Miljöpartiet vill ha en egen bästis!

Jag önskar mig inte vänsterpartister i regeringen, och helst inte ens i regeringsunderlaget. Att kritisera vänsterpartiets politik i sak kan bli nödvändigt, men att göra sig mer ovän med dem än vad den politiska anständigheten kräver känns dumt, och den enda som tjänar på det är Reinfeldt.

Jag tycker att det bästa vore en rent socialdemokratisk regering med bara framåtsträvande europavänner bland ministrarna, utan allt för starka kopplingar till LO och med mod att tänka nytt där så behövs. Det bästa vore en regering med människor som alla tycker ungefär som jag hade tyckt om jag haft ork och tid att sätta mig in i alla svåra frågor en regering har att hantera.

Socialdemokraterna vill helst regera själva (som man är vana), mp vill helst regera tillsammans med socialdemokraterna (eftersom de inser att de inte själva kommer att bli stora nog) och vad vänstern helst vill vet man inte riktigt, men att få regera tillsammans med en vänsterorienterad socialdemokrati borde väl komma högt på en lista.

Men, nu får man inte alltid som man vill… och om man inte kan få det exakt som man vill ha det så bör man vara försiktig med att stänga dörren för det näst eller tredje bästa.

För att dessa diskussioner över huvud taget skall vara intressanta så måste man först vinna valet. Detta kommer inte att bli så lätt som man kan förledas att tro. Alliansen kom bättre förberedd denna gång än någonsin tidigare, man kom in i ett gynnsamt läge med uppåtgående kurvor och åtminstone moderaterna har en tydlig strategi för hur man skall lägga upp mandatperioden så att man kommer starka till nästa val. Dessutom riskerar vi att få ett parlamentariskt läge där ingen vinner utan där ett tydligt främlingsfientligt parti får en vågmästarroll, ett parti som ingen kan samarbeta med (hoppas jag…).

OM s+mp+v får mer än 174 mandat i kammaren då vidtar regeringsbildandet. Att Mona Sahlin i ett sådant läge blir regeringsbildare känns ganska självklart, men vad skall hon göra med det uppdraget?

Utspelet från miljöpartister i DN idag går ut på att tydligt önska en sosse-mp-regering efter nästa val. Detta är en från miljöpartistiskt håll ganska självklar önskan, och som sådan saknar utspelet allt nyhetsvärde. Det som är lite intressant (om än inte helt nytt) är hur tydligt man vill distansera sig från vänsterpartiet för att locka socialdemokratin att ta ställning mellan sina mindre kompisar. Detta beteende är vanligt bland barn som vill testa vem som är bästis med vem, men när det är ett politiskt parti är det värt en kortare analys.

Varför vill mp så gärna ha en gemensam plattform inför valet?

Behöver man detta internt för att kunna hålla de tokigare urmiljöpartisterna i schack? En gemensam plattform skulle kunna användas som argument för att hålla tillbaka extrema åsikter som partiledningen sedan länge lämnat bakom sig. Man skulle då kunna skylla på samarbetet och använda det som ett alibi för varför man inte vill kämpa för det räntefria samhället eller för sextimmars arbetsdag med bibehållen lön.

Kanske tror man att det är lättare att komma med i regeringen om man binder upp socialdemokraterna redan innan valet. Analysen att Sahlin kommer att försöka få till en rent socialdemokratisk regering om s får över 40% är nog helt riktig, och historien talar ju för att man i så fall kommer att lyckas. Bättre då att redan sitta stabilt i båten för då kan kapten Sahlin knappast kasta ut dem.

Kanske tror man att chanserna att vinna valet ökar om man har en plattform att visa fram. Givetvis kommer borgerligheten att skjuta villt på ett regeringsalternativ som visar fram tre olika alternativ, så denna analys skulle kunna vara riktig. Jag tror dock att Ohly har en poäng då han menar att avsaknaden av en spikad plattform ger väljarna en möjlighet att färga den kommande regeringen genom att välja mellan de tre partierna. Alliansens väg liknar tvåpartisystem i vardande, och det borde väl inte locka mp mer än det lockar v?

Jag tycker att man kan ifrågasätta det begåvade i att så tydligt förkasta politiken hos det parti som med stor sannolikhet kommer att krävas i regeringsunderlaget om det skall bli regeringsskifte i höst. Jag blir glad när man belyser vänsterpartiets tveksamma inställning till kommunismens historia, men kritiken känns lite senkommen. Lars Ohly var mycket tydlig i lördagsintervjun den 12 april då han sade:

”Det finns ingenting som försvarar brott mot mänskliga rättigheter eller inskränkta demokratiska fri och rättigheter, utan det är alltid ett egenvärde och överstående det politiska innehåll man sedan vill fylla samhället med. Så man kan inte försvara till exempel att människor inte har strejkrätt med att de har bra sjukvård.”

Vi får nog välja att tro på denna omvändelse (eller om det bara var ett klargörande). Att sedan lite snabbt i artikels slut anklaga Ohly för att ha kallat moderaterna för odemokratiska känns lite konstigt eftersom det inte alls var det han gjorde:

”Den svenska regeringen är inte odemokratisk, däremot så… den omvandling som de står för i svenska samhället leder bort från demokratin och demokratins omfattning minskar, och det är oerhört viktigt att se den dimensionen av utförsäljningarna, privatiseringarna, konkurrensutsättningarna och avregleringarna, att de som får mer makt det är de som har pengar och som har ägande som ger makt, medan makten för alla de som inte äger den minskar därför att rösträttens omfattning blir mindre.”

Vi som tror på politikens möjligheter att rätta till det som marknaden ställer till med, och som kanske ännu mer ser behovet av att göra det, vi har all anledning att bli bekymrade när allt mer av det vi vant oss att betrakta som offentligt kontrollerad verksamhet lämnas bort till privata aktörer. Detta sker helt i linje med demokratins spelregler, så det är inte odemokratiskt gjort, men det görs ibland på ett sätt som känns lite oåterkalleligt. På detta viset minskar politikens (och därmed demokratins) arena varje gång vi får en borgerlig regering, och vi ha varje gång lika svårt att reversera besluten.

Alltså tycker jag att det är synd att miljöpartiet inte kan hålla sig till att föra fram sin politik och att samtidigt försäkra väljarna att man är säkra på att det skall gå att förhandla fram ett regeringsunderlag om det parlamentariska läget efter valet ger en sådan möjlighet. Att ifrågasätta Ohlys ärlighet i det ovan citerade, och att medvetet misstolka det han säger, det känns kontraproduktivt. Miljöpartiet blir ett mindre trovärdigt regeringsalternativ om man är ovänner med vänstern, detta oavsett vilken av småkillarna socialdemokratin väljer att leka med.