Turism = kolonialism?

Är det bättre att inte turista alls än att åka till Thailand och handla billiga varor och tjänster (nej, jag tänker inte på sexhandeln) från människor som frivilligt saluför dem till oss?

Jag tänker på detta efter att ha läst Elin Grelsson Almestads artikel (även publicerad i GP kultur) om det negativa och koloniala i turism.

***

Jag är inte särskilt berest. Jag har varit i ett antal europeiska storstäder, både i jobbet och privat. Jag har sökt sol, bad och avkoppling i den grekiska övärlden, på Kanarieöarna, i Italien, på Spanska solkusten och den dito Portugisiska. Jag har rest till bättre skidåkning i Alperna en handfull gånger. Utanför Europa har jag varit i jobbet tre gånger, två gånger till Nordamerika och en gång i Singapore.

Jag har råd att resa vart jag vill, men ändå åker jag inte gärna till länder utanför Europa. Jag känner mig otrygg i miljöer jag inte känner mig hemma i, och jag är ingen storkonsument av sol och bad. Jag blir mycket illa berörd av att se extrem fattigdom, och vad det driver människor till. Så att jag inte reser längre bort är inte av hänsyn till lokalbefolkningen eller miljön, det är av hänsyn till mig själv.

Mitt turistande har alltså i huvudsak flyttat välfärd mellan olika I-länder, och det lilla jag omfördelat till fattigare länder har gått till de i global jämförelse relativt välmående länderna Grekland och Portugal.

Jag tycker det är vidrigt när man behandlar människor som mindre värda bara för att de är beroende av de pengar man kan tänkas lägga på dem. Jag tycker mycket illa om att bli underdånigt bemött och behandlad bara för att man eventuellt kan tänkas slänga några kronor i dricks när man går. Jag vet att det egentligen inte skiljer sig från vilken kapitalistisk situation som helst, men när människor går in i en relation med mig i ett tydligt underläge mår jag dåligt.

I Grekland och Spanien har jag inte känt det på det viset. På restauranger och hotell är man vänliga därför att man är professionella (och självklart därigenom vill tjäna pengar), men jag har aldrig känt någon underdånighet. I Portugal var det lite mer så att man kände att relationen med servicepersonalen var ojämlik. De var trevliga och artiga, inte bara för att vara professionella i sina serviceyrken, utan för att få pengar av mig som på något sätt överordnad i situationen. Det var inte påtagligt, men det kändes, och det kändes inte bra.

Till Turkiet och Egypten har jag dragit mig för att åka eftersom dessa länder har ett grumligt förhållande till mänskliga rättigheter och eftersom det är ganska lätt att hitta alternativa solstränder i mer demokratiska länder (till en ganska rimlig kostnadsökning).

SÅ;

Jag har inte varit i Thailand eller Goa. Betyder det att jag tycker att det är fel att man åker dit?

- Det finns ett stort problem med att åka till Thailand, och det är miljöaspekten med att flyga så långt för någonting man i princip kan få på närmre håll. Att flyga till Thailand varje vinter tror jag i det långa loppet inte att vi kan kosta på oss. Men att flyga dit någon gång – jo, det kan vi nog unna oss, i alla fall ännu så länge.

- Jag tycker att vi gör mänskligheten en otjänst om vi behandlar Indierna och Thailändarna (eller några andra människor oavsett nationalitet) som mindre värda bara för att de är fattiga och behöver våra pengar. Det går nog inte att definiera vissa handlingar som problematiska här utan det handlar om hur man själv känner sig och upplever den andres känslor i situationen. Om jag upplever att vi gör en ekonomisk transaktion där båda är nöjda, då är det nog okej. Om jag däremot upplever att den andra går in i transaktionen i ett upplevt underläge, då skall man tänka vad man själv eventuellt gjort för att skapa den situationen.

- Jag tycker att vi, när vi befinner sig i fattiga miljöer (och även annars), skall fundera över med vilken rätt vi har pengar och de inte har det. Är det självklart att jag kan kalla de pengar jag har med mig för ”mina” bara för att jag råkar vara född i ett rikt land? Denna fråga är av betydligt mer djuplodande art än frågan om man skall resa till Grekland, Thailand eller Österlen, men jag tycker att den skall finnas med i bakhuvudet var vi är.

MEN;

Jag är övertygad om att det är bättre för fattiga länder att vi på olika sätt handlar med dem än att vi låter bli. Även om det kan kännas fel att vi utnyttjar det låga löneläget i Thailand när vi låter någon piffa till våra naglar för en femtilapp, eller när vi får en fantastisk måltid till samma pris som en BigMac skulle kosta hemma, så är det ändå så att de pengarna kommer att göra nytta i Thailand.

Visst, det hade kanske varit bättre om jag stannat hemma och satt in pengarna jag inte reste för till UNICEF eller Rädda barnen. Men om inte det är alternativet, då tror jag (med ovan givna restriktioner) att det är bättre att köpa saker billigt av Thailändare än att inte köpa dem alls.

Går det sedan att hitta en skönhetssalong i Puket som har en ”Justa villkor”-dekal på rutan, och som använder ekologiska och rättvisemärkta produkter, så skall vi nog välja den, även om det kostar dubbelt så mycket (men fortfarande är billigt). Kanske skall vi vara restriktiva med att pruta när vi köper hantverk, mat och annat lokalproducerat, men att frånta fattigare länder dessa inkomster hjälper dem inte.

På samma sätt kan vi försöka se till att de pengar vi använder hamnar i den lokala ekonomin. Går det att välja ett hotell som ägs och drivs lokalt så gör hellre det än att bo på utlandsägda hotell. Går det att handla varor och tjänster av fria småföretagare (hur det nu går att få reda på…), gör hellre det än att gå till stora kedjor.

***

Jag tror att det viktigaste är att förstå att de pengar som fattiga länder får för det vi köper av dem, det är de pengar som leder till utveckling och ökat välstånd i de länderna. Detta gäller även om vi tycker att det är billigt. Men, med det sagt skall vi i de rika länderna ta ansvar för att de produkter vi köper från fattigare länder är sådana som utvecklar dessa länder. Kan jag välja, så köp hellre en lite dyrare t-shirt som tillverkats av barn som får gå i skolan halva dagen (var man nu hittar sådana), eller produkter som fått gå flera steg i förädlingskedjan i det fattiga landet hellre än att vi bara snor åt oss råvarorna och står för förädlingen själva.

När vi reser till fattigare länder (och de flesta länder är ju trots allt fattigare än Sverige) så skall vi bemöda oss om att behandla människorna där med respekt och som jämlika. De har varor och tjänster att sälja, och vi vill köpa. Försök att göra den relationen så likvärdig som det går, även om det nog ofta är så att vi behöver det som säljs mindre än vad de behöver våra pengar. Vi reser inte för att vara snälla och för att sprida vårt välstånd, utan vi gör det för att få vara i solen, för att få se gamla stenar eller för att koppla av. Inget fel i det, men vi har en skyldighet att inte sätta oss på de vi besöker.

Vi skall klä oss på ett sätt som inte uppfattas som stötande, vi skall respektera lokala sedvänjor och traditioner, vi skall inte tränga oss på och exploatera deras vardagsliv och vi skall inte tvinga oss på deras integritet med hjälp av våra pengar. Men att köpa de varor de erbjuder oss, det skall vi göra om vi vill ha dem. Så gör jag på Maxi, och så kan jag med gott samvete göra i Goa.

Mer om rätten att ingå i ekonomiska transaktioner som grundar sig i ett ojälmikt förhållande kommer...