssnar på, att få lite mer betalt för samma arbete, att inte var den det tittas snett på när det inte är städat hemma eller när det finns fel vantar på dagis, det gör sig inte självt. Det kräver medvetenhet, tydliggörande och ständig vaksamhet på hur man beter sig.

torsdag 8 november 2012

Får man nätmobba Pär Ström?

Man skulle kunna göra rubrikens fråga ett par steg mer generell, och fortfarande ha kvar samma svar. ”Får man någon gång mobba någon alls på något ända sätt?”. Svaret är ”Nej, det får man inte.”

Men om man nu tycker att vissa personer i bloggar och debattartiklar beter sig illa och framför riktigt vidriga eller riktigt korkade åsikter, vad skall man göra då?

Jag tror att det bästa vore att helt enkelt ignorera dessa chauvinistiska, rasistiska eller på annat sätt inskränkta individer. De har sin självklara rätt till vilka åsikter som helst, och i de flesta fall har de även rätt att framföra dem (inom yttrandefrihetens ramar). Men genom att bemöta dem, länka till deras texter för att visa vilka idioter de är eller på något annat sätt referera till dem, så ger vi dem en arena de inte skall ha.

Om någon skriver att det inte finns någon könsmaktsordning, och att det egentligen är männen det är mest synd om i det här samhället, så är det en knasig åsikt. Men just därför skall man inte hjälpa till att sprida den, inte ens för att visa andra hur dumma texter det finns. Det man skall göra (tycker jag) är att skriva en egen text om hur viktigt det är att vi alla hjälps åt att belysa könsmaktsordningen, och hur knasigt det är att inte se att den finns. Detta utan att med ett ord nämna den knäppskalle man egentligen bemöter.

På det viset bidrar man till ljuset, och man undviker att sprida mörkret.

Om man känner att man förgås om man inte får gå i svaromål, så för debatten på bortaplan. Ta diskussionen i det forum där åsikten redan finns. Visst, det är tufft att diskutera på motståndarens planhalva, men där gör man ingen skada, de som läser där vet ju redan om att den obehagliga personen finns och vad hen tycker.

Sen är det väl så att någonstans längs vägen så blir en person eller en organisation så välkänd att det är dags att börja ta debatten. I fallet med Sverige Demokraterna tycker jag definitivt att vi nått dit, och kanske är det så med herr Ström också nu när goda krafter redan satt så mycket ljus på honom att det inte längre går att ignorera honom.

Men även i detta läge skall man noga överväga var, hur, när och i vilka former man debatterar. Fortfarande gäller att vara noga med att inte bli en del av de obehagliga åsikternas plattform. Att man i varje debatt man tar är noga med att den nytta det gör att man får lov att komma med motargumenten är större än den skada det gör att man med sin egen uppmärksamhet legitimerar det ondas existens. Det gäller att försöka skaffa sig kontroll över frågeställningar och att inte dras med i en debatt där redan det faktum att frågan diskuteras är skada nog.

Vem är det då som skall vara försiktig med att skänka uppmärksamhet åt korkade åsikter? Ja, det är så klart alla, men viktigare ju mer uppmärksamhet man själv har, och som man alltså kommer att ge bort.

Vilka åsikter är det då jag tar mig friheten att kalla obehagliga, onda och krokade? Ja det är naturligtvis något var och en får besluta om. Vissa kanske tycker att de åsikter jag för fram på min lilla blogg är sådana, och i så fall är jag själv just ett exempel på någon man lätt skulle kunna tiga ihjäl innan fler får upp ögonen för mina åsikter. Själv tänker jag framförallt på rasistiska och homofoba åsikter, men även väl så korkade åsikter som antifeministiska á la herr Ström eller de vidriga åsikter om överviktiga på reklamaffischer som framförs av vissa avskyvärda bloggerskor vars namn jag i enlighet med det jag just skrivit inte skall nämna här ingår.

Mer ”vanliga” åsikter som liberala, konservativa eller kommunistiska känner jag inte samma betänkligheter inför att belysa och bemöta. Visst kan det vara problematiskt om liberala krafter får fram nya duktiga debattörer, men det kommer de att få ändå via de arenor de besitter, och en ständigt pågående diskussion om hur vi skall utforma vårt samhälle är nödvändig för att demokratin skall fortsätta fungera, och det är viktigare än någonting annat.

Observera att jag inte tycker att man skall förbjuda ens de mest motbjudande bloggar (om de inte hetsar mot folkgrupp eller dylikt), men det finns heller ingen skyldighet att sprida alla åsikter.

Så, för att återknyta till rubriken och kvällens TV-debatt, så tycker jag inte att man skall mobba någon, inte ens megamobbarna själva. Men jag tycker att fenomenet Pär Ström kunde fått stanna på flashback och förbli en intern angelägenhet för de som redan håller med honom. Sprid de motsatta åsikterna, utbilda, upplys och informera, men utan att referera till motståndaren. Låt hen skaffa sig sin arena själv, det behövs inte de goda krafternas hjälp.

Mitt förra inlägg, var det inte ett brott mot just allt jag skrivit här? Jo, kanske. Men jag försvarar mig i det fallet med att min mycket lilla läsarskara knappast kommer att öka den uppmärksamhet en artikel i Axess redan har, och jag tycker kanske inte att… eller jo, den artikeln var nog värd att ignoreras om jag trott att jag hade någon uppmärksamhet att skänka bort.


**** Tillagt 20121108 18:30 ****
Ni skall vara noga med att läsa Hanna Fridéns krönika.

söndag 7 oktober 2012

Jag måste släppa Axessartikeln nu!

Kan det inte vara intressant att fundera kring vilka evolutionära mekanismer som lett fram till att kvinnor har bröst eller att män (vissa i alla fall) har större penisar än vad de behöver för fortplantningens skull?

Kan det inte vara intressant att veta lite om könens olika hormonnivåer, och vilken inverkan dessa kan ha på våra beteenden?

Är det inte spännande att lära sig mer om vad det betyder för människan att en kvinna bara kan få ett ganska litet antal barn, och med en betydande fortplantningsinvestering för vart och ett, medan mannen i teorin kan bli pappa till hur många barn som helst?

Jo. Jag tycker att allt detta kan vara jättespännande och mycket intressant. Jag tycker kanske i och för sig att sociala konstruktioner är ännu intressantare, men det gör inte att jag inte kan uppskatta texter även om biologi, medicin eller antropologi.

Problemet med Göran Burenhults artikel är inte det som står i den. Det kan säkert förekomma sakfel, och det är så klart allvarligt, men jag har inte kompetens att bedöma det. Problemet med artikeln är det som inte står, men det som kan anas. Problemet är när man, direkt eller implicit, vill göra politik (eller skapa avståndstagande från politik) av naturvetenskap.

Vetenskap, natur- eller annan, skall vara en del av underlaget till varje sunt utformat politiskt förslag. Vi skall inte fatta beslut som bortser från biologiska fakta bara för att de är obekväma. Jag kan nog hålla med om att så ibland sker, och jag kan hålla med om att de -ismer jag gillar bäst är de största syndarna här.

Är man socialist (jag är väl kanske inte riktigt socialist, men jag har böjelser åt det hållet) är det ett problem att människan som biologisk och psykologisk varelse verkar ha ett större intresse av att gynna sig själv och sina närmaste, än hela planetens befolkning. Vi verkar skapa mer, arbeta bättre, skärpa till oss på ett annat sätt om vi tror att ansträngningen kommer att komma oss själva till del, än om vi tror att resultatet av mitt slit skall delas ut till alla andra. Socialism hade varit enklare om det inte var så, men när det nu är det så måste man ta med detta i beräkningen när man utformar sin politik (och det är då man blir socialdemokrat…).

Är man feminist så är det ett problem… eller vänta nu. Vad är det med allt det som professor Burenhult skriver som skulle vara ett problem för feminismen? Det är nog det jag inte fattar. Det är det som saknas i artikeln, och det är därför den blir så obehaglig.

Kvinnans könsorgan sitter mellan hennes ben får vi veta i artikeln. Det vi inte får veta är varför det är ett bra skäl till att kvinnor skall vara utestängda från styrelserummen.

Letar man noga hittar man embryon till åsikter. Den klarast uttalade är att kvinnor skall amma barnen i upp till två år, och därför måste vara hemma under denna tid. Det antyds även att det är olyckligt att kvinnor inte är gravida hela tiden, men exakt vilken politisk åsikt det skulle leda till är mer oklart. Jag vill inte gå så långt att jag läser in en åsikt att det vore naturligt att ha ihjäl en annan mans barn för att kunna ha sex med mamman. Jag tror dessutom att strategin skulle fungera rätt dåligt.

Jag tror att vi i jämställdhetsarbetet kan ha nytta av en del antropologiska kunskaper när vi försöker förstå varför världen ser ut som den gör. Som man kan det vara bra att veta att vissa teorier säger att jag är som jag är, hur det nu kan vara, av en massa orsaker som inte längre är relevanta. Jag kan då få ett redskap att hantera mina känslor och impulser på ett sätt så att de inte står i vägen för ett rimligare och jämlikare samhälle. Kanske kan jag till och med kanalisera dessa urkrafter till någonting positivt om jag förstår dem bättre?

Men om jag använder denna förståelse för att rättfärdiga ett dåligt beteende, då blir det problem tycker jag. Om det faktum att det är kvinnan som ammar används som en förevändning för att kvinnor inte skall ha tillträde till vissa arbeten, eller att de när de får dessa arbeten skall ha sämre betalt eller inte skall bli lyssnade på, då blir det ologiskt och vad värre är knasigt.

Ännu värre blir det om man gör historiska könsmönster till mall för framtida eller önskvärda roller. Om man begränsar kvinnor till vissa roller med argumentet att stenåldersmänniskorna gjorde si eller så, då hänger argumentationen inte ihop.

Det ligger nära till hands att misstänka att det finns män som känner sig misslyckade i sina relationer med kvinnor, och som därför önskar sig tillbaka till en könsmaktsordning som gav dem mer att säga till om på kvinnans bekostnad. Eftersom en sådan önskan är svår att klä i rationella argument så griper dessa vita kränkta män desperat efter de argument som finns, även om det inte är ett dugg rationella. Att då famla efter biologiska argument ter sig då oemotståndligt lockande. Naturvetenskap är ju sanning, och har man sanningen på sin sida, hur kan man då förlora?

Som sagt, jag kan inte säga varför jag inte delar de åsikter som framförs i Axessartikeln, eftersom det inte framförs några. Är det då inte okej att skriva en artikel utan att framföra åsikter? Jo, det kan det vara. Problemet är här att det känns som att det finns en massa åsikter under ytan. Det obehagliga består i sättet att framföra åsikter på detta sätt. Det går inte att bemöta dem, och ändå förstärker de den struktur som alltjämt förtrycker våra mammor, systrar och döttrar. Försöker man bemöta de åsikter man anar så kan sköldpaddan snabbt dra in huvudet och påstå att det inte alls är så den menar.

Men, nu är det dags för mig att släppa detta och gå vidare. Mitt liv blir bara sämre av att jag går och retar upp mig på de jag aldrig kommer att kunna påverka. Det finns män som alltid kommer att känna sig förtryckta av en politiskt korrekt genusmaffia, och det är ingenting jag kommer att kunna göra någonting åt. Jag får fokusera på att själv bidra så lite jag kan till könsmaktsordningen, och att tydliggöra och motarbeta den så att tänkande människor kan bli bättre på att se den och bidra i motarbetandet. De bittra och kränkta männen är för få för att själva kunna upprätthålla någon könsmaktsordning, så de kan vi helt enkelt köra över om vi andra (kvinnor och män) blir bättre på att inte vara med och förtrycka hälften av oss.

När vi fått bukt med könsmaktsordningen (eller samtidigt som vi jobbar med detta) så måste vi ju också arbeta med det strukturella förtrycket på grundval av etnicitet, sexuell läggning och klass. Även miljön måste vi hitta ett sätt att rädda. Det blir inte lättare ju mer man lär sig, den saken är klar.

torsdag 4 oktober 2012

Mitt liv som analfabet?

Jag läser Professor Burenhult i Axess och önskar att jag vara analfabet. Så många frågor jag aldrig skulle behöva fundera över. Så mycket sömn jag skulle kunna få.

Burenhults artikel är i sin helhet fulständigt obegriplig. Han rapar upp en massa teorier kring människans utvecklig och sedan… ja sedan slutar han med det och det hela är över. Det finns en tendens till struktur i artikeln, och man kan väl ana vissa konservativa åsikter som likt solen en mulen dag kan anas bakom ordmassorna (om man nu kan jämföra reaktionära tokerier med solen…). Men det kommer ingen slutsats, det presenteras ingen åsikt, artikeln verkar över huvud taget inte vilja någonting.

Så, analfabetism som skydd för det egna förståndet.

Dessvärre kommer jag då på att detta skulle hjälpa föga mot den olustkänsla jag känt i kroppen sedan jag såg ”Min Sanning” med Jan Myrdal. Hans sanning verkar bestå i att folkmordet i Kambodja inte kan uteslutas ha varit en blodig passage i landets historia, men att man inte kan ha normativa åsikter om att slå ihjäl barn mot träd om man inte samtidigt tillåts undersöka USAs agerande i regionen. Lägg därtill att han är lite ledsen över att ungdomskulturen pratar med om hur sperma smakar än om känslorna bakom könsakten.

Nej, det verkar inte som om analfabetism hjälper hela vägen fram.

Man måste helt enkelt lära sig att känna igen en knäppgök när man ser en, och antingen snabbt bläddra/byta kanal, eller distansera sig från det hela och låta dessa förvirrade individer roa en med sina vad det nu är.

tisdag 2 oktober 2012

Det kommer liksom krypande

Redan på morgonen kände jag det. I det läget finns ingenting jag kan sätta emot, ingen återvändo. Jag visste att det var dags igen, och att ingenting jag kunde göra skulle ändra det.

Ett tag tänkte jag att jag kanske skulle kunna låta bli att ta med mig kort till jobbet. Men jag insåg att det inte hjälper nu när jag upptäckt att det går att beställa på faktura.

Så, innan lunchen kom det över mig, ett begär ingen kraft i världen kan stå emot, och som det till slut är så skönt att ge efter för.

Så nu har jag ett nytt bokpaket på väg med Schenker Privpak. Nästa vecka, eller kanske till och med på fredag, så kommer jag att hålla dem i min hand, mina nya böcker!

Jag var ändå lite duktig, jag lyckades hålla det till tre böcker. Eftersom jag har fullt upp med att läsa kurslitteratur för tillfället så blir de väl inte lästa innan jul kan jag tro. Tills dess har jag säkert beställt nya böcker, så de jag just beställt kommer att göra en ödesbestämd karriär nedåt i min "att läsa hög". Men en dag...

fredag 21 september 2012

Raka svar är svåra att ge

OK, ett rakt svar nu, inga krusiduller, inga å ena sidor och å andra. Rakt på sak:

SKALL LÄRARE HA 10.000 KRONOR MER I MÅNADEN I LÖN?

Oj, det var svårt att svara Ja eller nej utan att få motivera och nyansera sitt svar, men jag skall, det kommer.

Så… vad tycker jag. Utan skyddsnät, rakt ut i cyberrymden, om jag hade all makt i himmelen och framför allt på jorden, skulle lärarna då få 10.000 mer i lön?

Om alternativet är att de haltar med i den allmänna löneutvecklingen de närmaste tio åren. Ingen förflyttning i lönestatistiken eller 10.000 på ett bräde, det är det som gäller. Inga fega ”jo, över tid kan man säkert tycka att…”.


JA


Se, där! Jag sade det! Ett rakt svar, ett val mellan två alternativ. Rätt ut bara! Ja, det skall de!

torsdag 20 september 2012

Dags att komma upp på hästen igen

Om man väntar riktigt länge innan man skriver någonting så växer liksom kraven på att det som till slut presteras skall vara fantastiskt. Jag rår inte på den kravbilden, så jag skriver av mig lite vardagsfunderingar istället och hoppas kunna skriva något klokt längre fram och under mindre press.

Brott och straff har varit på tapeten de senaste dagarna. ”Det är inget straff” kunde man läsa på första sidan av Metro igår, och eftersom det låg fem sådana tidningar på fikabordet på jobbet så blev det svårt att undvika samtalsämnet ”domen mot ungdomarna som misshandlade en äldre man i Kortedala”.

Jag tycker det här är ett mycket bra fall att bygga en diskussion om brott och straff kring.

Å ena sidan är det ett förfärligt vidrigt brott. En helt oskyldig och försvarslös människa blir överfallen och misshandlad på öppen gata. Det kunde hänt vem som helst och det var mycket hänsynslöst våld. Maggropskänslan skriker alltså: ”Lås in dem och kasta bort nyckeln”, ”Inget straff är tufft nog för sådana människor”.

Å andra sidan talar vi om unga förövare. Vi (dvs samhället) har kanske en liten chans att avgöra om dessa killar skall bli stämplade som kriminella, och därmed ha sin framtida bana klar för sig, eller om de kanske går att rädda till att bli ”vanliga” människor som en dag kommer att titta tillbaka på det som hände med ånger och förvåning över hur de kunde göra någonting sådant. Jag vet inte, jag känner inte till de dömda, och det kanske är så att det är för sent för dem, jag har ingen aning.

Jag tänker på hur vi gör hemma när våra barn gör någonting dumt (tack och lov inte så dumt som att slå ner gamla farbröder, men ändå). Att straffa barnen finns liksom inte på kartan, utan i det läget handlar det om att försöka vända och vrida på situationen tills de förstår varför det de gjort var fel, och tills man kan se i deras ögon att de ångrar sig och förhoppningsvis inte kommer att göra samma fel igen. Vid uppfostran av våra egna barn så är det självklart att vi tittar framåt, att målet är att se till att minimera risken för att det som hände skall hända igen. Vi vill göra barnen till lite bättre människor och vi använder de fel de gör som verktyg i denna process.

Om vi i samhället hade haft samma mål, om vi hade haft som högsta mål att minimera frekvensen av varje given form av brottslighet, och av all brottslighet totalt sett, så skulle vi antagligen inte straffat människor över huvud taget. Vi skulle inte stämplat 15-åringar och tilldelat dem rollen av brottslingar. Istället skulle vi fokuserat på att redan vid mycket marginella förseelser tillrättavisa och förklara varför beteendet är oönskat, och vi skulle försöka förstå hur vi kunde leda barnen in på andra vägar. Kanske kan man hitta någonstans där de kan köra trimmade mopeder, måla grafitti eller vad det nu är. Jag har verkligen ingen aning om vad man skulle göra om man verkligen ville ha färre brott, men jag är helt övertygad om att det inte vore att ha fler poliser och strängare straff.

Men även vi som har denna övertygelse, att straff bara lär ungdomar att de är brottslingar, och egentligen inte åstadkommer annat än säkerställer att dessa ungdomar kommer att begå fler (och antagligen grövre) brott längre fram, även vi känner nog att vi vill straffa den som sparkar ner och misshandlar en oskyldig man på öppen gata.

Det verkar vara någonting annat som driver oss. Vi bryr oss inte om att straff av dessa förövare antagligen leder till mer brottslighet längre fram, inte mindre. Vi vill straffa ändå. Vi vill straffa därför att det vore orimligt att låta bli. Vi vill straffa för att det är viktigt för oss att vissa handlingar leder till straff, det är viktigt för annars fyller lagen ingen funktion, och utan lag finns i slutänden inget samhälle. Om vi inte markerar mot vissa handlingar skulle vi tillslut hamna i ett allas krig mot alla, och Hobbes skulle resa sig ur sin grav och nicka igenkännande.

Samhällskontraktet kräver att vi är intresserade av att alls ingå kontrakt med varandra, och det i sin tur kräver att det får konsekvenser om man inte följer de regler vi kommit över ens om. Hur dessa regler än kan se ut så kommer de alltid att innehålla förbud mot att sparka ner oskyldiga farbröder, och därför måste en sådan handling straffas. Inte för att stilla våra hämndbegär och inte för att andra skall låta bli att göra samma sak (för den effekten har inte straff för den här typen av brott, det är jag helt säker på), utan för att vi helt enkelt offrar dessa killar för att vi andra skall fortsätta känna att det är värt att ha ett samhälle.

Så, efter detta svammel, vad tycker jag då att man skall göra? Var straffet för milt eller skulle man helt valt att inte straffa alls? Svaret är att jag inte vet. Jag tror att vi måste värna om lojaliteten med samhället, och om det innebär att vi måste skapa brottslingar av någon som trots allt valt att sparka ner en oskyldig man, ja då kanske det är ett pris vi får betala. Å andra sidan vore det ju inte helt vansinnigt att ha ett system som syftade till att i möjligaste mån minimera antalet brott i samhället, och då är det kanske inte så klokt att lära femtonåringar att de är kriminella.

Kanske är då ”straffet” ändå ganska lagom. Det är trots allt en markering, och det ger kanske killarna en chans att komma igen och bli laglydiga medborgare en vacker dag. Vi kan ju inte gärna skjuta dem eller låsa in dem för livet, och då måste nog målet ändå vara att uppfostra och att skapa medborgare av de som inlett sin bana mot att bli motborgare.

söndag 3 juni 2012

Medlemmarna har alltid rätt, även när de har fel

Kommentar till ett blogginlägg på ”Mitt i Steget”.

En av John Cleeses figurer säger i en av Monte Pythons sketcher att han vet att det han säger inte är populärt, men att han aldrig strävat efter popularitet...

Jag tror att den enskilde medlemmen, som inte sitter i position där man behöver ta ansvar för en politisk helhet, lätt hamnar i en position där man i enskilda frågor gillar sådant som är enkelt att gilla. Det kan vara kostsamma reformer, miljövänliga förbud oavsett påverkan för näringslivet, eller moraliskt självklara ställningstaganden i utrikespolitiska frågor som man gör utan att tänka på vad det skulle innebära i det stora världspolitiska pusslet.

Jag tror att vi som är medlemmar i partiet ofta är det för att vi drömmer om en rättvisare och rimligare värld där alla människor kan ha det rimligt bra, och där alla kan följa sina bästa stämningars längtan. Vi gör detta utan att vilja tänka på eller förstå att de människor som skall leva i detta drömsamhälle kanske inte är (och kanske aldrig kommer att) mogna att göra det. Den solidariska och flitiga individ som skulle krävas för att gå ut och göra sitt bästa varje dag för det allmännas bästa kanske inte finns och kanske aldrig kommer att finnas. Detta vill vi inte inse, dels för att det kanske är lite svårt, och dels för att det gör för ont. (Mer om det här)

Partiledning, och ledning på olika nivåer, har däremot en mer vardaglig kontakt med konkret politik. De fattar varje dag beslut där man måste välja mellan olika förslag, samtliga med både bra och dåliga sidor. De ser att reformer skall finansieras, att miljökrav kan kosta arbetstillfällen och att man inte kan förfara hur som helst i utrikespolitiken. Men de vill samtidigt också reformera, rädda miljön och befrämja demokrati och mänskliga rättigheter. (Om att man ibland får nöja sig med vad man kan få)

Men, och det skall man vara vaksam på tror jag, de som lever på politiken har även ett intresse av att socialdemokraterna skall fortsätta vara ett stort parti som kan försörja många människor (eller i alla fall just dem). Nuvarande ledning har alltså egoistiska skäl för att följa opinionen snarare än att leda den, att röstmaximera snarare än att försöka flytta samhället i riktning mot en rättvisare och rimligare position om det skulle riskera att störa väljarna.

Så det finns minst två anledningar till att ledningen ligger "till höger" om medlemmarna, och ingen av dem innebär att vi har fel medlemmar. Men vi har ett problem i partiet om vi inte klarar av att utbilda och öppna upp strukturerna i ungefär samma takt. Medlemmarna har nämligen alltid rätt, oavsett hur fel de har.

Läs andras kloka tankar på netroots.

För övrigt anser jag:
Att det är en märklig uppfattning att HBTQ-personer i Sverige skulle leva i en tryggare värld om det inte fanns poliser.
Att jag borde gått och lagt mig för länge sedan.
Att det kanske vore bättre på lång sikt om HBK stannade i superettan ett år till.

lördag 2 juni 2012

Individualiserad solidaritet

Kommentar lämnad på Ulf Bjerelds inlägg på programkommissionens blogg:

Jag känner igen mig precis i definitionen av en självförverkligare. Men jag är socialdemokrat (och partimedlem) och jag kommer att rösta på S utan vare sig RUT, fria skolval, privata alternativ i vården eller gynsamma regler för småföretag, så det jag skriver här handlar om gruppen i allmänhet snarare än om mig. 

Jag tror att en stor grupp av självförverkligarna aldrig kommer att röst på oss, så dem kan vi lägga åt sidan.

Jag tror att de övriga kan tänka sig att betala relativt hög skatt och att vara med och solidariskt finansiera vård, utbildning  och omsorg. Men då vill de veta att skattepengarna används effektivt, och de vill inte behöva skämmas för den delen de får behålla. (Mer om det här)

Jag tror att denna grupp potentiella S-väljare är mycket måna om känslan av att få vara piloter i sina egna liv. De vill inte bli styrda i sina val av skola, vårdcentral eller pensionsförsäkringar. De är vana vid att ha konsumentmakt då de är konsumenter, och makt över sin egen tid då de förhandlar med sina kunder/arbetagivare. De är vana vid att kunna hota med att resa sig upp och gå om det inte passar dem. Tar man ifrån dem denna makt blir de frustrerade och känner sig omyndigförklarade, och då röstar de på någon annan. (mer om det här)

Jag tror också att dessa väljare känner att de bidrar mer än de får tillbaka. För att ställa upp på detta vill de veta att ingen (eller så få som möjligt) missbrukar systemen de finansierar. Vi måste visa att vi inte är ett bidragsparti, utan att vi avkräver alla medborgare att de är med och tar sitt eget ansvar för sig själva. Sedan skall vi ha generösa system som är med och stöttar alla som behöver det så ofta de behöver det, men det fråntar inte individen hens eget ansvar. (mer om det här)

Nu skall vi inte gå ifrån alla våra värderingar och principer för att locka denna grupp. Tvingas vi bli moderater för att vinna val, då är det ingen idé. Då är det bättre att satsa på opinionsbildning och försöka få med folk på våra idéer. Vi skall leda opinionen, inte för mycket låta den leda oss. En svår balansgång, men nödvändig.

torsdag 24 maj 2012

Det fria skolvalet är inte den enda frågan

Jag tror att alla barn mår bra av att gå i en skola där arbetarens dotter och direktörens son kan sitta i samma bänkrad och fundera på samma matteproblem. Alla tjänar på att få kompisar från lite olika bakgrund, både kulturell bakgrund och klassbakgrund. Det breddar synen på livet och samhället, och det skapar helare individer.

Jag tycker mycket illa om tanken på ett samhälle där vi har skolor som får lov att bli bra på grund av att elevunderlaget där består av mestadels studiemotiverade, lugna och relativt ”lättlärda” barn, och andra skolor som saknar alla chanser att bli bra miljöer för lärande eftersom de barn som går där till allt för stor del saknar den sociala tryggheten i livet som gör att man kan fokusera och koncentrera sig på att sitta still och lära sig läsa.

Men det går att vända på den bilden, och utgå från en skola med en stor andel barn från resurssvaga hem, barn med en dålig svenska och barn som av olika skäl behöver få utlopp för en jobbig livssituation. Om det i denna skola saknas tillräckliga resurser för att skapa en lugn och harmonisk miljö för barnen att lära sig läsa, skriva och räkna i, skall man då förbjuda föräldrar till ambitiösa barn att välja bort denna skola, bara för att de andra eleverna skulle få en aningens lugnare miljö om den skötsamma eleven satt kvar i klassrummet?

Jag kan inte tycka det. Det är inte rätt att placera den skötsamma flickan mellan de två brötigaste killarna för att de andra i klassen skall få lite bättre arbetsro. Det är heller inte rätt att tvinga barn att gå kvar i en skola de känner hämmar deras möjligheter att få förverkliga sina drömmar och ambitioner, inte ens om detta leder till att de andra barnen på så vis får en aningens bättre studiemiljö.

Jag tror inte att vi kan ta bort det fria skolvalet. Föräldrar och elever måste ha rätten att söka sig till vilken skola de vill, om de själva ombesörjer transporter och om det finns möjlighet att erbjuda dem plats. Detta för att jag tror att människor vill ha denna möjlighet, och för att jag faktiskt tycker att det är rimligt att man skall ha det. Medborgarens valfrihet får aldrig bli ett problem.

Men att föräldrar och barn skall ha rätt att välja skola själva (eller åtminstone söka plats på skola) betyder inte att slaget om en bra skola för alla är förlorat. Jag tror att det finns många andra systemfel att angripa, saker som skulle kunna leda till att alla skolor blev så bra att ingen skulle behöva söka sig därifrån.

Ingen fri etableringsrätt för skolor

Det skall vara kommunerna (eller om man flyttar upp ansvaret, staten) som har det yttersta ansvaret för att det finns bra skolor till alla elever.

”Jamen, vi tycker inte att det är viktigt att det är staten som bygger vägarna!” Nej det är helt riktigt, och jag tycker inte heller att det är nödvändigt att kommunen skall vara den som driver alla skolor, detta kan man mycket väl lägga ut på entreprenad, men det skall finnas ett kommunalt inflytande över hur eventuella friskolor får etablera sig. På samma sätt som PEAB eller Skanska inte kan springa och bygga vägar var de vill och sedan kräva pengar av staten/regionen för varje bil som sedan råkar välja att köra på dessa vägar, så borde det inte vara möjligt för skolföretag att starta skolor hur som helst och sedan kräva pengar för de elever som råkar välja att gå i dessa skolor.

Ett sätt att lösa detta är att kommunen helt och hållet kontrollerar och beslutar om var det skall finnas skolor, och vem som skall driva dem. Man skulle då kunna lägga ut driften av en skola på entreprenad reglerat av en upphandling och ett tydligt avtal med entreprenören.

Ett annat sätt skulle vara att skolor vid etablering måste teckna en försäkring som täcker de kostnader kommunen får när skolan plötsligt försvinner. Kommunen skulle då få sina kostnader för överkapacitet delvis täckta, och systemet skulle bli självsanerande eftersom skolor som etablerade sig i områden med hög skoltäthet och sviktande elevunderlag skulle få betala höga premier för denna försäkring.

Ingen rak skolpeng

Olika elever behöver av olika skäl olika mycket stöd och hjälp för att kunna ta till sig undervisningen i skolan. Jag anser att samhället har ett intresse av och ett ansvar för att ge varje elev de förutsättningar just den eleven behöver för att kunna ta till sig undervisningen. Detta gör att kommunen måste ha möjligheter att styra resurser dit de behövs mest, tills alla skolor är lika bra och lika bra för alla elever som går där.

Detta löser man definitivt inte med en rak skolpeng där varje elev bär med sig lika mycket pengar till den skola de går i. Exakt hur resursfördelningen skall gå till vet jag inte. Jag kan inte komma på något system som inte för med sig problem. En politisk tilldelning per skola omöjliggör ekonomiska incitament för entreprenören eftersom politikerna skulle tolka vins som att man fått för mycket pengar och sänka anslagen året efter. En grundskolpeng på säg 75% av snittkostnaden för en elev i den kommunen, och sedan en premie för elever med särskilda behov skulle kunna var en modell. För elever med diagnoser eller funktionshinder skulle detta kunna fungera. Men för elever med svagt stöd hemifrån, eller elever som har lite svårare att lära sig, så är det svårare. Att få med sig en extra peng kan lätt bli stigmatiserande, och det vill jag undvika. Kanske skulle elever från postnummerområden med vissa sociala faktorer kunna få en högre skolpeng. Det skulle då innebära att en duktig elev från ett för övrigt hårt socialt belastat område skulle kunna ta med sig en stor peng till en redan privilegierad skola. Men det kanske är marginalföreteelser som jämnar ut sig i långa loppet.

Inga öppna eller dolda terminsavgifter

Föräldrarnas ekonomiska möjligheter skall inte påverka kvaliteten i skolan. Detta innebär att man måste reglera bort alla former av avgifter i skolan. Vi skall inte ha vänskapsföreningar som stöttar med pengar, inga sponsoravtal, inga aktiviteter som kostar pengar och inga andra insamlingar. Inte ens den till synes oskyldiga 50-lappen per termin som man har här i Mölndal är okej tycker jag. Skolan skall vara gratis, och det betyder att det inte skall kosta någonting att delta. Vill någon skänka pengar till skolverksamheten så skall dessa gåvor gå till kommunen som sedan får fördela ut dem där de behövs bäst.

Låt kommunen styra antagningen vid fritt skolval

I de fall fler elever söker sig till en skola, än vad det finns platser på den skolan skall det vara kommunen (eller staten) som bestämmer vilka elever som får plats. Jag tycker att närhetsprincipen skall vara tungt vägande vid denna antagning, och man kan även tänka sig kvotering av underrepresenterade kön eller bakgrunder (hur det nu skall definieras).

Det viktiga är att ingen skola skall få plocka ut skötsamma och ”lättutbildade” elever och på så sätt skapa en segregation där en sådan enkelt hade kunnat undvikas.

Rimligtvis skall reglerna för antagning vara så transparenta att skolföretag som etablerar sig i kommunen skall veta efter vilka kriterier de kommer att få elever tilldelade sig.

Tydlig kvalitetsdeklaration baserat på obligatoriska nyckeltal

Lärartäthet, andel behöriga lärare, skolskötersketimmar / elev, specialpedagogtimmar / elev, tillgång till matsal, tillgång till skolbibliotek etc. Det skall finnas ett antal kvalitetsrelevanta nyckeltal som alla skolor i Sverige måste ange i en väl synlig faktaruta på framsidan av alla glättiga broschyrer. Detta för att det val man gör av skola skall grunda sig på så goda grunder som möjligt.

Vinster i skolan

I de fall privata intressenter driver skolor så tycker jag att det är trevligast om det är personalkooperativ som brinner för en viss pedagogisk idé, eller andra icke-vinstdrivande former som vill driva en skola för att de har en vision om hur man kan göra utbildningen bättre. Men jag tror tiden sprungit förbi förbud mot att aktiebolag driver skolan och gör det med vinst. Dels för att vinst som drivkraft kan vara ett sätt att hitta nya former för driften, men framför allt för att det ändå inte går att förhindra att oseriösa aktörer tar ut pengar ut verksamheten om de vill det.

Man kan ha höga löner och pensionsavtal för sig själva om man sitter som rektorer i en skola som drivs i stiftelseform. Man kan starta ett städbolag som städar skolan till överpris, och den vägen indirekt ta ut medel ut verksamheten. Listan kan säkert göras hur lång som helst.

Så…

Jag tror inte att man skall stirra sig blind på det fria skolvalet. Det är inte medborgarnas möjligheter att med informerade val påverka sin egen situation som skall göras till fienden, utan det är det som leder till strukturer där segregationen i skolan tillåts accelerera och som leder till att alla skolor inte blir lika bra för alla elever.

Andra som tyckt om skolan: Eva Lindh, Martin Moberg, Anders Lindberg (AB), DN och DN.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, det fria skolvalet och friskolor.

Läs andras kloka tankar på netroots.

För övrigt anser jag:
Att man måste kunna kritisera religionen islam utan att anklagas för främlingsfientlighet.
Att man skall läsa Sam Harris.

tisdag 22 maj 2012

Att bry sig om vad andra bryr sig om

Det finns en massa saker i världen som jag verkligen inte bryr mig om. Jag är inte för, inte mot, inte arg på, inte glad åt. Jag bryr mig helt enkelt inte. Det kan handla om huruvida min granne köper fil med blåbärssmak eller hallonsmak, om Härryda kommun satsar pengar på ett ridhus, allt som Blondinbella gör, vilka böcker folk väljer att läsa, hur det går i Let’s Dance, att någon jag inte känner döper sitt barn, att Let’s Dance alls finns eller vad olika kändisar har för pålägg på smörgåsen.

Men vissa sådana saker kan jag inte riktigt hålla ifrån mig. Jag vill liksom ignorera dem aktivt. Jag vill skrika ut till världen att jag inte bryr mig. Men det går ju inte riktigt, eftersom det är att just bry sig.

Jag tror att jag irriterar mig på att andra bryr sig om saker jag finner aktivt ointressant. Det smutsar liksom ner min vardag när jag hela tiden matas med information om sådant jag inte tycker att någon borde finna det minsta intressant.

Jag menar nu inte att jag har någon slags rätt att bry mig om vad andra bryr sig om. Tvärtom skall jag naturligtvis skita i det, och om jag inte vill veta någonting om till exempel ett barndop, så innebär ju inte det att jag har med att göra om andra vill det.

Jag måste helt enkelt hitta en strategi för att sluta bry mig, inte bara om ointressanta saker, utan även om att andra bryr sig om ointressanta saker. Problemet blir kanske så att jag kommer att börja reta mig på de som bryr sig om att andra bryr sig om…

Det är nog bäst att jag går och hämtar mina underbara barn och frågar dem vad de har haft för sig idag. Det bryr jag mig i alla fall om!

onsdag 16 maj 2012

Egentligen inget nytt under solen

Det stormar rätt friskt i vattenglaset just nu. Det gör det väl kanske alltid.

Vår statsminister har varit ute och lugnat sina kunder som börjat skrämma upp sig över risken att de skulle bli arbetslösa om det råder ”massarbetslöshet”. Han lugnade dem genom att berätta att det inte är bidragsgivarna till hans partikassa som blir arbetslösa, utan det är de andra, de svarthåriga som pratar dålig svenska och inte gått ut gymnasiet. Det är även ungdomar, men det är ju bara charmigt. Man kan ju alltid fråga sina föräldrar om pengarna inte räcker till.

Jag tror inte att Fredrik Reinfeldt är rasist. Jag tror inte att han bryr sig om vilket land man råkar vara född i eller vilken hudfärg man har. Jag tycker att det är bra att han inte är rasist.

Däremot tror jag att Fredrik Reinfeldt tycker att människor har ett eget ansvar för att skaffa sig ett jobb. Jag tror att han tycker att det är provocerande när människor anser sig vara ”arbetslösa”. Det finns alltid jobb, om man bara är beredd att göra det som behöver göras för den lön som kan tänkas erbjudas för det. Arbetslöshet är alltså i Fredriks ögon, i mycket stor utsträckning, självvalt. Vill man inte ta jobb ingen annan vill ha till de löner som erbjuds så har man ett eget ansvar för att skaffa sig en bättre utbildning, lära sig bättre svenska och flytta dit jobben finns.

Jag tror att Fredrik tröttnat på att allt prat om massarbetslöshet får det att framstå som om moderaternas arbetslinje inte fungerar. Han tycker delvis att denna kritik är jobbig eftersom den är sann. Det visade ju sig att kraftigt försämrade villkor för den som av olika skäl inte jobbar inte gjorde att människor tog sig i kragen och skaffade sig ett jobb. Men han tycker även att den är jobbig eftersom den visar att människor inte tycks förstå att tanken med att sänka nivåerna i trygghetssystemen är att långsamt men säkert skapa utrymme för en ny grupp jobb, jobb med mycket sämre löner än de vi har idag. Dessa låglönejobb kommer då att suga upp stora delar av de som idag envisas med att kalla sig arbetslösa. Men det tar tid, och därför behöver Fredrik få fyra år till på sig (eller om han lämnar över stafettpinnen till någon annan).

Nu pratas det massarbetslöshet, och då börjar ”vanligt folk” bli oroliga. Det är dessa ”vanliga människor” som Fredrik har betalt för att få att rösta på moderaterna. När de blir oroliga längtar de efter trygghet och då röstar de på Stefan Löfven. De måste alltså fås att känna trygghet i moderaternas politik, och då blir det viktigt att påpeka för dem att det faktiskt inte är någon massarbetslöshet bland ”etniska svenskar mitt i livet”.

Nej, Fredrik är inte rasist. Det är bra. Dessvärre kommer hans uttalande att användas av de som är rasister, och det häller massor av vatten på deras små äckliga kvarnar. Detta måste Fredrik rimligen veta om när han säger det han sa. Men han är beredd att ta den olyckliga konsekvensen för att lugna marginalväljarna. Utan marginalväljarna kan han inte fortsätta utföra det uppdrag han fått av de som anonymt fyller hans partikassa. Utan dessa röster kan han inte fortsätta att lite i skymundan gynna de 10-20% av svenskarna som har det allra bäst.

Men ni skall inte bara läsa mina rödvinstexter, utan ni skall också läsa: Gustav Almestad, Eric Rosén, Peter Högberg, JohanWesterholm och PeterAndersson.

Läs även andra bloggares åsikter om plikt och rättigheter.

Läs andras kloka tankar på netroots.

För övrigt anser jag:
Att bokstavstroende är farligt var man än hittar bokstäverna.
Att människor från muslimska länder inte skall lastas för att vissa religiösa företrädare är idioter.
Att det verkar lite konstigt att man kan bli dömd för innehav av tecknade bilder.
Att det verkar lite inskränkt att bara ha manliga regissörer i en filmtävling.

tisdag 1 maj 2012

Lyssna på en röst från förr...

Idag är det partipolitik och vindar för rättvisa och människovärde för alla människor.

De som inte gillar detta skall inte läsa min blogg idag.

Faktum är att ni inte alls skall läsa min blogg idag, utan ni skall lyssna på Palme. Talet är en del av debatterna inför valet 1982, men det kunde i princip lika gärna användas idag.

Lyssna på detaljerna, lyssna på helheten, lyssna på det patos som denne vår största politiker någonsin uppvisar i detta inlägg.

Därför är jag demokratisk socialist. /Palme

Jag kallar mig inte socialist, därför att jag inte kan se vägen till det socialistiska samhället, och därför att jag helt enkelt misstror människornas förmåga att leva i det.

Men en dag som denna, med röda flaggor som slår i vinden, så kan jag lägga detaljerna åt sidan och tillsammans med Palme stolt deklarera att jag tror på ett jämlikare och värdigare samhälle, och kallar man det socialism, då är jag socialist.

Ha ett fantastiskt första maj, både ni som tillsammans med mig väljer att använda en del av dagen till att visa framtidstro tillsammans med likasinnade, och ni som ser det som en ledig dag i solen att använda tillsammans med familj och vänner!

Läs andras kloka tankar på netroots.

fredag 20 april 2012

Gör din plikt - kräv din rätt!!

Oj, tiden går, och texter blir liggande i datorn i dagar utan att publiceras. Men, bättre sent än aldrig, här kommer några funderingar kring ansvar och krav.

Det är en väldig skillnad på dessa två meningar:

“Vi skall hjälpas åt att hjälpa varandra, men för att det skall fungera måste var och en ta ett stort ansvar för att behöva den hjälpen så sällan som möjligt, och för att göra så stor del som möjligt själv även när man får en hjälpande hand. Gör vi alla så gott vi kan så kan och skall vi tillsammans finnas där för varandra de gånger vi snavar till i livet, även om det sker upprepade gånger.”

”Du har det yttersta ansvaret för att du befinner dig i den situation du gör, och vi känner därför inget ansvar för att hjälpa dig utöver att se till att du inte svälter ihjäl. Möjligtvis kan vi tänka oss att ge dig en spark i rätt riktning genom att göra din situation ändå lite sämre för att på så vis öka ditt incitament att själv ta dig ur den.”

I båda fallen läggs ett stort ansvar på individen, men där slutar likheterna.

Varje människa är ansvarig för alla val hen gör. Detta ansvar kan vi aldrig komma undan.

Ansvaret vilar i de konsekvenser jag utsätts för som en följd av de val jag gör. Det kommer att vara jag som får leva med detta oavsett hur orättvist jag tycker att det är eller hur lite jag själv förstår vilka val som lett mig dit där jag är. (Självklart finns det massor av händelser som formar ens liv som man omöjligt kan ha något ansvar för, men de flesta av oss har i ganska stor grad satt oss själva där vi sitter).

Men ansvaret grundar sig också i relationen till andra. Om vi alla skall hjälpas åt att lyfta varandra under armarna, så funkar det inte att vissa väljer att inte försöka gå själva. Jag har ett ansvar att göra så gott jag kan, även i de delar andra kommer att se till att jag slipper bära konsekvenserna fullt ut.

Men att individen har ett mycket stort ansvar för sin egen situation innebär inte att de andra har rätt att titta bort och säga ”skyll dig själv”.

”Walk a mile in my shoes” sjunger Elvis. Det finns tusen skäl till varför en människa gör val som leder till platser hen inte vill vara på. Det kan handla om att man inte ser vart de olika alternativen leder, till att man inte orkar välja det som man långsiktigt skulle vara hjälpt av, det kan handla om olika faktorer i uppväxt och bakgrund. Det finns lika många skäl som det görs val, och den skall nog ha ganska bra på fötterna som sätter sig till doms över andra människors motiv.

Det är alla dessa orsaker som gör individens ansvar också blir kollektivets. Vi kan inte låta våra medmänniskor skylla sig själva, för vi har inte gått i deras skor, och vi vet inte varifrån de kommer eller hur de är konstituerade. Vi är tillsammans skyldiga varandra att finnas där, att räcka ut handen och att låta andra stödja sig på oss när de behöver, eller rent utav bli burna om det skulle vara behovet. Slutar vi se det ansvaret, så slutar vi vara människor.

Så det betyder att både individen OCH kollektivet har ansvar för samma sak? Ja, och det är det som är så viktigt. Ansvar kan vara dubbelt, den enes ansvar slutar inte där den andres börjar. Samhällets (kollektivets) ansvar börjar inte där individens slutar. Dessa ansvar överlappar varandar med mycket bred marginal.

Så, när ledande socialdemokrater skriver om individens eget ansvar för att göra sig anställningsbar, så betyder det INTE att samhällets ansvar på något sätt minskar. BÅDE individen själv OCH samhället (kollektivet) har ett ansvar för att hen skall kunna få ett arbete hen kan försörja sig och sina barn på. Det är inte ett delat ansvar, det är ett dubbelt ansvar. Båda ansvaren finns för samma sak, och det finns inte en gräns mellan dem.

Detta är på intet sätt en ny idé inom arbetarrörelsen. Att var och en skall göra sitt bästa innan man tar emot hjälp av de andra var logiskt och självklart när A-kassan var kamraternas pengar, när det var tydligt att de andra fick jobba mer när jag inte orkade. Då gjorde man så gott man kunde för att kunna se de som sedan hjälpte en med det sista (om så behövdes) i ögonen.

”Gör din plikt och kräv din rätt” är en paroll som funnits med sedan socialdemokratins barndom, och det är en paroll som håller än idag. Det är en sammanfattning av socialdemokratisk politik. Sedan kan jag hålla med om, och beklaga, att det individuella ansvaret inte så tydligt trummats ut av socialdemokraterna under de senaste tio åren. Jag tror att man haft svårt att få fram hela budskapet, att individens ansvar på intet sätt minskar samhällets ansvar, och då har man inte riktigt vågat prata om det.

Så; att den blivande statsministern och hans blivande finansminister nu går ut och talar om individens ansvar i samma artikel där samhällets ansvar i form av utbildning och näringspolitik avhandlas är helt naturligt. Det är inte att gå mot mitten eller åt höger. Det är att ta upp en viktig del av klassisk socialdemokratiskt tankegods. Klassisk arbetarmoral som kräver att var och en gör sin del så att vi tillsammans kan bli starka nog att hjälpa de som behöver det. Inga konstigheter, och definitivt ingen högersväng!

Om att göra sin plikt och kräva sin rätt.
Om att solidaritet och eget ansvar hänger ihop.
Om att valet inte står mellan krav och kravlöshet.

Läs även andra bloggares åsikter om plikt och rättigheter.

Läs andras kloka tankar på netroots.

tisdag 17 april 2012

Dags att byta ut Ulf?

Vi ”pursvenskar” håller på att bli utmanövrerade av de betydligt fruktsammare muslimerna. Detta är någonting mycket allvarligt om man får tro Ulf Nilsson i Expressen.

Oj så tokigt! Hade det inte varit för att just den typen av uttalanden ligger till grund för en mytbildning som i sin extrema förlängning rättfärdigar det Anders Breivik gjorde på Utøya, så hade det tjänat som underhållning. Det är så dumt att det faktiskt är lite roligt, men som sagt, skrattet fastnar långt ner i bröstet. Om man utgår från en given tidpunkt i historien, säg år 1500, och betraktar alla de som då bodde i det som idag är Sverige som (för att låna Ulfs ord) ”pursvenskar”, och alla som invandrat till dessa områden sedan dess som ”invandrare”, hur många av oss som bor i Sverige idag skulle då kunna räkna sig som ”svenska” till, säg, 50% eller mer?

Det intressanta är inte hur många det skulle vara, det intressanta är att ingen bryr sig. Ingen skulle komma på en så vansinnig idé som att göra en sådan beräkning, för det spelar ju ingen som helst roll! De invandrare som kom till Sverige under 1500-talet, 1600-talet och så vidare är ”pursvenskar” idag. Vi skaffar barn, flyttar runt, byter dialekt, lär oss nya ord och tar in nya seder och bruk. Detta sker hela tiden, och invandring av grupper som råkar vara muslimer utgör inget brott i detta. Om tvåhundra år kommer de inte att komma på idén att kalla någon för ”invandrare” eller ”invandrarättling” för att hen råkar ha en farmors farfars mormor som råkade komma till Sverige ifrån Sudan eller Irak.

Naturligtvis kommer vi att i det ”svenska” ha anammat vissa maträtter, seder, ord och traditioner som vi idag förknippar med invandrare från muslimska länder, eller med Islam. Men det är ingen skillnad mot hur det har fungerat i tusentals år över hela världen. Folk flyttar runt, kulturer krockar och blandas och skapas hela tiden. Detta är inget som började med inflyttningen av muslimer i Sverige. Och det är framför allt inget problem, tvärt om det är så en kultur håller sig frisk och intressant.

Dessutom är det så att det inte spelar någon roll om vissa som bor i Sverige betraktar sig som svenskar eller inte. Det som är problem är när vi väljer att betrakta det som ett problem att alla inte är lika dana. Jag hotas inte av att grannen inte håller på samma fotbollslag som jag, eller väljer att inte ha bil fast jag har det, och jag behöver inte heller känna mig hotad av att andra som bor i Sverige firar andra högtider eller väljer att ha vissa kläder på sig hemma och när de går ut. Det spelar nämligen ingen roll, och om det stör mig så för jag vänja mig.

Om någon i Sverige vill införa lagar som begränsar mina eller andras rättigheter, och detta grundar sig på religiösa vanföreställningar (oavsett religion), så tycker jag att det är ett stort problem. Men är det detta Ulf är rädd för så bör han kanske börja med att titta på de som vill begränsa vår frihet baserat på en kristen världsbild. Dessa är mycket farligare, och de sitter till och med i riksdagen!

Det otäcka i Ulf Nilssons text är inte att han räknar muslimer eller nämner födelsetal (även om intresset för dylik kategorisering är lite osmaklig). Det otäcka är att han gör detta i en text som egentligen handlar om terrorism. Han skriver helt öppet om en muslimsk fara som skall avskaffa svenskarna. Han skriver oblygt att om det blir fler muslimer så kommer det med nödvändighet att leda till att ”[b]lod kommer att flyta”. Han avslutar texten med meningen: ” Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Sverige är sårbart - och väl värt att försvara...”.

Jag bestämmer inte över vem som får skriva i expressen, och tidningen har kanske valt att bli ett organ för de tänkta ”verklighetens folk” som tycker att Birro och Nilsson har poänger, och som tycker att de ”politiskt korrekta” döljer en viktig sanning. Jag är i varje fall glad för att jag sällan läser tidningen i fråga, och jag tycker att andra skall låta den ligga i tidningslådorna. Åtminstone tills man sett över vilka skribenter som får lov att sprida sina dunkla åsikter på sidorna.

Läs Anders Lindberg i Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ulf Nilsson och främlingsfientlighet.

Läs andras kloka tankar på netroots.

torsdag 12 april 2012

Fotboll och politik

Jag har en handfull intressen i livet, och till dessa räknar jag politik och fotboll. Följer man twitterflöden för opinionsbildare av olika slag så tycks detta inte vara en helt ovanlig kombination.

Politik och fotboll är egentligen inte särskilt lika.

Fotboll på elitnivå handlar om att vinna, om att ta ut det bästa laget, om att kartlägga och utnyttja motståndarens svagheter.

Politik handlar om att fundera på vilket samhälle man skulle vilja leva i, att formulera konkreta förslag man tror skulle kunna leda i riktning mot ett sådant samhälle, och om att gå ut och försöka få andra att hålla med om riktning och åtgärd så att de kan ansluta sig till en rörelse med dessa mål antingen genom att vara med i partiet eller genom att i alla fall rösta på det.

När det gäller fotboll så kan jag jubla åt en orättvis seger mitt i säsongen. Kanske spelade mitt lag inte så bra, man saknade eget spel och man kom undan med segern tack vare motståndarens misstag. Slutresultatet på tavlan vid full tid talar om att vi vann, och när jag går hem från arenan (eller ledsamt nog mer ofta stänger av TVn) så är det med en känsla av triumf.

Men sedan kan eftertankens kranka blekhet drabba mig. För fotboll handlar ju inte i sista ändan om att vinna den där enskilda matchen mitt i säsongen. Det handlar om att ha en bra placering i tabellen vid seriens slut. Om man då ser att ens lag saknar det där egna spelet, om man känner att truppen alltjämt är lite tunn, om man känner att värvade nyckelspelare inte tillåts komma till sin rätt… då finns ju risken att den där segern till slut inte kommer att spela någon roll. Då finns ju risken att man likväl förbannat kommer att komma på nedre halvan när säsongen är över och resultaten skall räknas ihop. Då finns ju risken att det där jublet för den där matchen mitt i tävlingen fastnar i halsen.

När man tänker så är det ju tur att politik och fotboll inte är samma sak!

tisdag 20 mars 2012

Turism = kolonialism?

Är det bättre att inte turista alls än att åka till Thailand och handla billiga varor och tjänster (nej, jag tänker inte på sexhandeln) från människor som frivilligt saluför dem till oss?

Jag tänker på detta efter att ha läst Elin Grelsson Almestads artikel (även publicerad i GP kultur) om det negativa och koloniala i turism.

***

Jag är inte särskilt berest. Jag har varit i ett antal europeiska storstäder, både i jobbet och privat. Jag har sökt sol, bad och avkoppling i den grekiska övärlden, på Kanarieöarna, i Italien, på Spanska solkusten och den dito Portugisiska. Jag har rest till bättre skidåkning i Alperna en handfull gånger. Utanför Europa har jag varit i jobbet tre gånger, två gånger till Nordamerika och en gång i Singapore.

Jag har råd att resa vart jag vill, men ändå åker jag inte gärna till länder utanför Europa. Jag känner mig otrygg i miljöer jag inte känner mig hemma i, och jag är ingen storkonsument av sol och bad. Jag blir mycket illa berörd av att se extrem fattigdom, och vad det driver människor till. Så att jag inte reser längre bort är inte av hänsyn till lokalbefolkningen eller miljön, det är av hänsyn till mig själv.

Mitt turistande har alltså i huvudsak flyttat välfärd mellan olika I-länder, och det lilla jag omfördelat till fattigare länder har gått till de i global jämförelse relativt välmående länderna Grekland och Portugal.

Jag tycker det är vidrigt när man behandlar människor som mindre värda bara för att de är beroende av de pengar man kan tänkas lägga på dem. Jag tycker mycket illa om att bli underdånigt bemött och behandlad bara för att man eventuellt kan tänkas slänga några kronor i dricks när man går. Jag vet att det egentligen inte skiljer sig från vilken kapitalistisk situation som helst, men när människor går in i en relation med mig i ett tydligt underläge mår jag dåligt.

I Grekland och Spanien har jag inte känt det på det viset. På restauranger och hotell är man vänliga därför att man är professionella (och självklart därigenom vill tjäna pengar), men jag har aldrig känt någon underdånighet. I Portugal var det lite mer så att man kände att relationen med servicepersonalen var ojämlik. De var trevliga och artiga, inte bara för att vara professionella i sina serviceyrken, utan för att få pengar av mig som på något sätt överordnad i situationen. Det var inte påtagligt, men det kändes, och det kändes inte bra.

Till Turkiet och Egypten har jag dragit mig för att åka eftersom dessa länder har ett grumligt förhållande till mänskliga rättigheter och eftersom det är ganska lätt att hitta alternativa solstränder i mer demokratiska länder (till en ganska rimlig kostnadsökning).

SÅ;

Jag har inte varit i Thailand eller Goa. Betyder det att jag tycker att det är fel att man åker dit?

- Det finns ett stort problem med att åka till Thailand, och det är miljöaspekten med att flyga så långt för någonting man i princip kan få på närmre håll. Att flyga till Thailand varje vinter tror jag i det långa loppet inte att vi kan kosta på oss. Men att flyga dit någon gång – jo, det kan vi nog unna oss, i alla fall ännu så länge.

- Jag tycker att vi gör mänskligheten en otjänst om vi behandlar Indierna och Thailändarna (eller några andra människor oavsett nationalitet) som mindre värda bara för att de är fattiga och behöver våra pengar. Det går nog inte att definiera vissa handlingar som problematiska här utan det handlar om hur man själv känner sig och upplever den andres känslor i situationen. Om jag upplever att vi gör en ekonomisk transaktion där båda är nöjda, då är det nog okej. Om jag däremot upplever att den andra går in i transaktionen i ett upplevt underläge, då skall man tänka vad man själv eventuellt gjort för att skapa den situationen.

- Jag tycker att vi, när vi befinner sig i fattiga miljöer (och även annars), skall fundera över med vilken rätt vi har pengar och de inte har det. Är det självklart att jag kan kalla de pengar jag har med mig för ”mina” bara för att jag råkar vara född i ett rikt land? Denna fråga är av betydligt mer djuplodande art än frågan om man skall resa till Grekland, Thailand eller Österlen, men jag tycker att den skall finnas med i bakhuvudet var vi är.

MEN;

Jag är övertygad om att det är bättre för fattiga länder att vi på olika sätt handlar med dem än att vi låter bli. Även om det kan kännas fel att vi utnyttjar det låga löneläget i Thailand när vi låter någon piffa till våra naglar för en femtilapp, eller när vi får en fantastisk måltid till samma pris som en BigMac skulle kosta hemma, så är det ändå så att de pengarna kommer att göra nytta i Thailand.

Visst, det hade kanske varit bättre om jag stannat hemma och satt in pengarna jag inte reste för till UNICEF eller Rädda barnen. Men om inte det är alternativet, då tror jag (med ovan givna restriktioner) att det är bättre att köpa saker billigt av Thailändare än att inte köpa dem alls.

Går det sedan att hitta en skönhetssalong i Puket som har en ”Justa villkor”-dekal på rutan, och som använder ekologiska och rättvisemärkta produkter, så skall vi nog välja den, även om det kostar dubbelt så mycket (men fortfarande är billigt). Kanske skall vi vara restriktiva med att pruta när vi köper hantverk, mat och annat lokalproducerat, men att frånta fattigare länder dessa inkomster hjälper dem inte.

På samma sätt kan vi försöka se till att de pengar vi använder hamnar i den lokala ekonomin. Går det att välja ett hotell som ägs och drivs lokalt så gör hellre det än att bo på utlandsägda hotell. Går det att handla varor och tjänster av fria småföretagare (hur det nu går att få reda på…), gör hellre det än att gå till stora kedjor.

***

Jag tror att det viktigaste är att förstå att de pengar som fattiga länder får för det vi köper av dem, det är de pengar som leder till utveckling och ökat välstånd i de länderna. Detta gäller även om vi tycker att det är billigt. Men, med det sagt skall vi i de rika länderna ta ansvar för att de produkter vi köper från fattigare länder är sådana som utvecklar dessa länder. Kan jag välja, så köp hellre en lite dyrare t-shirt som tillverkats av barn som får gå i skolan halva dagen (var man nu hittar sådana), eller produkter som fått gå flera steg i förädlingskedjan i det fattiga landet hellre än att vi bara snor åt oss råvarorna och står för förädlingen själva.

När vi reser till fattigare länder (och de flesta länder är ju trots allt fattigare än Sverige) så skall vi bemöda oss om att behandla människorna där med respekt och som jämlika. De har varor och tjänster att sälja, och vi vill köpa. Försök att göra den relationen så likvärdig som det går, även om det nog ofta är så att vi behöver det som säljs mindre än vad de behöver våra pengar. Vi reser inte för att vara snälla och för att sprida vårt välstånd, utan vi gör det för att få vara i solen, för att få se gamla stenar eller för att koppla av. Inget fel i det, men vi har en skyldighet att inte sätta oss på de vi besöker.

Vi skall klä oss på ett sätt som inte uppfattas som stötande, vi skall respektera lokala sedvänjor och traditioner, vi skall inte tränga oss på och exploatera deras vardagsliv och vi skall inte tvinga oss på deras integritet med hjälp av våra pengar. Men att köpa de varor de erbjuder oss, det skall vi göra om vi vill ha dem. Så gör jag på Maxi, och så kan jag med gott samvete göra i Goa.

Mer om rätten att ingå i ekonomiska transaktioner som grundar sig i ett ojälmikt förhållande kommer...

torsdag 15 mars 2012

Så svårt det blir ju mer man lär sig

Min ryggmärgsreaktion är enkel; “Vi skall inte sälja vapen till diktaturer, och därmed inte heller till Saudiarabien eftersom det är just en diktatur”.

Men sedan läser jag Johan Westerholm, Peter Johansson och även Peter Wolodarski i DN.

Det jag då får klart för mig är att verkligheten (som vanligt) inte är så svart och vit som det vid första anblick kan tyckas. Den som väljer att agera enligt en etisk kompass måste också vara beredda att stå för konsekvenserna av ett sådant beslut.

Den som inte vill ha mer kärnkraft (som jag) måste också vara beredd på högre elpriser och i förlängningen en snabbare omställning till ett energisnålare samhälle med alla uppoffringar det skulle innebära.

Den som inte vill at Sverige hjälper till att bygga vapenfabriker i Saudiarabien måste också vara beredd att ta konsekvenserna av detta. Det kan vara ett totalt beroende av Rysk olja, det kan vara ett ökat iranskt inflytande i mellanöstern, det kan vara tusentals försvunna jobb i svensk vapenindustri och det kan vara ett ökat beroende av Nato för vår säkerhet och vår krigsmaterielförsörjning.

Det är enkelt att säga nej till sådant man tycker är omoraliskt, men då måste man också stå upp och inte gnälla när det får konsekvenser.

Så, vad tycker jag att man borde göra:

- Jag tycker att Sverige som nation skall handla med andra länder. Jag tror att handel och ökat välstånd på sikt driver fram mänskligare förhållanden för de som idag lever i diktatur och fattigdom.

- Jag tycker att Sverige skall kunna stå självständigt som nation. Vi behöver kunna försörja oss själva med vapen. Kräver detta en viss vapenexport så får det bli så. Jag tror att vi skulle kunna komma ganska långt genom att byta krigsmateriel med relativt demokratiska länder som till exempel de flesta av NATO-länderna.

- Jag tycker att Sverige skall vara en entydig röst för mänskliga rättigheter världen över. Vi skall inte vara tysta om vad vi tycker om de politiska systemen i Saudiarabien, Ryssland eller Kina (eller för den delen om USAs agerande runt om i världen), men vi skall fortsätta ha handelsförbindelser med dessa länder. Skulle vår kritik av dessa länders inre angelägenheter menligt inverka på våra möjligheter att exportera till dessa marknader så får det vara så. Vi skall inte vara tysta i syfte att rädda handelsintäkter.

- Jag tycker att Sverige skall ta ett ordentligt krafttag för att bli oljeoberoende. Vårt beroende av olja kommer att bli ett stort utrikespolitiskt problem den dag Norge och Danmark inte längre kan stå för lejonparten av vår import. Att vara helt beroende av Ryssland för vårat oljebehov känns inte lockande, då kanske en liten vapenfabrik i Saudi kan vara ett rimligt pris att betala för att hålla andra alternativ öppna. Men framför allt måste det till en omställning så att vi inte behöver lika mycket av det svarta guldet som idag.

- I linje med att bryta oljeberoendet så måste vi ta krafttag mot vårt energiberoende totalt. Det kommer att svida, men på lång sikt tror jag att de länder som varit först ut med att hitta alternativa lösningar kommer att kunna få tillbaka den investeringen med råge den dagen hela världen tvingas till samma åtgärder. Kan vi i det läget stå med teknik och produkter för ett hållbarare samhälle kommer vi att ha mycket att vinna på det.

Jag är personligen beredd att ta konsekvenserna av en restriktivare utrikeshandel med känsliga produkter, en offensivare utrikespolitik och en mycket kraftig omställning till ett hållbarare samhälle (både vad gäller miljön och socialt). Frågan är om det svenska folket är det.

Kan vi tänka oss en något lägre levnadsstandard och ett betydligt mer solidariskt samhälle för att undvika social oro?

Kan vi tänka oss att ge avkall på att byta kapitalvaror fast de gamla fortfarande fungerar, bara för att vi vill ha en ismaskin i frysen eller en annan färg på diskmaskinen?

Kan vi tänka oss att åka kollektivt till jobbet, att bara ha en eller kanske ingen bil, att betala lite mer i skatt på en lite lägre lön, att de flesta varor vi köper samtidigt blir lite dyrare, ja då kan vi också kosta på oss att vara lite mer moraliska. Men att vara fin i kanten, gnälla på barnarbete, vapenexport, onödiga transporter, förgiftade odlingslandskap, men att samtidigt gnälla på dyr bensin, begränsat utbud till högre priser på ICA, biltullar och dyrare kläder, det funkar inte alls.

Att ta in och förstå alla samband mellan allting går naturligtvis inte. Men var och en måste börja med att se vilka uppoffringar man själv är beredd att göra för att världen skall bli lite bättre. Var och en måste försöka se vad en billig T-shirt kostar i mänskligt lidande eller försöka förstå vilka tomater som haft vilka miljökonsekvenser under sin väg till hyllan på Coop. Ju mer man förstår om världen desto bättre kan man hjälpa till att göra den.

Klok man den där Bertrand

onsdag 14 mars 2012

När I-landsproblemen växer oss över huvudet


Den 8 januari fick jag en fråga från en kompis om jag var intresserad av att hänga på en ansökan om biljetter till fotbolls-EM i Polen/Ukraina. Eftersom jag alltid sagt att ”man borde åka på ett stort mästerskap någon gång”, eftersom man inte vet när Sverige lyckas kvalificera sig nästa gång, eftersom man bara lever en gång och framför allt eftersom jag var ganska säker på att vi ändå inte skulle få biljetter, så sade jag ”Ja, självklart!”.

Jag förklarade för min fru att det antagligen inte skulle bli några biljetter alls, och om det skulle bli så att vi trots allt fick biljetter så skulle det handla om en match, en hit and run till Kiev, borta max tre nätter. Hon gick med denna (faktiskt helt ärliga) förklaring med på att jag sökte biljetterna.

Så går tiden och man vaggas in i en förvissning om att det inte blir någon resa. Man läser om hotellpriser på 20 tusen kronor per natt och skrattar för sig själv åt det tokiga i sådana priser. Någonstans läste jag att medlemmar i Camp Sweden skulle ha första tjing på biljetter, och naturligtvis stärktes övertygelsen om att vi var chanslösa. Detta parades med en bekväm känsla av att det var lika bra, och att det bara skulle vara kladdigt att åka till Kiev.

Men, jag hade inte skrivit denna text om beskedet från SvFF vore att vi inga biljetter fick. Nu fick vi biljetter, inte till en match, utan till alla sex matcher Sverige eventuellt kommer att spela. Jag fick mail om detta i går morse. Pulsen steg genast och katastrofcentrum i hjärnan parade sig med värsta-tänkbara-scenariocentrum och allt blev till en svår ångest. ”Om jag ändå aldrig sökt biljetter” var den regerande känslan där jag låg i soffan och tittade i taket, alldeles för paralyserad av situationen för att orka göra det jag borde göra en tisdag.

Men så fick jag lite lunch och lite energi att i alla fall kolla upp vilka möjligheter som fanns till buds. Ganska snart insåg vi i mailväxlingen att vi skulle fokusera på de två första matcherna (någon som vill ha fyra biljetter till Sverige – Frankrike?), och att vi då ”bara” skulle vara borta söndag – lördag. Men hur resa, var bo, och hur förklara för fruar och barn?

Jag började kolla flyg och hotell och vid första anblick såg det möjligt ut. Men för varje gång jag sökte försvann det lediga hotell, och de som fanns kvar kunde man inte veta säkert att man skulle få plats på förrän man faktiskt lade sin bokning. Två av de tre andra som skulle med fick jag snart mandat att boka för, men min bror fick jag inte tag i och han deltog inte i mailväxlingen som hela tiden malde på. Hela tiden krympte antalet alternativa flygrutter, och snart var det två hotell kvar med lediga rum.

Camp Sweden kunde man inte bli medlem i tillräckligt snabbt. Köra bil avrådde experterna från då det troligen kommer att bli mycket trafik på dåliga vägar i både Polen och Ukraina. Tågcharter var dyrt och passade inte vår ambition att se två matcher.

Min fru lämnade klartecken utan större problem (jag kommer såklart att få hämta och lämna på dagis lite extra under våren, och några boys-night out kanske det inte blir tal om men i övrigt tog hon det med fattning). Min bror, som jag till slut fick tag i fick i sin tur inte tag i sin fru. Tillslut tog han dock mod till sig och sade ja till att boka (en modig kille min bror).

Nu kastade jag mig över tangenterna, tryckte boka och sedan betala. För att betala med VISA-kortet skulle man använda sin dosa och sätta i kortet i den. Jag gjorde det (som jag gjort det massor av gånger innan) och jag knappade in koder och kontrollkoder. ”Fel kod, försök igen”. OK, jag hade väl tryckt fel i hastigheten. För mitt inre såg jag alla andra som just nu satt och bokade mina hotellrum och mina flyg. Slog in koden igen, noga denna gången. ”Fel kod, försök igen, ett försök kvar”. Men det var väl själva h.lv.te… Nu mycket metodiskt, en siffra i taget, alla sex siffrorna. Här borde jag anat oråd. Mitt VISA kort har inte sex siffror i koden, men jag anade ingenting, slog de sex siffrorna till det kort jag använder när jag loggar in på banken, och BAM. Kortet spärrat.

Svetten lackar, hjärtat rusar, och jag ringer banken. Ni måste låsa upp mitt kort, NU. ”Har du en telefonkod så kanske vi kan hjälpa dig”, nej jag har ingen sådan kod, eller så kommer jag inte ihåg den. I vilket fall måste jag ha mitt kort upplåst nu med en gång innan min reservation släpps och någon svettig kille från Manchester tar mina hotellrum. ”Tyvärr, det enda jag kan göra är att beställa ett nytt kort åt dig, du bär ha det innan fredag”. FREDAG, jag behöver det som sagt nu, inom fem minuter. OK, banken kan inte hjälpa mig, mitt kort är rökt som betalningsmedel.

Ringer min bror, han har inte grejer med sig att använda kortet på internet (han var, visade det sig, ute och reste med jobbet). Ringde min fru som av en slump hade med sin bankdosa till jobbet. Jodå jag bytte kortnummer på betalningen, fick henne att läsa upp svarskoder och annat över telefon och… ”Ingen täckning, betalningen nekas”. Vi hade inte pengar på kortkontot, såklart, vi har aldrig så mycket pengar på det kontot. Logga på banken, flytta pengar, och så försöker vi igen. In i bokningsbilden, väljer betalning med kort… nej, det valet finns ni inte längre. För mycket strul gör tydligen att man inte kan betala med kort. OK, betala direkt via bank då, väljer bank, nehej, det gick inte för min bank (en av de fyra storbankerna) fanns inte med som alternativ. Vad i h.lv.te nu då, hur kan man inte ha med min bank.

Så, jag loggar ur resebyråns sajt, tömmer alla cockies, skapar ett nytt konto, går in och försöker hitta samma resealternativ. Ena flygbenet nu fullbokat, men den aningens sämre resa för någon tusenlapp mer gick att sätta ihop. Fylla i alla namn. Boka. Betala. Men va! Sidan känner igen mig som mr Strupelle, för jag kan nu inte betala med kort.

I detta läge är det naturligtvis kört. Flygalternativen försvinner fortare än sidan hinner uppdateras, och det sista hotellet…

Jag kastar mig nu över en annan resebyrå, skapar ett nytt konto och ringer min fru (som nu cyklar genom Göteborg på väg hem från jobbet) och förbereder henne på att det snart är dags att använda kortet igen. Letar resa, Austrian finns inte via denna resebyrå, OK, KLM via Amsterdam, några timmars längre restid men ändå OK, hotellet finns kvar, rum med dusch på rummet kostar lite extra, fylla i alla namn, boka, betala. Nu gick det att välja kortbetalning (och denna resebyrå hade även min bank som alternativ för direktbetalning), ringer min fru, läser koder fram och tillbaka i telefon, bokningen processas… BAM.

Där satt den. Efter jag vet inte hur många svettiga och ångestladdade timmar så hade vi nu en resa bokad. Maila alla att det var klart och sedan kunde jag börja laga mat till de fyra barn som den sista timmen stått runt mig och undrat varför vi inte åt, och hur lång tid en sådan där bokning kan ta och varför jag inte använde mitt eget kort. Äldste sonen undrade dessutom varför han aldrig får åka med på fotbollsresor och varför hans farfar inte skulle åka med.

Så, nu är det bokat och klart. Nu börjar det kännas som en skitkul grej att se fram emot. Nu hoppas vi bara på bra fotboll, att hotellet fortfarande finns när vi kommer fram, att biljetterna kommer som de skall, att övriga biljetter går att sälja, att min bors äktenskap skall hålla, att det går att fördriva tre mellandagar i Kiev med en rimlig budget, att Sverige inte går till final (den biljetten kostar mig i så fall 6000 kronor, någon som är intresserad?) och en massa annat.

Det är synd om oss friska, välbetalda, svenska män med fantastiska barn och dito fruar. Sådana problem man har ibland.

fredag 24 februari 2012

Jag ville skriva något klokt om Syrien

Jag ville så gärna skriva något om hur fruktansvärt hemskt det är, det som händer i Syrien. Jag ville skriva något insiktsfullt om människorna i Homs, eller om paralleller och skillnader med och mot det som hände i Libyen. Jag ville få in en vardagscynism om att västvärlden bara intresserar sig när det finns olja inblandat, eller om att Ryssland och Kina bara åter väst blanda sig i andra länders inre angelägenheter när det fyller syften för dem själva.
Jag ville kunna. Jag ville så gärna vara klok och påläst.

Men det kan jag inte, och det är jag inte. Jag vet i stort sett ingenting om det som händer i Syrien. Jag vet att en regim, i syfte att rädda sig själv, mördar sin egen befolkning med artillerigranater. Jag vet att man terrorbombar och urskiljningslöst dödar män, kvinnor och barn, helt oskyldiga civila. Jag vet att vägen till fria och öppna val i Syrien verkar lång om ens existerande.

Men detaljerna känner jag inte. Jag har ju inte tid. Jag har mina problem att tänka på. En bil som inte fungerar, vilken videokamera jag skall köpa, vad vi skall ha med oss till fjällen, vilken present jag skall köpa till sonens kompis födelsedagskalas. Jag har ju mina problem att tänka på.

Dessutom blir jag bara ledsen av att läsa om, och ännu mer så av att se bilderna från, Syrien. Jag kan ju ändå inte göra någonting för att hjälpa dem.

Eller kan vi det? Vad kan det svenska folket göra för att skomakare och vårdbiträden i Syrien skall få ett bättre liv? Jag vet faktiskt inte, men jag tror kanske ändå att även de mest hårdhudade och vidrigaste av regimer tar intryck av att resten av världen ser och hör. Att få verka ostörda är diktaturernas dröm, och genom att läsa och titta tar vi ifrån dem den möjligheten. Genom att tycka illa om de som förtrycker, så stöder vi de som gör motstånd något lite, lite, lite. Det är inte det som fäller avgörandet, men det är mer än ingenting.

tisdag 21 februari 2012

Att kränka genom att vara snäll

Det var någonting i scenen som berörde mig mycket illa. Två snälla och väluppfostrade människor som bara försökte göra det de tyckte var rätt. Ändå fanns det något som skavde i mig så att jag fick ta en omväg och ändra min invanda Maxi-runt-rutt.

Jag var ledig idag och firade det med att åka till Maxi och lunchhandla. Jag gick runt där med min jättevagn (glömmer alltid att de svarta är enorma) och försökte komma på vad vi behövde. Mellan de amerikanska produkterna och osten stod två medelålders kvinnor och skickade en liten bok fram och tillbaka mellan sig.

Den ena kvinnan var av utländskt, antagligen latinamerikanskt, ursprung, och den andra var av det blonda håret att döma så skandinavisk man kan vara. Den ena kvinnan hade tydligen inte så mycket pengar, för hon hade inte råd att köpa den lilla kokboken.

Den andra kvinnan hade av klädsel, väska och glasögon utan problem råd att köpa den lilla kokboken, och det ville hon nu göra. Hon ville köpa boken, som för henne inte kostade någonting, och hon ville ge den till den andra kvinnan som verkligen ville ha den men som inte hade råd att prioritera den i dagens inköp.

Jag har så klart ingen aning om vilken relation dessa båda kvinnor hade till varandra. Jag vet egentligen ingenting om situationen. Ändå utspelade den sig i mitt huvud och i min mage långt efter det att jag skyndat förbi dem, fyllt min jättevagn, checkat ut i självscanningen, köpt semlor och lunchkorv, ätit korven, packat bilen och kört hem.

För mig kändes det som att en av dessa kvinnor till slut kände sig tvungen att sälja sin stolthet för en kokbok. Kanske var det inte så i just det här fallet. Men jag tänker på detta ibland när jag av nåd skänker pengar till Stadsmissionen eller då politiker med vällagt hår tycker att man skall ha avdragsrätt för det man av godhet ger de som behöver.

Jag vill inte leva i ett samhälle där vi skall ge varandra saker av godhet och där vi skall tvingas ta emot dem med mössan i hand. Jag vill att alla skall ha råd att med högburet huvud köpa sin egen kokbok för pengar de har en självklar rätt till.

Min farfar brukade alltid säga att högern har aldrig varit snål med sina pengar, bara den som tar emot dem har vett att vara tacksam och veta varifrån pengarna kommer. Jag tycker att inte att utjämning skall vara allmosebaserat, det skall vara lagstiftat och baserat på en rättighet alla har till en dräglig tillvaro oavsett vilka kort man blivit tilldelade i spelets början. (Dessutom tror jag att högern ÄR ganska snåla med sina pengar, men att den lilla del de kan tänka sig att avstå för att rädda en söt hund eller en söt uteliggare skall ges till någon som har vett att visa sin underlägsenhet.)

Spelade det någon roll att den första kvinnan hade en brytning och svart hår? Nej, egentligen inte, och kanske borde jag ta bort den delen av berättelsen. Men det var så det var, och kanske spelade det ändå en viss roll.

Läs även andra bloggares åsikter om välgörenhet och allmosor.

Läs andras kloka tankar på netroots.

måndag 6 februari 2012

Överklassafari och klasshat

Tar avstamp i gårdagens DN och Peter Wolodarskis söndagskrönika. Jag tror, liksom Wolodarski, att det kan vara farligt att bygga upp ett vi och dom tänkande mellan grupper (vare sig det är religiösa, etniska, socioekonomiska, eller geografiska grupper). Men jag tror inte heller på att släta över faktiska konflikter i samhället med en lätt överlägsen ”nu-skall-vi-inte-bråka”-mentalitet som egentligen bara syftar till att hålla förfördelade grupper omedvetna om att de är just förfördelade i det ekonomiska system vi har.

Måhända är klasskamp ett förlegat begrepp, men det rymmer ett perspektiv på samhället som alltjämt är aktuellt och viktigt. Om vi slutar att se de strukturer som gör ”den fattiga så fattig och den rika så förbannat rik”, så försvinner sakta drivkraften att göra någonting åt den typen av obalanser (och om man så vill orättvisor), och det gynnar bara de som redan har, och på lång sikt gynnar det ingen alls.

Socialdemokratin valde tidigt en reformistisk väg som syftade till att förhandla med, och styra kapitalet genom demokratiskt beslutade lagar. Men denna väg hade, tror jag, inte varit framkomlig om det inte i bakgrunden funnits ett hot om en väpnad revolution under kommunistisk flagg. Det var arbetarklassens klassmedvetande som tvingade borgerligheten att gå med på de demokratiska reformer som sedan gav socialdemokratin möjligheten att bedriva omformandet av samhället med demokratiska och reformistiska metoder.

På samma sätt tror jag att det är idag. Om inte de som misshandlas av rådande ordning gör sig obekväma och skaffar sig ett medvetande om sin egen situation så kommer trycket på förändring att försvinna och då blir det aldrig bättre. Tvåtredjedelssamhället innebär att den demokratiska majoriteten kan kosta på sig att strunta i den sista marginaliserade tredjedelen. Denna måste då ta sig rätten att vara obekväm för att få någon del av den rätt de borde ha. Det måste vara obekvämt för de som har jobb, bostadsrätter, villor och bilar att fortsätta försöka ignorera de som inte får vara med.

Med detta sagt så måste även vänstern (eller åtminstone socialdemokraterna) lära sig acceptera det faktum att möjligheten att lyckas med att nå ekonomisk välfärd faktisk är en drivkraft i samhället som på olika sätt kommer alla till dels. Så länge man är med och bidrar solidarisk till ett fungerande välfärdssamhälle så måste det vara okej att bo på solsidan, att ha en fin båt och att köra dyra bilar. Vi skall vara glada för att vi lever i ett land där det går att bli rik, men vi skall vara noga med att de som tjänar mer också skall bidra mer för att alla skall kunna få en chans till.

Självklart skall vi inte kasta ägg på varandra eller lära oss att hata varandra. Vi skall respektera de som har en hög lön lika väl som vi skall behandla dem med respekt som ibland behöver en hjälpande hand. Alla behövs, och skulle någon av någon anledning inte behövas så skall de ändå få komma med, och då skall de få alla chanser att skaffa den utbildning eller vad de behöver för att kunna vara med och behövas.

Men tills det är en självklarhet att alla bidrar efter förmåga och får efter behov så behöver de förfördelade hela tiden göra sig påminda och visa att de inte går med på att bli behandlade hur som helst. Och då kan ett spektakel som en överklassafari fylla en funktion. Kan den dessutom blotta det förakt för svaghet och utanförskap som tycks finnas hos en del av våra borgerliga politiker så har den ju fyllt en funktion bara med det.

Läs för all del även Approximationer och Anybodys-place.

Läs även andra bloggares åsikter om klasshat och överklassafari.

Läs andras kloka tankar på netroots.

torsdag 26 januari 2012

Ordföranden har avgått, länge leve ordföranden!

Hållbarhet, Jämställdhet, Frihet och Jämlikhet. Alla viktiga ord för mig. Kanske i den ordningen jag skrivit dem här. Kommer Stefan Löfven att leverera en politik som håller för denna måttstock?

Jag vet inte så mycket om Stefan Löfven. Men jag skall ändå leverera mitt första omdöme, och sedan får jag väl revidera det efterhand som tiden går.

+ Jag tycker att han verkar lugn och trygg. Han får inte panik när mikrofonen sticks upp i ansiktet på honom utan han säger det han redan vet att han tycker.

+ Hans åsikter är grundade i hans erfarenhet och hans värderingar. Det blir därför inte fladdrigt, utan lugnt och relativt rakt. Detta är bra i en tid då vi framstått som ganska fladdriga och osammanhängande.

+ Jag tror att Löfven kan stå upp i traditionella socialdemokratiska frågor. Jag tror att sjukförsäkring, a-kassa, utbildning och en aktiv arbetsmarknadspolitik är frågor där han kan innebära ett lyft. Inte för att Juholt var ogrundad i dessa frågor, men kanske kan efterträdaren få utrymme att bli mer konkret?

+ Jag tror att Löfven kan vara en samlande kraft utan att allt för mycket vara en urvattnat kompromisskandidat. Tror man att det viktigaste i världen är att hålla ihop partiet och att ha goda relationer med LO då är han antagligen till och med den bästa kandidaten.

MEN

- Jag känner inte några radikala miljövibbar när jag tänker på IF Metall. Svensk industri framför allt, och sedan får skogen dö och haven stiga om de måste. Kärnkraftskramande och importerad olja för resten.

- Jag känner inte några radikala jämställdhetsvibbar när jag tänker på IF Metall. Det känns mer ”om fabriksarbetarna får bättre betalt så kan väl de dela med sig till sina kärring… förlåt, fruar, och då behöver de väl inte lika mycket i löneökning”, och det är inte så bra.

OCH

? Var han står i inställningen till de som pluggat, gjort lite karriär och därför kan skaffa sig en sådan där japansk matlagningshäll (vad det nu är för något)? Unnar han medelklassen deras ”framgångar” under förutsättning att de är med och betala skatt solidariskt? Jag vet inte, men det kommer vi säkert att få reda på.

? Förstår han att valet 2014 handlar om att få tillbaka de som lämnat oss sedan 2008, inte om att bli bejublad av de som fortfarande skulle rösta på oss? Förstår han att interna jubelmöten är en usel måttstock på hur framgångsrik man kan vara i konsten att vinna val?



= Ja, jag vet inte vad man skall tro. Det kunde ha varit mycket värre, och det kunde kanske så här inledningsvis ha känts bättre.

AVSLUTNINGSVIS

Jag tycker att det är tråkigt att det nu blev partistyrelsen som valde partiledare. Jag hade förstått om man snabbt hittade en ordförande som ledde partiet fram till kongressen 2013, och att man på det sättet skaffade sig tid att ha en mer genomtänkt process för att ta fram nästa ”riktiga” partiledare. Nu känns det lite Nordkorea över det hela och det känns inte fräscht, modigt och nyfiket för två öre. Samtidigt är jag inte säker på att jag skulle gilla en helt öppen process där alla fick välja och tycka heller. Möjligen skulle det ha det goda med sig att det splittrade partiet, men… nja, det kanske var det bästa som skedde trots allt. Tråkigt men kanske klokt.

Vad är det för människor som ringer hem till Stefan Löfvens gamla mamma för att mjölka henne på information? Journalistkåren i Sverige borde faktiskt ta sig en ordentlig funderare på vad de håller på med. Fy skäms på sig!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och löfven.

Läs andras kloka tankar på netroots.

måndag 23 januari 2012

Så oväntat var väl inte detta?

Överallt hör och läser jag samma sak. ”Partiet har endast en gång tidigare befunnit sig i en liknande situation”. Vad är det som är så likt?

På morgonen den 28 februari var det INGEN i hela världen som ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att socialdemokraterna nästa morgon skulle stå utan ledare. Mordet på vår partiledare, och landets statsminister, kom som en blixt från en klar himmel. Eller snarare, det var oändligt mycket mer överraskande än en dylik blixt.

Under hela förra veckan, efter debaclet i Sälen, var det ingen politiskt intresserad svensk som inte höll för troligt, eller åtminstone möjligt, att Håkan Juholt skulle lämna (eller tvingas lämna) sin post. Under flera månader har det varit en tydlig möjlighet att så skulle ske. I Oktober fanns det vadslagningsbyråer som knappt gav pengarna tillbaks på att Håkan skulle ha avgått innan den månadens utgång.

Det framstår alltså som en rätt konstig sak att säga att det var lika överraskande att Håkan Juholt skulle avgå som det var att Olof Palme på ett eller annat sätt skulle behöva ersättas.

Partiapparaten kunde naturligtvis inte förbereda sig på en avgång, det vore lite konstigt, men visst har det under en längre tid funnits en ganska utbredd mental beredskap, annars är ju folk helt tondöva och det får vi väl inte hoppas. Jag tror att det har kollats i stadgar och funderats på alternativa processer såväl som namn. Ingen kommer att kunna få mig att tro annat.

Det har alltså funnits gott om tid att klura på hur nästa partiordförande skall väljas ut, och dessa tankar hoppas jag nu leder fram till en process som ger oss en stark ledare, gärna en lyssnande debattör, men framför allt en lagledare.

Jag bryr mig mindre om huruvida jag får lov att rösta eller inte. Jag är medlem längst ner i partiet, och jag är inte ens säker på att jag tycker att vi ”vanliga” medlemmar skall få rösta. Jag tycker att det är viktigt att den person som väljs inte får uppdraget eftersom hon är den enda ingen lagt sitt tänkta veto mot, eller för att han är den ende som inte tackar nej. Jag vill att man övertalar de som eventuellt säger nej, jag vill att vi får en ledare som klarar av att skaffa sig de delar av mandatet som hon eventuellt inte väljs med. Göran Persson klarade det, det gjorde inte Mona och inte Håkan.

Namn…? Ingen aning. Jag tycker att det är viktigt att det är någon som klarar av att hålla fokus på Jämställdhet och Miljö utan att tappa bort Frihet och Jämlikhet. Jag tycker att det vore kul med en kvinna. Jag tycker att det måste vara någon som vågar svara ”Ja” eller ”Nej” på raka frågor någon gång då och då, någon som vågar driva igenom en åsikt även om den inte delas av alla partikamrater. Vi kan inte gå till val på kansken, inriktningar, vaga visioner och både och. Vi måste skapa en tydlig politik med tydliga förslag som vi kan presentera för väljarna. Vi måste lite snegla på hur V och MP positionerar sig så att vi tillsammans med dem täcker upp så stor del av väljarna som möjligt. Röd-Grön majoritet i valet 2014 måste vara målet, allt annat är underordnat det.

Jag skulle inte bli förvånad om det blir en före detta finansminister som tillslut blir övertalad att ta jobbet. Kanske inte mitt förstaval, men heller ingen katastrof. Jag har för dålig kunskap om kandidaterna för att egentligen ha en favorit, och det är dessutom väldigt svårt att veta hur någon blir som partiledare när jobbet väl är hennes.

Men oavsett allt detta, sluta jämföra denna situation med den 1986. Mordet på Olof Palme var ett trauma för det öppna samhället, för demokratin, för Sverige och för socialdemokratin. Att Håkan Juholt avgår är en störning för partiet och måhända en mindre personlig tragedi, men att jämföra med mordet på en sittande statsminister, det är löjligt.