Att vilja men inte nödvändigtvis säga

Man skall inte vara för försiktig, men hade det inte känts bättre om förmögenhetsskattediskussionen hade fått stanna på det socialdemokratiska ritbordet, om ens där?

Det fanns de med mycket små förmögenheter som faktiskt tvekade att rösta på oss i förra valet på grund av våra grumliga formuleringar om en skatt vi kanske skulle snickra ihop någon gång. Eftersom vi inte kunde precisera vilken typ av skatt det var som avsågs så spred sig oron bland de som sparat ihop någon eller några miljoner och som aldrig skulle kommit i fråga för skatten. Helt i onödan skapade vi bilden av ett parti som vill klämma åt de som fått lite över.

Visst, det finns de som behöver pengarna bättre än 40-talister med amorterade villor, och med de pengar som de ärvt efter från sina föräldrars lika amorterade villor på banken. Men vi har inte en politik som i närtid (eller någonsin) syftar till att jämna ut alla ekonomiska ojämlikheter, även om pengar skulle kunna göra mycket mer nytta både här och där.

Som jag skrivit tidigare, om vi inte har konkreta förslag som vi vill genomföra under de närmsta tio åren, oroa inte väljarkåren med att prata om vad vi hade gjort om inte om hade varit. Det fyller ingen funktion annat än att trösta det vänstersamvete som vi som ändå kommer att rösta på S bär på lite till mans.

Skall vi ha en förmögenhetsskatt (och jag är mycket tveksam) så utforma förslaget först och för fram det sedan. Tills det finns ett konkret förslag, svara ”Nej, vi har inga sådana förslag för närvarande” på frågor om vi vill införa en sådan skatt.

Vi upplevs som ett avundsjukt parti. Delvis beror detta på att vi är ett avundsjukt parti, och delvis beror det på att vi är så rädda för att uppfattas som cyniska och onda av våra interna vänsterkritiker. Jag tror att vi måste sluta vara avundsjuka. Vi skall ta pengarna vi behöver för att kunna säkra en god välfärd, lika för alla. Vi skall göra det därför att pengarna behövs, inte för att vi inte unnar de som har mycket pengar att ha det bra. Förmögenhetsskatten är, tror jag, en skatt som motiveras lika mycket av avundsjuka som av att vi behöver pengarna.

Våra interna vänsterkritiker skall vi ta på stort allvar och vi skall lyssna till vad de har att säga. Detta gäller både de personer vi har i partiet, andra partier och organisationer, och den lilla mini-Marx varje god socialdemokrat har på axeln. Ett pragmatiskt parti kommer alltid att ”tvingas” se verkligheten i vitögat och låta den styra politiken. Men den dagen vi inte tillåter oss att ha hjärtat längre till vänster än vad de faktiska förslag vi lägger i valda församlingar ibland kan antyda, den dagen är vi slut som politisk kraft. Vi måste orka föra en mittenpolitik och att samtidigt drömma om ett mer jämlikt och solidariskt samhälle. Det är jobbigt, men det är helt nödvändigt. Men vissa av dessa vänsterdrömmar måste vi lära oss att tala tyst om så länge vi inte har en plan för hur de skulle kunna omsättas i faktisk politik, och jag är rädd för att det kan dröja mycket länge.