En privat religion, vad är det?

Reflektion efter att ha läst Vardagsviktigheter.

Jag är ganska snabb att nicka bifallande när någon säger att man skall ha en sekulär stat och att religion skall vara någonting privat. Men när man tänker efter ett varv till så inser man snart att ingenting är enkelt och allra minst denna fråga. För vad betyder det att staten skall vara sekulär?

Om det betyder att staten inte skall införa sharialagar så är jag med. Men det beror inte huvudsakligen på att dessa bygger på en föreställning om vad en Gud vill eller inte vill, utan på att många av lagarna är sådana som jag inte vill ha, oavsett bevekelsegrund.

I princip är det inte konstigare att driva en fråga politiskt för att man tror att Gud vill en viss sak än att göra det för att man har någon annan värdering som att man tycker om rättvisa eller äganderätt. Jag kan tycka att det är konstigt att grunda en åsikt på Gud. Jag tror inte att det finns någon Gud och om det funnes en Gud förstår jag inte varför vi skall bry oss om vad hon vill om hon inte kan motivera det på något sätt.

Men jag förstår inte hur man kan tycka att det är en rättighet att driva skolor heller, så jag är emot alla förslag som motiveras utifrån förställningar om en sådan rätt också. Detta betyder inte att jag vill ha en stat som har ett grundlagsskydd mot ekonomisk liberalism. Jag vill bara ha rätten att argumentera mot förslag som jag inte tycker om, och jag vill ha rätten att gå på de bakomliggande värderingarna om jag inte omfattar dem.

Jag tror att man skall ha metaregler i staten. Grundlagar som slår fast vissa grundläggande rättigheter och om man så vill värderingar. Vi skall ha metaregler som ger oss rätt att yttra oss, att organisera oss, att vara skyddade till kropp och person, att inte godtyckligt utsättas för bestraffningar eller förlust av egendom och en massa andra saker. Men om man försöker få till metaregler som styr på vilka värderingar eller föreställningar politiska beslut får eller inte får grundas, då är vi illa ute.

Vissa tycker att religion är konstigt och fel, andra tycker att socialism är obegripligt och en tredje grupp förstår inte hur någon kan tala om frivillighet när man ingår avtal. Allt detta är sådant vi skall ha en diskussion om, och sedan skall vi besluta oss om vilka lagar och regler som skall gälla oss alla i god demokratisk ordning.

Man kan hävda att solidaritet eller inte är en värdering som inte kan vara rätt eller fel, medans påstående om en Guds existens skulle kunna ha ett ontologiskt värde (det vill säga Gud finns eller inte och i princip kan man ha rätt eller fel om man påstår det ena eller det andra). Jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror att även Guds eventuella existens, och hennes eventuella rätt att styra människornas mellanhavanden, är att likställa med värderingar. Må hända finns det en sanning, men vi kommer aldrig att få veta vilken den är, och skulle vi en dag få reda på den sanningen så får vi ta det då.

Att påstå att religionen skall vara privat, vad betyder det egentligen? Skall religiösa politiker försöka föreställa sig vad det skulle ha haft för åsikter om de inte trott på Gud? Skall man vara diskvalificerad från politiken för att man råkar ha någon form av metafysisk föreställning om världen och alltet? Eller handlar det om att man inte skall få visa andra att man har en tro? Skall man vara tvungen att ha en egen gospelkör i källaren, med fördragna gardiner?

Privat religion är lätt att säga, men det blir lätt till rop på förbud mot saker man inte förstår när man skall konkretisera det. Är man nu rädd för sharialagar så tror jag att det sämsta man kan göra är att stänga dörren för diskussioner med muslimer. Låt folk ha kors om halsen, schalar på huvudet eller satanistiska biblar i vindrutan. Så länge man inte kräver att få göra andra illa i religionens eller kulturens namn så tror jag att öppenhet och försök till förståelse på sikt är det bästa vaccinet mot extremism och fundamentalism.

Kanske kommer en dag religion att vara något som hör det förflutna till, kanske inte. Men så länge som det finns människor som vill (eller inte känner att de kan annat än att) tro att det finns en större verklighet än det vi kan se och mäta, så får vi andra leva med det, på samma sätt som vi får leva med att det finns nyliberaler, konservativa och kommunister. Det finns många konstiga föreställningar om världen. Det finns till och med de som inte tycker om fotboll har jag hört!

Med detta inte sagt att jag inte med glädje kommer att diskutera teologi om någon inbjuder till en sådan diskussion, och jag kommer då att fortsätta undersöka och ifrågasätta vad det egentligen betyder att tro på Gud, och jag kommer till och med att fortsätta hävda att det inte finns någon. Man behöver inte hålla med alla, och inte ens förstå dem. Men man måste leva med att folk tycker och tror en massa saker, och om då någon väljer att tycka att vi skall vara lite snällare mot varandra så är det väl inte det västa som har hänt?