Dags att komma upp på hästen igen

Om man väntar riktigt länge innan man skriver någonting så växer liksom kraven på att det som till slut presteras skall vara fantastiskt. Jag rår inte på den kravbilden, så jag skriver av mig lite vardagsfunderingar istället och hoppas kunna skriva något klokt längre fram och under mindre press.

Brott och straff har varit på tapeten de senaste dagarna. ”Det är inget straff” kunde man läsa på första sidan av Metro igår, och eftersom det låg fem sådana tidningar på fikabordet på jobbet så blev det svårt att undvika samtalsämnet ”domen mot ungdomarna som misshandlade en äldre man i Kortedala”.

Jag tycker det här är ett mycket bra fall att bygga en diskussion om brott och straff kring.

Å ena sidan är det ett förfärligt vidrigt brott. En helt oskyldig och försvarslös människa blir överfallen och misshandlad på öppen gata. Det kunde hänt vem som helst och det var mycket hänsynslöst våld. Maggropskänslan skriker alltså: ”Lås in dem och kasta bort nyckeln”, ”Inget straff är tufft nog för sådana människor”.

Å andra sidan talar vi om unga förövare. Vi (dvs samhället) har kanske en liten chans att avgöra om dessa killar skall bli stämplade som kriminella, och därmed ha sin framtida bana klar för sig, eller om de kanske går att rädda till att bli ”vanliga” människor som en dag kommer att titta tillbaka på det som hände med ånger och förvåning över hur de kunde göra någonting sådant. Jag vet inte, jag känner inte till de dömda, och det kanske är så att det är för sent för dem, jag har ingen aning.

Jag tänker på hur vi gör hemma när våra barn gör någonting dumt (tack och lov inte så dumt som att slå ner gamla farbröder, men ändå). Att straffa barnen finns liksom inte på kartan, utan i det läget handlar det om att försöka vända och vrida på situationen tills de förstår varför det de gjort var fel, och tills man kan se i deras ögon att de ångrar sig och förhoppningsvis inte kommer att göra samma fel igen. Vid uppfostran av våra egna barn så är det självklart att vi tittar framåt, att målet är att se till att minimera risken för att det som hände skall hända igen. Vi vill göra barnen till lite bättre människor och vi använder de fel de gör som verktyg i denna process.

Om vi i samhället hade haft samma mål, om vi hade haft som högsta mål att minimera frekvensen av varje given form av brottslighet, och av all brottslighet totalt sett, så skulle vi antagligen inte straffat människor över huvud taget. Vi skulle inte stämplat 15-åringar och tilldelat dem rollen av brottslingar. Istället skulle vi fokuserat på att redan vid mycket marginella förseelser tillrättavisa och förklara varför beteendet är oönskat, och vi skulle försöka förstå hur vi kunde leda barnen in på andra vägar. Kanske kan man hitta någonstans där de kan köra trimmade mopeder, måla grafitti eller vad det nu är. Jag har verkligen ingen aning om vad man skulle göra om man verkligen ville ha färre brott, men jag är helt övertygad om att det inte vore att ha fler poliser och strängare straff.

Men även vi som har denna övertygelse, att straff bara lär ungdomar att de är brottslingar, och egentligen inte åstadkommer annat än säkerställer att dessa ungdomar kommer att begå fler (och antagligen grövre) brott längre fram, även vi känner nog att vi vill straffa den som sparkar ner och misshandlar en oskyldig man på öppen gata.

Det verkar vara någonting annat som driver oss. Vi bryr oss inte om att straff av dessa förövare antagligen leder till mer brottslighet längre fram, inte mindre. Vi vill straffa ändå. Vi vill straffa därför att det vore orimligt att låta bli. Vi vill straffa för att det är viktigt för oss att vissa handlingar leder till straff, det är viktigt för annars fyller lagen ingen funktion, och utan lag finns i slutänden inget samhälle. Om vi inte markerar mot vissa handlingar skulle vi tillslut hamna i ett allas krig mot alla, och Hobbes skulle resa sig ur sin grav och nicka igenkännande.

Samhällskontraktet kräver att vi är intresserade av att alls ingå kontrakt med varandra, och det i sin tur kräver att det får konsekvenser om man inte följer de regler vi kommit över ens om. Hur dessa regler än kan se ut så kommer de alltid att innehålla förbud mot att sparka ner oskyldiga farbröder, och därför måste en sådan handling straffas. Inte för att stilla våra hämndbegär och inte för att andra skall låta bli att göra samma sak (för den effekten har inte straff för den här typen av brott, det är jag helt säker på), utan för att vi helt enkelt offrar dessa killar för att vi andra skall fortsätta känna att det är värt att ha ett samhälle.

Så, efter detta svammel, vad tycker jag då att man skall göra? Var straffet för milt eller skulle man helt valt att inte straffa alls? Svaret är att jag inte vet. Jag tror att vi måste värna om lojaliteten med samhället, och om det innebär att vi måste skapa brottslingar av någon som trots allt valt att sparka ner en oskyldig man, ja då kanske det är ett pris vi får betala. Å andra sidan vore det ju inte helt vansinnigt att ha ett system som syftade till att i möjligaste mån minimera antalet brott i samhället, och då är det kanske inte så klokt att lära femtonåringar att de är kriminella.

Kanske är då ”straffet” ändå ganska lagom. Det är trots allt en markering, och det ger kanske killarna en chans att komma igen och bli laglydiga medborgare en vacker dag. Vi kan ju inte gärna skjuta dem eller låsa in dem för livet, och då måste nog målet ändå vara att uppfostra och att skapa medborgare av de som inlett sin bana mot att bli motborgare.