Tar avstamp i gårdagens DN och Peter Wolodarskis söndagskrönika. Jag tror, liksom Wolodarski, att det kan vara farligt att bygga upp ett vi och dom tänkande mellan grupper (vare sig det är religiösa, etniska, socioekonomiska, eller geografiska grupper). Men jag tror inte heller på att släta över faktiska konflikter i samhället med en lätt överlägsen ”nu-skall-vi-inte-bråka”-mentalitet som egentligen bara syftar till att hålla förfördelade grupper omedvetna om att de är just förfördelade i det ekonomiska system vi har.
Måhända är klasskamp ett förlegat begrepp, men det rymmer ett perspektiv på samhället som alltjämt är aktuellt och viktigt. Om vi slutar att se de strukturer som gör ”den fattiga så fattig och den rika så förbannat rik”, så försvinner sakta drivkraften att göra någonting åt den typen av obalanser (och om man så vill orättvisor), och det gynnar bara de som redan har, och på lång sikt gynnar det ingen alls.
Socialdemokratin valde tidigt en reformistisk väg som syftade till att förhandla med, och styra kapitalet genom demokratiskt beslutade lagar. Men denna väg hade, tror jag, inte varit framkomlig om det inte i bakgrunden funnits ett hot om en väpnad revolution under kommunistisk flagg. Det var arbetarklassens klassmedvetande som tvingade borgerligheten att gå med på de demokratiska reformer som sedan gav socialdemokratin möjligheten att bedriva omformandet av samhället med demokratiska och reformistiska metoder.
På samma sätt tror jag att det är idag. Om inte de som misshandlas av rådande ordning gör sig obekväma och skaffar sig ett medvetande om sin egen situation så kommer trycket på förändring att försvinna och då blir det aldrig bättre. Tvåtredjedelssamhället innebär att den demokratiska majoriteten kan kosta på sig att strunta i den sista marginaliserade tredjedelen. Denna måste då ta sig rätten att vara obekväm för att få någon del av den rätt de borde ha. Det måste vara obekvämt för de som har jobb, bostadsrätter, villor och bilar att fortsätta försöka ignorera de som inte får vara med.
Med detta sagt så måste även vänstern (eller åtminstone socialdemokraterna) lära sig acceptera det faktum att möjligheten att lyckas med att nå ekonomisk välfärd faktisk är en drivkraft i samhället som på olika sätt kommer alla till dels. Så länge man är med och bidrar solidarisk till ett fungerande välfärdssamhälle så måste det vara okej att bo på solsidan, att ha en fin båt och att köra dyra bilar. Vi skall vara glada för att vi lever i ett land där det går att bli rik, men vi skall vara noga med att de som tjänar mer också skall bidra mer för att alla skall kunna få en chans till.
Självklart skall vi inte kasta ägg på varandra eller lära oss att hata varandra. Vi skall respektera de som har en hög lön lika väl som vi skall behandla dem med respekt som ibland behöver en hjälpande hand. Alla behövs, och skulle någon av någon anledning inte behövas så skall de ändå få komma med, och då skall de få alla chanser att skaffa den utbildning eller vad de behöver för att kunna vara med och behövas.
Men tills det är en självklarhet att alla bidrar efter förmåga och får efter behov så behöver de förfördelade hela tiden göra sig påminda och visa att de inte går med på att bli behandlade hur som helst. Och då kan ett spektakel som en överklassafari fylla en funktion. Kan den dessutom blotta det förakt för svaghet och utanförskap som tycks finnas hos en del av våra borgerliga politiker så har den ju fyllt en funktion bara med det.
Läs för all del även Approximationer och Anybodys-place.
Läs även andra bloggares åsikter om klasshat och överklassafari.
Läs andras kloka tankar på netroots.
måndag 6 februari 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar