tisdag 12 april 2011

En privat religion, vad är det?

Reflektion efter att ha läst Vardagsviktigheter.

Jag är ganska snabb att nicka bifallande när någon säger att man skall ha en sekulär stat och att religion skall vara någonting privat. Men när man tänker efter ett varv till så inser man snart att ingenting är enkelt och allra minst denna fråga. För vad betyder det att staten skall vara sekulär?

Om det betyder att staten inte skall införa sharialagar så är jag med. Men det beror inte huvudsakligen på att dessa bygger på en föreställning om vad en Gud vill eller inte vill, utan på att många av lagarna är sådana som jag inte vill ha, oavsett bevekelsegrund.

I princip är det inte konstigare att driva en fråga politiskt för att man tror att Gud vill en viss sak än att göra det för att man har någon annan värdering som att man tycker om rättvisa eller äganderätt. Jag kan tycka att det är konstigt att grunda en åsikt på Gud. Jag tror inte att det finns någon Gud och om det funnes en Gud förstår jag inte varför vi skall bry oss om vad hon vill om hon inte kan motivera det på något sätt.

Men jag förstår inte hur man kan tycka att det är en rättighet att driva skolor heller, så jag är emot alla förslag som motiveras utifrån förställningar om en sådan rätt också. Detta betyder inte att jag vill ha en stat som har ett grundlagsskydd mot ekonomisk liberalism. Jag vill bara ha rätten att argumentera mot förslag som jag inte tycker om, och jag vill ha rätten att gå på de bakomliggande värderingarna om jag inte omfattar dem.

Jag tror att man skall ha metaregler i staten. Grundlagar som slår fast vissa grundläggande rättigheter och om man så vill värderingar. Vi skall ha metaregler som ger oss rätt att yttra oss, att organisera oss, att vara skyddade till kropp och person, att inte godtyckligt utsättas för bestraffningar eller förlust av egendom och en massa andra saker. Men om man försöker få till metaregler som styr på vilka värderingar eller föreställningar politiska beslut får eller inte får grundas, då är vi illa ute.

Vissa tycker att religion är konstigt och fel, andra tycker att socialism är obegripligt och en tredje grupp förstår inte hur någon kan tala om frivillighet när man ingår avtal. Allt detta är sådant vi skall ha en diskussion om, och sedan skall vi besluta oss om vilka lagar och regler som skall gälla oss alla i god demokratisk ordning.

Man kan hävda att solidaritet eller inte är en värdering som inte kan vara rätt eller fel, medans påstående om en Guds existens skulle kunna ha ett ontologiskt värde (det vill säga Gud finns eller inte och i princip kan man ha rätt eller fel om man påstår det ena eller det andra). Jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror att även Guds eventuella existens, och hennes eventuella rätt att styra människornas mellanhavanden, är att likställa med värderingar. Må hända finns det en sanning, men vi kommer aldrig att få veta vilken den är, och skulle vi en dag få reda på den sanningen så får vi ta det då.

Att påstå att religionen skall vara privat, vad betyder det egentligen? Skall religiösa politiker försöka föreställa sig vad det skulle ha haft för åsikter om de inte trott på Gud? Skall man vara diskvalificerad från politiken för att man råkar ha någon form av metafysisk föreställning om världen och alltet? Eller handlar det om att man inte skall få visa andra att man har en tro? Skall man vara tvungen att ha en egen gospelkör i källaren, med fördragna gardiner?

Privat religion är lätt att säga, men det blir lätt till rop på förbud mot saker man inte förstår när man skall konkretisera det. Är man nu rädd för sharialagar så tror jag att det sämsta man kan göra är att stänga dörren för diskussioner med muslimer. Låt folk ha kors om halsen, schalar på huvudet eller satanistiska biblar i vindrutan. Så länge man inte kräver att få göra andra illa i religionens eller kulturens namn så tror jag att öppenhet och försök till förståelse på sikt är det bästa vaccinet mot extremism och fundamentalism.

Kanske kommer en dag religion att vara något som hör det förflutna till, kanske inte. Men så länge som det finns människor som vill (eller inte känner att de kan annat än att) tro att det finns en större verklighet än det vi kan se och mäta, så får vi andra leva med det, på samma sätt som vi får leva med att det finns nyliberaler, konservativa och kommunister. Det finns många konstiga föreställningar om världen. Det finns till och med de som inte tycker om fotboll har jag hört!

Med detta inte sagt att jag inte med glädje kommer att diskutera teologi om någon inbjuder till en sådan diskussion, och jag kommer då att fortsätta undersöka och ifrågasätta vad det egentligen betyder att tro på Gud, och jag kommer till och med att fortsätta hävda att det inte finns någon. Man behöver inte hålla med alla, och inte ens förstå dem. Men man måste leva med att folk tycker och tror en massa saker, och om då någon väljer att tycka att vi skall vara lite snällare mot varandra så är det väl inte det västa som har hänt?

måndag 11 april 2011

Att vilja men inte nödvändigtvis säga

Man skall inte vara för försiktig, men hade det inte känts bättre om förmögenhetsskattediskussionen hade fått stanna på det socialdemokratiska ritbordet, om ens där?

Det fanns de med mycket små förmögenheter som faktiskt tvekade att rösta på oss i förra valet på grund av våra grumliga formuleringar om en skatt vi kanske skulle snickra ihop någon gång. Eftersom vi inte kunde precisera vilken typ av skatt det var som avsågs så spred sig oron bland de som sparat ihop någon eller några miljoner och som aldrig skulle kommit i fråga för skatten. Helt i onödan skapade vi bilden av ett parti som vill klämma åt de som fått lite över.

Visst, det finns de som behöver pengarna bättre än 40-talister med amorterade villor, och med de pengar som de ärvt efter från sina föräldrars lika amorterade villor på banken. Men vi har inte en politik som i närtid (eller någonsin) syftar till att jämna ut alla ekonomiska ojämlikheter, även om pengar skulle kunna göra mycket mer nytta både här och där.

Som jag skrivit tidigare, om vi inte har konkreta förslag som vi vill genomföra under de närmsta tio åren, oroa inte väljarkåren med att prata om vad vi hade gjort om inte om hade varit. Det fyller ingen funktion annat än att trösta det vänstersamvete som vi som ändå kommer att rösta på S bär på lite till mans.

Skall vi ha en förmögenhetsskatt (och jag är mycket tveksam) så utforma förslaget först och för fram det sedan. Tills det finns ett konkret förslag, svara ”Nej, vi har inga sådana förslag för närvarande” på frågor om vi vill införa en sådan skatt.

Vi upplevs som ett avundsjukt parti. Delvis beror detta på att vi är ett avundsjukt parti, och delvis beror det på att vi är så rädda för att uppfattas som cyniska och onda av våra interna vänsterkritiker. Jag tror att vi måste sluta vara avundsjuka. Vi skall ta pengarna vi behöver för att kunna säkra en god välfärd, lika för alla. Vi skall göra det därför att pengarna behövs, inte för att vi inte unnar de som har mycket pengar att ha det bra. Förmögenhetsskatten är, tror jag, en skatt som motiveras lika mycket av avundsjuka som av att vi behöver pengarna.

Våra interna vänsterkritiker skall vi ta på stort allvar och vi skall lyssna till vad de har att säga. Detta gäller både de personer vi har i partiet, andra partier och organisationer, och den lilla mini-Marx varje god socialdemokrat har på axeln. Ett pragmatiskt parti kommer alltid att ”tvingas” se verkligheten i vitögat och låta den styra politiken. Men den dagen vi inte tillåter oss att ha hjärtat längre till vänster än vad de faktiska förslag vi lägger i valda församlingar ibland kan antyda, den dagen är vi slut som politisk kraft. Vi måste orka föra en mittenpolitik och att samtidigt drömma om ett mer jämlikt och solidariskt samhälle. Det är jobbigt, men det är helt nödvändigt. Men vissa av dessa vänsterdrömmar måste vi lära oss att tala tyst om så länge vi inte har en plan för hur de skulle kunna omsättas i faktisk politik, och jag är rädd för att det kan dröja mycket länge.

En linje 2 för Kungahuset!

Jag vill också avveckla monarkin, men med förnuft.

Kung Carl XVI Gustaf är inget demokratiskt problem. Hans dotter, kronprinsessan Victoria, verkar av allt att döma att vara det i ännu mindre grad. Faktum är att jag nog skulle röstat på henne om vi valde regent i Sverige. Men det gör vi inte, och då spelar det ingen roll hur harmlösa eller trevliga kungafamiljens medlemmar är eller tycks vara. Monarkin är en rest från ett samhälle som med rätta förpassats till historien, och det är dags att låta monarkin gå samma väg.

Det är inte bråttom med detta. Det brinner ingenstans. Men just därför vore det på sin plats att i lugn och ro tillsätta en bred parlamentarisk utredning med uppgift att lägga ett föreslag på hur utfasningen av monarkin skulle kunna gå till. Låt Carl XVI Gustaf få dö som Sveriges sista kung (och det skall väl förhoppningsvis dröja ett tag), och låt Victoria och Daniel få leva sina liv skiljda från den svenska staten.

Kanske skulle man kunna tänka sig ett näringslivsfinansierat kungahus? Utan kopplingar till det offentliga Sverige, men med rätten att kalla sig just kungahus. Något av den enorma förmögenhet som kungahuset genom historien tillskansat sig skulle de få behålla, möjligen i utbyte mot ett löfte att förvalta och öppethålla de egendomar som får räknas till vårt historiska kulturarv.

Men vad skall vi ha istället då? Jag vet inte, men det får väl bli någon form av president av mer formellt slag. Ingen direkt makt kopplat till detta ämbete, en vald representant för landet som kan överta talmannens roll vid regeringsbildande och som får ceremoniella uppgifter vid riksdagens högtider och vid statsbesök. I allt väsentligt skall Statsministern allt jämt vara den mäktigaste personen i riket, och han skall allt jämt svara inför riksdagen och därmed folket.

Ta chansen att avveckla med förstånd. En linje 2 för kungahuset således!

Det känns inte riktigt bra

Det är möjligt att konkurrens leder till att man skärper sig lite extra, och att kvaliteten per satsad krona på så vis ökar. Det är möjligt att valfrihet är något medborgarna verkligen vill ha. Det är möjligt att man kan bedriva skola på ett så effektivt sätt att det motiverar stora uttag av vinster eller stora pensionsavsättningar till ägarna, utan att detta drabbar eleverna. Jag har svårt att tro det, och jag förstår inte riktigt hur mekanismerna skulle se ut. Men låt gå för att jag kan ha fel.

Under alla omständigheter, och i vilket fall som helst, så får jag ont i magen när min cykelväg till jobbet kantas av stora reklamtavlor som skriker ut hur bra de olika gymnasieskolorna är och hur glada de elever som valt dessa verkar vara. Jag vill inte att mina skattepengar skall användas till ytlig och dyr reklam. Jag vill att mina skattepengar skall användas till att ge våra barn en god utbildning. Alla barn. Överallt.

Bland all gymnasieskolereklam ser jag även reklam för en bilvårdsinrättning. Man kan få en städning av bilen på köpet när man låter polera den. Här ser jag en entreprenör som sett en marknad för en tjänst och som nu kämpar för att kunna få ett företag att blomstra på denna marknad. Man kan tycka att polering av bilar är en onödig tjänst, och man kan tycka illa om reklam över huvud taget. Men jag blir glad när jag tänker på en entreprenör som kämpar och sliter och på det sättet lyckas skaffa en villa i Hjuvik, köpa fina julklappar till sina barn och köra runt i en anständig (eller till och med lite lyxig) bil. Jag blir glad av att tänka på att han kanske kunnat anställa ett par personer så att de får jobb, och att de allesammans nu kan vara med och solidariskt finansiera vår gemensamma välfärd. Detta gör mig glad.

Men tanken på att någon skall hävda rätten att tjäna pengar på att spara på kostnaderna för våra barns utbildning så att de kan ta ut vinst och sätta upp fina reklamtavlor på stan, det får min mage att knyta sig och jag vill bara gråta. Kalla mig bakåtsträvande eller vad ni vill, jag blir ledsen av en skola som verkar tycka det är viktigare med reklam än med skolböcker och lärare.

Se där, en liten måndagsreflektion.

fredag 8 april 2011

Början till en ny väg framåt?

Minidebatten i rapport i veckan gav en ganska tydlig bild av var skiljelinjen går i svensk politik. Moderaterna vill fortsätta sänka skatterna och samtidigt satsa på forskning, utbildning och infrastruktur. Socialdemokraterna vill använda samma reformutrymme till att förstärka socialförsäkringssystemen och att satsa lite mer på infrastruktur, utbildning och en omställning till ett hållbarare samhälle.

Jag tror mer på den socialdemokratiska linjen. Jag tror att omställningen mot ett hållbart samhälle måste få företräde framför i stort sett alla andra frågor. Jag tror dessutom att denna omställning kan skapa en del jobb, både när vi gör den i Sverige och i form av export när vi lärt oss tekniker som andra senare kommer att behöva då denna omställning kommer att bli nödvändig i hela världen.

Jag tror inte att ytterligare skattesänkningar kommer att leda till så värst många fler jobb. Visst, det är kul att få lite mer pengar i plånboken, men det känns viktigare för mig att sjuka kan försörja sig och att arbetslösa inte skall behöva lämna hus och hem. Att få bukt med barnfattigdomen är viktigare än att medelklassen kan köpa ännu större plattTVapparater.

MEN. Och det är ett stort MEN. Jag röstade på socialdemokraterna 2006 och 2010. Jag kommer att rösta på dem 2014 också om inget oförutsett händer. Jag röstade S i valen 1992, 1994, 1998 och 2002 också. Jag är alltså inte en av de hundratusentals människor vi måste vinna tillbaka. Att jag hellre ser TW än AB som finansminister är alltså ganska ointressant.

Om vi skall vinna valet 2014 så räcker det inte med jublande kongresshallar fyllda av redan frälsta, eller att vi hundväljare sitter hemma och tycker att Tommy Waidelich verkar vara en bra kille. Vi måste hitta ett sätt att förklara vår politik som gör att de som övergav oss i de senaste valen kommer tillbaka. Jag är inte säker på att det vi sett hittills av socialdemokratisk förnyelse räcker då.

Positiva tecken är att TW sade att AB gjort ett bra jobb under krisen. Detta är en mening vi aldrig hörde tidigare talesman säga, och det är en mindre gnällig ton som jag tror väljarna uppskattar. Vi skall inte glömma att de väljare vi vill skall plocka en S-märkt sedel i nästa val röstade på Anders Borg i det senaste valet. De vill då inte höra att de hade helt fel och att de var dumma. Naturligtvis är det så att hälften (eller någon annan andel) av det en borgerlig regering gör är sådant en S-regering också hade velat eller tvingats göra. All politik är inte partipolitisk, och all partipolitisk politik placerar inte S och M på olika sidor.

En annan positiv signal var en mindre rabiat inställning till RUT-avdrag. Jag tror inte att RUT är ett optimalt sätt vare sig att lösa medelklassens vardagspusslande eller att få ner arbetslösheten, men det är ett försök att hitta en lösning på ett problem som behöver belysas. En ordentlig funderare på skattekilar, svartjobb och vad okvalificerad arbetskraft skall hitta på är på sin plats, och sedan får man se om det mynnar ut i någon form av RUT-avdrag eller någonting annat.

Jag tycker att Waidelich gjorde en strålande debut, och att det han sade gav mersmak, både vad han sa och hur han sa det. Men ännu är vi inte framme vid en politik som vinner val 2014. Vi har långt att gå, och vi har många smärtsamma diskussioner att ta oss igenom internt. Jag tror att många partivänner ser en väg tillbaka till gammal socialdemokratisk politik i framför allt Juholts linjetal, och dessa kamrater kommer antingen att bli mycket besvikna under kommande år, eller så kommer vi att förlora valet 2014 också. Vi vinner inte val med en gammal politik, hur mycket vi redan övertygade än känner oss trygga och hemma i den. Vi vinner val med en ny politik riktad mot framtiden och med svar på dagens problem. Sedan skall denna politik vila på samma gamla socialdemokratiska idéer om faktisk frihet för alla, att alla skall med (inte bara de flesta som Håkan sade), om ett sammanhållet samhälle och allt det fina som fanns med i linjetalet. Samma gamla värderingar men en delvis ny politik, det vinner val.

Läs igenom Johanna Grafs punkter här. Tänk en stund och läs dem sedan igen. Tar vi inte dessa insikter på allvar så förlorar vi nästa val också. Vi måste hitta ett sätt att appellera till de som inte röstade på oss senast, eller så måste vi samarbeta med de som de röstar på, sanningen är nog att vi måste göra lite av båda.

Läs även Johan Westerholm om att vi måste tänka eget kring jobbskatteavdraget, Peter Andersson om debatten i rapport, Peter Högberg om att TW kanske har för bråttom.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.