måndag 29 november 2010

Återta kontrollen över välfärden

Kalla mig gärna gråsosse, men jag vill hitta ett sätt att återta kontrollen över skolan, vården och omsorgen. Det kan säkert vara bra med kooperativa driftsformer, eller med andra personaldrivna initiativ i offentlig sektor. Kanske vore det okej med en och annan friskola också. Men den fullständigt vettlösa sönderprivatisering och helt oreglerade etablering som nu sker i välfärdens kärnverksamheter, vem är det egentligen som vill ha den?

Visst, det fanns stora problem med den gamla, allt-i-samma-form metoden för kommunalt och landstingsdriven verksamhet. Jag tror att det finns massor av bra saker man skulle kunna låna in från vissa privata alternativ. Jag tror att personalens inflytande över verksamheten måste öka och att det leder till en effektivare och bättre verksamhet.

MEN, jag förstår inte varför vi skall hälla ut skattepengar på vård- och utbildningsproducenter för enheter som drivs lika storskaligt som någonsin den kommunala verksamheten. Enheter som inte lyssnar mer på personalen än vad kommunen gjorde (och gör). Enheter som kör livet ur vårdpersonal och lärare, som kramar ur verksamheten varenda droppe av överskott och stjäl dessa skattepengar till de egna kassakistorna. Det stör mig som skattebetalare och det borde sticka i ögonen på alla skattebetalare, borgerliga som röda.

Vi måste:

1) Undersöka i vilka delar de privata alternativen faktiskt är effektivare och varför. Är det anledningar som bygger på lägre löner, större otrygghet för personalen, scheman som sliter sönder undersköterskor och deras familjer och en förkastlig arbetsmiljö, då kastar vi dem på sophögen och reglerar de privata alternativen i kommande upphandlingar så att de inte kan köra den typen av ”effektiviseringar” som samhället sedan får betala i form av sjukskrivningar och omänsklighet. Är det däremot anledningar som bygger på modeller för ökat personalinflytande, större engagemang, smartare inköpsrutiner, effektivare overhead och smidigare processer då skall vi hitta på sätt för att implementera dessa även i offentligt drivna verksamheter.

2) Se till att göra offentlig verksamhet minst lika effektiv där det är positivt för personal och brukare och se till att ha regler som förhindrar de privata alternativens besparingar som bygger på att man utnyttjar personal och missköter brukarna.

3) Återta kontrollen över rätten att etablera offentligt finansierad verksamhet. Kommunen och landstingen måste ha rätten att styra var det behövs skolor, vårdcentraler och sjukhus. Det allmänna kan ta hänsyn som en oreglerad marknad aldrig kommer att bry sig om. Utveckla och utbilda i metoder för at få in bra kontrollapparater i upphandlingar så att privata entreprenörer tvingas tillgodose en hög kvalitet och en rimlig arbetssituation för de anställda.

4) På längre sikt skulle då målet vara att konkurera ut de privata inrättningar som drivs i syfte att göra stora vinster (det vill säga att stjäla skattepengar) och lämna kvar de som har ett intresse av att skapa bra välfärd grundat på pedagogiska eller vårdfilosofiska idéer. Jag har inga problem med att en grupp engagerade lärare startar en skola som grundar sig på deras engagemang, och jag har under sådana former inga problem med att dessa lärare skulle kunna ta ut en något högre lön om de kunde skapa sådant mervärde. Men att ett stort utbildningsföretag ersätter kommunen som arbetsgivare, utan att skapa mervärde för vare sig lärare eller elever, det fattar jag inte poängen med.

5) Kommuner och landsting skall ha tydliga direktiv att ge de enheter i offentlig regi som så önskar friare tyglar än kanske idag om de har idéer de vill testa och genomföra. Fram för personalengagemang, och fram för goda idéer. Vi har varit dåliga på sådant inom byrokratisocialdemokratin, och vi har stor skuld till att privatiseringar framstått som ett bra alternativ.

Vi har varit alldeles för rädda för att olikheter inom offentligt driven verksamhet skall drabba de som inte kommer till den bästa skolan eller vårdcentralen. Här måste vi våga tänka att olikheter inte nödvändigtvis betyder olika bra, utan att det kan betyda bättre på olika sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

torsdag 18 november 2010

Varför är det så fult att säga ja?

Visst vore det läckert med någon som sade: ”Självklart skulle jag komma om partiet kallade mig till posten som partiledare. Jag har varit med länge nog för att veta att det är ett svårt, viktigt och ansvarsfullt uppdrag, men om valberedningen och till slut kongressen trodde att jag var rätt person så skulle jag självklart ödmjukt ställa upp. Men nu är det inte aktuellt eftersom vi inte ens har en valberedning, och eftersom det återstår att välja kongressombud.”?

Jag har full respekt för de som säger blankt nej och menar det (jag tycker att det är tråkigt att man inte kan tvinga Margot, men jag får leva med det). Jag har även respekt för den som säger nej först men som sedan låter sig övertalas. Så går det till i alla föreningar, och så måste det kunna få gå till i partiet också. Jag förstår ett nej som alla vet är ett ja och som sedan blir ett ja efter mild övertalning, men jag har kanske inte lika full respekt för det.

Jag förstår att Veronica Palm, Thomas Östros, Mikael Damberg, Sven-Erik Österberg, m fl säger att de inte vill svara i media huruvida de är kandidater till partiledarjobbet. Det vore självmord att säga ja i expressen eller ekot, och därför säger man ”bla, bla, respekt för folkrörelsen bla, bla, bla”. Jag tolkar det som ”jag säger inte nej så det betyder naturligtvis ja”, men jag kan ha fel. Men även om jag till fullo förstår dem så hade jag tyckt att det vore kul om det gick att säga något i stil med det jag skissat i första stycket, en organisation där det var okej skulle jag vilja vara med i.

Det är lite konstigt att vi letar efter en person som skall kunna stå och titta väljarna i ögonen och säga att hon vill bli statsminister och leda landet, men vi kan inte tillåta att denna person har fräckheten att antyda att hon vore intresserad av att leda partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Etiketter utan substans

Att ryggmärgsmässigt kräva “förnyelse” är ungefär lika begåvat som att kräva att man skall gå “åt vänster” eller ännu värre “tillbaka”. Etiketterna har inget innehåll, och de borgar för en oren kommunikation där avsändaren (i bästa fall) menar en sak med det hon säger och mottagaren hör en annan.

Ordet ”förnyelse” är meningslöst utan att man specificerar sig med konkreta politiska förslag. Menar man att man vill ha privata alternativ i offentlig sektor så säg det. Menar man att vi bör sträva mot ett lägre skattetryck, speciellt för medelklassen, så säg det.

Jag tror att alla måste tänka förnyelse, så till vida att det vore obegåvat att gå till val 2014 på samma politik förpackad på samma sätt som vi hade i detta valet. Att säga att vi skall förnya oss är nog bra, men bättre är om man försöker klämma ur sig hur och sedan motivera dessa förslag med ett varför. Då skapas debatt kring verkliga förslag, då löser etiketterna upp sig, då får vi en nyttig och nödvändig dialog utan skyttegravar och falangbildningar.

För att föregå med gott exempel skall jag komma med några konkreta förslag på vad jag tycker skall vara socialdemokratisk politik:

1) Att inte välja skall också vara ett bra val!
Allas lika tillgång till en allmänt finansierad offentlig sektor måste garanteras. Vi måste styra upp de fria vårdvalen, friskoleexplosionen och andra privatiseringsorgier så att det säkerställs att mina möjligheter att få en god vård, en god utbildning och en god omsorg inte beror på min plånbok, på min adress eller på hur många färgglada broschyrer jag orkar läsa och ta till mig. Det allmänna har ett stort ansvar för att det inte finns några dåliga val att välja på. Dåliga skolor och vårdinrättningar skall fråntas sin rätt att bedriva verksamhet. Mycket tuffare kontroller än idag och mycket större möjligheter att dra in tillstånd. Att driva offentlig verksamhet är ingen rättighet.

Jag tror att vi på sikt måste jobba på att konkurera ut de privata alternativen så att vi kan återta kontrollen över offentlig sektor, men det är steg två.

2) Rösträtt åt miljön!
Vi skall bli det grönaste partiet i Sverige. Vi har inget val, när det gäller miljöfrågorna har framtiden redan varit, vi missade den och halkar allt längre efter. Man får inte många röster på att ge miljön rättigheter, men vi är skyldiga våra barnbarn och deras barn att göra det. Världens tuffaste miljöpolitik parat med ett internationellt ledarskap i miljöfrågorna. Tuffa krav på industri och konsumenter, lite kostsamt idag men en bra investering inför morgondagen.

Jag tror att vi talar om en grön skatteväxling på riktigt. Hotar det den tunga industrin så får den väl hotas då. Hjälp industrin med forskning kring alternativ, inte genom att subventionera deras miljöförstöring. Konsumenterna får också betala i form av att det skall vara dyrt att köra bil, dyrt att flyga, dyrt att göra fel. I storstäderna kan man gå ännu hårdare åt bilisterna, på landsbygden får man vara lite mer försiktig. Konkreta förslag: Differentierad bensinskatt (dyrare bensin i stan), ROT-avdraget kopplat till miljöförbättringar, förbud mot bensinbilar från år 2030, trängselavgiftsfinansierad lokaltrafik i städer med över 80 000 invånare, miljöskatt på icke-ekologisk mat. (Jag vet att jag låter lite som en SSUare på acid, och det kanske inte är just de här förslagen som är de mest effektiva. Det viktigaste är att vi inte får rädas konkreta och tuffa förslag på miljöområdet.)

3) Hen skall ha lika rättigheter oavsett kön!
Vi måste tydligt erkänna att det finns en könsmaktsordning, och vi måste hitta skarpa politiska förslag för att bekämpa den. Jag sticker ut hakan och går ut på den tunna isen och chansar lite med konkreta förslag som individuell föräldraförsäkring, automatiskt delad pensionsintjäning för gifta, kvotering av vård av sjuka barn, aktivare jämställdhetsarbete hos offentliga arbetsgivare, hot om kvotering till bolagsstyrelserna om detta inte löser sig inom 10 år och jämlikare regler i vårdnadsfrågor vid skilsmässa. Det är en skam för (S) att (FI) behövs. Just nu behövs (FI) och det skall vi ändra på.

3) Kul att just du lyckats få en bra lön!
Vi måste tvätta bort stämpeln av att vara ett avundsjukeparti endast för sjukskrivna och lågavlönade. Vi skall stå för ett högt skattetryck och ett starkt samhälle som hjälper den som snavat till i livet. Vi skall stå för ett politiskt skydd för en stark fackföreningsrörelse som kan hjälpa de med de lägsta lönerna. Vi skall stå för ett bra försäkringsskydd som skapar en trygghet för alla som bor i Sverige, och som skapar ett golv för de lägsta lönerna.

MEN, vi måste också kunna vara generösa nog att lyckönska de som har det bra. De skall vara med och betala, mer än andra, men de skall inte behöva skämmas! Skatter skall inte motiveras utifrån avundsjuka, utan de skall bedömas utifrån hur mycket pengar de drar in och vilka grupper de drabbar. Kanske inte en förändring i konkret politik lika mycket som i framtoning.

4) Skadestånd till invandrare som inte får ett jobb!
Vi kan inte fortsätta slösa bort den arbetskraftsreserv som sitter och blir allt ledsnare i utanförskapsområdena. Visst är det individens ansvar att klippa sig och skaffa ett jobb, men det är samhällets ansvar att det går att göra. Hjälp nyanlända (och de som anlänt för länge sedan och fortfarande känner det som om vi inte sett att de kom) att lära sig svenska, överföra sina utbildningar, eller om de inte har någon skaffa sig en. Vi förslösar i de våra nyanlända invandrare en enorm potential av driftiga människor som bara genom att vara här visat att de kan vara till enorm nytta för sitt nya land. Ge dem chansen.

Den invandrare som inte inom tre år fått aktiv hjälp att lära sig svenska och att skaffa sig ett jobb skall få ett skadestånd och en ursäkt av staten. Med en fungerande stödapparat till hands kan man också ställa lite större krav på de som inte låter sig hjälpas, men jag tror att det skulle vara ganska få.

Liten provkarta på konkreta politiska förslag. De skulle antagligen bli bättre om de förankrades hos de som kan frågorna bättre än en stackars IT-konsult, men i princip tror jag att vi måste våga för att vinna, och om inte annat skall vi i vart fall förlora med en politik vi kan vara stolta över.

Det är för sorgligt att se höga företrädare gå ut och kritisera den politik de bara någon månad tidigare ville bli valda för att få genomföra! Kan man inte stå för den politik man är satt att genomföra så avgå. Att företräda partiet är ingen rättighet!

Om detta med etiketter och förenklingar skriver kloka människor som Anne-Marie Lindgren, Peter Andersson, Mario, Johan Westerholm, och säkert många andra.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

onsdag 17 november 2010

Hur återföra offentlig verksamhet till det offentliga?

Vill väljarna verkligen ha privata alternativ i offentligt finansierad verksamhet? Blir vi verkligen lyckligare av att ha två barnavårdscentraler som är grannar med varandra? Jag vet inte. Själv skulle jag helst sett att man aldrig öppnat privatiseringsdörren, men vad gör vi nu när den står och slår på vid gavel?

Jag tror att det vore olyckligt att i ett slag återprivatisera alla vårdinrättningar, skolor och omsorgsinrättningar (Det skulle antagligen inte gå att göra ens om man ville). Inte för att jag för en sekund ville ha dem från början, men för att det om något skulle skrämma bort marginalväljare.

Dock är det min fasta övertygelse att det måste finnas bättre sätt att använda skattemedel än att hälla dem i fickorna på privata vård-, utbildnings- och omsorgskapitalister. Varje vinstkrona som plockas ut ur dessa verksamheter är en stöld från skattebetalarna.

Nu är det tyvärr så att mina erfarenheter av privata vårdcentraler är mycket goda. Jag flyttade från ett Göteborg där man inte ens kunde komma fram till de då kommunala vårdcentralerna, till Mölndal där man redan då hade en privat vårdcentral. Plötsligt kunde vi inte bara komma fram på telefon, utan man kunde få en tid samma dag! Det var verkligen ett lyft, särskit eftersom man som småbarnsförälder plötsligt behöver vårdcentraler lite då och då.

Jag skulle alltså inte utan vidare förorda en återgång till det gamla. De privata vårdcentralerna har påvisat möjligheter som de gamla sovjetiska inte kunde. Men jag köper inte att privat måste vara effektivare. Jag tror (jag vill väldigt gärna tro) att det skulle gå att hitta samma drivkrafter i offentlig regi som man har privat.

Om man kan hitta vad det är som gör privata alternativ kostnadseffektivare, då får man väl helt enkelt införa dessa faktorer även i offentlig regi. Är det decentraliserat beslutsfattande, bonusar eller möjligheten att anpassa lösningar till lokala förutsättningar, se då till att duktiga läkare och sjuksköterskor kan få dessa möjligheter även i offentlig regi. Kan vi göra något för att våra gemensamt ägda vårdcentraler, sjukhus, skolor, förskolor och äldreboende ska bli lika effektiva som de privata, och dessutom inte dränera dem på vinstmedel, då skulle vi kunna konkurera ut de privatägda och göra dessa till en parentes i det offentliga sektorns historia.

Egentligen skulle jag vilja föra baneret ”återreglera allt” och ”våga vägra välj”, men det är kanske fel frågor att skrämma bort väljare på.

Läs även andra bloggares åsikter om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

måndag 15 november 2010

Mona avgår, problemen består

Jaha, så blev det ändå så som kanske nödvändigt var. Mona hade redan backat in sig i ett hörn och den enda vägen ut var den märkt avgång. Jag tycker att det var olyckligt. Jag har inga problem med att Mona inte leder oss i nästa val. Jag är dock skiträdd för att hennes avgång blir det offer som tas till intäkt för att problemet nu är löst och att svåra och obekväma diskussioner kan sopas tillbaka in under mattan.

VI FÖRLORADE INTE VALET PÅ GRUND AV MONA.

Mona hjälpte oss inte, med det var inte hennes fel att vi förlorade. Jag har sagt det här tidigare och jag säger det igen; vi hade mått bättre av att partiledningen fått sitta kvar till ordinarie kongress och att vi använt den första tiden inklusive extrakongressen till att diskutera och bestämma oss för en tydlig och bra politik.

Om man inte tyckt att en försvagad socialdemokrati är mycket dåligt för Sverige, så skulle man säkert kunnat luta sig tillbaks och finna det kommande spelet ohyggligt intressant. Men som socialdemokrat, och lite nyförälskad sådan till och med, så känns det bara hemskt. Jag kan inte se någon kandidat till ledarposten som känns självklart positiv (det finns många som säkert kan bli bra men ingen som inte kommer att behöva bevisa sig).

Jag hoppas på en stentuff politisk debatt. En debatt där det är högt till tak och där alla åsikter kan föras fram och få ett respektfullt mottagande. Hur diskussionen än slutar så måste vi, efter det att en inriktning beslutats, snabbt hela partiet och försonas för att kunna rikta våra krafter mot de egentliga motståndarna som faktisk är regeringen. Skulle det gå så långt att partiet spricker så kan en försoning antagligen inte bli ögonblicklig, men om det händer så kommer de båda socialdemokratiska partierna att bli varandras viktigaste allierade på sikt, och ju längre det dröjer innan man förstår det, desto mer skada hinner Fredrik ställa till med.

Efter det att vi skriver under vår nya politik så måste den vara hela partiets politik. Inte så att alla kan vara helt överens, det vore ju sjukt, men på så vis att vi inte får en politik där framstående företrädare lagt brasklappar i sina sigill. Är man tveksam till den nya politiken så är det bättre att man avgår. Inga ”vad var det jag sade” från styrelseledamöter efter valet 2014!

Jag tror att vi måste ställa ”det var bättre förr”-föreställningarna mot väggen och en gång för alla diskutera bort dem ut partiorganisationen. Det finns ingen väg ”vänsterut” och det finns ingen väg ”tillbaka till rötterna”. Dessa dogmer måste dras ut i solen så att de spricker, och om man tar udden av idén om att det finns en vänster, så försvinner också idén om att det finns en höger. Jag tror inte att den viktiga skiljelinjen inom partiet går att meningsfullt beskriva som höger och vänster.

Om vi inte kan diskutera oss fram till en tydlig politik som vi kan vara hjälpligt överens om, då tror jag att det vore bättre… än att nå en urvattnad kompromiss. Men det tricket kan man bara köra vart hundrade år, så innan det går så långt så låt oss vara säkra på att det inte finns något sätt att komma överens.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

lördag 13 november 2010

Vad är en "höger-sosse"?

Måste man inse den demokratiska politikens gränser? Vad skall man i så fall göra med insikten om att allt inte går att påverka med politiska medel? Vad skall man göra med insikten att en del av det som skulle kunna gå att påverka med politiska medel inte går att vinna majoritet för i en demokrati?

Jag har idéer om hur det utopiska samhället skulle se ut. Inga krig, ingen svält, inget våld, inga sjukdomar, ingen mobbing, ingen barnlöshet. Kön, etnicitet, sexuell läggning och klass skulle vara ointressanta kuriosa som inte påverkade en människas möjligheter att välja väg i livet. Utbildning och bildning i överflöd. Tid och möjlighet för alla människor att förverkliga sina innersta stämningars längtan. Jag tror att det skulle kunna bli riktigt bra faktiskt. Men jag tror inte att ens oinskränkt politisk makt skulle kunna åstadkomma detta utopiska samhälle. Jag tror att politiken har sina gränser ganska långt ifrån detta.

Även en del av det som är möjligt att genomföra om man haft oinskränkt makt är i praktiken omöjligt i en demokrati där man måste ha med sig en bred majoritet för att kunna fatta beslut. Något bra alternativ till majoritetsstyre med skydd för övergrepp mot minoriteter har vi inte. Vi måste hela tiden se till att ha folkopinionen med oss, och har man inte det får man börja med opinionsbildning och först efter att man lyckats med det kan man fatta beslut. Detta gör att politikens praktiska möjligheter ytterligare begränsas.

Så, om man tror att världen vore rättvisare om man hade en mycket långt gången jämlikhet för alla människor, men om man tror att de praktiska möjligheterna att uppnå ett gott samhälle med sådan mycket långt driven jämlikhet saknas, och om man därför nöjer sig med att försäkra alla tillgång till en god sjukvård, en god utbildning och en lön man kan leva ett rimligt liv på, är man då höger eller vänster?

Jag vill inte att människor som gör ett fullgott arbete varje dag skall ha olika möjligheter att köpa ny bil eller bo i villa i en bra förort. Jag skulle välkomna realistiska förslag på hur man med demokratiska politiska medel skulle kunna uppnå en radikal jämlikhet. Men i avvaktan på dessa får jag nöja mig med att dra mig tillbaka till de inre försvarsverken (ja, jag tittar på slaget vid Horns klyfta samtidigt som jag skriver detta) och slå fast allas lika rätt till det som verkligen möjliggör frihet och självständighet. Jag bejublar inte ekonomiska ojämlikheter, men jag accepterar dem tills någon kan förklara för mig hur man skulle kunna jämna ut dem.

Jag accepterar dem OM de paras med en solidariskt finansierad offentlig sektor som är likvärdigt tillgänglig för alla. Jag accepterar dem OM de paras med en politisk garanti för att ingen skall tvingas ta ett jobb med orimligt låga löner. Jag accepterar dem OM de paras med en radikal politik för att alla skall få en faktisk chans att själva påverka sin egen situation. Jag accepterar dem OM de paras med en politik som ger de som behöver det en andra, tredje och fjärde chans.

Däremot kommer jag aldrig att acceptera ett samhälle där mina möjligheter att påverka min egen situation begränsas av att jag råkar vara kvinna, utlandsfödd, homosexuell eller uppväxt i ett hem utan tradition av högre studier. Jag kommer aldrig att nöja mig med att alla skall ha samma formella rättigheter. Samhället måste vara starkare än så. Möjligheterna måste så långt det är möjligt vara faktiska, starkare än de begränsningar gruppen, klassen eller strukturen jag befinner mig i sätter upp.

Är det att vara höger, då får jag stå ut med att vara höger. Är det att ge upp sina drömmar och att kalla sina visioner för drömmar, ja då är jag skyldig.

Att ge upp de rosa-röda drömmarna om ett ännu rättvisare samhälle kostar både ångest och förtvivlan, så om någon sitter där med svaret på hur det skulle vara faktiskt möjligt att skapa en ännu bättre värld för alla så tveka inte utan berätta för mig och jag skall genast stödja kampen för detta samhälle med min sista blodsdroppe. Men till dess kommer jag att fortsätta vara höger-sosse, och jag får försöka bära den stämpeln med jämnmod, och ångesten det skapar att inte kunna kämpa för det man helst skulle vilja kunna tro på får jag ta med min terapeut.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

fredag 12 november 2010

Ny partiledare sökes.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti har utlyst platsen som partiledare och statsministerkandidat. Den sittande partiledaren kommer med stor sannolikhet att söka, men det finns plats för fler sökande.

Jag tänkte i all blygsamhet lansera några kandidater, och i återvinningens tecken tänkte jag att man kanske kunde titta efter någon som redan har erfarenhet av att vara partiledare.

Maria Wetterstrand. Sveriges mest haussade politiker lär enligt uppgift stå utan parti att leda nästa år. Maria är ung, intelligent, vältalig, välutbildad och ser dessutom bra ut. Hon har erfarenhet av regeringsnära arbete, hon har suttit (och sitter) i riksdagen och hon delar åtminstone en del av socialdemokratins värderingar. Maria går hem i stugorna, och framförallt i de stugor som socialdemokraterna själva har lite svårt att gå hem i.

Bengt Westerberg. Den nu lätt åldrade socialliberalen har erfarenhet av att lyfta partier som gjort dåliga val. Bengt har en alldeles egen effekt som innebär att man mer än dubblar sin andel av rösterna från ett val till ett annat. Bengt har erfarenhet av partiledarjobbet, han har varit vice stadsminister och han har så många akademiska examina att han kan dela med sig av dem till akademiska överliggare. Bengt har under senare år belastat sitt rykte en aning genom sitt välbetalda engagemang i en ideell organisation men han lär ha en programmerbar hjärna så eventuella defekter kan säkert lösas med en buggfix.

Gudrun Schyman. En gammal Marxist-Leninist med erfarenhet av partiledarjobbet från flera olika partier. Gudrun är van vid att byta parti, hon har arbetat nära socialdemokratin under många år, hon har arbetslivserfarenhet både som riksdagskvinna, postanställd, socialarbetare och företagare. Gudrun har egna erfarenheter av både skattesystemet och det andra systemet. Gudrun skulle kanske kunna ta med sig en del av sitt nuvarande parti och därmed stå för ett välkommet tillskott av både medlemmar och idéer.

Kanske skulle någon av dessa kunna stå för det nytänkande som partiet enligt alla bedömare behöver. Inom näringslivet är det inte ovanligt att man tar in någon utifrån när man kört fast, och då gärna någon med relevant erfarenhet av det tilltänkta jobbet. Alla tre har tidigare tagit partier till nya höjder.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Går det inte att skiljas som vänner?

Helst av allt ett starkt parti samlat i en kristallklar vision om vad vi vill och hur, men om det inte går? Hellre då två spänstiga partier med framtidstro och energi än ett parti drivet av en urvattnad kompromiss.

Vi har haft ett gott samarbete i partiet under 100 år, och om vi skiljs åt på ett begåvat sätt kanske vi kan ha det i hundra år till.

Jag tror att det är dags att titta över spännvidden inom det socialdemokratiska partiet och att fundera på om det är ett parti man ser. Hur stor spännvidd är det rimligt att ha i ett 30%-parti?

Jag tror att detta kommer att stå klarare efter extrakongressen, och jag tror inte att man skall hasta fram en delning. Men om det visar sig svårt att komma till enighet om en tydlig politisk linje, så tror jag att man skulle fundera på hur man kan dela ett parti utan att de båda nya partierna skall behöva vara fiender efteråt.

Vi har inte råd att duktiga politiker med ett socialdemokratiskt hjärta åker hem från en kongress med den bittra smaken av tunga politiska förluster i munnen. Vi har inte råd med tappade sugar. Men vi har heller inte råd med urvattnade kompromisser.

Alltså:

Först skall man försöka samla partiet under en tydligt definierad politik där man vågar välja och välja bort, där man vågar ta svåra beslut, där man väljer bort en och annan käpphäst och putsar av en och annan gammal. Om detta skulle gå att göra, då vore det naturligtvis det bästa och roligaste. Kanske skulle upplevelsen skapa en våg av energi och engagemang som kan skapa en medvind i kommande valrörelser.

MEN om det inte går. Om man inte kan komma överens i en bred majoritet om morgondagens politik. Om det är så att en stor grupp ser en självklar väg åt ett håll och en lika stor grupp ser vägen åt ett delvis annat håll, vad gör vi då?

Antingen skapar man ur detta en odefinierad kompromiss utan tydliga konturer. Man väljer allt och inget och man försöker blidka alla. Jag tror att detta riskerar att leda till ett 25-procentsval 2014 och på sikt självdöd för partiet.

Eller så sätter man sig ner och analyserar var skiljelinjerna går, skriver ihop två partiprogram, delar upp varumärke, organisation och partibidrag i två högar och så skapar man två socialdemokratiska partier.

Jag är inte så naiv att jag tror att detta skulle vara enkelt, men jag tror att man skulle skissa på hur en sådan process kulle kunna gå till och hur en sådan lösning skulle kunna se ut. Vi behöver trygga samarbetspartier, så varför inte bli våra egna?

Med två partibeteckningar skulle man kunna attrahera lite olika väljargrupper, och sedan får diskussionerna mellan partierna ske i regeringsförhandlingar istället för på kongresserna.

Kanske skulle 30% kunna bli 2 * 20% istället för att krympa till 1 * 25%?

Men LO då, vem skall få LO?

Svaret är ingen. Denna skilsmässa skulle bli en skilsmässa med tre parter. Två partier och en fackföreningsrörelse. Alla tre kommer även framgent att behöva varandra, men det skall ske i frihet och utan hämmande hänsyn till höger och vänster. Låt tre blommor blomma och låt dem tillsammans med andra partier och intresseorganisationer bilda en solid borg för en bred och allomfattande offentlig sektor.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, LO och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

onsdag 10 november 2010

Att offra ledningen räcker inte!

Visst behövs det förnyelse, och visst skulle man kunna tänka sig ett parti utan nuvarande ledning. Men det får inte bli så att man offrar några namn och tror att jobbet därmed är gjort.

Sahlin har jag tyckt om tidigare.

Baylan har inte lyckats imponera på mig, men jag tycker inte att han gjort bort sig heller. Jag tycker att Baylan syns för lite, och han har en gnällig tendens parat med att det ofta känns som om det är någon annans ord som kommer ur hans mun. Det känns inte alltid äkta. Å andra sidan vet jag inte hur han fungerat i sin roll internt. Är han duktig där så kanske det utåtriktade kan överlåtas åt andra.

Östros har tidigare varit en av mina favoriter, men jag tycker att hans framtoning under året före valet (och egentligen under hela oppositionsperioden) varit väl mycket ”allt som regeringen gör är alltid helt fel”. Jag tror inte att allt regeringen gjort har varit helt fel, och jag tror inte att väljarna tycker det heller. Jag tror att man skulle tjäna på en lite mer resonerande ton där man kanske ibland till och med kan erkänna att visst av det motståndaren gör är ungefär samma saker som vad man själv skulle ha gjort. Detta är Östros svaghet.

Jag tror alltså att vi skulle klara oss ganska bra utan dessa tre.

MEN. Det viktiga är inte att byta ut vissa personer i partistyrelsen. Det viktiga är att skapa ett tydligare politiskt alternativ. När man gjort detta så får man se över vem som skall föra fram denna politik och hur den skall vara förpackad, men det måste vara innehållet i politiken som får styra resten.

Jag är livrädd för att man gör några enkla offer, skapar syndabockar och sedan tror att man kan slippa ta sig igenom det stålbad det skulle innebära att faktiskt bestämma sig för vad som är socialdemokratisk politik i en rad viktiga frågor.

Dessutom kan man inte bara ta bort folk, man måste i så fall ersätta dem. Visst finns det duktiga unga företrädare i partiet, och visst finns det en och annan gammal trotjänare som skulle kunna ta ett steg fram. Men nytt är inte automatiskt bättre.

Så; Jag tycker att vi skall använda en extrakongress till att ta svåra och viktiga beslut. När dessa beslut är fattade och vi har valt (och viktigare valt bort) politisk inriktning, då skall vi fundera på vilka personer som är bäst lämpade att leda partiet och att föra ut denna politik. Innehåll före förpackning.

Läs även andra bloggares åsikter om och om .
Läs även kloka tankar på .