onsdag 29 september 2010

Sparkling-pucko kommer inte att sälja!

Alla socialdemokratiska bloggare verkar nu vara överens. Vi förlorade valet. Ingen hävdar någonting annat. Skönt att vi står enade i denna analys.

Men det finns mer alla är överens om. Vi måste förändra oss, vi måste nämligen vinna nästa val.

Sedan glider analysen lite isär. De flesta kramar fortfarande Mona, men många ser de andra ”gamlingarna” som en belastning. Jag har tjatat mig trött på att påpeka att det inte går att både gå tillbaka till traditionell socialdemokratisk politik och samtidigt vinna de ganska osentimentala medelklassväljarna i storstaden. Dock tycks båda dessa recept vara vanliga, och inte sällan i samma analyser.

MEN. Det mest slående i analyserna och framåtblickarna är att samtliga skickligt duckar frågan om vilken politik baserad på vilken ideologi det då är vi skall ha.

VAD VILL VI? Och kanske mer intressant VAD ÄR DET VI SKALL VÅGA INTE VILJA!

Jag vet att många gärna tar en pucko till korven, och det är gott med champagne till ostronen, men drinken sparkling-pucko kommer inte att sälja.

tisdag 28 september 2010

Vi vill ju bara att alla skall älska oss...

Vi vill ju så gärna att alla (eller åtminstone 40-45%) skall älska oss…

Vi vill föra ut våra värderingar, men de måste vara förpackade på ett sådant sätt att de kan appellera till en intellektuell tjänstemannamedelklass, en medelklass som fortfarande identifierar sig som arbetare, en arbetarklass som tjänar ganska dåligt och har lågt inflytande i sina jobb och en klass som befinner sig i eller i kanten av ett utanförskap.

En stor del av den ganska välbeställda medelklassen skräms bort av röda fanor, tal om radikal omfördelning, principiella resonemang som går ut på att löneklyftor om alls önskvärda är ett nödvändigt ont och av begränsad valfrihet i välfärden. Denna grupp upplever oss som avundsjuka och bidragsvänliga. De hyser en viss misstänksamhet mot de som ”lever på bidrag” och vill gärna betala för de som behöver hjälp, men då vill de känna sig säkra på att de verkligen behöver hjälp och inte bara är för lata för att skaffa sig ett jobb.

Denna grupp vill kanske ha politisk hjälp att få ihop livspusslet. Man vill ha en modern miljöpolitik, en jämställdhetspolitik som ställer vissa krav på männen att ta ansvar för hem och barn, och man kan förstå att HBT-frågorna kan vara viktiga.

En annan viktig väljargrupp skriker efter mer av ”traditionell socialdemokratisk politik”, där klasskamp, vi mot de rika, det omoraliska i kapitalism (även om man inser det nödvändiga) är viktiga inslag. Här vill man ha trygghet att få ha kvar sitt jobb när man en gång lyckats få ett. Detta kan ske med statliga interventioner så snart ett företag får problem och rigida regler som gärna gör det omöjligt att avskeda någon så länge företaget finns kvar. Detta får gärna paras med en arbetsmarknadsmyndighet som tar ansvar för att ge mig ett nytt jobb om jag mot all förmodan skulle bli av med det gamla, en hög och lång a-kassa och sjukförsäkring.

Kanske finns det i denna grupp ett motstånd mot ”flummiga frågor” som miljö och jämställdhet. Gärna en bra miljöpolitik, bara det inte drabbar bensinpriset, elpriset eller hotar den tunga basindustrin. Varför någon skall bry sig om hur bögarna har det är något många i denna grupp har svårt att förstå.

En tredje väljargrupp upplever tal om krav och kontroller i socialförsäkringssystemen som kränkande, och ser bidragsnivåerna som en lika viktig fråga som lönerörelsen. Detta inte för att de inte vill arbeta (det tror jag faktiskt att de allra flesta vill), utan för att de sedan länge tappat hoppet om att få vara med i samhället. Denna grupp behöver en politik som tror på dem och som ger dem hopp om att få lämna utanförskapet.

Fördomsfullt? Javisst! Jag grundar analysen av de två senare grupperna helt och hållet på fördomar och spridda röster i media. Detta är kanske också signifikativt för problemet, de olika grupperna pratar ganska lite med varandra. Som medelklasspappa i ett medelklassvillaområde med ett tjänstemannajobb så träffar jag bara andra av samma sort, lite ledsamt men därför ingenting att blunda för.

Även om jag då inte besitter detaljerad kunskap om vad olika grupper tycker och tänker, och även om man skall vara försiktig att generalisera in människor i grupper enligt ovan så tjänar analysen ändå sitt syfte i att analysera den svårighet jag tror att vårt parti har att brottas med. Det man kan göra för att locka den ena gruppen kommer att skrämma bort den andra och omvänt. Att försöka tillfredsställa alla kan lätt leda till att man inte lyckas tillfredsställa någon, eller åtminstone bara färre än man lockat om man vågat gå för det budskap man tror på utan att snegla på vem som kommer att gilla vilket budskap.

Kanske är det inte längre möjligt att få 40% av alla röster. Kanske måste man vara flera partier för att kunna åstadkomma detta. Kanske skulle det behövas två socialdemokratiska partier i riksdagen. Kanske kan man stjäla miljöpartiet och göra det till det ena av dessa. Vad vet jag?

måndag 27 september 2010

Måste socialdemokraterna bli liberala?

Kommenterat på: http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/22/f-r-att-verleva-m-ste-s-bli-socialliberalt

De finns i dagsläget ett tydligt utrymme för den som vill föra en politik för ett samhälle där man kan få en andra och en tredje chans om man snavar till i livet (på eget grepp eller på grund av yttre faktorer).

Det finns ett tydligt utrymme för den som tror att man kan ha en effektiv offentlig sektor utan att man häller ut pengarna i privata intressenters fickor.

Det finns ett tydligt utrymme för en politik som skapar en trygghet för alla, oavsett vilka privata försäkringar man har råd att skaffa sig.

Det finns ett tydligt utrymme för det politiska alternativ som tror på individens rätt till en möjlighet att påverka sin utbildningssituation även efter det att man inte tagit studenten.

Osv, osv. Det finns gott om plats för en mänskligare mittenpolitik utan att man för den sakens skull måste hemfalla åt socialism eller gamla lösningar.

MEN. Detta kräver mycket av det som artikelförfattaren tar upp.

Man måste våga diskutera människors rätt att lyckas ekonomiskt utan att det skall vara fult eller omoraliskt. Eftersom socialdemokratin inte för en politik som syftar till att förhindra människor från att ha höga löner, så måste man också tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för avunsjuka och alla-skall-få-samma-påse.

Man måste våga diskutera hur man ställer krav i socialförsäkringssystemen. Det kan aldrig vara socialdemokratisk politik att folk skall få bidrag när de inte behöver det. Genom att se till att de som skall ha bidragen får dem kan man också behålla rimliga nivåer i systemen. Det är de som ”fuskar” som är systemens värsta fiender, och därmed också socialdemokratins värsta fiender.

Vi socialdemokrater måste våga sätta upp gränser för vad som ingår i ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Vi måste vara tydliga med att detta gäller det viktigaste i livet (efter kärlek och lycka) såsom utbildning, sjukvård och omsorg. Här skall vi vara totalt kompromisslösa. Alla skall ha SAMMA rätt till en bra sjukvård och en bra skola. Oavsett var man bor, vilken socialgrupp man tillhör eller hur mycket pengar man tjänar.

Andra områden skall vi inte lägga oss i. Det får inte vara fult att tjäna mycket pengar, köra fin bil, ha dyra väskor eller bo i dyra hus. Bara man betalar lite högre skatt (som man har råd med) så måste man kunna få vara nöjd med att ha lyckats i livet (om det nu mäts i ekonomisk välfärd).

Många socialliberala folkpartister och en och annan centerpartist skulle säkert mena att de redan står för denna politik, och det kan nog vara så. Problemet är att dessa partier på intet sätt för den politiken idag.

torsdag 23 september 2010

Min och (S) inställning till framgång

Låt mig först få erkänna en sak. Hade jag fått bestämma hur det var i världen så skulle löneskillnaden mellan två personer som varje dag jobbar åtta timmar och som gör sitt bästa för att göra ett gott jobb inte varit speciellt stor. Jag tycker inte att det är rimligt att en civilingenjör tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket som en undersköterska. Jag tycker att vissa löneskillnader kan vara motiverade baserat på inställning, utbildningskrav och ansvar. Men de löneskillnader vi har i Sverige tycker jag inte kan motiveras utifrån någon slags moralisk eller ideologisk synvinkel.

MEN jag har svårt att se hur man skulle kunna påverka detta politiskt, och även om man kunde så är jag inte säker på att jag tycker att man skulle göra det. Så, om jag haft den betydligt mer begränsade positionen att ha all politisk makt i Sverige så tror jag inte att jag skulle fört en annorlunda politik på detta område än vad socialdemokraterna gjorde då de bestämde.

Jag tycker att man skall se till att det inte finns en press nedåt mot riktiga skamlöner. Detta gör man genom att ha bra trygghetssystem som gör att människor inte tvingas ta anställningar med löner eller villkor som är skamliga. Dagens regering verkar ha en motsatt strategi på detta område. Man gör det också genom att se till att den enskilde individen alltid har en möjlighet att ta sig ur den grupp som är hänvisade till dessa skamligt låga löner.

SÅ, om jag nu är representativ för socialdemokratiska sympatisörer (och i denna fråga tror jag nog att jag är det) så är då frågan vad man skall göra av denna inställning i sitt politiska budskap.


Det är nämligen så att många mittenväljare väljer bort oss därför att de uppfattar socialdemokraterna som avundsjuka och som ett alla-skall-få-samma-påse-parti. Jag tror dessutom att de har en poäng. Inte så att vi vill föra en politik för att utjämna alla skillnader i utfall, utan för att många av oss känner ganska starkt för ”åt var och en efter behov”. Vi talar om höginskomsttagare och rika som några andra, några vi bara motvilligt står ut med. Jag tror att vi skulle må bra av att få bort denna stämpel.

Nu är detta inte helt lätt. Vi tycker ju faktiskt att stora skillnader i ekonomiskt utfall är orättvist. Vi ser ju faktiskt rikedom som en stöld av ett mervärde som andra jobbat ihop. Vi är nog lite till mans lite misstänksamma mot framgång, eftersom vi bakom varje ekonomiskt framgångsrik kvinna eller man ser alla de som antagligen fått lite för dåligt betalt för sitt arbete. Skall vi ljuga om detta och säga att vi hyllar de framgångsrika och lyckönskar de rika? Skall vi förtrycka den delen av vår ideologi som visserligen ligger som ett fundament längst ner under vår politik, men som genom alla lager av insikter om verkligheten och möjligheten inte får någon konkret påverkan på vad vi vill göra de närmaste fyra (eller för den delen hundra) åren? Ja, kanske måste vi det om vi vill vara ett stort och brett parti. Eller så väljer vi att öppet redovisa våra ideologiska rötter och så får vi ta att många mittenväljare väljer bort oss utan att ens lyssna på vad vi har att komma med.

OM vi vill tvätta bort stämpeln av att vara ett avundsjukt alla-skall-ha-det-lika-parti, då måste vi (tror jag) tydligt och högljutt omvärdera vår inställning till framgång. Då måste det vara lika okej att bli rik på att äga en fabrik eller på att spekulera i fastigheter som det är bli rik på att vinna på lotto eller på att vara jättebra på fotboll eller tennis. Det är kanske så att vi måste vara beredda att säga grattis till Ingvar Kamprad, Stefan Persson och Christer Eriksson. Vi måste säga grattis till de som lyckas få ett jobb med månadslöner på hundra tusen kronor och vi måste kanske till och med acceptera och gratulera Percy Barnevik, Christer Gardell och Mats Qviberg. Jag säger inte att detta är enkelt.

Att acceptera och sluta moralisera över höga löner och förmögenheter innebär inte att vi skall sluta föra en politik där de som har det bäst också bidrar mest till den stora offentliga sektor som vi skall fortsätta ha. De som inte har det så bra ekonomikst skall vara garanterade livets verkligt viktiga nyttigheter som utbildning, sjukvårt och omsorg. De som har det bättre ställt ekonomiskt skall bidra efter bärkraft till dessa nyttigheter. Detta är inget vi skall förändra.



Jag kommer ALDRIG att känna att det är rättvist att vissa tjänar femtio tusen i månaden och andra tjänar sexton, fast att båda gör sitt bästa hela dagen. Men eftersom jag tycket att spelreglerna som skapar detta förhållande är okej, så måste jag acceptera det, och då kanske det finns ett sätt att inte bygga in känslan av orättvisa i den offentliga bilden av partiet. Jag vet inte hur, men jag tror att vi behöver reda ut vårt förhållande till framgång.

onsdag 22 september 2010

Vinna val eller vara ideologisk...?

Skall ett politiskt parti alltid sträva efter att vinna val?

De två enklaste svaren är;

JA – partiet skall sträva efter att vinna.

Partiet skall försöka följa opinionen och anpassa sitt politiska budskap på ett sätt som man tror att man kan vinna röster på. Att alls få föra en politik är viktigare än att förespråka den politik man helst skulle vilja se förd. En extrem variant av detta skulle vara att man helt saknar ideologi, och att man utformar en optimal politik utifrån en analys av vad man tror väljarna vill rösta på.

NEJ – ett parti skall stå för sina idéer oavsett opinion.

Partiet skall erbjuda ett alternativ på det demokratiska smörgåsbordet, och om inte väljarna gillar det så är det i sin ordning, då får andra bestämma. Får man inte precis som man själv vill så får andra ta ansvar för sina idéer. En extrem variant av detta skulle vara att man utformar en valplattform och gör allt för att föra ut denna, och om man sedan inte får egen majoritet så vägrar man kompromissa och går i opposition.

MEN – Nu är ju inte verkligheten så enkel.

Socialdemokraterna kan inte lägga sig vid en av dessa extremer, det är självklart. Det gäller att hålla en stadig kurs mellan Skylla och Karybdis. Detta har inte varit ett stort problem för socialdemokratin tidigare, eftersom en stor del av valmanskåren velat rösta på den politik vi velat föra. Man har haft att studera vilka av de önskade frågorna man har lagt tonvikten på, men man har inte behövt gå speciellt mycket våld på de egna idéerna.

Nu känns det inte längre lika enkelt. Efter två valförluster i rad börjar det komma rop på förändring, och då lustigt nog i båda riktningarna. Många spekulerar i vilken politik vi skall föra för att vinna val, och andra talar om att vi förlorat vår ideologi och vill tillbaka till något mytiskt förr (visserligen ofta i tron att vi då även kommer att vinna väljarna, men ändå).

Jag tror att en politisk rörelse måste sträva efter att få bestämma eller åtminstone efter att få vara med och bestämma. Men samtidigt fyller det ingen funktion om man då tvingas bestämma något annat än det man vill. Det senare riskerar att bli mindre sant om det är ens försörjning som står på spel, och jag tror inte att den aspekten helt kan bortses ifrån. Jag tänker dock inte gå in på den här.

För socialdemokratin har valet alltid stått mellan att å ena sidan föra en politik man tror att man kan få genomföra och som man tror skulle kunna fungera i verkligheten, och att å andra sidan lyssna till den känsla man har av att man egentligen skulle vilja att samhället såg mycket jämlikare och klasslösare ut. Jag tror att socialdemokrati alltid har handlat om att låta socialistiska känslor konfronteras med en verklighet där socialismen varken går att genomföra eller skulle fungera.

Ur denna ångest stiger en politik som handlar om rimlighet. Fördelningen av de resurser som skapas i samhället (oavsett vem man menar skapar dem) skall vara rimlig. Alla skall få del av de riktigt viktiga sakerna som utbildning, sjukvård och omsorg, och sedan får man motvilligt acceptera att vissa kan bo i ett större hus eller köra en finare bil.

Nu tror jag att den individualisering av den djupa folkopinionen som högern (mycket skickligt) drivit sedan vi skrämde dem med löntagarfonderna kommit så långt att det inte längre räcker med att motvilligt acceptera vissa ojämlikheter. Bara de faktum att det är motvilligt räcker för att skrämma bort mittenväljarna (eller i alla fall för många mittenväljare). Visserligen har vi inga förslag som på något sätt syftar till att sluta lönegapet mellan ingenjören och vårdbiträdet, men vi talar heller inte om för ingenjören att hon har rätt till sin dubbelt så höga lön. Istället talar vi alltid om löneklyftor som någonting negativt, och vi låter alltid som om vi egentligen skulle vilja ha ett alla-får-samma-påse-samhälle.

Så, är då lösningen att skrota vår ”åt var och en efter behov”-doktrin och att öppet bejaka vissa ojämlikheter i utfall som någonting positivt?

Jag är mycket kluven. Jag har ett starkt patos som från mina magtrakter skriker av fulla lungor att det är orättvist att en av två personer som båda lägger åtta timmar av sitt liv åt att göra så gott de kan på vilket jobb det än vara månde skall tjäna dubbelt eller tre gånger så mycket som den andra. Om båda gör sitt bästa skall båda få en lika stor del av kakan, eller kanske till och med ännu mer drastiskt så skall kakan fördela efter deras behov av välfärd.

Jag inser nu att vi får en lång rad problem om vi skulle ge alla samma lön, och det är ur denna ångestladdade insikt jag accepterar och kanske i praktisk politik till och med bejakar vissa löneskillnader. Men det sker motvilligt.

Om jag nu skulle gå ut och propagera för min högst realistiska och genomförbara idé om att alla människor då de är sjuka skall ha rätt till en sjukvård och en sjukförsäkring som vi alla solidariskt är med att betalar, måste jag då även passa på och nämna att jag egentligen inte tycker att människor skall tjäna olika mycket?

Ja och nej. Å ena sidan känner jag att jag vill presentera den ideologiska grunden till mitt beslut, att jag måste få tydliggöra hur jag hamnat i förslaget om att alla skall få sjukvård och sjukersättning om de inte kan jobba. I denna grund ingår en idé om ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Att utelämna detta ur ett ideologiskt resonemang är svårt.

Å andra sidan har min åsikt om rättvisa, efter det att den tvättats genom min tro på hur människan är funtad och hur verkligheten därmed ser ut, ingenting med mina konkreta förslag på sjukvårdens organisation och finansiering eller sjukförsäkringssystemets utformande att göra. I den konkreta politiken spelar det ingen roll om jag tycker att det vore vackert om man kunde göra si, nu när jag tror att verkligheten ändå inte tillåter oss annat än så. Om då si skrämmer bort väljare så att jag inte heller kan göra så, skall man då kanske tala mindre om ideologi, snarare än mer?

Är det kanske så att vi måste lära av de nya moderaterna att helt tona ner vår ideologi, och att helt fokusera på vad vi vill göra de kommande fyra åren. Moderaterna får med sig väljare en eller ett par hållplatser, även om dessa väljare absolut inte vill följa med till ändhållplatsen borta vid nyliberalplan. Under denna resa hinner de dessutom lite diskret genomföra en del strukturomvandlingar som är mycket svåra att förklara för de väljare vi tror egentligen inte skulle stödja dem, och ändå mycket svårare att backa tillbaka om vi någon gång skulle få chansen.

Skulle då lösningen vara att hålla den ideologiska debatten gömd djupt inne i partiet, dit inga journalister hittar med sina pennor och ficklampor, och utåt bara saluföra de förslag som denna diskussion mynnat ut i? En välputsad fasad av relativt lättförståeliga förslag och en beskrivning av vad vi menar att de skall leda till för samhälle under den kommande fyraårsperioden. Kanske, kanske…

Men samtidigt vill vi ju så innerligt gärna förklara för väljarna, vi vill visa hur länge och klokt vi tänkt, vi vill berätta om all verklighet som hindrar oss från att vara sådär goda som vi egentligen är, vi vill ju så gärna få berätta om arbetarrörelsens historia och våra traditioner och om hur klokt vi anpassat detta till en modern tid (när vi har gjort det alltså…). Vi är ju så intresserade av politik, och vi vill ju att alla andra också skall vara det. Vi vill ju bara att 45-50% av alla svenskar skall älska oss! Är det verkligen för mycket begärt!

tisdag 21 september 2010

Man valde något annat...

Jag kan inte förstå hur man kan rösta på ett parti som slänger ut sjuka människor på arbetsmarknaden med käcka tillrop och en karta till socialen. Jag är övertygad om att mer än 60% av de svenska väljarna ogillar en sådan politik.

Om man nu är så säker på detta så bör man ställa frågan; Vad är det med vår politik som är så hemskt att man ändå hellre röstar på Alliansen?

Jag tror att det finns ett antal faktorer, och jag är inte säker på att man kan (eller skall) åtgärda alla.

1) Socialdemokratisk avundsjukestämpel.

Det finns i delar av medelklassen (om det finns en medelklass…) en stark motvilja mot den ”alla-skall-få-likadana-påsar”-inställning de förknippar socialdemokraterna med. Det finns i vänsterretoriken en avundsjuka mot alla som har det bättre än de som ha det sämst, och ett ifrågasättande av det moraliska i att ”lyckas”. Denna avundsjuka tror jag är väldigt repellerande för allt fler väljare.

Det infinner sig då två frågor: Finns det en sådan strävan mot total utjämning av utfallet i den socialdemokratiska utopin? Och om det inte gör det, hur får vi ut budskapet att vi inte tycker att alla skall få lika dana påsar?

Jag kan inte svara med säkerhet på någon av frågorna. Jag tror att det finns en djupt rotad misstänksamhet mot ojämlikheter av alla slag inom socialdemokratin. Jag känner den själv och jag tror att den finns hos andra. Jag tror att många socialdemokrater erkänner det nödvändiga, instrumentella eller oundvikliga i löneskillnader, men jag tror samtidigt att erkännandet är ytterst motvilligt. Om man då hävdar att man accepterar ojämlikhet i utfall endast eftersom människor är som de är, eller av någon annan anledning, men att man egentligen tycker att en sådan ojämlikhet är moraliskt tveksam, då retar man livet ur många människor som kanske inte tycker att ”åt var och en efter behov” är den mest rättvisa doktrinen.

Om vi nu ändå inte tror på att vi kan föra en politik som syftar till ett totalt utjämnande av löner och förmögenheter (och det gör vi ju inte), skulle man då kunna tänka sig att uttala detta accepterande av vissa ojämlikheter och göra det till ideologi? Skulle man kunna tänka sig att man går ut och berättar att vi tycker att det är okej, eller kanske till och med önskvärt att ingenjören tjänar dubbelt så mycket som lokalvårdaren? Jag vet faktiskt inte, vare sig om jag tycker att det är okej, eller om man skall gå ut och säga det.

2) Samarbete med vänsterpartiet.

Om man väljer att gå till val på att det i regeringen skall sitta politiker som inte med ryggraden kan fördöma det som hände i östtyskland, kuba eller ens nordkorea, då får man räkna med att alla inte kommer att rösta på en. Vänsterpartiet förstärker dessutom avundsjukestämpeln ovan.

Jag tror inte att man kan ha med vänsterpartiet om man vill skapa en majoritetsregering i Sverige. Kanske kommer den dagen då vänsterpartiet bara är ett parti för ”vänstersossar” men så är det inte idag, och vi har själva i allt för många år varit ledande i att hålla partiet utanför allt reellt inflytande för att det plötsligt skall kännas naturligt att samarbeta med dem.

Samtidigt finns det inom en del av rörelsen en mycket stark misstänksamhet mot den del av partiet som verkar mer intresserade av jämställdhets-, miljö- och KBT-frågor än av fackliga hjärtefrågor och klassisk klasskampsretorik. Att inte samarbeta med vänsterpartiet blir för denna vänsterflygel en signal på att deras socialdemokratiska parti är på väg att bli ett lite mer rosafärgat folkparti, och det skrämmer dem naturligtvis.

Kanske går det att kompromissa sig fram till, och formulera, en socialdemokratisk politik som känns så stark och tydlig att vänsterflygeln i partiet kan känna sig trygga i att vända vänsterpartiet ryggen. Jag är inte så säker. Jag tror att många socialdemokrater har lärt sig att metoderna är ideologin, inte målen. Att byta metoder (vi skulle här kunna kalla dem dogmer) blir väldigt hotfullt om man inte kan se att det är samma mål man strävar mot. Ännu svårare blir det när målen bara är nästan samma, så samma de kan vara när verkligheten också skall vägas in.

*Under perpetual construction.*

onsdag 15 september 2010

Dags att rösta!

Det närmar sig valdagen, och vad det ser ut så närmar det sig ett praktfiasko för socialdemokraterna. Nu skall man inte ge upp, och man skall kämpa ända in i kaklet, men det ser mörkt ut även om Bodström grillar aldrig så mycket korv i Jordbro.

Jag hade tänkt att jag skulle vara en tvekande väljare i år. Jag hade tänkt gå in i valrörelsen med öppet sinne, och att försöka välja förbehållslöst baserat på det partierna faktiskt säger i valrörelsen. Detta har inte gått alls bra, av flera skäl.

Det första, och säkert viktigaste, är nog att jag helt enkelt ÄR socialdemokrat. Jag har en djup övertygelse om att vi måste hjälpas åt, att vi som individer påverkas av de grupper och sammanhang där vi ingår och att det behövs en stark stat för att hjälpa oss vara solidariska, fria och att kunna fatta rätt beslut för vår egen skull.

Men, detta paras med en insikt att vi som individer behöver ta ett stort ansvar för vår egen situation. De drivkrafter som ligger i att kunna påverka sin situation är mycket viktiga, och utan dem stannar samhället upp. Vi måste alltså tillåta en viss ojämlikhet i utfall för att även de som har det sämst skall få det bättre.

Jag tror att båda dessa insikter är viktiga, och att politik bör vara att hela tiden balansera dem mot varandra. Att förändringar måste vara gradvisa och grundade på en stämning i folkdjupet, och en hänsynslös kärlek till demokratiska värden som rättssäkerhet, yttrandefrihet, rätten att organisera sig, beslutsfattande genom majoritetsprincipen parat med en stor respekt för minoriteten. Allt detta gör att jag känner att jag är socialdemokrat, även om det skulle vara så att jag inte håller med det socialdemokratiska partiet.

Det andra, och lite tristare, är att jag inte kan se några alternativ. SD är enklast att plocka bort eftersom de tycker tvärt emot mig i alla frågor. KD, M och PP faller också bort på hur många grunder som helst. Men de andra partierna då? De man ändå känner att man skulle kunna överväga, varför är de inga alternativ?

C – Det parti som just nu känns längst bort av de vettiga partierna. Jag kan verkligen inte med Maud. Jag ogillar (och värre) i stort sett allting med henne. Jag tål inte hennes röst, jag tycker hon uttalar sig dogmatiskt och papegojaktigt, jag tycker att hennes entreprenörsmantra är innehållslöst och i de delar det faktiskt har ett innehåll felaktigt. Jag ogillar centerpartiets totala högerkantring, och jag förstår inte hur ”riktiga” gamla goa centerpartister står ut med vad deras parti blivit.

FP – Det parti jag tidigare känt som mitt andrahandsval. Bengt Westerbergs gamla fina traditionstyngda socialliberala parti. Jag har i många frågor inte så svårt att tänka mig att leva i ett land styrt av folkpartiets partiprogram. De senaste årens betonande av liberalismen, och den batonginspirerade klassiska tolkning av ordet som man svängt mot skrämmer bort mig. Jag brukar säga att socialism som inser värdet av individuella drivkrafter, och liberalism som inser det orimliga i dess konsekvenser i praktisk politik landar ganska nära varandra. Detta tror jag är helt sant, men det förutsätter en socialliberal hållning och jag tycker att FP av idag är lite för mycket av skyll-dig-själv liberala. Att jag har svårt för Jan Björklund i allmänhet och hans klåfingrighet i saker han inte förstår sig på (=skolfrågor) gör inte FP till ett möjligare alternativ.

V – Jag är mycket förtjust i partiets motvillighet till avregleringar och privatiseringar. Jag hatar denna typ av låtsas-valfrihet, och jag skulle vilja återreglera allt. Hellre en trött statlig byråkrat som förvaltar min pension efter bästa förmåga, än en finnig yuppie som skattar medans han beställer in champagne på någon innekrog och betalar den med mina pensionspengar. MEN, allt det som är bra med ett tjurigt socialistiskt parti förmörkas av en grumlig demokratisyn. Så länge man från ledande företrädares sida har så svårt att tydligt ta avstånd från DDR och Kuba så kan jag aldrig rösta på dem. Demokrati är viktigare än alla sociala framsteg i världen. Om man inte får säga vad man tycker, rösta på vem man vill och läsa vilka tidningar man vill så spelar läskunnighet, sjukvård och rättvisa ingen roll. Demokrati måste alltid vara viktigare än socialism. Dessutom tror jag vänsterpartiet underskattar egoismen som drivkraft och även som demokrater lägger sig lite långt till vänster om mig, men för att ge motståndet mot privatiseringarna en röst hade de varit ett alternativ om de klarat av att skaka av sig kommunismen.

MP – Nu börjar vi närma oss de verkliga alternativen. Jag tror att miljöfrågan jämte jämställdhetsfrågan är framtidens viktigaste. Visst fångas båda frågorna upp av socialdemokratin, men MP har en större trovärdighet i miljöfrågan, och de vågar vara mer radikala vilket jag tror behövs. Jag attraheras av miljöpartiets civilisationskritik, och jag tror att det är viktigt att ifrågasätta tillväxt och kommersialism som drivkrafter i samhället (även om det skall ske visionärt och inte genom att förbjuda räntor i morgon). Problemet med MP är att man inte kan vara säker på vad det är man röstar på. De skall byta språkrör när som helst, och de har en instabilitet i höger-vänster-dimensionen som känns oroande. Med SD spökande i vassen kan man faktiskt riskera att ha röstat på Reinfeldt om man röstar på MP, och det vill man inte råka ut för.

FI – Står faktiskt överst på min alternativlista. Jag gillar trots allt Gudrun, och jag tycker att jämställdhetsfrågan är minst lika viktig som miljöfrågorna. En röst på FI skulle för mig vara en röst på frågan som sådan, kanske mer än på FI’s konkreta politik (som jag inte vet så mycket om). Jag tror att denna viktiga fråga skulle få mycket mer uppmärksamhet och utrymme i de etablerade partierna om FI kunde hota bakifrån, och av den anledningen skulle jag kunna tänka mig att rösta på dem. Men att lägga sin röst utanför riksdagen, eller alternativt att rösta för ännu större instabilitet än vad SD riskerar att skapa känns inte rätt i nuläget. Sverige behöver min röst på en helhetslösning mer än vad landet behöver min långsiktiga viljeyttring, så tyvärr Gudrun, inte denna gång.

För det tredje visar det sig vara svårt att välja baserat på vad partierna säger i valrörelsen eftersom de inte gör det! Mycket lite av bakomliggande ideologi och visioner går igen i det som sägs i en modern valrörelse. Det verkar till synes handla om hundralappar till pensionärerna eller till de som jobbar. Visst skulle jag rösta på S även på det underlag som presenteras, men jag skulle nog helt ärligt lika gärna kunna låta bli. Det är tråkigt att valrörelser handlar så lite om visioner och så mycket om konkreta förslag, men det är väl så det blir i fragmentiseringens tidevarv.

För det fjärde så har en av mina främsta anledningar till att inte rösta på socialdemokraterna blivit mycket svagare. Jag tycker fortfarande att det var konstigt att välja Mona till partiledare, och jag tyckte att velandet kring samarbete eller inte med V visade att hon har en rätt svag ställning, MEN visst har hon gjort en bra valrörelse? Jag tycker att hon är mycket tydlig och klar i debatten, och jag tycker att hon gör ett mycket starkare intryck än vad jag någonsin kunde tro. Att hon sedan motarbetas i media, och sedan stjälps en gång till av alla som hela tiden gnäller på hur mycket hon motarbetas i media, är ju inte hennes fel. (Eller… lite hennes fel är det ju eftersom hon förbrukat sitt förtroende ett par gånger karriären igenom… men nog borde tiden kunna läka vissa små sår.)

Så trots en viss skepsis mot samarbetet med V (och för den delen blockpolitiken över huvud taget), och trots att jag fortfarande är osäker på Mona, så känns valet ganska enkelt. Det blir S på alla nivåer för mig. Synd bara att jag inte bor i Göteborg så att jag skulle kunnat kryssa mina gamla kompisar där.

En röst på FI...

Kommenterat på: http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/14/feministiskt-initiativ-f-inte-ett-feministiskt-alternativ

En röst på FI är en röst på Alliansen… Njae… det är det väl inte riktigt. Det är samma fråga i många val i många länder. Om man är socialdemokratiskt lagd i USA, skall man då ”kasta bort” sin röst på en mer socialdemokratisk kandidat, eller skall man rösta på det minst dåliga av de realistiska alternativen och rösta på demokraterna?

Om man tycker att samhället skall vara lite mänskligare och om man inte tycker att hjälpas åt är det västa som finns så vill man antagligen ha en rödgrön regering hellre än en alliansregering. Men om man egentligen tycker att FI är det bästa alternativet, och att feminismen är vår tids stora fråga, skall man då inte rösta på dem (även om det är en bortkastat röst rent parlamentariskt)?

Jag tycker inte att svaret är självklart. Å ena sidan inser man kanske att det finns en oåterkallelighet i ytterligare 100 miljarder i sänkta skatter, och det vill man till varje rimligt pris förhindra. Å andra sidan kan 3% till FI påverka ganska mycket även om det inte ger riksdagsmandat, i det att det sätter strålkastarljuset på en fråga som förtjänar mycket mer utrymme än den får i debatten.

Till de rädda männen ovan… jag tror att vi män måste vara mycket försiktiga under den kommande generationen. Kvinnorna behöver inte oss, men vi behöver dem. Om vi inte vill vara med och ta ett delat ansvar hemma så tror jag att det snart kommer att eka ganska tomt där vi bor, och i den ensamheten kommer vi nog att önska att vi lyssnade och försökte förstå.

Sedan är det inte så att jämställdheten i första hand är en politisk fråga, utan den måste vinnas i alla relationer på alla arenor och en klok politik kan bara hjälpa till. Lösningen ligger i kommunikation och en vilja att försöka förstå och förändra sig. Det är svårt, och jag vet inte om det går, men jag vill inte att mina söner skall leva ensamma, och om priset för att undvika det är att jag gör mitt yttersta för att bli en jämställdare man då skall jag i alla fall försöka.

***

Jag tror inte att män och kvinnor är stöpta i exakt samma form. Jag tror att det finns gott om biologiska skillnader, och jag tror att man måste ta med dessa i ekvationen om man skall kunna få till en jämställd värld.

Däremot tror jag INTE att man kan ta biologiska skillnader till intäkt för att låta tingens ordning bestå. Det blir någon slags ”män är starkare och därför är det naturligt att män slår kvinnor”-mentalitet som inte leder framåt.

När jag säger att män behöver kvinnor mer än omvänt så menar jag det. Även om vi kan fortsätta tränga ut kvinnor i arbetslivet så kan vi det inte i hemmet, för där kan kvinnor rösta med fötterna och lämna oss förvånade och bittra (inte bara kan utan gör varje dag och kommer att göra i en allt ökande grad i takt med att de förstår hur illa ställt det är med jämställdheten i de allra flesta förhållanden).

När kvinnor förstår att det går att leva utan män i det privata kan deras kamp i det allmänna (som i arbetslivet) bli mycket tydligare och enklare, och på sikt kommer de att vinna lika värde även där.

Nu tror inte jag att kvinnor kan besätta hälften av alla styrelseplatser och chefsjobb utan att lära sig lite av det spel som män genom århundraden lärt sig. Jag tror att alla måste vara beredda till förändring, kvinnor såväl som män (såväl som organisationer och företag). Men jag tror att kvinnan kommer att vinna sin självklara rätt till ett lika värde genom att vinna det i hemmen för där har de den ultimata makten att helt enkelt gå iväg. Vi män måste förändra oss, eller så får vi stå ensamma och hävda rätten att slippa ta ansvar. Att vägra förstå feminismen är att välja ensamheten, det är ingen väg framåt.

Sedan är det en evig fråga hur mycket staten/politiken skall lägga sig i hur människor väljer att leva sina liv. Här är jämställdhetsfrågan bara en av alla de frågor där vissa tror att individer kan skapa utrymme för sin egen frihet om man bara låter dem vara, andra tror att det finns områden där politiken måste hjälpa individen att finna frihet genom regler och regleringar, och ytterligare andra tror inte alls att alla individer klarar av att skapa ett bra liv om man låter dem sköta sig själva, men de tycker inte att det gör något.

Jag vet inte hur mycket man kan åstadkomma med politik. Jag tror att det handlar om att kämpa på den lilla arenan, med sig själv, på jobbet, i hemmet och i bekantskapskretsen. Jag tror att man måste påverka genom att skapa opinion och genom att informera och utbilda. Jag tror också att man i vissa fall kan använda politiken för att skapa förutsättningar för, och kanske ibland tvinga, individen att tillsammans med sina medmänniskor kunna förverkliga sina bästa stämningars längtan.