Varför är det så fult att säga ja?

Visst vore det läckert med någon som sade: ”Självklart skulle jag komma om partiet kallade mig till posten som partiledare. Jag har varit med länge nog för att veta att det är ett svårt, viktigt och ansvarsfullt uppdrag, men om valberedningen och till slut kongressen trodde att jag var rätt person så skulle jag självklart ödmjukt ställa upp. Men nu är det inte aktuellt eftersom vi inte ens har en valberedning, och eftersom det återstår att välja kongressombud.”?

Jag har full respekt för de som säger blankt nej och menar det (jag tycker att det är tråkigt att man inte kan tvinga Margot, men jag får leva med det). Jag har även respekt för den som säger nej först men som sedan låter sig övertalas. Så går det till i alla föreningar, och så måste det kunna få gå till i partiet också. Jag förstår ett nej som alla vet är ett ja och som sedan blir ett ja efter mild övertalning, men jag har kanske inte lika full respekt för det.

Jag förstår att Veronica Palm, Thomas Östros, Mikael Damberg, Sven-Erik Österberg, m fl säger att de inte vill svara i media huruvida de är kandidater till partiledarjobbet. Det vore självmord att säga ja i expressen eller ekot, och därför säger man ”bla, bla, respekt för folkrörelsen bla, bla, bla”. Jag tolkar det som ”jag säger inte nej så det betyder naturligtvis ja”, men jag kan ha fel. Men även om jag till fullo förstår dem så hade jag tyckt att det vore kul om det gick att säga något i stil med det jag skissat i första stycket, en organisation där det var okej skulle jag vilja vara med i.

Det är lite konstigt att vi letar efter en person som skall kunna stå och titta väljarna i ögonen och säga att hon vill bli statsminister och leda landet, men vi kan inte tillåta att denna person har fräckheten att antyda att hon vore intresserad av att leda partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.