onsdag 14 maj 2014

Tankar om kor, staket och grönheten hos gräs.

På vägen till jobbet cyklar jag förbi en kohage*. Hagen omgärdas av ett staket vars syfte är att hålla korna på för dem anvisad plats. En av korna har lyckats få ut huvudet under staketets understa tråd och äter nu av det höga frodiga gräs som växer precis utanför staketet. Den ställning kon tvingas till för att komma åt det där gräset verkar väldigt obekväm. Jag undrar om den mat som växer där, strax utanför, är så mycket godare att det är värt det uppenbara besväret det innebär att få tag i det.

När kossan ätit färdigt, kräkts upp maten ett par gånger och tuggat om den, är det dags att äta igen. Kommer just denna kon då att återvända till staketet och åter igen gå ner på knäna och pressa ut sitt ganska stora huvud, allt för att åter få äta av det där gräset? Eller kommer den kon att veta att gräset där utanför inte är värt besväret? Jag hade inte tid att stanna och ta reda på detta.

En annan ko står och tittar längtansfullt mot gräset i hagen bredvid. Hon har så fullt upp med att titta på annat gräs att hon helt glömmer att äta det gräs som finns just framför hennes klövar där hon står. Inte heller ser hon det lite frodigare gräs som finns tio meter bakom henne, inne i samma inhägnad som hon själv är instängd i.

Om det inte alls funnits några staket. Hade alla korna då omedelbart gått över till den andra delen av ängen, den som nu utgör en annan hage och till vilken de inte kan komma på grund av stängslet? Jag stannar till och försöker avgöra om gräset är grönare i den där andra hagen, på andra sidan av det där staketet. Jag kan inte se att det skulle vara det. Men jag är ju ingen ko.

På andra sidan av hagen står en ko och tittar över staketet åt andra hållet. På den sidan av hagen finns det en upplöjd åker. Där är det helt svart, och där finns inte så mycket som ett grässtrå. Kanske tänker den kon på hur mycket värre det hade varit att vara instängd på den sidan staketet. Visst tycker även hon att gräset i den andra hagen ser gott ut, men jämfört med att stå mitt i den nyplöjda åkern så har hon det väldigt bra där hon står.

De flesta av korna verkar emellertid ganska förnöjda. De går sakta runt i hagen och försöker hitta så gott gräs de kan där inne. De vet kanske att staketet är där det är, och att de just idag är satta att beta i den här hagen. De tänker kanske att det inte är så mycket att göra åt den saken, och att det heller inte spelar så stor roll. Det finns ju gott om gräs och klöver där de går och står.

Några av korna kanske stilla undrar i vilken hage de kommer att släppas ut i morgon.
Bäst verkar de korna ha som ätit färdigt för stunden och som ligger och idisslar i godan ro. I den stunden spelar det må hända ingen roll var gräset de nu tuggar om växte. Efter att ha knådats och bearbetats i två magar redan känns skillnaden inte så tydligt.

Jag sätter mig på sadeln igen och cyklar vidare mot jobbet. Det är kanske tur att man inte är en ko. De verkar ha så mycket att fundera på med alla staket och allt gräs som växer på alla olika sidor av dem. I vilket fall förstår jag mig inte på de olika nyanserna i grönheten hos gräs. Men så är jag ju heller ingen ko.

-----


*Alltså så här; jag cyklar inte alls förbi någon hage på vägen till jobbet. Jag cyklar förbi Liseberg, men där finns det ju inga kor alls. Tankarna triggades istället av en bild jag såg på internet, men det låter ju mycket tråkigare.

måndag 5 maj 2014

Resterna av en annan man

Där ligger han i sin monter. Eller i alla fall de rester som finns kvar av honom. Han levde för mer än fyra tusen år sedan. Liksom alla andra som levde på den tiden så dog han. Detta delar han med alla oss som lever nu. Vi kommer också att dö.

Vi vet egentligen ingenting om honom. Kanske blev han mördad med en yxa. Kanske hade han någon form av genetisk defekt. Vi vet några saker om honom som kanske är sanna. Resten vet vi ingenting om. Hade han barn? Var han hungrig ofta? Trodde han på en gud? Var han lycklig? Vad tyckte han om att göra?

Rolfåkersmannen finns inte längre. Hans liv spelar ingen roll längre. Det enda som fortfarande spelar någon roll är hans skelett. Det gör honom unik. Av alla de människor som levde då, på den tid som vi kallar stenåldern, så har han lämnat ett litet tecken efter sig. Vi vet att han fanns. De andra som han delade sin vardag med har vi inga spår av alls.

En dag kommer jag att vara så där obefintlig. Ingen, inte en enda människa, kommer att ha någon som helst aning om att jag funnits. Min kropp, eller ens delar av den, kommer med stor sannolikhet inte att ligga i en glasmonter och påminna folk om att jag funnits. I det relativt korta perspektivet fyra tusen år är min existens helt ointressant.

Jorden har funnits en miljon gånger så länge som Rolfåkersmannens skelett.

De svindlande perspektiven av min obetydlighet skulle göra min helt tillintetgjord om jag kunde förstå dem. Men eftersom jag inte gör det så kan jag fortsätta oroa mig för trivialiteter i min vardag. Mitt psyke hindrar mig från att inse att jag kan vara oviktig, ja rent utav helt meningslös. För mig är jag ju centrum av universum. För mig är jag allt. Jag kan bara bry mig om annat om det på något sätt kan sättas i relation till just mig.

När jag tittar på skelettet framför mig så bryr jag mig eftersom jag kan sätta det i relation till min egen existens. Kvarlevorna är en del av min historia, de knyter mig till sig genom min historia. Benen där på musselbädden är också en länk in i framtiden. De berättar för mig att den dagen skall komma då jag fanns för fyra tusen år sedan. Avsaknaden av skeletten av alla de tusentals andra som levde på den tiden berättar för mig att ingen kommer att veta att jag funnits. Allt detta är saker jag bryr mig om efter som de centreras kring mig.

För mig är min egen berättelse så viktig att jag tror att det finns en massa saker som jag måste göra. Jag tror att jag måste spela med i de andra människornas spel. Den sociala apan är så mån om vad flocken kan tänkas tycka och tänka att den köper vissa kläder för pengar den tjänat genom att göra sådant den egentligen inte alls har lust till.

Mannen som dog och vars skelett hittades norr om Rolfstorp, han brydde sig antagligen också om vad andra tyckte om hans kläder. Kanske hade han en kam för att kunna vara snygg i håret? Hade han inga pärlor att smycka sig med så tittade han antagen med avund på de som hade det.

Idag är det ingen som bryr sig om ifall han hade några pärlor eller ifall han rent utav hade ett smycke i brons. Det är ingen som bryr sig om den person han var över huvud taget. Vi tittar på hans ben och förundras över att de är så gamla. Den enda merit som med året bestått är just att det gått en massa år sedan han dog. Det enda som skapar intresse bland oss som tittar på kvarlevorna är det som inte fanns där när han var i livet. Då var det inte fyra tusen år sedan han dog.