Mona måste stanna ett tag till!

Jag var inte glad åt vårt val av partiledare då det begav sig. Jag hade lovat att jag skulle lämna partiet om hon blev ordförande, och jag hade sagt en massa annat också. Men så blev det till slut ingen annan att välja på (nåja…) och i vilket fall valde vi Mona. Jag fegade ur och stannade kvar i partiet. Jag gick till och med på några möten vilket jag inte gjort på ett par år innan det. Jag fortsatte vara kritisk till vår partiledare, och när vi tog med V i valsamarbetet för att partiledningen inte orkade stå emot så var jag förtvivlad.

Men sedan började det närma sig val, och då sluter man upp. Man slutar säga dåliga saker om sin statsministerkandidat på jobbet (om någon där till äventyrs skulle fundera på att rösta S) och man sväljer. Dessutom kom det några framträdanden tidigt på året där jag faktiskt blev positivt överraskad, och ju längre valrörelsen gick desto bättre blev Mona. Mot slutet tyckte jag inte att hon på något sätt stack ut som den sämsta av partiledarna, och det var i mina ögon klart godkänt.

Nu är valet över och man kan åter igen ta bladet ifrån munnen i partiledarfrågan. Jag märker då till min förvåning att jag inte har så brottom med att bli av med Mona. Visst, jag tycker fortfarande att det hon säger känns lite inlärt och påklistrat, men hon är inte värre än de andra partiledarna, och inte heller värre än andra kandidater. Att vara partiledare i ett brett parti (jo S är fortfarande ett brett parti) innebär ett ständigt kompromissande och en evig balansgång mellan olika intressen. Att i det läge vi är nu (en djup kris utan självklar om ens förnimbar lösning) peka med hela handen och leda utan att lyssna skulle inte fungera. Vi behöver ett lyssnande ledarskap, en ödmjuk attityd och ett uppmuntrande av intern diskussion (och kanske till och med debatt).

Om Mona skulle avgå nu skulle det dessutom risktera att bli som en syndabock som tar med sig katastrofkänslan ut genom dörren. Det skulle riskera att bli en psykologisk effekt att allt som gick dåligt då kunde läggas på ledarskapet, och den helt nödvändiga analysen och förnyelsen av politik, budskap och organisation skulle riskera att stanna upp innan den ens startat. Om inte av andra anledningar så är denna i sig själv skäl nog för Mona att inte avgå. Hon får inte bli syndabock, för valkatastrofen var inte hennes fel.

Vad vi blir för parti efter förnyelsearbetet, och vem som då skall leda det (eller de?) partiet(-erna) det vet jag inte om man kan ha en åsikt om idag. Men förnyelsearbetet tjänar på att vi behåller vår nuvarande ordförande.

Så, jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men; Jag vill inte att Mona skall avgå nu!!