tisdag 20 mars 2012

Turism = kolonialism?

Är det bättre att inte turista alls än att åka till Thailand och handla billiga varor och tjänster (nej, jag tänker inte på sexhandeln) från människor som frivilligt saluför dem till oss?

Jag tänker på detta efter att ha läst Elin Grelsson Almestads artikel (även publicerad i GP kultur) om det negativa och koloniala i turism.

***

Jag är inte särskilt berest. Jag har varit i ett antal europeiska storstäder, både i jobbet och privat. Jag har sökt sol, bad och avkoppling i den grekiska övärlden, på Kanarieöarna, i Italien, på Spanska solkusten och den dito Portugisiska. Jag har rest till bättre skidåkning i Alperna en handfull gånger. Utanför Europa har jag varit i jobbet tre gånger, två gånger till Nordamerika och en gång i Singapore.

Jag har råd att resa vart jag vill, men ändå åker jag inte gärna till länder utanför Europa. Jag känner mig otrygg i miljöer jag inte känner mig hemma i, och jag är ingen storkonsument av sol och bad. Jag blir mycket illa berörd av att se extrem fattigdom, och vad det driver människor till. Så att jag inte reser längre bort är inte av hänsyn till lokalbefolkningen eller miljön, det är av hänsyn till mig själv.

Mitt turistande har alltså i huvudsak flyttat välfärd mellan olika I-länder, och det lilla jag omfördelat till fattigare länder har gått till de i global jämförelse relativt välmående länderna Grekland och Portugal.

Jag tycker det är vidrigt när man behandlar människor som mindre värda bara för att de är beroende av de pengar man kan tänkas lägga på dem. Jag tycker mycket illa om att bli underdånigt bemött och behandlad bara för att man eventuellt kan tänkas slänga några kronor i dricks när man går. Jag vet att det egentligen inte skiljer sig från vilken kapitalistisk situation som helst, men när människor går in i en relation med mig i ett tydligt underläge mår jag dåligt.

I Grekland och Spanien har jag inte känt det på det viset. På restauranger och hotell är man vänliga därför att man är professionella (och självklart därigenom vill tjäna pengar), men jag har aldrig känt någon underdånighet. I Portugal var det lite mer så att man kände att relationen med servicepersonalen var ojämlik. De var trevliga och artiga, inte bara för att vara professionella i sina serviceyrken, utan för att få pengar av mig som på något sätt överordnad i situationen. Det var inte påtagligt, men det kändes, och det kändes inte bra.

Till Turkiet och Egypten har jag dragit mig för att åka eftersom dessa länder har ett grumligt förhållande till mänskliga rättigheter och eftersom det är ganska lätt att hitta alternativa solstränder i mer demokratiska länder (till en ganska rimlig kostnadsökning).

SÅ;

Jag har inte varit i Thailand eller Goa. Betyder det att jag tycker att det är fel att man åker dit?

- Det finns ett stort problem med att åka till Thailand, och det är miljöaspekten med att flyga så långt för någonting man i princip kan få på närmre håll. Att flyga till Thailand varje vinter tror jag i det långa loppet inte att vi kan kosta på oss. Men att flyga dit någon gång – jo, det kan vi nog unna oss, i alla fall ännu så länge.

- Jag tycker att vi gör mänskligheten en otjänst om vi behandlar Indierna och Thailändarna (eller några andra människor oavsett nationalitet) som mindre värda bara för att de är fattiga och behöver våra pengar. Det går nog inte att definiera vissa handlingar som problematiska här utan det handlar om hur man själv känner sig och upplever den andres känslor i situationen. Om jag upplever att vi gör en ekonomisk transaktion där båda är nöjda, då är det nog okej. Om jag däremot upplever att den andra går in i transaktionen i ett upplevt underläge, då skall man tänka vad man själv eventuellt gjort för att skapa den situationen.

- Jag tycker att vi, när vi befinner sig i fattiga miljöer (och även annars), skall fundera över med vilken rätt vi har pengar och de inte har det. Är det självklart att jag kan kalla de pengar jag har med mig för ”mina” bara för att jag råkar vara född i ett rikt land? Denna fråga är av betydligt mer djuplodande art än frågan om man skall resa till Grekland, Thailand eller Österlen, men jag tycker att den skall finnas med i bakhuvudet var vi är.

MEN;

Jag är övertygad om att det är bättre för fattiga länder att vi på olika sätt handlar med dem än att vi låter bli. Även om det kan kännas fel att vi utnyttjar det låga löneläget i Thailand när vi låter någon piffa till våra naglar för en femtilapp, eller när vi får en fantastisk måltid till samma pris som en BigMac skulle kosta hemma, så är det ändå så att de pengarna kommer att göra nytta i Thailand.

Visst, det hade kanske varit bättre om jag stannat hemma och satt in pengarna jag inte reste för till UNICEF eller Rädda barnen. Men om inte det är alternativet, då tror jag (med ovan givna restriktioner) att det är bättre att köpa saker billigt av Thailändare än att inte köpa dem alls.

Går det sedan att hitta en skönhetssalong i Puket som har en ”Justa villkor”-dekal på rutan, och som använder ekologiska och rättvisemärkta produkter, så skall vi nog välja den, även om det kostar dubbelt så mycket (men fortfarande är billigt). Kanske skall vi vara restriktiva med att pruta när vi köper hantverk, mat och annat lokalproducerat, men att frånta fattigare länder dessa inkomster hjälper dem inte.

På samma sätt kan vi försöka se till att de pengar vi använder hamnar i den lokala ekonomin. Går det att välja ett hotell som ägs och drivs lokalt så gör hellre det än att bo på utlandsägda hotell. Går det att handla varor och tjänster av fria småföretagare (hur det nu går att få reda på…), gör hellre det än att gå till stora kedjor.

***

Jag tror att det viktigaste är att förstå att de pengar som fattiga länder får för det vi köper av dem, det är de pengar som leder till utveckling och ökat välstånd i de länderna. Detta gäller även om vi tycker att det är billigt. Men, med det sagt skall vi i de rika länderna ta ansvar för att de produkter vi köper från fattigare länder är sådana som utvecklar dessa länder. Kan jag välja, så köp hellre en lite dyrare t-shirt som tillverkats av barn som får gå i skolan halva dagen (var man nu hittar sådana), eller produkter som fått gå flera steg i förädlingskedjan i det fattiga landet hellre än att vi bara snor åt oss råvarorna och står för förädlingen själva.

När vi reser till fattigare länder (och de flesta länder är ju trots allt fattigare än Sverige) så skall vi bemöda oss om att behandla människorna där med respekt och som jämlika. De har varor och tjänster att sälja, och vi vill köpa. Försök att göra den relationen så likvärdig som det går, även om det nog ofta är så att vi behöver det som säljs mindre än vad de behöver våra pengar. Vi reser inte för att vara snälla och för att sprida vårt välstånd, utan vi gör det för att få vara i solen, för att få se gamla stenar eller för att koppla av. Inget fel i det, men vi har en skyldighet att inte sätta oss på de vi besöker.

Vi skall klä oss på ett sätt som inte uppfattas som stötande, vi skall respektera lokala sedvänjor och traditioner, vi skall inte tränga oss på och exploatera deras vardagsliv och vi skall inte tvinga oss på deras integritet med hjälp av våra pengar. Men att köpa de varor de erbjuder oss, det skall vi göra om vi vill ha dem. Så gör jag på Maxi, och så kan jag med gott samvete göra i Goa.

Mer om rätten att ingå i ekonomiska transaktioner som grundar sig i ett ojälmikt förhållande kommer...

torsdag 15 mars 2012

Så svårt det blir ju mer man lär sig

Min ryggmärgsreaktion är enkel; “Vi skall inte sälja vapen till diktaturer, och därmed inte heller till Saudiarabien eftersom det är just en diktatur”.

Men sedan läser jag Johan Westerholm, Peter Johansson och även Peter Wolodarski i DN.

Det jag då får klart för mig är att verkligheten (som vanligt) inte är så svart och vit som det vid första anblick kan tyckas. Den som väljer att agera enligt en etisk kompass måste också vara beredda att stå för konsekvenserna av ett sådant beslut.

Den som inte vill ha mer kärnkraft (som jag) måste också vara beredd på högre elpriser och i förlängningen en snabbare omställning till ett energisnålare samhälle med alla uppoffringar det skulle innebära.

Den som inte vill at Sverige hjälper till att bygga vapenfabriker i Saudiarabien måste också vara beredd att ta konsekvenserna av detta. Det kan vara ett totalt beroende av Rysk olja, det kan vara ett ökat iranskt inflytande i mellanöstern, det kan vara tusentals försvunna jobb i svensk vapenindustri och det kan vara ett ökat beroende av Nato för vår säkerhet och vår krigsmaterielförsörjning.

Det är enkelt att säga nej till sådant man tycker är omoraliskt, men då måste man också stå upp och inte gnälla när det får konsekvenser.

Så, vad tycker jag att man borde göra:

- Jag tycker att Sverige som nation skall handla med andra länder. Jag tror att handel och ökat välstånd på sikt driver fram mänskligare förhållanden för de som idag lever i diktatur och fattigdom.

- Jag tycker att Sverige skall kunna stå självständigt som nation. Vi behöver kunna försörja oss själva med vapen. Kräver detta en viss vapenexport så får det bli så. Jag tror att vi skulle kunna komma ganska långt genom att byta krigsmateriel med relativt demokratiska länder som till exempel de flesta av NATO-länderna.

- Jag tycker att Sverige skall vara en entydig röst för mänskliga rättigheter världen över. Vi skall inte vara tysta om vad vi tycker om de politiska systemen i Saudiarabien, Ryssland eller Kina (eller för den delen om USAs agerande runt om i världen), men vi skall fortsätta ha handelsförbindelser med dessa länder. Skulle vår kritik av dessa länders inre angelägenheter menligt inverka på våra möjligheter att exportera till dessa marknader så får det vara så. Vi skall inte vara tysta i syfte att rädda handelsintäkter.

- Jag tycker att Sverige skall ta ett ordentligt krafttag för att bli oljeoberoende. Vårt beroende av olja kommer att bli ett stort utrikespolitiskt problem den dag Norge och Danmark inte längre kan stå för lejonparten av vår import. Att vara helt beroende av Ryssland för vårat oljebehov känns inte lockande, då kanske en liten vapenfabrik i Saudi kan vara ett rimligt pris att betala för att hålla andra alternativ öppna. Men framför allt måste det till en omställning så att vi inte behöver lika mycket av det svarta guldet som idag.

- I linje med att bryta oljeberoendet så måste vi ta krafttag mot vårt energiberoende totalt. Det kommer att svida, men på lång sikt tror jag att de länder som varit först ut med att hitta alternativa lösningar kommer att kunna få tillbaka den investeringen med råge den dagen hela världen tvingas till samma åtgärder. Kan vi i det läget stå med teknik och produkter för ett hållbarare samhälle kommer vi att ha mycket att vinna på det.

Jag är personligen beredd att ta konsekvenserna av en restriktivare utrikeshandel med känsliga produkter, en offensivare utrikespolitik och en mycket kraftig omställning till ett hållbarare samhälle (både vad gäller miljön och socialt). Frågan är om det svenska folket är det.

Kan vi tänka oss en något lägre levnadsstandard och ett betydligt mer solidariskt samhälle för att undvika social oro?

Kan vi tänka oss att ge avkall på att byta kapitalvaror fast de gamla fortfarande fungerar, bara för att vi vill ha en ismaskin i frysen eller en annan färg på diskmaskinen?

Kan vi tänka oss att åka kollektivt till jobbet, att bara ha en eller kanske ingen bil, att betala lite mer i skatt på en lite lägre lön, att de flesta varor vi köper samtidigt blir lite dyrare, ja då kan vi också kosta på oss att vara lite mer moraliska. Men att vara fin i kanten, gnälla på barnarbete, vapenexport, onödiga transporter, förgiftade odlingslandskap, men att samtidigt gnälla på dyr bensin, begränsat utbud till högre priser på ICA, biltullar och dyrare kläder, det funkar inte alls.

Att ta in och förstå alla samband mellan allting går naturligtvis inte. Men var och en måste börja med att se vilka uppoffringar man själv är beredd att göra för att världen skall bli lite bättre. Var och en måste försöka se vad en billig T-shirt kostar i mänskligt lidande eller försöka förstå vilka tomater som haft vilka miljökonsekvenser under sin väg till hyllan på Coop. Ju mer man förstår om världen desto bättre kan man hjälpa till att göra den.

Klok man den där Bertrand

onsdag 14 mars 2012

När I-landsproblemen växer oss över huvudet


Den 8 januari fick jag en fråga från en kompis om jag var intresserad av att hänga på en ansökan om biljetter till fotbolls-EM i Polen/Ukraina. Eftersom jag alltid sagt att ”man borde åka på ett stort mästerskap någon gång”, eftersom man inte vet när Sverige lyckas kvalificera sig nästa gång, eftersom man bara lever en gång och framför allt eftersom jag var ganska säker på att vi ändå inte skulle få biljetter, så sade jag ”Ja, självklart!”.

Jag förklarade för min fru att det antagligen inte skulle bli några biljetter alls, och om det skulle bli så att vi trots allt fick biljetter så skulle det handla om en match, en hit and run till Kiev, borta max tre nätter. Hon gick med denna (faktiskt helt ärliga) förklaring med på att jag sökte biljetterna.

Så går tiden och man vaggas in i en förvissning om att det inte blir någon resa. Man läser om hotellpriser på 20 tusen kronor per natt och skrattar för sig själv åt det tokiga i sådana priser. Någonstans läste jag att medlemmar i Camp Sweden skulle ha första tjing på biljetter, och naturligtvis stärktes övertygelsen om att vi var chanslösa. Detta parades med en bekväm känsla av att det var lika bra, och att det bara skulle vara kladdigt att åka till Kiev.

Men, jag hade inte skrivit denna text om beskedet från SvFF vore att vi inga biljetter fick. Nu fick vi biljetter, inte till en match, utan till alla sex matcher Sverige eventuellt kommer att spela. Jag fick mail om detta i går morse. Pulsen steg genast och katastrofcentrum i hjärnan parade sig med värsta-tänkbara-scenariocentrum och allt blev till en svår ångest. ”Om jag ändå aldrig sökt biljetter” var den regerande känslan där jag låg i soffan och tittade i taket, alldeles för paralyserad av situationen för att orka göra det jag borde göra en tisdag.

Men så fick jag lite lunch och lite energi att i alla fall kolla upp vilka möjligheter som fanns till buds. Ganska snart insåg vi i mailväxlingen att vi skulle fokusera på de två första matcherna (någon som vill ha fyra biljetter till Sverige – Frankrike?), och att vi då ”bara” skulle vara borta söndag – lördag. Men hur resa, var bo, och hur förklara för fruar och barn?

Jag började kolla flyg och hotell och vid första anblick såg det möjligt ut. Men för varje gång jag sökte försvann det lediga hotell, och de som fanns kvar kunde man inte veta säkert att man skulle få plats på förrän man faktiskt lade sin bokning. Två av de tre andra som skulle med fick jag snart mandat att boka för, men min bror fick jag inte tag i och han deltog inte i mailväxlingen som hela tiden malde på. Hela tiden krympte antalet alternativa flygrutter, och snart var det två hotell kvar med lediga rum.

Camp Sweden kunde man inte bli medlem i tillräckligt snabbt. Köra bil avrådde experterna från då det troligen kommer att bli mycket trafik på dåliga vägar i både Polen och Ukraina. Tågcharter var dyrt och passade inte vår ambition att se två matcher.

Min fru lämnade klartecken utan större problem (jag kommer såklart att få hämta och lämna på dagis lite extra under våren, och några boys-night out kanske det inte blir tal om men i övrigt tog hon det med fattning). Min bror, som jag till slut fick tag i fick i sin tur inte tag i sin fru. Tillslut tog han dock mod till sig och sade ja till att boka (en modig kille min bror).

Nu kastade jag mig över tangenterna, tryckte boka och sedan betala. För att betala med VISA-kortet skulle man använda sin dosa och sätta i kortet i den. Jag gjorde det (som jag gjort det massor av gånger innan) och jag knappade in koder och kontrollkoder. ”Fel kod, försök igen”. OK, jag hade väl tryckt fel i hastigheten. För mitt inre såg jag alla andra som just nu satt och bokade mina hotellrum och mina flyg. Slog in koden igen, noga denna gången. ”Fel kod, försök igen, ett försök kvar”. Men det var väl själva h.lv.te… Nu mycket metodiskt, en siffra i taget, alla sex siffrorna. Här borde jag anat oråd. Mitt VISA kort har inte sex siffror i koden, men jag anade ingenting, slog de sex siffrorna till det kort jag använder när jag loggar in på banken, och BAM. Kortet spärrat.

Svetten lackar, hjärtat rusar, och jag ringer banken. Ni måste låsa upp mitt kort, NU. ”Har du en telefonkod så kanske vi kan hjälpa dig”, nej jag har ingen sådan kod, eller så kommer jag inte ihåg den. I vilket fall måste jag ha mitt kort upplåst nu med en gång innan min reservation släpps och någon svettig kille från Manchester tar mina hotellrum. ”Tyvärr, det enda jag kan göra är att beställa ett nytt kort åt dig, du bär ha det innan fredag”. FREDAG, jag behöver det som sagt nu, inom fem minuter. OK, banken kan inte hjälpa mig, mitt kort är rökt som betalningsmedel.

Ringer min bror, han har inte grejer med sig att använda kortet på internet (han var, visade det sig, ute och reste med jobbet). Ringde min fru som av en slump hade med sin bankdosa till jobbet. Jodå jag bytte kortnummer på betalningen, fick henne att läsa upp svarskoder och annat över telefon och… ”Ingen täckning, betalningen nekas”. Vi hade inte pengar på kortkontot, såklart, vi har aldrig så mycket pengar på det kontot. Logga på banken, flytta pengar, och så försöker vi igen. In i bokningsbilden, väljer betalning med kort… nej, det valet finns ni inte längre. För mycket strul gör tydligen att man inte kan betala med kort. OK, betala direkt via bank då, väljer bank, nehej, det gick inte för min bank (en av de fyra storbankerna) fanns inte med som alternativ. Vad i h.lv.te nu då, hur kan man inte ha med min bank.

Så, jag loggar ur resebyråns sajt, tömmer alla cockies, skapar ett nytt konto, går in och försöker hitta samma resealternativ. Ena flygbenet nu fullbokat, men den aningens sämre resa för någon tusenlapp mer gick att sätta ihop. Fylla i alla namn. Boka. Betala. Men va! Sidan känner igen mig som mr Strupelle, för jag kan nu inte betala med kort.

I detta läge är det naturligtvis kört. Flygalternativen försvinner fortare än sidan hinner uppdateras, och det sista hotellet…

Jag kastar mig nu över en annan resebyrå, skapar ett nytt konto och ringer min fru (som nu cyklar genom Göteborg på väg hem från jobbet) och förbereder henne på att det snart är dags att använda kortet igen. Letar resa, Austrian finns inte via denna resebyrå, OK, KLM via Amsterdam, några timmars längre restid men ändå OK, hotellet finns kvar, rum med dusch på rummet kostar lite extra, fylla i alla namn, boka, betala. Nu gick det att välja kortbetalning (och denna resebyrå hade även min bank som alternativ för direktbetalning), ringer min fru, läser koder fram och tillbaka i telefon, bokningen processas… BAM.

Där satt den. Efter jag vet inte hur många svettiga och ångestladdade timmar så hade vi nu en resa bokad. Maila alla att det var klart och sedan kunde jag börja laga mat till de fyra barn som den sista timmen stått runt mig och undrat varför vi inte åt, och hur lång tid en sådan där bokning kan ta och varför jag inte använde mitt eget kort. Äldste sonen undrade dessutom varför han aldrig får åka med på fotbollsresor och varför hans farfar inte skulle åka med.

Så, nu är det bokat och klart. Nu börjar det kännas som en skitkul grej att se fram emot. Nu hoppas vi bara på bra fotboll, att hotellet fortfarande finns när vi kommer fram, att biljetterna kommer som de skall, att övriga biljetter går att sälja, att min bors äktenskap skall hålla, att det går att fördriva tre mellandagar i Kiev med en rimlig budget, att Sverige inte går till final (den biljetten kostar mig i så fall 6000 kronor, någon som är intresserad?) och en massa annat.

Det är synd om oss friska, välbetalda, svenska män med fantastiska barn och dito fruar. Sådana problem man har ibland.