Mona avgår, problemen består

Jaha, så blev det ändå så som kanske nödvändigt var. Mona hade redan backat in sig i ett hörn och den enda vägen ut var den märkt avgång. Jag tycker att det var olyckligt. Jag har inga problem med att Mona inte leder oss i nästa val. Jag är dock skiträdd för att hennes avgång blir det offer som tas till intäkt för att problemet nu är löst och att svåra och obekväma diskussioner kan sopas tillbaka in under mattan.

VI FÖRLORADE INTE VALET PÅ GRUND AV MONA.

Mona hjälpte oss inte, med det var inte hennes fel att vi förlorade. Jag har sagt det här tidigare och jag säger det igen; vi hade mått bättre av att partiledningen fått sitta kvar till ordinarie kongress och att vi använt den första tiden inklusive extrakongressen till att diskutera och bestämma oss för en tydlig och bra politik.

Om man inte tyckt att en försvagad socialdemokrati är mycket dåligt för Sverige, så skulle man säkert kunnat luta sig tillbaks och finna det kommande spelet ohyggligt intressant. Men som socialdemokrat, och lite nyförälskad sådan till och med, så känns det bara hemskt. Jag kan inte se någon kandidat till ledarposten som känns självklart positiv (det finns många som säkert kan bli bra men ingen som inte kommer att behöva bevisa sig).

Jag hoppas på en stentuff politisk debatt. En debatt där det är högt till tak och där alla åsikter kan föras fram och få ett respektfullt mottagande. Hur diskussionen än slutar så måste vi, efter det att en inriktning beslutats, snabbt hela partiet och försonas för att kunna rikta våra krafter mot de egentliga motståndarna som faktisk är regeringen. Skulle det gå så långt att partiet spricker så kan en försoning antagligen inte bli ögonblicklig, men om det händer så kommer de båda socialdemokratiska partierna att bli varandras viktigaste allierade på sikt, och ju längre det dröjer innan man förstår det, desto mer skada hinner Fredrik ställa till med.

Efter det att vi skriver under vår nya politik så måste den vara hela partiets politik. Inte så att alla kan vara helt överens, det vore ju sjukt, men på så vis att vi inte får en politik där framstående företrädare lagt brasklappar i sina sigill. Är man tveksam till den nya politiken så är det bättre att man avgår. Inga ”vad var det jag sade” från styrelseledamöter efter valet 2014!

Jag tror att vi måste ställa ”det var bättre förr”-föreställningarna mot väggen och en gång för alla diskutera bort dem ut partiorganisationen. Det finns ingen väg ”vänsterut” och det finns ingen väg ”tillbaka till rötterna”. Dessa dogmer måste dras ut i solen så att de spricker, och om man tar udden av idén om att det finns en vänster, så försvinner också idén om att det finns en höger. Jag tror inte att den viktiga skiljelinjen inom partiet går att meningsfullt beskriva som höger och vänster.

Om vi inte kan diskutera oss fram till en tydlig politik som vi kan vara hjälpligt överens om, då tror jag att det vore bättre… än att nå en urvattnad kompromiss. Men det tricket kan man bara köra vart hundrade år, så innan det går så långt så låt oss vara säkra på att det inte finns något sätt att komma överens.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.