När I-landsproblemen växer oss över huvudet

Den 8 januari fick jag en fråga från en kompis om jag var intresserad av att hänga på en ansökan om biljetter till fotbolls-EM i Polen/Ukraina. Eftersom jag alltid sagt att ”man borde åka på ett stort mästerskap någon gång”, eftersom man inte vet när Sverige lyckas kvalificera sig nästa gång, eftersom man bara lever en gång och framför allt eftersom jag var ganska säker på att vi ändå inte skulle få biljetter, så sade jag ”Ja, självklart!”.

Jag förklarade för min fru att det antagligen inte skulle bli några biljetter alls, och om det skulle bli så att vi trots allt fick biljetter så skulle det handla om en match, en hit and run till Kiev, borta max tre nätter. Hon gick med denna (faktiskt helt ärliga) förklaring med på att jag sökte biljetterna.

Så går tiden och man vaggas in i en förvissning om att det inte blir någon resa. Man läser om hotellpriser på 20 tusen kronor per natt och skrattar för sig själv åt det tokiga i sådana priser. Någonstans läste jag att medlemmar i Camp Sweden skulle ha första tjing på biljetter, och naturligtvis stärktes övertygelsen om att vi var chanslösa. Detta parades med en bekväm känsla av att det var lika bra, och att det bara skulle vara kladdigt att åka till Kiev.

Men, jag hade inte skrivit denna text om beskedet från SvFF vore att vi inga biljetter fick. Nu fick vi biljetter, inte till en match, utan till alla sex matcher Sverige eventuellt kommer att spela. Jag fick mail om detta i går morse. Pulsen steg genast och katastrofcentrum i hjärnan parade sig med värsta-tänkbara-scenariocentrum och allt blev till en svår ångest. ”Om jag ändå aldrig sökt biljetter” var den regerande känslan där jag låg i soffan och tittade i taket, alldeles för paralyserad av situationen för att orka göra det jag borde göra en tisdag.

Men så fick jag lite lunch och lite energi att i alla fall kolla upp vilka möjligheter som fanns till buds. Ganska snart insåg vi i mailväxlingen att vi skulle fokusera på de två första matcherna (någon som vill ha fyra biljetter till Sverige – Frankrike?), och att vi då ”bara” skulle vara borta söndag – lördag. Men hur resa, var bo, och hur förklara för fruar och barn?

Jag började kolla flyg och hotell och vid första anblick såg det möjligt ut. Men för varje gång jag sökte försvann det lediga hotell, och de som fanns kvar kunde man inte veta säkert att man skulle få plats på förrän man faktiskt lade sin bokning. Två av de tre andra som skulle med fick jag snart mandat att boka för, men min bror fick jag inte tag i och han deltog inte i mailväxlingen som hela tiden malde på. Hela tiden krympte antalet alternativa flygrutter, och snart var det två hotell kvar med lediga rum.

Camp Sweden kunde man inte bli medlem i tillräckligt snabbt. Köra bil avrådde experterna från då det troligen kommer att bli mycket trafik på dåliga vägar i både Polen och Ukraina. Tågcharter var dyrt och passade inte vår ambition att se två matcher.

Min fru lämnade klartecken utan större problem (jag kommer såklart att få hämta och lämna på dagis lite extra under våren, och några boys-night out kanske det inte blir tal om men i övrigt tog hon det med fattning). Min bror, som jag till slut fick tag i fick i sin tur inte tag i sin fru. Tillslut tog han dock mod till sig och sade ja till att boka (en modig kille min bror).

Nu kastade jag mig över tangenterna, tryckte boka och sedan betala. För att betala med VISA-kortet skulle man använda sin dosa och sätta i kortet i den. Jag gjorde det (som jag gjort det massor av gånger innan) och jag knappade in koder och kontrollkoder. ”Fel kod, försök igen”. OK, jag hade väl tryckt fel i hastigheten. För mitt inre såg jag alla andra som just nu satt och bokade mina hotellrum och mina flyg. Slog in koden igen, noga denna gången. ”Fel kod, försök igen, ett försök kvar”. Men det var väl själva h.lv.te… Nu mycket metodiskt, en siffra i taget, alla sex siffrorna. Här borde jag anat oråd. Mitt VISA kort har inte sex siffror i koden, men jag anade ingenting, slog de sex siffrorna till det kort jag använder när jag loggar in på banken, och BAM. Kortet spärrat.

Svetten lackar, hjärtat rusar, och jag ringer banken. Ni måste låsa upp mitt kort, NU. ”Har du en telefonkod så kanske vi kan hjälpa dig”, nej jag har ingen sådan kod, eller så kommer jag inte ihåg den. I vilket fall måste jag ha mitt kort upplåst nu med en gång innan min reservation släpps och någon svettig kille från Manchester tar mina hotellrum. ”Tyvärr, det enda jag kan göra är att beställa ett nytt kort åt dig, du bär ha det innan fredag”. FREDAG, jag behöver det som sagt nu, inom fem minuter. OK, banken kan inte hjälpa mig, mitt kort är rökt som betalningsmedel.

Ringer min bror, han har inte grejer med sig att använda kortet på internet (han var, visade det sig, ute och reste med jobbet). Ringde min fru som av en slump hade med sin bankdosa till jobbet. Jodå jag bytte kortnummer på betalningen, fick henne att läsa upp svarskoder och annat över telefon och… ”Ingen täckning, betalningen nekas”. Vi hade inte pengar på kortkontot, såklart, vi har aldrig så mycket pengar på det kontot. Logga på banken, flytta pengar, och så försöker vi igen. In i bokningsbilden, väljer betalning med kort… nej, det valet finns ni inte längre. För mycket strul gör tydligen att man inte kan betala med kort. OK, betala direkt via bank då, väljer bank, nehej, det gick inte för min bank (en av de fyra storbankerna) fanns inte med som alternativ. Vad i h.lv.te nu då, hur kan man inte ha med min bank.

Så, jag loggar ur resebyråns sajt, tömmer alla cockies, skapar ett nytt konto, går in och försöker hitta samma resealternativ. Ena flygbenet nu fullbokat, men den aningens sämre resa för någon tusenlapp mer gick att sätta ihop. Fylla i alla namn. Boka. Betala. Men va! Sidan känner igen mig som mr Strupelle, för jag kan nu inte betala med kort.

I detta läge är det naturligtvis kört. Flygalternativen försvinner fortare än sidan hinner uppdateras, och det sista hotellet…

Jag kastar mig nu över en annan resebyrå, skapar ett nytt konto och ringer min fru (som nu cyklar genom Göteborg på väg hem från jobbet) och förbereder henne på att det snart är dags att använda kortet igen. Letar resa, Austrian finns inte via denna resebyrå, OK, KLM via Amsterdam, några timmars längre restid men ändå OK, hotellet finns kvar, rum med dusch på rummet kostar lite extra, fylla i alla namn, boka, betala. Nu gick det att välja kortbetalning (och denna resebyrå hade även min bank som alternativ för direktbetalning), ringer min fru, läser koder fram och tillbaka i telefon, bokningen processas… BAM.

Där satt den. Efter jag vet inte hur många svettiga och ångestladdade timmar så hade vi nu en resa bokad. Maila alla att det var klart och sedan kunde jag börja laga mat till de fyra barn som den sista timmen stått runt mig och undrat varför vi inte åt, och hur lång tid en sådan där bokning kan ta och varför jag inte använde mitt eget kort. Äldste sonen undrade dessutom varför han aldrig får åka med på fotbollsresor och varför hans farfar inte skulle åka med.

Så, nu är det bokat och klart. Nu börjar det kännas som en skitkul grej att se fram emot. Nu hoppas vi bara på bra fotboll, att hotellet fortfarande finns när vi kommer fram, att biljetterna kommer som de skall, att övriga biljetter går att sälja, att min bors äktenskap skall hålla, att det går att fördriva tre mellandagar i Kiev med en rimlig budget, att Sverige inte går till final (den biljetten kostar mig i så fall 6000 kronor, någon som är intresserad?) och en massa annat.

Det är synd om oss friska, välbetalda, svenska män med fantastiska barn och dito fruar. Sådana problem man har ibland.