Där ligger han i sin
monter. Eller i alla fall de rester som finns kvar av honom. Han levde för mer
än fyra tusen år sedan. Liksom alla andra som levde på den tiden så dog han.
Detta delar han med alla oss som lever nu. Vi kommer också att dö.
Vi vet egentligen
ingenting om honom. Kanske blev han mördad med en yxa. Kanske hade han någon
form av genetisk defekt. Vi vet några saker om honom som kanske är sanna.
Resten vet vi ingenting om. Hade han barn? Var han hungrig ofta? Trodde han på
en gud? Var han lycklig? Vad tyckte han om att göra?
Rolfåkersmannen finns
inte längre. Hans liv spelar ingen roll längre. Det enda som fortfarande spelar
någon roll är hans skelett. Det gör honom unik. Av alla de människor som levde
då, på den tid som vi kallar stenåldern, så har han lämnat ett litet tecken efter
sig. Vi vet att han fanns. De andra som han delade sin vardag med har vi inga
spår av alls.
En dag kommer jag att
vara så där obefintlig. Ingen, inte en enda människa, kommer att ha någon som
helst aning om att jag funnits. Min kropp, eller ens delar av den, kommer med
stor sannolikhet inte att ligga i en glasmonter och påminna folk om att jag
funnits. I det relativt korta perspektivet fyra tusen år är min existens helt
ointressant.
Jorden har funnits en
miljon gånger så länge som Rolfåkersmannens skelett.
De svindlande
perspektiven av min obetydlighet skulle göra min helt tillintetgjord om jag
kunde förstå dem. Men eftersom jag inte gör det så kan jag fortsätta oroa mig
för trivialiteter i min vardag. Mitt psyke hindrar mig från att inse att jag
kan vara oviktig, ja rent utav helt meningslös. För mig är jag ju centrum av
universum. För mig är jag allt. Jag kan bara bry mig om annat om det på något
sätt kan sättas i relation till just mig.
När jag tittar på
skelettet framför mig så bryr jag mig eftersom jag kan sätta det i relation
till min egen existens. Kvarlevorna är en del av min historia, de knyter mig
till sig genom min historia. Benen där på musselbädden är också en länk in i
framtiden. De berättar för mig att den dagen skall komma då jag fanns för fyra
tusen år sedan. Avsaknaden av skeletten av alla de tusentals andra som levde på
den tiden berättar för mig att ingen kommer att veta att jag funnits. Allt
detta är saker jag bryr mig om efter som de centreras kring mig.
För mig är min egen
berättelse så viktig att jag tror att det finns en massa saker som jag måste göra.
Jag tror att jag måste spela med i de andra människornas spel. Den sociala apan
är så mån om vad flocken kan tänkas tycka och tänka att den köper vissa kläder
för pengar den tjänat genom att göra sådant den egentligen inte alls har lust
till.
Mannen som dog och vars
skelett hittades norr om Rolfstorp, han brydde sig antagligen också om vad
andra tyckte om hans kläder. Kanske hade han en kam för att kunna vara snygg i
håret? Hade han inga pärlor att smycka sig med så tittade han antagen med avund
på de som hade det.
Idag är det ingen som
bryr sig om ifall han hade några pärlor eller ifall han rent utav hade ett
smycke i brons. Det är ingen som bryr sig om den person han var över huvud
taget. Vi tittar på hans ben och förundras över att de är så gamla. Den enda
merit som med året bestått är just att det gått en massa år sedan han dog. Det
enda som skapar intresse bland oss som tittar på kvarlevorna är det som inte
fanns där när han var i livet. Då var det inte fyra tusen år sedan han dog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar