Jag ville skriva något klokt om Syrien

Jag ville så gärna skriva något om hur fruktansvärt hemskt det är, det som händer i Syrien. Jag ville skriva något insiktsfullt om människorna i Homs, eller om paralleller och skillnader med och mot det som hände i Libyen. Jag ville få in en vardagscynism om att västvärlden bara intresserar sig när det finns olja inblandat, eller om att Ryssland och Kina bara åter väst blanda sig i andra länders inre angelägenheter när det fyller syften för dem själva.
Jag ville kunna. Jag ville så gärna vara klok och påläst.

Men det kan jag inte, och det är jag inte. Jag vet i stort sett ingenting om det som händer i Syrien. Jag vet att en regim, i syfte att rädda sig själv, mördar sin egen befolkning med artillerigranater. Jag vet att man terrorbombar och urskiljningslöst dödar män, kvinnor och barn, helt oskyldiga civila. Jag vet att vägen till fria och öppna val i Syrien verkar lång om ens existerande.

Men detaljerna känner jag inte. Jag har ju inte tid. Jag har mina problem att tänka på. En bil som inte fungerar, vilken videokamera jag skall köpa, vad vi skall ha med oss till fjällen, vilken present jag skall köpa till sonens kompis födelsedagskalas. Jag har ju mina problem att tänka på.

Dessutom blir jag bara ledsen av att läsa om, och ännu mer så av att se bilderna från, Syrien. Jag kan ju ändå inte göra någonting för att hjälpa dem.

Eller kan vi det? Vad kan det svenska folket göra för att skomakare och vårdbiträden i Syrien skall få ett bättre liv? Jag vet faktiskt inte, men jag tror kanske ändå att även de mest hårdhudade och vidrigaste av regimer tar intryck av att resten av världen ser och hör. Att få verka ostörda är diktaturernas dröm, och genom att läsa och titta tar vi ifrån dem den möjligheten. Genom att tycka illa om de som förtrycker, så stöder vi de som gör motstånd något lite, lite, lite. Det är inte det som fäller avgörandet, men det är mer än ingenting.