Fotboll och politik

Jag har en handfull intressen i livet, och till dessa räknar jag politik och fotboll. Följer man twitterflöden för opinionsbildare av olika slag så tycks detta inte vara en helt ovanlig kombination.

Politik och fotboll är egentligen inte särskilt lika.

Fotboll på elitnivå handlar om att vinna, om att ta ut det bästa laget, om att kartlägga och utnyttja motståndarens svagheter.

Politik handlar om att fundera på vilket samhälle man skulle vilja leva i, att formulera konkreta förslag man tror skulle kunna leda i riktning mot ett sådant samhälle, och om att gå ut och försöka få andra att hålla med om riktning och åtgärd så att de kan ansluta sig till en rörelse med dessa mål antingen genom att vara med i partiet eller genom att i alla fall rösta på det.

När det gäller fotboll så kan jag jubla åt en orättvis seger mitt i säsongen. Kanske spelade mitt lag inte så bra, man saknade eget spel och man kom undan med segern tack vare motståndarens misstag. Slutresultatet på tavlan vid full tid talar om att vi vann, och när jag går hem från arenan (eller ledsamt nog mer ofta stänger av TVn) så är det med en känsla av triumf.

Men sedan kan eftertankens kranka blekhet drabba mig. För fotboll handlar ju inte i sista ändan om att vinna den där enskilda matchen mitt i säsongen. Det handlar om att ha en bra placering i tabellen vid seriens slut. Om man då ser att ens lag saknar det där egna spelet, om man känner att truppen alltjämt är lite tunn, om man känner att värvade nyckelspelare inte tillåts komma till sin rätt… då finns ju risken att den där segern till slut inte kommer att spela någon roll. Då finns ju risken att man likväl förbannat kommer att komma på nedre halvan när säsongen är över och resultaten skall räknas ihop. Då finns ju risken att det där jublet för den där matchen mitt i tävlingen fastnar i halsen.

När man tänker så är det ju tur att politik och fotboll inte är samma sak!