Mitt liv som analfabet?

Jag läser Professor Burenhult i Axess och önskar att jag vara analfabet. Så många frågor jag aldrig skulle behöva fundera över. Så mycket sömn jag skulle kunna få.

Burenhults artikel är i sin helhet fulständigt obegriplig. Han rapar upp en massa teorier kring människans utvecklig och sedan… ja sedan slutar han med det och det hela är över. Det finns en tendens till struktur i artikeln, och man kan väl ana vissa konservativa åsikter som likt solen en mulen dag kan anas bakom ordmassorna (om man nu kan jämföra reaktionära tokerier med solen…). Men det kommer ingen slutsats, det presenteras ingen åsikt, artikeln verkar över huvud taget inte vilja någonting.

Så, analfabetism som skydd för det egna förståndet.

Dessvärre kommer jag då på att detta skulle hjälpa föga mot den olustkänsla jag känt i kroppen sedan jag såg ”Min Sanning” med Jan Myrdal. Hans sanning verkar bestå i att folkmordet i Kambodja inte kan uteslutas ha varit en blodig passage i landets historia, men att man inte kan ha normativa åsikter om att slå ihjäl barn mot träd om man inte samtidigt tillåts undersöka USAs agerande i regionen. Lägg därtill att han är lite ledsen över att ungdomskulturen pratar med om hur sperma smakar än om känslorna bakom könsakten.

Nej, det verkar inte som om analfabetism hjälper hela vägen fram.

Man måste helt enkelt lära sig att känna igen en knäppgök när man ser en, och antingen snabbt bläddra/byta kanal, eller distansera sig från det hela och låta dessa förvirrade individer roa en med sina vad det nu är.