Nolltolerans mot fusk

Det ”slarvas” bort 20 miljarder kronor i trygghetssystemen, närlivshandlaren trycker på ”felslagsknappen” så att pengarna kan gå ner i den egna fickan, det fuskas systematiskt på krogar och restauranger, hantverkare ser förvånade ut när man vill ha jobbet ”vitt” och småföretagare köper espressomaskiner och ber att det skall stå mjukvara på kvittot. Listan över vardagsfusket kan göras hur lång som helst.

Jag tror att det finns många som fuskar. Jag vet inte att det är så, men jag tror mig veta. Jag tror att det är lätt att komma undan med detta fusk. Jag vet inte att det är så, men jag tror mig veta. Detta är problemet.

När fler och fler svenskar tror att det är många andra som fuskar, och att det är nästan helt riskfritt att göra det, då nöts den egna moralen sakta men säkert ner och tillslut så står man själv där och betala svart eller fuskar med ett kvitto. ”Jag fuskar inte mer än andra” säger man och därigenom har man rättfärdigat att man faktiskt begår ett brott.

Jag tror att vi är på väg in i en mycket ond spiral där jag kan legitimera mitt fusk med att jag vet att alla andra fuskar. Andra ser sedan mitt fusk och låter det legitimera deras, och så vidare. Till slut står bara de extremt ärliga kvar och känner sig (delvis berättigat) som idioterna alla de andra dragit ner byxorna på. Detta måste stoppas, och jag tror att det måste stoppas nu.

För att komma till rätta med detta tror jag att man måste arbeta mycket aktivt från skattemyndighetens (och andra berörda myndigheters) sida. Jag tror att det behövs en tydlighet där man visar att denna typ av försumlighet och brottslighet faktiskt straffar sig. På det sättet behöver jag som försöker vara ärlig inte känna mig som den sista idioten bara för att jag inte vill stjäla pengar från oss alla, för det är ju faktiskt vad man gör när man fuskar!

Vi springer här in i en lång rad problem, det förstår jag. Vi blir indignerade när någon vill kontrollera att vi verkligen är sjuka när vi är sjukskrivna, vi blir upprörda när kontrollsamhället vill veta hur många espressomaskiner vi faktiskt köpte in och vad vi gjorde med de vi inte kunde sälja, vi vill bli trodda när vi säger att barnen var sjuka när vi VABade. Jag tror att denna vilja att bli trodda är ett symptom på att de flesta av oss upplever oss som ärliga, och det är ju bra. Men kanske skulle vi kunna lära oss att tänka att de kontroller vi utsätts för faktiskt är det som gör att vi även i morgon kan få 80% av vår lön när vi är sjuka (för om vi bara sjukskev oss när vi faktiskt var arbetsoförmögna och om vi röstade rätt så kunde vi faktiskt ha 80%).

Kontroller kräver insamlande av information, och detta kan missbrukas och bli ett ganska stort integritetsproblem. Ett ganska enkelt sätt att komma till rätta med svarta pengar vore att inte ha några kontanter utan att låta alla ekonomiska transaktioner ske via betalningssystem som kontrollmyndigheten sedan kunde ha full insyn i. Detta skulle rycka undan mattan för stor del av all kriminaliteten, inklusive fusk med moms och skatter. Men att gå så långt skulle även omöjliggöra alla former av personlig integritet, och det vill vi väl inte. (Inte ännu i alla fall…)

Naturligtvis gäller detta problem även de stora fula fiskarna. Direktörer som ger varandra jättebonusar och låter den enskilde försäkringstagaren betala, eller direktörer som låter lyxrenovera sina egna lägenheter för bolagets pengar, eller direktörer som låter bonusar betalas ut till mystiska konton i skatteparadis, eller kanske till och med direktörer som (helt lagligt) höjer sina löner till ännu fantastiskare belopp. Politiker som använder skattemedel för att finansiera torskresor till Tallin eller på andra sätt missbrukar det förtroende vi givit dem. Alla dessa ”storfuskare” är också ett stort (kanske större) problem för upprätthållandet av den hygglige medborgarens moral, men dessa behandlas ständigt i media och även i rättssalarna (även om de där verkar komma ganska billigt undan), så därför tar jag inte upp dem med här och nu.