Vad är en "höger-sosse"?

Måste man inse den demokratiska politikens gränser? Vad skall man i så fall göra med insikten om att allt inte går att påverka med politiska medel? Vad skall man göra med insikten att en del av det som skulle kunna gå att påverka med politiska medel inte går att vinna majoritet för i en demokrati?

Jag har idéer om hur det utopiska samhället skulle se ut. Inga krig, ingen svält, inget våld, inga sjukdomar, ingen mobbing, ingen barnlöshet. Kön, etnicitet, sexuell läggning och klass skulle vara ointressanta kuriosa som inte påverkade en människas möjligheter att välja väg i livet. Utbildning och bildning i överflöd. Tid och möjlighet för alla människor att förverkliga sina innersta stämningars längtan. Jag tror att det skulle kunna bli riktigt bra faktiskt. Men jag tror inte att ens oinskränkt politisk makt skulle kunna åstadkomma detta utopiska samhälle. Jag tror att politiken har sina gränser ganska långt ifrån detta.

Även en del av det som är möjligt att genomföra om man haft oinskränkt makt är i praktiken omöjligt i en demokrati där man måste ha med sig en bred majoritet för att kunna fatta beslut. Något bra alternativ till majoritetsstyre med skydd för övergrepp mot minoriteter har vi inte. Vi måste hela tiden se till att ha folkopinionen med oss, och har man inte det får man börja med opinionsbildning och först efter att man lyckats med det kan man fatta beslut. Detta gör att politikens praktiska möjligheter ytterligare begränsas.

Så, om man tror att världen vore rättvisare om man hade en mycket långt gången jämlikhet för alla människor, men om man tror att de praktiska möjligheterna att uppnå ett gott samhälle med sådan mycket långt driven jämlikhet saknas, och om man därför nöjer sig med att försäkra alla tillgång till en god sjukvård, en god utbildning och en lön man kan leva ett rimligt liv på, är man då höger eller vänster?

Jag vill inte att människor som gör ett fullgott arbete varje dag skall ha olika möjligheter att köpa ny bil eller bo i villa i en bra förort. Jag skulle välkomna realistiska förslag på hur man med demokratiska politiska medel skulle kunna uppnå en radikal jämlikhet. Men i avvaktan på dessa får jag nöja mig med att dra mig tillbaka till de inre försvarsverken (ja, jag tittar på slaget vid Horns klyfta samtidigt som jag skriver detta) och slå fast allas lika rätt till det som verkligen möjliggör frihet och självständighet. Jag bejublar inte ekonomiska ojämlikheter, men jag accepterar dem tills någon kan förklara för mig hur man skulle kunna jämna ut dem.

Jag accepterar dem OM de paras med en solidariskt finansierad offentlig sektor som är likvärdigt tillgänglig för alla. Jag accepterar dem OM de paras med en politisk garanti för att ingen skall tvingas ta ett jobb med orimligt låga löner. Jag accepterar dem OM de paras med en radikal politik för att alla skall få en faktisk chans att själva påverka sin egen situation. Jag accepterar dem OM de paras med en politik som ger de som behöver det en andra, tredje och fjärde chans.

Däremot kommer jag aldrig att acceptera ett samhälle där mina möjligheter att påverka min egen situation begränsas av att jag råkar vara kvinna, utlandsfödd, homosexuell eller uppväxt i ett hem utan tradition av högre studier. Jag kommer aldrig att nöja mig med att alla skall ha samma formella rättigheter. Samhället måste vara starkare än så. Möjligheterna måste så långt det är möjligt vara faktiska, starkare än de begränsningar gruppen, klassen eller strukturen jag befinner mig i sätter upp.

Är det att vara höger, då får jag stå ut med att vara höger. Är det att ge upp sina drömmar och att kalla sina visioner för drömmar, ja då är jag skyldig.

Att ge upp de rosa-röda drömmarna om ett ännu rättvisare samhälle kostar både ångest och förtvivlan, så om någon sitter där med svaret på hur det skulle vara faktiskt möjligt att skapa en ännu bättre värld för alla så tveka inte utan berätta för mig och jag skall genast stödja kampen för detta samhälle med min sista blodsdroppe. Men till dess kommer jag att fortsätta vara höger-sosse, och jag får försöka bära den stämpeln med jämnmod, och ångesten det skapar att inte kunna kämpa för det man helst skulle vilja kunna tro på får jag ta med min terapeut.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.