fredag 25 april 2008

Miljöpartiet vill ha en egen bästis!

Jag önskar mig inte vänsterpartister i regeringen, och helst inte ens i regeringsunderlaget. Att kritisera vänsterpartiets politik i sak kan bli nödvändigt, men att göra sig mer ovän med dem än vad den politiska anständigheten kräver känns dumt, och den enda som tjänar på det är Reinfeldt.

Jag tycker att det bästa vore en rent socialdemokratisk regering med bara framåtsträvande europavänner bland ministrarna, utan allt för starka kopplingar till LO och med mod att tänka nytt där så behövs. Det bästa vore en regering med människor som alla tycker ungefär som jag hade tyckt om jag haft ork och tid att sätta mig in i alla svåra frågor en regering har att hantera.

Socialdemokraterna vill helst regera själva (som man är vana), mp vill helst regera tillsammans med socialdemokraterna (eftersom de inser att de inte själva kommer att bli stora nog) och vad vänstern helst vill vet man inte riktigt, men att få regera tillsammans med en vänsterorienterad socialdemokrati borde väl komma högt på en lista.

Men, nu får man inte alltid som man vill… och om man inte kan få det exakt som man vill ha det så bör man vara försiktig med att stänga dörren för det näst eller tredje bästa.

För att dessa diskussioner över huvud taget skall vara intressanta så måste man först vinna valet. Detta kommer inte att bli så lätt som man kan förledas att tro. Alliansen kom bättre förberedd denna gång än någonsin tidigare, man kom in i ett gynnsamt läge med uppåtgående kurvor och åtminstone moderaterna har en tydlig strategi för hur man skall lägga upp mandatperioden så att man kommer starka till nästa val. Dessutom riskerar vi att få ett parlamentariskt läge där ingen vinner utan där ett tydligt främlingsfientligt parti får en vågmästarroll, ett parti som ingen kan samarbeta med (hoppas jag…).

OM s+mp+v får mer än 174 mandat i kammaren då vidtar regeringsbildandet. Att Mona Sahlin i ett sådant läge blir regeringsbildare känns ganska självklart, men vad skall hon göra med det uppdraget?

Utspelet från miljöpartister i DN idag går ut på att tydligt önska en sosse-mp-regering efter nästa val. Detta är en från miljöpartistiskt håll ganska självklar önskan, och som sådan saknar utspelet allt nyhetsvärde. Det som är lite intressant (om än inte helt nytt) är hur tydligt man vill distansera sig från vänsterpartiet för att locka socialdemokratin att ta ställning mellan sina mindre kompisar. Detta beteende är vanligt bland barn som vill testa vem som är bästis med vem, men när det är ett politiskt parti är det värt en kortare analys.

Varför vill mp så gärna ha en gemensam plattform inför valet?

Behöver man detta internt för att kunna hålla de tokigare urmiljöpartisterna i schack? En gemensam plattform skulle kunna användas som argument för att hålla tillbaka extrema åsikter som partiledningen sedan länge lämnat bakom sig. Man skulle då kunna skylla på samarbetet och använda det som ett alibi för varför man inte vill kämpa för det räntefria samhället eller för sextimmars arbetsdag med bibehållen lön.

Kanske tror man att det är lättare att komma med i regeringen om man binder upp socialdemokraterna redan innan valet. Analysen att Sahlin kommer att försöka få till en rent socialdemokratisk regering om s får över 40% är nog helt riktig, och historien talar ju för att man i så fall kommer att lyckas. Bättre då att redan sitta stabilt i båten för då kan kapten Sahlin knappast kasta ut dem.

Kanske tror man att chanserna att vinna valet ökar om man har en plattform att visa fram. Givetvis kommer borgerligheten att skjuta villt på ett regeringsalternativ som visar fram tre olika alternativ, så denna analys skulle kunna vara riktig. Jag tror dock att Ohly har en poäng då han menar att avsaknaden av en spikad plattform ger väljarna en möjlighet att färga den kommande regeringen genom att välja mellan de tre partierna. Alliansens väg liknar tvåpartisystem i vardande, och det borde väl inte locka mp mer än det lockar v?

Jag tycker att man kan ifrågasätta det begåvade i att så tydligt förkasta politiken hos det parti som med stor sannolikhet kommer att krävas i regeringsunderlaget om det skall bli regeringsskifte i höst. Jag blir glad när man belyser vänsterpartiets tveksamma inställning till kommunismens historia, men kritiken känns lite senkommen. Lars Ohly var mycket tydlig i lördagsintervjun den 12 april då han sade:

”Det finns ingenting som försvarar brott mot mänskliga rättigheter eller inskränkta demokratiska fri och rättigheter, utan det är alltid ett egenvärde och överstående det politiska innehåll man sedan vill fylla samhället med. Så man kan inte försvara till exempel att människor inte har strejkrätt med att de har bra sjukvård.”

Vi får nog välja att tro på denna omvändelse (eller om det bara var ett klargörande). Att sedan lite snabbt i artikels slut anklaga Ohly för att ha kallat moderaterna för odemokratiska känns lite konstigt eftersom det inte alls var det han gjorde:

”Den svenska regeringen är inte odemokratisk, däremot så… den omvandling som de står för i svenska samhället leder bort från demokratin och demokratins omfattning minskar, och det är oerhört viktigt att se den dimensionen av utförsäljningarna, privatiseringarna, konkurrensutsättningarna och avregleringarna, att de som får mer makt det är de som har pengar och som har ägande som ger makt, medan makten för alla de som inte äger den minskar därför att rösträttens omfattning blir mindre.”

Vi som tror på politikens möjligheter att rätta till det som marknaden ställer till med, och som kanske ännu mer ser behovet av att göra det, vi har all anledning att bli bekymrade när allt mer av det vi vant oss att betrakta som offentligt kontrollerad verksamhet lämnas bort till privata aktörer. Detta sker helt i linje med demokratins spelregler, så det är inte odemokratiskt gjort, men det görs ibland på ett sätt som känns lite oåterkalleligt. På detta viset minskar politikens (och därmed demokratins) arena varje gång vi får en borgerlig regering, och vi ha varje gång lika svårt att reversera besluten.

Alltså tycker jag att det är synd att miljöpartiet inte kan hålla sig till att föra fram sin politik och att samtidigt försäkra väljarna att man är säkra på att det skall gå att förhandla fram ett regeringsunderlag om det parlamentariska läget efter valet ger en sådan möjlighet. Att ifrågasätta Ohlys ärlighet i det ovan citerade, och att medvetet misstolka det han säger, det känns kontraproduktivt. Miljöpartiet blir ett mindre trovärdigt regeringsalternativ om man är ovänner med vänstern, detta oavsett vilken av småkillarna socialdemokratin väljer att leka med.

torsdag 24 april 2008

Nolltolerans mot fusk

Det ”slarvas” bort 20 miljarder kronor i trygghetssystemen, närlivshandlaren trycker på ”felslagsknappen” så att pengarna kan gå ner i den egna fickan, det fuskas systematiskt på krogar och restauranger, hantverkare ser förvånade ut när man vill ha jobbet ”vitt” och småföretagare köper espressomaskiner och ber att det skall stå mjukvara på kvittot. Listan över vardagsfusket kan göras hur lång som helst.

Jag tror att det finns många som fuskar. Jag vet inte att det är så, men jag tror mig veta. Jag tror att det är lätt att komma undan med detta fusk. Jag vet inte att det är så, men jag tror mig veta. Detta är problemet.

När fler och fler svenskar tror att det är många andra som fuskar, och att det är nästan helt riskfritt att göra det, då nöts den egna moralen sakta men säkert ner och tillslut så står man själv där och betala svart eller fuskar med ett kvitto. ”Jag fuskar inte mer än andra” säger man och därigenom har man rättfärdigat att man faktiskt begår ett brott.

Jag tror att vi är på väg in i en mycket ond spiral där jag kan legitimera mitt fusk med att jag vet att alla andra fuskar. Andra ser sedan mitt fusk och låter det legitimera deras, och så vidare. Till slut står bara de extremt ärliga kvar och känner sig (delvis berättigat) som idioterna alla de andra dragit ner byxorna på. Detta måste stoppas, och jag tror att det måste stoppas nu.

För att komma till rätta med detta tror jag att man måste arbeta mycket aktivt från skattemyndighetens (och andra berörda myndigheters) sida. Jag tror att det behövs en tydlighet där man visar att denna typ av försumlighet och brottslighet faktiskt straffar sig. På det sättet behöver jag som försöker vara ärlig inte känna mig som den sista idioten bara för att jag inte vill stjäla pengar från oss alla, för det är ju faktiskt vad man gör när man fuskar!

Vi springer här in i en lång rad problem, det förstår jag. Vi blir indignerade när någon vill kontrollera att vi verkligen är sjuka när vi är sjukskrivna, vi blir upprörda när kontrollsamhället vill veta hur många espressomaskiner vi faktiskt köpte in och vad vi gjorde med de vi inte kunde sälja, vi vill bli trodda när vi säger att barnen var sjuka när vi VABade. Jag tror att denna vilja att bli trodda är ett symptom på att de flesta av oss upplever oss som ärliga, och det är ju bra. Men kanske skulle vi kunna lära oss att tänka att de kontroller vi utsätts för faktiskt är det som gör att vi även i morgon kan få 80% av vår lön när vi är sjuka (för om vi bara sjukskev oss när vi faktiskt var arbetsoförmögna och om vi röstade rätt så kunde vi faktiskt ha 80%).

Kontroller kräver insamlande av information, och detta kan missbrukas och bli ett ganska stort integritetsproblem. Ett ganska enkelt sätt att komma till rätta med svarta pengar vore att inte ha några kontanter utan att låta alla ekonomiska transaktioner ske via betalningssystem som kontrollmyndigheten sedan kunde ha full insyn i. Detta skulle rycka undan mattan för stor del av all kriminaliteten, inklusive fusk med moms och skatter. Men att gå så långt skulle även omöjliggöra alla former av personlig integritet, och det vill vi väl inte. (Inte ännu i alla fall…)

Naturligtvis gäller detta problem även de stora fula fiskarna. Direktörer som ger varandra jättebonusar och låter den enskilde försäkringstagaren betala, eller direktörer som låter lyxrenovera sina egna lägenheter för bolagets pengar, eller direktörer som låter bonusar betalas ut till mystiska konton i skatteparadis, eller kanske till och med direktörer som (helt lagligt) höjer sina löner till ännu fantastiskare belopp. Politiker som använder skattemedel för att finansiera torskresor till Tallin eller på andra sätt missbrukar det förtroende vi givit dem. Alla dessa ”storfuskare” är också ett stort (kanske större) problem för upprätthållandet av den hygglige medborgarens moral, men dessa behandlas ständigt i media och även i rättssalarna (även om de där verkar komma ganska billigt undan), så därför tar jag inte upp dem med här och nu.

onsdag 23 april 2008

Kanske hade en annan Anders rätt...

För länge sedan gick jag vilse i Norrköping. En hel natt gick jag och en god vän runt i utkanterna av denna stad och pratade om politik och vad det är. Jag minns att han menade att nästa steg för politiken måste vara att ta ansvar för att människorna skall leva meningsfulla liv. Varje lördag som någon tittar på Robinson på TV (ja det var verkligen länge sedan) är ett misslyckande för en sådan politik menade han. Kanske hade han rätt.

Kanske är det faktum att det aldrig verkar kunna byggas för många köpcentra runt Göteborg ett utslag av en allt meningslösare tillvaro för allt fler. Vi har råd med platt-TV, pensionsförsäkringar, vårdförsäkringar och tokdyra villor, men vi har inga liv utan tvingas istället konsumera oss ur en växande existentiell ångest.

Kanske hade han rätt. Kanske är det meningen med livet som är politikens nästa projekt?

tisdag 22 april 2008

Skall sjuksköterskor ha bättre betalt?

Det enkla är att säga: ”Självklart, de räddar liv och liv är det värdefullaste vi har. De har alldeles för dåligt betalt i förhållande till den utbildning och det ansvar de har”.

Men när jag tänker efter så vet jag inte riktigt vad de tjänar idag. Ingångslöner på 18-19 000 har nämnts, och det verkar finnas någon utplaning strax efter 25 000 och ett tak strax under 30 000. Men är detta dåliga löner, och i så fall i förhållande till vad? Vilka andra grupper är det som också tjänar ungefär så mycket och som gör ett mindre viktigt jobb som innebär mindre ansvar och som kräver lägre utbildning? Eller är det andra grupper som har motsvarande utbildning och ansvar som tjänar mycket mer?

Sjuksköterskor har treårig högskoleutbildning. Detta är naturligtvis riktigt att detta skall premieras. Men det är många som har en treårig högskoleutbildning, och det är många som har längre utbildningstid än så. Dessutom har jag lite svårt för tankarna att en utbildning skall mätas bara i hur lång den är, och att en bra utbildning automatiskt skall leda till betydligt högre löner. Visst har man gjort en uppoffring som skaffat sig en utbildning, men det är ju faktiskt så att vi i Sverige får våra utbildningar gratis så egentligen skulle det räcka med så mycket mer i lön att det kompenserar för studielån och lite för de år man levt på mindre pengar än sina arbetande kamrater.

Sjuksköterskor har massor av ansvar och de jobbar med att rädda liv. Ja, vad vet jag? Jag har haft mycket goda erfarenheter av sjuksköterskor och barnmorskor, men även träffat andra som imponerat mindre på mig. Dessutom kan jag inte skilja på de olika grupperna inom vården, så egentligen har jag ingen aning om det är undersköterskorna, sjuksköterskorna eller läkarna som tar vilket ansvar och för vad, eller vilka grupper det är som svarar för den kunskap som egentligen räddar de där liven alla talar om. Fördomscentrat i min hjärna säger mig att läkarna tjänar så de klarar sig, så kanske är det de som tar det mesta av ansvaret och har den mesta kunskapen? Eller så är det kanske så att det är läkarna som skulle få sänkta löner så att sjuksköterskorna skulle kunna få högre löner?

Det är tydligt för mig att jag vet alldeles för lite för att kunna ha en intelligent åsikt i denna fråga. Jag hoppas att parterna i konflikten har bättre koll, och att de tillslut kan komma överens. Annars får väl sjuksköterskorna säga upp sig tills det bara finns så få kvar att lönerna måste gå upp för att de skall stanna kvar… Tyvärr är det nog lite så att man som grupp får den lön man gör sig värd, och ett led i det arbetet kan ju vara att strejka.
Eftersom det känns svårt att reda ut vad som är en rättvis lön och för vem så får jag tillsvidare köra på min maggropskänsla. Så: ”Heja vårdförbundet friskt humör, ni måste synas för att höja era löner!!”, och därefter hejar jag på lärare, förskolelärare, socionomer och alla andra som det också är lätt att vilja höja lönen för…

fredag 18 april 2008

Dags igen...

Jag är värdelös på att få ordning på denna typ av grejer. Jag har aldrig skrivit mer än två inlägg i en dagbok, aldrig lyckats ta bilder när jag är på semester och aldrig lyckats med att följa upp min ekonomi mer än två månader i följd.

Varför då en blogg? Ja, varför inte?

Vill jag att andra skall ta del av mina åsikter? Vill jag påverka min samtid? Vill jag synas och höras?

Allt detta är möjligt, men framför allt handlar det om att skriva för sin egen skull, och för att få struktur på sina egna tankar och åsikter.

En svårighet med detta är att tvinga sig själv att skriva och "publicera" texter som inte är 100% färdigtänkta.

Jag tror att en blogg (denna blogg) skall vara som en samling relativt spontana reflektioner om den tid vi lever i, och kanske kan det på sikt bli en och annan kommentar från någon ströläsare. Kanske ett sätt att utvecklas som tyckare och tänkare? Vi får se!