Går det inte att skiljas som vänner?

Helst av allt ett starkt parti samlat i en kristallklar vision om vad vi vill och hur, men om det inte går? Hellre då två spänstiga partier med framtidstro och energi än ett parti drivet av en urvattnad kompromiss.

Vi har haft ett gott samarbete i partiet under 100 år, och om vi skiljs åt på ett begåvat sätt kanske vi kan ha det i hundra år till.

Jag tror att det är dags att titta över spännvidden inom det socialdemokratiska partiet och att fundera på om det är ett parti man ser. Hur stor spännvidd är det rimligt att ha i ett 30%-parti?

Jag tror att detta kommer att stå klarare efter extrakongressen, och jag tror inte att man skall hasta fram en delning. Men om det visar sig svårt att komma till enighet om en tydlig politisk linje, så tror jag att man skulle fundera på hur man kan dela ett parti utan att de båda nya partierna skall behöva vara fiender efteråt.

Vi har inte råd att duktiga politiker med ett socialdemokratiskt hjärta åker hem från en kongress med den bittra smaken av tunga politiska förluster i munnen. Vi har inte råd med tappade sugar. Men vi har heller inte råd med urvattnade kompromisser.

Alltså:

Först skall man försöka samla partiet under en tydligt definierad politik där man vågar välja och välja bort, där man vågar ta svåra beslut, där man väljer bort en och annan käpphäst och putsar av en och annan gammal. Om detta skulle gå att göra, då vore det naturligtvis det bästa och roligaste. Kanske skulle upplevelsen skapa en våg av energi och engagemang som kan skapa en medvind i kommande valrörelser.

MEN om det inte går. Om man inte kan komma överens i en bred majoritet om morgondagens politik. Om det är så att en stor grupp ser en självklar väg åt ett håll och en lika stor grupp ser vägen åt ett delvis annat håll, vad gör vi då?

Antingen skapar man ur detta en odefinierad kompromiss utan tydliga konturer. Man väljer allt och inget och man försöker blidka alla. Jag tror att detta riskerar att leda till ett 25-procentsval 2014 och på sikt självdöd för partiet.

Eller så sätter man sig ner och analyserar var skiljelinjerna går, skriver ihop två partiprogram, delar upp varumärke, organisation och partibidrag i två högar och så skapar man två socialdemokratiska partier.

Jag är inte så naiv att jag tror att detta skulle vara enkelt, men jag tror att man skulle skissa på hur en sådan process kulle kunna gå till och hur en sådan lösning skulle kunna se ut. Vi behöver trygga samarbetspartier, så varför inte bli våra egna?

Med två partibeteckningar skulle man kunna attrahera lite olika väljargrupper, och sedan får diskussionerna mellan partierna ske i regeringsförhandlingar istället för på kongresserna.

Kanske skulle 30% kunna bli 2 * 20% istället för att krympa till 1 * 25%?

Men LO då, vem skall få LO?

Svaret är ingen. Denna skilsmässa skulle bli en skilsmässa med tre parter. Två partier och en fackföreningsrörelse. Alla tre kommer även framgent att behöva varandra, men det skall ske i frihet och utan hämmande hänsyn till höger och vänster. Låt tre blommor blomma och låt dem tillsammans med andra partier och intresseorganisationer bilda en solid borg för en bred och allomfattande offentlig sektor.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, LO och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.