Strunta i ändhållplatsten, prata om nästa hållplats.

Och nu är det som om krisen i partiet aldrig funnits, som om vi inte alls förlorat två val i rad, som om vi hade 40% istället för 30% i opinionsundersökningarna, som om vi hade en modern och välsmord partiapparat att luta oss tillbaka på.

Vi har inte tagit åt oss någonting av det inträffade. Ingenting. Det är sorgligt. Inte för att partiet kommer att sjunka tillbaka till ett parti bland andra, partier i sig har inget värde, utanför att det innebär att den ekonomiska politik som våra politiska meningsmotståndare håller sig med nu kommer att få massor av tid på sig att växa sig stark och slå rot. Detta drabbar sjuka, arbetslösa och de som hade behövt en hjälpande hand längs vägen. Detta drabbar tanken på ett samhälle där vi hjälps åt när det behövs. Detta drabbar alltid de som inte kan eller vill lyckas på egen hand.

Visst kommer det att drabba de som blir av med sina ombudsmannajobb, de som inte kommer in i riksdagen och de som inte får bli ministrar. Många av dessa får nu titta över sina halvfärdiga utbildningar eller putsa av sina gamla yrkeskunskaper och ge sig ut på arbetsmarknaden för att i verkligheten få se vad moderat politik innebär.

Dessa partifunktionärer drabbas också, men det är inte dem jag vurmar för. Jag tänker på att det kommer att drabba alla oss som vill låta våra barn växa upp i ett samhälle där inte varenda val (och det blir många val) kan innebära en viktig skillnad, där inte privata försäkringsbolag avgör om man skall få vård efter en olycka och där det inte är mammas plånbok som avgör vilket utbildning man kan få. Det kommer att drabba alla oss som vill kunna gå runt i vår egen stad, i valfri stadsdel, utan att behöva vara rädda för att bli rånade och misshandlade. Vi som vill leva i en stad där alla känner att det är lönt att försöka, där alla känner att de får en rimlig chans att vara med.

Allt detta elände drar vi på oss (och andra) för att vi inte orkar stå emot traditionerna och ”så har vi aldrig gjort förr”-spöket. Allt detta elände drar vi på oss för att vi inte orkar utmana kraften i hur det alltid varit. Allt detta förstör vi för att vi inte orkar skilja mål och metod, för att vi inte orkar se vad som kan göras i dag och vad som måste vänta.

Partiet måste ta sina eviga värderingar om allas lika värde oavsett kapital och möjlighet att skaffa kapital, och använda dessa till att utforma en ny och spetsig politik riktad mot framtiden.

Kan inte LO var med på denna resa så kapa banden till LO. Har vi medlemmar som inte vill vara med på denna resa så låt dem gå och rösta på vänsterpartiet, det gör ingenting, Sverige behöver ett vänsterparti också. Vi måste våga fatta beslut om vad vi vill göra och vad vi inte vill göra. Det vi inte vill göra nu lägger vi i malpåse och så öppnar vi den om tio år och ser vad det då kan vara dags att plocka fram, till dess pratar vi inte om dessa förslag.

Vi måste bli attraktiva för de som vill åka en hållplats åt vårt håll. Det måste finnas massor av mittenväljare som kanske inte vill ha en socialistisk utopi, men som heller inte vill spendera dagarna med att läsa färgglada broschyrer från skolor, elbolag, vårdcentraler, sjukförsäkringsbolag, äldreboenden, förskolor, pensionsförsäkringsbolag, sjukhus etc. och hela tiden ha en gnagande känsla av att bli lurad hur man än vänder sig. Det måste finnas de som röstat blått i de senaste valen men som inte vill att barn skall rangordnas från första dagen på dagis, och som inte vill att vi skall uppfostra barnen till lydiga och okritiska informationskonsumenter redo att utan vidare reflektion vakta fångar i koncentrationsläger om det är det någon auktoritet säger att man skall göra.

Det måste finnas de som röstat på centerpartiet men som inte förstår varför Sverige skall slå av på takten i miljöambitionerna. Det måste finnas de som… jag listan på väljare som röstat borgerligt men som borde kunna attraheras av en tydligt socialdemokratisk politik kan göras hur lång som helst. Men för att locka dessa väljare måste man ha en politik för nästa och nästnästa mandatperiod. Man behöver inte en plan för hur man skulle vilja att allt var om allt var olika. Man behöver inte servera hela sin socialistiska ångest varje gång man öppnar munnen. Man behöver en vision om var vi vill vara om tio år, och viktigare man behöver en karta över hur man kommer dit.

Tydlighet innebär också att man på raka frågor kan ge raka svar om vad man inte tänker göra. Detta gäller både åt höger och vänster.

”Vi kommer att prioritera en fungerande välfärd framför ytterligare skattesänkningar. Detta innebär att vi under de kommande fyra åren inte ser något utrymme för ytterligare skattesänkningar.”

”Vi kommer inte att politiskt lägga oss i lönebildningen. Detta innebär att vi inte med politiska beslut kommer att motarbeta ökade löneklyftor. Däremot kommer vi att garantera de fackliga organisationernas möjlighet att sköta lönebildningen på rimliga villkor, och vi kommer att föra en skattepolitik som säkerställer att de med höga löner är med och bidrar lite mer än de med låga.”

”Vi kommer att garantera alla ungdomar rätten till en god utbildning. Är det så att detta kommer i konflikt med valfriheten inom skolan så är det valfriheten som får stå åt sidan. Detta innebär att vi kommer att inskränka den fria etableringsrätten för friskolor, och deras rätt att själva välja vilka barn som skall gå i de skolorna.”

Vi måste våga berätta vad vi kommer att prioritera, även när det innebär att vi prioriterar bort annat. Skulle det skrämma bort väljare ”so be it”. Alla kommer ändå inte att rösta på oss, och vi skall inte lura folk att göra det. De som gillar vår politik skall rösta på oss, de som gillar andras politik bättre skall rösta på andra. Det kallas demokrati. Sedan skall vi försöka förklara varför vi gillar vår politik, på ett sådant sätt att de som tidigare inte tyckte om den modifierar sin uppfattning och kanske röstar på oss. Denna opinionsbildning är kanske det viktigaste av allt. Det är detta högern varit så duktiga på under de senaste 30 åren. Lättare när man kan se det som en investering, men det innebär inte att vi får lämna den arenan fri.

Jag tror att vi skall byta fokus från att vara ett parti för LOs medlemmar till att vara ett parti för alla som vill ha ett rimligare samhälle. Alternativt skall vi dela upp oss i ett parti för dogmatiska arbetarepartister och ett för de som vill skapa ett rimligare samhälle för alla löntagare (och välvilliga kapitalister), men det är en nödlösning som jag inte tror vi skall ta till riktigt ännu. Innan vi har haft en hård och öppen debatt i konkreta frågor så vet vi ju inte riktigt hur skiljelinjerna ser ut eller om vi ens har några.

Så, fram för en öppen debatt med fokus på extrem tydlighet. Vi skall våga tala om vad vi vill och vad vi inte vill. Lite som moderaterna fast tvärt om kan man säga. Vi skall ha debatten internt, och vi skall komma till beslut i svåra frågor, kosta vad det kosta vill. När vi vet vad vi vill göra de närmaste tio åren så skall det vi inte vill göra ner i malpåsen märkt ”do not open until 2020”, och det som gömmer sig däri får inte diskuteras i debatter med andra partier (däremot skall det vårdas internt, eftersom vi kommer att behöva en politik om tio år också, och det som inte är görbart idag kanske är helt rätt medicin om tio år).

Sedan går vi ut till väljarna med budskapet om vad som är nästa och nästnästa hållplats. Alla som vill resa med oss den biten är välkomna, även om man inte vill med till ändstation.